VÄGEN TILL ETT LYCKANDE ÄR MYCKET NÄRMRE NU

Efter helgens B-provsstart med Havana så fick jag tydliga kvitton på vad vi behöver träna på, nämligen att skott är ganska kul, sitta passiv med koppel är ganska jobbigt, så igår satte jag min nya plan till verket – att få passivitet och miljö lika roligt!

Jens & Sofia har erbjudit möjligheten att ”starta” på B-prov ett par gånger i år. Förra gången testade vi NKL, vilket gjorde att jag vågade anmäla till prov och igår testade vi att starta ÖKL. Tanken med klassbytet var bl.a. att se hur långt vi ligger i vår öppenklassträning, men framförallt att få möjlighet att träna skott i passivitet eftersom man har en parhund som också får skott.

Foto: Johan Wedeen – innan start

Då Havana inte är helt trygg i koppel p.g.a. olika anledningar, så fick jag för mig att detta skulle vara det perfekta sättet att introducera passivitet. Hon hör skott, får inte jobba, men samtidigt slipper hon kopplet och får dessutom se sin parkamrat göra en massa roligt, vilket båda kan öka tryggheten, samt trigga henne. Det funkade över förväntan!

Uppladdningen inför vår ”debut” var att sitta i bilen och höra skott då de fem NKL-hundarna kördes. Mellan klasserna tog jag ut henne för att rasta henne innan vår start och hon kändes inte speciellt påverkad av alla skotten (inte mer än vad hon gör när vi tävlar rally). Efter att hon gjort sina behov åkte kortkopplet på och vi tränade fotgående tillbaka till bilen (rastar henne i halsband och flexi för att hon inte ska känna sig trängd, vilket funkar ypperligt).

Första delen av provet såg ut som följer. Walk-up med en dubbel för hund nummer ett, transport och dubbel för hund nummer två. Ytterligare transport för en landdirigering till hund nummer ett, vidare transport och dirigering för hund nummer två.

 

Foto: Johan Wedeen – domarinstruktioner

Parkamraten hade startnummer ett och jag nummer två och vi fick inte veta vilka uppgifter som skulle utföras av vem och i vilken ordning, utan instruktionerna var ”följ skytten, håll jämna steg med mig och lyssna på mina instruktioner”. Eftersom vi var första paret ut, så kunde vi heller inte gissa vem som skulle göra vad.

Havana kändes från början lite påverkad av publiken som gick bakom oss (inget konstigt då hon varit påverkad av miljöer sedan valp) och när kopplet åkte av, så funderade hon först på om hon kanske skulle springa till bilen, men när jag påpekade att vi faktiskt skulle hänga på de framför oss, så köpte hon läget.

Foto: Johan Wedeen – i väntan på att parkamraten ska jobba

För en gångs skull så dunkade hjärtat lite extra, trots att det inte var på allvar, men efter att ha insett att Havana hängde på och inte alls stördes av parkamratens skott, så slappnade jag snabbt av. Inga problem att sitta passiv när den andra hunden jobbade och jag belönade ganska friskt med både muntligt beröm, lugnande klappar och en och annan godisbit.

När hon skickades på den första markeringen så bågnade hon lite för skytten på vägen ut, men efter det så var Sofia inte längre något problem. Fågel nummer ett spikade hon, medan fågel nummer två krävde lite stöttning då hon valde parkamratens nedslagsplats istället för sin egen (de var hyfsat nära varandra).

Foto: Johan Wedeen – dagens klockrena landdirigering

Ju längre in i provet vi kom, desto roligare blev transporterna och desto mindre fokus lade hon på publiken. När det var dags för vår dirigering, så hade hon haft en hel del störning av den andra hunden, som gjort en mer eller mindre ”yvig” dirigering, men för en gångs skull tänkte jag på hur det blåste och kunde därför vara kylig när jag såg att hon började falla i vind. En stoppsignal samt ett vänsterskick och fågeln var inne. Att de skulle gå så smidigt hade jag varken hoppats eller trott.

