DET FINNS EN FÖRSTA GÅNG FÖR ALLT

Ni vet ju hur bra man är på att se andras fel och brister när det kommer till att träna/föra hund, men när det kommer till en själv så blir man oftast hemmablind. Så var det för mig på träningen nu i veckan.

Jäger har ju gått som en klocka när det kommer till söket, vilket har gjort att jag har kört på med utmanande sök, idel nya terränger och många vilt, där alla ska plockas in. Igår gick vi bet däremot. Kombinationen av 1.5 timme i bilen, helt ny terräng, provlikt upplägg och utebliven belöning/beröm gjorde att han blev osäker ganska med detsamma och för första gången någonsin kissade han i söket.

37574210_2196840620344609_4081313520795254784_n.jpg

Självklart får han inte göra det, men samtidigt kanske jag skulle varit lite kyligare än vad jag var. Istället stolpade jag ut och ryade på honom, något som inte blev så bra när det kom till vidare arbete. Tanken var naturligtvis att fya kissandet, medan han tog det som att han inte fick vara ute i söket. Bra uppladdning inför helger, eller inte.

Som tur var så fanns det klokt folk på plats, som löste vår knut genom att motivera upp söket igen. Skott sköts medan nytt vilt droppades ut på nya platser och när jag sedan skickade ut honom igen, så var min ”gamle” sökhund tillbaka. Puh!

Fram till onsdag kommer det därför bli motivationssök för den unge herrn. Först och främst för att öka självförtroendet, men även för att peppa upptagen på de lite tyngre vilten, som kan göra att han väljer att lämna snarare än att lista ut hur de ska plockas upp på bästa sätt.

Idag gjorde vi ett litet sök uppe i hagen. Sex tunga vilt ute (korp, vitfågel, hare och and), sex skott och han fick sitta och titta medan vi droppade ut söket. Vilken skillnad!  Hare som han aldrig testat innan var inga bekymmer. Heller inte korp eller and. Däremot har vi fortfarande lite tveksamhet på vitfågel, men det kan bero på att jag bråkat lite med honom, så jag hoppas att veckans träning ska lösa upp även den knuten. Tre pass kvar, sedan vila – ”hur svårt kan det va?!”.

BETOR & ENVISA GOLDENSKALLAR

I helgen åkte jag ner till Dea. dels för att snusa lite på hennes valpar, dels för att träna lite hund och med mig hade jag Limon och Xanté. Dea hade lagt upp passet ute i hennes fars betfält. Fyra punkter var utlagda och vi varvade dirigeringar/markeringar medan vi gick på linje.

_DSC9061.jpg

För Limon (och mig) var detta helt ny terräng och det märktes framförallt på hennes fart. Att sedan skickas på snedden över betraderna var heller inget hon var riktigt bekväm med, utan hon ville hellre ta sig fram i spåret. Dock hade hon inga större problem att låta sig dirigeras ut till de långa apporterna och farten hem var det absolut inget fel på.

När det kom till störningsmarkeringarna med apportkastare, så blev de flesta dirigeringar, då hon faktiskt inte såg själva markeringarna. De hon såg däremot löste hon riktigt fint, oavsett om de var direktmarkeringar eller lämnats att hämta efter inhämtad dirigering.

Den sista dirigeringen var den som blev dagens bästa. Spikrak linje över de sneda betraderna, bra fart halvvägs ut (måste träna på att kunna stötta henne utan att hon stannar och tittar på mig). Stannar till för att fråga, men när hon inte får någon hjälp, väljer hon själv att fortsätta ut på samma raka linje. Det jag måste träna på är att få till djupet, eftersom jag på i stort sett alla dirigeringar, tyckte hon var i höjd med pinnen långt innan hon var det.

När det kom till Xanté så var inte längden eller terrängen det vi behövde träna på, utan störningen av stängselstolpar, då Xanté gärna tänker själv och har lärt sig att det ligger apporter vid de vita pinnarna. Nu visade sig det att pinnarna inte var några problem – det var hans envisa goldenskalle som blev problemet.

_DSC9166.jpg

Efter en spikrak linje ut, förbi alla pinnar, så kom han på att ”det nog borde ligga i säden och inte på fältet”, vilket gjorde att han sket i mina signaler, alternativt påbörjade det jag visat honom, för att sedan göra som han själv trodde vara rätt i alla fall. Tillslut fick jag i alla fall honom att fatta att jag vet – inte han!

