Kan en blogg självdö? Det verkar i alla fall inte bättre. Jag ska försöka mig på ett upplivningsförsök. Om inte annat för egen del.
Två tisdagar har jag haft den fina möjligheten att hänga på Mirjams A-provsträning i Nymölla. PERFEKT för den som oftast tränar själv. Massor av nya hundar, det skjuts och kastas, ”störningshundar” som susar förbi på linjen samt ett ypperligt tillfälle att säga till din hund om det behövs. Träningen är upplagd som en drive, dvs förare och hundar på linje medan det drivs -med hjälp av spaniel- och skjuts ”fågel” -i det här fallet dummies- Allt för att på bästa sätt simulera en riktig jakt.
Gång nummer ett fegade jag lite. Vi valde att stå i den gruppen som lade ut lite kortare linjer bakåt -något vi kunde skicka till när som under driven- och apporten jag hämtade in tillhörde inte den svårare. På land gick det inte att lura damen och hon var både stadig och i hand. Däremot fick jag möjligheten att säga till henne vid vattnet, då det kom ett litet pip. Efter det var hon het, men tyst.
Igår var vi där för andra gången och det märktes redan på parkeringen att Bacci hade full koll på vad som skulle hända. Detta tillfället ville jag utmana henne lite och valde den långa dirigeringen bakåt. Hon fick se memoryn kastas ut, men det fanns inga spår att gå på, eftersom vi valde en annan väg ut till linjen.
Ser man till ”arbete” på linjen så märktes det även där att hon kom ihåg vad som skulle hända. Full fokus på båda skyttarna och jag tror inte hon missade en markering. Efter avslutat drive valde jag att skicka henne på den utlagda memoryn. Inga problem! Spikrak linje både in och ut. Wiiieee!!!
När vi sedan skulle hämta in en av de kastade markeringarna valde jag en av de svåra. Kanske lite för svårt i stark motvind, men utmanar man inte så kommer man heller inte framåt. Minnet från förra gångens hämtade apport i kombination med en av dagens markeringar -som dessutom redan hämtats in av spanieln- gjorde att hon slutade lyssna på vad jag ville och började chansa själv.
Efter -så här i efterhand för många- försök kallades hon in, men vi fick en möjlighet senare att göra om då Mirjam satt ut två dirigeringsapporter på samma ställe. TROTS att Bacardi faktiskt sett henne ställa ut dem, så valde hon att ”gå ur hand”. När hon sedan vägrade lyssna på stoppsignalen var det dags att sätta ner foten -tack Birgitta- Efter en tydligt tillsägelse så visade fröken att hon visst visste vad ”ut” betydde och efter min stoppsignal sprang spikrakt ut. Motvinden till trots. Gah!
Vid vattnet var hon het, men hon satt still och håll tyst. Att hon dessutom hämtade in en fin apport -minus avlämningen där hon droppade- gjorde knappast saken sämre. På den sista driven lade jag ut en lång dirigering bakåt -även den i motvind- och här trädde min FANTASTISKA hund fram, för precis när jag skulle skicka kom det en störningsmarkering susande och landade knappa två meter från Bacci. Tror knappt hon skänkte den en blick och efter att den hämtats in så skickade jag henne på hennes uppgift. Bästa beskrivning på arbetet? Ståpäls! ”Hur svårt kan det va?!”.
kennelblagul 