Foto: Johan Wedeen – med pipan rätt i mun

Transporten till söket var inga som helt bekymmer, men däremot blev söket för svårt för oss. inte upplägget i sig, men när vi skulle skicka mot bilen så blev den en alldeles för stor dragning. Jag kunde bryta henne och kalla hem henne igen utan problem (en vinst i sig), men hennes fokus låg på helt fel ställe och därför fick hon aldrig igång ett fint sökarbete.

Foto: Johan Wedeen – på väg till vattenmarkeringen

När vi sedan gick vidare till vattnet så fick vi börja som passiva, vilket innebar att ”gömma” sig medan parkamraten skickade sin hund på dirigering. Perfekt! Det innebar ju en passivitet så nära NKL man kan komma och resultatet var långt över förväntan. Inga flykt- eller obehagstendenser, bara nyfikenhet. Wiiieee!!!

Foto: Johan Wedeen – vattendirigeringen i hand

Vårt avslutande vattenarbete var inte helt hundra – första markeringen (den sist kastade) i dubbeln spikade hon, men sedan fastnade hon i strandkanten och när jag tillsist fick ut henne, så satte hon sikte mot dirigeringen (vilket i och för sig inte var så konstigt, då den nästan låg i samma linje som markering nummer ett). Den avslutande passiviteten var inga bekymmer alls och heller inte när kopplet åkte på för öppen kritik. En bit kvar, men det känns som vägen till lyckande är mycket närmre nu, än för bara några veckor sedan. Skam den som ger sig. ”Hur svårt kan det va?!”:

TVÅ STEG FRAM, ETT TILLBAKA

Man skulle kunna tro att jag känner mig uppgiven efter dagens träning hos Jens med Havana, men trots motgångarna så känner jag mig bara mer beslutsam på att vi ska och kommer lösa det! Det är möjligt att vi i nuläget har tagit två steg framtå och ett tillbaka, men ge upp finns inte på kartan.

Jens hade lagt upp ett bra B-prov med dummies och till landmarkeringarna skulle vi använda en Bumper Boy (en fjärrstyrd apportkastare). Tyvärr är Havana inte den typen som gillar överraskningspartyn och istället för att hämta apporten, så valde hon att springa till bilen.

Eftersom flykt inte är något alternativ, så gick jag resolut upp och hämtade henne och när vi stod närmre apportkastaren, så var det inga bekymmer. Däremot ville hon inte hämta dummien som skjutis iväg, så jag fick hjälpa henne genom att visa att jag ville ha den, varpå vi lekte lite med apporterna.

Efter det bakslaget så valde vi, med tanke på Havanas vattenpassion, att först ta en markering på vatten utan skott, för att sedan bygga på med skott när nästa dummy var i luften. Öron fram och fokus på jobbet, så när apporterna var bärgade gick vi vidare till söket. Med tanke på att hennes fokus var splittrat, så var det väl inte hennes bästa sök, men hon tyckte det var kul och alla dummies kom in.

Vidare till de två kvarvarande apporterna i Bumper Boyen. Den första sköts på ganska långt avstånd och på den andra stod vi kanske 20-30 meter ifrån. Ingen av gångerna blev hon illa berörd, men hon ville helst inte hämta de apporter som skjutits. När Jens kastade en vanlig dummie, så gick det fint att hämta den eller när han kastade en valig dummie, sköt och sedan bytte ut det mot Bumper Boyens apport, så gick det fint att hämta även den, så troligtvis var det krutlukten på dummien hon tyckte var jobbig.

Som sista uppgift hade vi två linjer som skulle in. Med tanke på att hon hade en hel del med i bagaget och var ganska trött, så visade Jens apporterna innan han sköt i dess närområde. Skotten från Jens var inga bekymmer. Däremot tyckte hon det var jobbigt att ha fokus framåt, när det dels stod en Bumper Boy bakom henne, dels kördes en skogsmaskin ytterligare en bit bakom den, men vi löste uppgifterna på ett godtagbart sätt. För att inte tala om hennes stoppsignal som verkligen inte gick av för hackor.