När det kommer till fortsatt träning, så måste Limon och jag hitta ett sätt där jag kan stötta henne utan att störa henne. Vi måste även plocka fram apportkastaren igen, så hon lär sig markera även dessa apporter. För Xantés del så måste jag plocka bort hans ”kan själv” och få honom att fatta att matte alltid har rätt. ”Hur svårt kan det va?!”.

KILLGISSNINGAR, TRYGGHET OCH UTMANINGAR

Det är en väldans tur att jag är mer aktiv i min träning av hundar än vad jag är när det kommer till mitt bloggande, annars hade det varit tragiskt. Tro mig när jag säger att jag tänkt skriva ner allt vi gjort, men sedan har annat kommit i vägen och bloggen har fått stå tillbaka. Men nu får det bli en ändring på det! De senaste veckorna har jag och hundarna haft riktigt bra träningspass, där vi fått kvitto på var vi står i träningen och vad vi behöver fokusera på.

När det kommer till Jäger, som ska debutera i NKL om en månad, så har största fokus legat på viltträning, sök, samt dirigeringar. Vi har gått från att han tvekat vid vissa vilt, till dagens träning där han plockade allt spontant, hade bra fart ut och hem, samt täckte ett stort och ganska svårt sök utan större ansträngning. Som grädde på moset så avslutade vi dagens pass med en grym (dold) linje över vatten. Den där lille växer dag för dag, det är ett som är säkert.

_DSC8294.jpg

Xanté är lika grym som alltid, dvs åtminstone när han inte får för sig att han tror sig veta vad jag vill och ”killgissar” för glatta livet. Hittills i veckan har han köpt vad jag sagt och visat och löst elituppgifter som om han inte gjort annat.

Idag blev mina utmaningar lite för tuffa. dels körde vi en dold linje på vatten, där jag jag skickade honom på skrå, men innan dess så hade jag kastat ut en störningsmarkering. Markeringen gjorde verkligen att han låste sig och tillslut kunde han inte hålla sig från att ta den, mina nej till trots. Gjorde om, gjorde rätt och även om det inte blev en perfekt linje, så fick jag min vilja igenom och han insåg att än en gång så har matte någorlunda koll.

_DSC6775.jpg

Limon, min Limon. Efter alla veckors grundträning hon fick hos Dea, så var ändå första impulsen att inte debutera henne i EKL på KM. Vi skulle bara fortsätta träning och kanske starta på Halmstadprovet i höst, men ju mer vi tränade desto mer visade hon sina fina kvalitéer och vips så låg det en anmälan på SBK Tävla.

Hon behöver fortfarande trygghet i vad hon ska göra, men herregud vilken skillnad det är! Jag har gjort över 100 meter långa vatten- och landdirigeringar där hon både briljerar med fart (i den mån hon är kapabel) och förståelse. Ingen tvekan att gå i nya vatten och även om hon inte simmar som om hon hade en utombordare fäst i baken, så får hon jobbet gjort.

_DSC6856.jpg

I förrgår tränade vi på att skicka på linje över vatten, för att sedan göra ett fritt sök på andra sidan – elva dummies ute och efter sju bra, så bestämde jag mig för att bryta. Hon hade gjort ett mycket bra jobb och jag kände att det inte fanns någon anledning att pressa henne allt för mycket i våran uppbyggnadsfas vad gäller trygghet.

Idag fick hon en dold linje på skrå. Först en bra bit på land, för att sedan testa igången i vatten (filmen är från andra gången vi gjorde skicket och då hade vi suddat ganska rejält med andra uppgifter innan). Hon tog en fin, om än tveksam linje ut mot vattnet (vilket troligen dels berodde på att hon häromdagen genomfört ett sök i precis detta området, dels för att vi defacto kört ett sök med vilt på samma ställe och ett par av de gamla legorna låg i vind på henens väg ut) och även om det varken blev en rak eller effektiv dirigering, så lyssnade hon på det jag ville få fram och belönades med en dummie.

Andra gången vi testade så var hon ganska trött. Hon tar en fin linje ut till kanten och på filmen ser man att hon faktiskt vet var hon ska bli av, men hon försöker hitta ett enklare sätt att lösa det. När hon inte fick göra det på sitt sätt, utan mitt, så tycker jag att hon fixar det ganska fint.

När det kommer till vidare träning så gäller följande:

  • Jäger ska enbart få göra sök med vilt. Terrängen ska varieras och det ska vara nya områden varje gång. Markeringar/dirigeringar kan göras med dummie och även där gäller det att variera avstånd samt terräng.
  • Xanté måste utmanas med störningar där han tror sig veta vad han ska göra, men för att lyckas måste han lyssna på mig. Problemet är att vi bara kan köra några pass i veckan med tanke på hans kropp.
  • Limon behöver även hon tränas på att inte ”killgissa”. Det händer inte lika ofta som med Xanté, men å andra sidan så låser hon sig om det blir allt för många ”nej”. Här gäller det att hitta den tunna linjen mellan utmaning och uppbyggnad/trygghet.

”Hur svårt kan det va?!”

DAGS ATT STYRA UPP TRÄNINGEN IGEN

Med 1.5 månad kvar till debut i NKL, så är det verkligen på tiden att styra upp vår träning. Igår körde vi lite sök på dummies, idag tränade vi på dolda dirigeringar och imorgon blir det lite B-provsträning med diverse vilt. Bra för lilla J att få träna på något annat än sin saknad.

Gårdagens sök gick riktigt fint och sju dummisar kom in utan större problem. Sista blev han tveksam på, men när jag motade ut honom igen (vill inte att han ska komma in tom), så gav han sig ut igen och då hittade han ganska snabbt.

Dagens dolda linjetag var av varierande längd – lite kortare när jag hade lagt till ett hinder, såsom dike eller stenmur och en på 70-80 meter, där det mer eller mindre ”bara” var att springa över åkern till andra sidan.

Den långa var helt fenomenal. Jag behövde ett omskick, då han stördes ut lite av grannens hästar, men gång nummer två var det raka vägen över och sedan blev det jackpot när han väl hittande den vita dummien, som stod på andra sidan.

De skicken över hinder var givetvis lite svårare och krävde några omskick, då han antingen fastnade på i eller på andra sidan hindret. Dock fattade han ganska snabbt, att om han bara fortsätter springa, så kommer han hitta sin dummie.

Även Limon och Xanté fick ett antal dolda linjer, dels med tanke på Xantés start på KM och dels eftersom de båda ska starta på Goldenspecialen i augusti. Limon var väl den som överraskade mig mest (och det får jag tacka Dea för, som tränat henne grymt bra i de åtta veckor hon var där). Fantastisk fart ut, raka fina linjer och fin förståelse för tecken.

Dirigering nummer tre av fyra var väl den som inte gick som det var tänkt. Limon började tänka själv och gick faktiskt ur hand vid ett tillfälle (något som inte är helt dåligt när det gäller mattes lydiga tjej), men efter att ha styrt upp det och hivat fram kamptrasan de gånger det gått fel (nej betyder inte världens undergång, så skynda dig hem så gör vi om), så löste vi både trean och fyran riktigt bra.

Xanté är som Xanté är och tre av fyra gjorde han med sin sedvanliga fart och fläkt. Sista hade hans ego nog växt lite väl dock, så vi fick ta oss ett samtal om huruvida man kör själv på dirigeringar, eller om man faktiskt ska lyssna på mig. Vi ko fram till att det sista alternativet var det bästa för oss båda.

HEJ ELITKLASS

Inte i min vildaste fantasi kunde jag väl tro att Limoncellos två starter i Danmark skulle gå så bra, men ändå står vi här med två förstapris i vår hand. Jag har fortfarande inte riktigt fattat att jag återigen har en elithund i min ägo och jag är så sjukt stolt över hennes enorma utveckling – på så kort tid dessutom. Allra gladast är jag för hennes fina lyhördhet på pipa/signaler och att hon de senaste månaderna faktiskt fått en riktigt härlig attityd i sitt arbete.