Även om utfallet av dagens träning varken var som jag hoppats eller planerat, så vill jag nog tro att man ibland måste utmana, för att testa hur hållbart ”gummibandet” är. I vårt fall så är det vinna eller försvinna och för att vinna, så måste man våga. Nu gäller det att lägga upp konstruktiva pass och köra stenhårt på fotgåendet, för att i nästa vecka ta ett beslut om vi är redo eller ska vänta lite till. Men köra det ska vi! ”Hur svårt kan det va?!”.

SVÅR, MEDEL OCH LÄTT – sökövning

På sista kurstillfället för Jens, så fick vi tips på hur man kan lägga upp sin sökträning. Jens väljer ofta att dela upp söket i tre olika områden, där varje sök har sin egen svårighetsgrad – svår, medel och lätt. Tanken är att man ska börja på det svårare söket och om det skulle behövas motiveras upp, så väljer man att skicka på något av de lättare söken, där det lätta söket endast är tänkt som en back-up ifall hunden helt tappar förtroende eller motivation.

Limon och jag har ju hela tiden haft mer eller mindre konflikt när det kommer till vår sökträning, men nu har jag testat denna varianten två gånger och det har funkat hur bra som helst. Visst, vi har säkerligen nytta av erfarenhet hon skaffat sig på jakter och mognad överlag, men samtidigt så har hon aldrig jobbat så fint som på just dessa två söken.

Idag hade jag preparerat tre områden med ett gäng tennisbollar och frågan är om det ens fanns ett ”medelsök”, eftersom de två tuffare sökområdena bjöd på helt olika svårigheter. Det svåra söket hade ett antal terrängskiften och den närmsta tennisbollen låg ganska långt ut på djupet, medan ”medelsöket” istället utmanade med riktigt tuff terräng att få någon vittring i och eftersom tennisbollar luktar mycket mindre än en dummie eller ett vilt, så hade jag slängt sex i det svåra, fem i medelsöket och tio i det lätta.

Hon började att hämta in tre i det svåra söket och trots att hon sprang in i strömtråden (givetvis utan ström), så bekom det inte henne nämnvärt. Efter det hämtade vi in två i medelsöket, motiverade upp med en i det lätta och avslutade med ytterligare en i det medelsvåra söket. Dessutom fick hon hämta in ytterligare fyra bollar i det lätta söket, medan Xanté letade efter de kvarvarande och det fanns aldrig ens en tillstymmelse på att ge upp. Fan vad gött och det visar att man aldrig ska ge upp, utan ständigt söka nya vägar och lösningar! ”Hur svårt kan det va?!”.

UTVECKLINGSKURVAN PÅ DEN DAMEN SKOJAR MAN INTE BORT

I tisdags var det dags för nästsista kurstillfället för Jens. Har fått med mig så många bra övningar, som jag har nytta av i min framtida träning. Jag märker vilken skillnad de gjort på lilla Limpan, för även om det blir fel ibland, så ger hon inte upp, utan försöker lista ut vad det är jag vill att hon ska göra och när hon väl lyckas så blir hon själaglad.

Första övningen var gjordes parvis – en dold dirigering stod utsatt, men först kastades det en dubbelmarkering till den andra hunden. Den fick sedan hämta in en av dummiesarna, innan man skickade på linjen och först när dirigeringen var inne (vilket kunde ta tid), så fick den andra markeringen hämtas in.

Limon fick börja med dirigeringen och hon gjorde det med den äran. Inte en tendens att springa åt vare sig den nyss hämtade markeringens håll, eller till den som låg kvar, utan raka spåret ut. Faktum var att hon var den enda som lyckades med det konststycket. Wiiieee!!!

När vi sedan bytte ordning, dvs att hon skulle hämta markeringarna, så spikade hon den första. Sedan blev det en stunds väntan, innan dirigeringen hämtats in, så för att säkra upp, så gjorde jag som jag alltid gjort, satte ner handen för att låsa på ”målet”.  Såg att hon flackade med blicken och försökte därför tajma när hon tittade på rätt håll, men det funkade så där och jag började tvivla på att hon kom ihåg. Tji fick jag, för när jag plockade bort handen och lät henne koncentrera sig, så spikade hon den.

Nästa övning delades vi upp tre och tre. Vi började att ställa hundarna utom synhåll, medan de andra tre lade ut ett öppet linjetag (dvs hundarna fick se dummiesarna kastas ut). För att störa ut ”dirigeringshundarna”, så kastades det en dummy i linjen ut och när den var hämtas, så fick man skicka på sin dirigering. (På filmen har jag klippt ihop Limons uppgifter).

Även denna övningen gjorde hon suveränt. Satt stadigt på linjen, när parhundarna skickades på sina markeringar, gick raka vägen ut på dirigeringen och sökte fint efter den sista dummien tills hon hittade den. Alltså utvecklingskurvan på den damen skojar man inte bort. Det här mina vänner kommer bli bra. ”Hur svårt kan det va?!”.

DOLDA DIRIGERINGAR VÄRDIG EN ELITKLASSHUND

När vi var hos Jens Palmqvist i veckan, så fick vi bland annat göra dolda dirigeringar med våra hundar. Limon som knappt kan dirigering alls, visade sig vara riktigt grym, så igår ville jag testa samma sak på Xanté – fast en hel del svårare och nu när åkrarna är nyslagna hemma, så kan jag utmana med riktigt långa linjer, genom att utnyttja det böljande landskapet (man ställer dummyn bakom ett krön, så hunden först måste passera krönet för att få syn på sin apport).

Nackdelen med att träna linjer med stående vita dummies (vilket ni även kommer kunna se på filmerna), är att Xanté springer och letar ”vitt”. För att komma åt det, gav Jens tipset att sätta ut störningsdummies (även de vita), för att få honom att förstå att han ska hålla linjen, även om han får syn på något annat på vägen dit.

Första övningen vi gjorde gick suveränt, men tyvärr missade han helt ”fällan” då den syntes allt för dåligt. Dirigeringen i sig var däremot galet snygg och jag tippar på att avståndet var minst 100-120 meter.

Ny plats och ny dirigering – den här gången lyckades jag sätta dit honom, men inte så snabbt och distinkt som jag egentligen skulle vilja. Jag mötte upp honom och tog dummyn ifrån honom, så Lasse fick placera ut den igen och det krävdes ett par omskick innan han fattade att han skulle skita i den och springa vidare rakt fram. Score!

Avslutningsvis gjorde vi ett öppet linjetag (dvs han var med och lade ut den), men jag valde att sudda med en enkelmarkering som landade halvvägs ut i linje med dirigeringen. Han spikade markeringen och när jag skickade på linje, så stannade han på markeringspunkten. Här väntade jag bara ut honom och efter någon sekund, så väljer han själv att vända ut, men får syn på en vit plastbit och viker av linjen.

Jag nejar honom, plockar hem honom igen och skickar om. Även denna gången stannar han på halva vägen, funderar lite och tar sedan rätt beslut, dvs vänder rakt ut och ser då den vita dummien. Orkar ni titta hela vägen, så kommer ni få ett hum om vilket avstånd det handlade om och jag vet att får vi bara till det här i skarpt läge, så kommer han bli en grym A-provshund. Idag är han extra dyr, min lille kille.

Även Limpan fick testa exakt samma dirigering, som Xantés första. Galet svårt och vi var grymt nära att lyckas på första försöket, om hon bara hade lyft på huvudet. Nu blev det inte så, men jag matade på från samma avstånd bra länge för att ändå utmana och jag lovar, jag kunde säkert skicka henne minst 30 gånger, utan att hon hade en tendens att ge upp. Tillslut fick jag ändå ta ett beslut att gå närmre (tyvärr tog batteriet på kameran slut) och snacka om lycklig hund, när hon insåg att jag hade rätt.

För hennes del avslutades övningen med ett öppet linjetag till samma ställa, bara för att få in längden i kroppen och nästa gång kanske jag väljer ett något kortare avstånd från början, för hade jag kört bara halva sträckan, så hade hon faktiskt fixat det på första skicket och då har hon bara gjort övningen en gång tidigare. ”Hur svårt kan det va?!”.

ATT INTE VETA ÄR HELT KLART VÅR MELODI

Igår mötte jag upp Tove och Cicci för lite vattenarbete ute på Ön. Jag ville framförallt testa av markeringsarbetet, som inte varit helt problemfritt de senaste starterna och då allra helst på vatten. Visst, Xanté har varit obekväm i vatten, men sättet han beter sig på tyder snarare på något annat (han springer ett par steg ut i vattnet, tittar ut och när han inte ser det han söker, vänder han om och tittar på mig) och personligen tror jag han letar efter den vita dummyn, som jag använt som störning vid vattendirigeringar.

Vi började med en dubbel på linje och använde oss av en liten ö som referenspunkt. Först kastade hamnade längst ut bland näckrosor och den sist kastade hamnade precis framför ön. Den framför ön spikade han och när jag sedan skickade ut honom igen, så tänkte han ställa sig i vattenkanten och fråga, men eftersom det var för djupt, så blev det svårt. Jag valde att vänta ut hans beslut och när han vände ut, så berömde jag tyst hans val.

När den dummyn var inne, så fick han en kortare vattendirigering. Första skicket stannade han precis vid strandkanten, så jag tog in och skickade om (här vet jag att jag kommer få träna likadant som på markeringarna, dvs vänta ut rätt beslut, då han gärna vänder om direkt och frågar om det är rätt det han gör) och då var det inga problem.

Passet avslutades med en enkelmarkering med dummykastare och eftersom jag ville att han skulle lita på sin markeringsförmåga, snarare än att leta sig fram med synen, så valde jag en lila canvasdummy. Dummyn kom längre än beräknat och landade på närmre 110-120 meters djup. Xanté höll linjen länge, men knappa 3 meter innan valde han att vinkla höger, varpå jag gick in och stöttade honom. Det var även då jag insåg vilken skillnad en ljus keps kan göra, för trots att jag hade vita handskar, så såg han mig inte – i alla fall inte förrän jag fick låna Toves keps. Fy för i h-vete vilka grymma dirigeringar han gjorde då. Pytteskinn!

Där var det tänkt att hans träning skulle vara över, men när Zingo  (trots idogt letande), inte hittade sin canvasdummy, så fick jag springa och hämta Xanté igen. En vanlig dummy kan jag offra, men inte en till min apportkastare och helt plötsligt blev det otroligt viktigt för mig att vara tydlig i mina tecken och signaler, så i förbifarten ryckte jag återigen åt mig Toves keps, för att kunna synas ordentligt i regnet.

Linjen ut till ön där vi trodde dummyn låg, tog han hur fint som helst och även mina dirigeringar i vattenbrynet, samt även närsöksignalen. Där någonstans insåg vi att det vi trodde var en dummy inte var det, eftersom Xanté i stort sett satte näsan på den, men inte apporterade den. Nu kändes helt plötsligt inte lika smart med en mörklila dummy i lika mörkt vatten. Var fasen hade dummyn blivit av?!

Helt plötsligt hör jag hur Cicci ropar att den flutit till en ö snett bakom den jag dirigerat till. Nu snackade vi helt plötsligt elitavstånd på dirigeringen, men eftersom jag gärna ville ha tillbaka min dummy, så fick jag helt enkelt intala mig att min hund skulle fixa det. Vilket han även gjorde. Inte en enda gång var han olydig på tecken och signaler och sista skicket till höger var galet snyggt. När han sedan hittade dummyn så blev det hurrarop och jubel från både mig och ”publik”. Snacka om nöjd hund och ännu nöjdare matte. Wiiieee!!!

Att på bara på knappa tre månader gått från knappt dirgerbar alls, till att felfritt bärga en dummy på över hundra meters avstånd (i vatten ska tilläggas), är inte annat än helt j-vla amazing! Och allt på grund av att jag tog Jens & Sofia på orden och började träna med enbart dolda dirigeringar. ”Hur svårt kan det va?!”.

JAKTTRÄNING de luxe

Häromdagen åkte vi bort till Ön, för att träna lite markeringar och dirigeringar. De yngre hundarna fick utmanande enkelmarkeringar i den tuffa terrängen, medan Xanté och Pärla utmanades med dolda dirigeringar, som förekoms av diverse störningar.

Limon är fortfarande inte den hunden som simmar snabbast, men hennes inställning till arbetet har klart förbättrats. Till och med till den grad att hon nästan hoppade i vattnet (dock kom hon på bättre tankar och smög i istället, men det är tanken som räknas). Alla apporterna kom in och Limons självkänsla ökade ytterligare några snäpp.

Ett litet hum om hur ”vattenarbetet” såg ut.

Xantés arbetsmoralär det däremot inget fel på och oavsett hur många gånger jag ta tillbaka honom, för att han vill göra det på sitt egna vis, så tar han det med en svansviftning och försöker igen. Även om inte heller hans arbete var perfekt, så tycker jag ändå han gjorde stora framsteg. Störningarna var stora och avstånden likaså, men ändå krävdes inte allt för mycket korrigering, för att han skulle se saker på mitt sätt.

Dagens bästa var ändå en vattendirigering på närmre hundra meter (dold), där både Pärlas markeringsarbete och land var en väldig dragning och ändå lyckades jag få honom till önskad plats, långt mycket smidigare än vad jag hade fått med Bacardi under våra glansdagar.

Igår körde vi en av de övningar som vi gjort hos Jens. För Stjärna och Limon blev det ett öppet linjetag (dvs de följde med ut och lade dummien), medan Xanté och Pärla fick samma upplägg, fast då med dolt linjetag. På det stora hela gick det riktigt bra och även om jag fick plocka tillbaka Limon ett antal gånger, så tyckte jag ändå hon behöll en härlig attityd. Det går framåt, om än med små steg. ”Hur svårt kan det va?!”.

UT-ÖVNING á la Jens

Fick förfrågan hur ut-övningen vi fick med oss från kennellägret ser ut, så här kommer ett försök att förklara. Grundövningen innehåller bara en dummy (blå penna) och fortsättningen innehåller två (rosa penna). Stora klippta gräsytor ”á la brukshundklubbar” är perfekt och dummiesarna ska vara vita, eftersom det är viktigt att hunden belönas genom att se dummyn och alltså inte ska tvingas leta efter den. Inga handtecken ska användas, utan bara kommandot ”ut”, vilket gör att man i början kan få upprepa kommandot innan hunden fattar. Låt den dock hinna tänka och beröm om vare sig hunden bara tittar eller väljer att springa bakåt.

Grundövningen innehåller alltså bara en vit dummy och den kör ni tills hunden fattat vad övningen går ut på, vilket är olika lång tid beroende på individ:

Sätt hunden vid din vänstra sida och placera tydligt dummyn mellan dina fötter. Ta sedan hunden med dig och sätt den en bit längre fram (ex 10 meter) med ryggen mot dummyn. Gå sedan lika långt själv (dvs 10 meter) och vänd upp mot hund/dummy. Prova att säga ”ut” och se vad hunden gör. Använd inte händer för att få hunden att gå, utan beröm istället minsta tanke bakåt. När hunden väl fattat och springer bakåt, beröm och möt upp hunden (detta för att få nya punkter) och gör om. Prova att öka avståndet ganska snabbt och tänk på att hela tiden se till att dummy, hund och du är i linje, för att lära hunden springa rakt bakåt.

Fortsättningsövningen börjar likadant, men istället för att skicka direkt, så sätter du ytterligare en dummy mellan dina fötter, när du ställer upp för skick bakåt. Här är det ännu viktigare att möta upp hunden när den hämtat, för att hela tiden skapa nya referenspunkter. Börja nära, men öka sedan snabbt avståndet och prova lägga in olika hinder, såsom murar, terrängskiften, etc. Lycka till!