_DSC0755.jpg

Gårdagens prov var allt annat än lätt, men på något sätt lyckades vi ta oss igenom med äran i behåll samt ytterligare en etta till i bagaget. Provet börjades med en enkelmarkering som sköts iväg med en ”launcher”, vilket gjorde att det var omöjligt för hundarna att markera, om de tittade på skytten eller inte spanade upp i skyn. Fågeln for nämligen i väg med blixtens hastighet och i en otroligt hög båge. För oss som startade på förmiddagens, så hade vi även motljus som en extra svårighet.

När vi ställde upp på angiven plats, så såg jag till att vinkla Limon från skytten och mot nedslagsplatsen. Jag visste även att mitt ”pass” skulle vara oerhört viktigt, eftersom kast/skott kom samtidigt och med tanke på hur fort samt otydlig markeringen var, så tajming var verkligen a & o. Markeringen slungades iväg, jag sa ”pass” och jag tror att Limon eventuellt fick en skymt av fågeln på väg ner. Vår markering gick dessutom ganska långt och hamnade inte ute på den klippta gräsgången, utan inne i träden – på gott och ont. Hon hade nämligen möjlighet att hörselmarkera när den singlade ner i träden, men både jag och hon tappade var den gick ner. Jag visste ju att det var i skogen, men inte exakt djup, medan hon trodde att den gått rakt ner på vägen, vilket gjorde att hon övermarkerade med säkert 15-20 meter och jag fick istället försöka styra hem fågeln. Lite bökigt, men hon lydde alla tecken/signaler och markeringen kom hem.

Nästa uppgift var en vattendirigering över en liten vattenpöl. Vi stod c:a 15 meter upp på land och dirigeringen i sig var inte speciellt svår längdmässigt. Däremot tappade du hunden ett par meter från vattnet, då det sluttade ganska kraftigt nedåt. Det i kombination med hög växtlighet gjorde att man inte kunde se hunden innan den var 1/3 ut i vattnet. Det var minst sagt en nervös väntan innan jag (tack vare domaren) kunde se min lilla tjej tuffa på över till andra sidan. En klockren dirigering med fin avlämning och jag kunde inte vara mer nöjd.

Lite väntan medan parkamraten gjorde samma uppgifter, innan det var dags för fotgående och en dubbel på linje, som gick som en liten drive. Kastaren låtsades driva fram fågel och efter ett tag, så sköts det två som hamnade på linje, där sist kastade hamnade längst ut. Limon satte sikte mot den bakersta, men på vägen ut fick hon nummer ett i näsan och hämtade in den först. När jag riktade ut henne mot nummer två, så låste hon i rätt riktning, men när jag skickade henne så blev hon osäker och föll lite åt höger. Lät henne hållas eftersom det inte var allt för mycket och när hon började komma ut på rätt djup, så gick jag in och stöttade. Inte helt lätt att dirigera en hund i en bokskog, men vi lyckades lösa uppgiften tillsammans och fågeln kom in.

När även parkamraten hämtat sin dubbel, så var det dags för det avslutande söket. Limon är ganska känslig när det kommer till parsök med en dominantare hund och även om vår parkamrats hund inte på något sätt spände sig, så hade den en utstrålning som gjorde att Limon undvek den. Det gick inte att skicka förbi den andra hunden ut i söket och tempot när hon väl arbetade, var långtifrån det tempo jag är van vid. Även om hon nu vanligtvis inte springer som en idiot, så brukar det gå mycket snabbare än detta (på plussidan så hade hon en jäkla fart hem istället).

Med alla småmissar längs vägen och farten i söket, så vågade jag inte hoppas på ett förstapris, så när domaren förkunnade att vi fått vår etta, så måste jag erkänna att jag faktiskt blev lite rörd. Tre starter på prov i sommar och vi har fått en 1:a NKL, samt två 1:or i ÖKL. Något som är mer än vad jag någonsin vågat drömma om och som gör att vi nu kan lägga höstens jakt på B-provsstarter på hyllan. Istället blir det fullt fokus på nästa års debut i elitklass. Fan vad kul!

TRÄNING MOT ÖPPENKLASS – med hjärtat i halsgropen

Förra veckan gick verkligen i hundträningens tecken. Peppen efter framgångarna på KM har varit enorm, så i måndags testade jag först vad vi stod vad gällde dolda dirigeringar och sedan satte jag mig för att kolla vilka prov vi kan delta på. Inte så många visar det sig, så det blir till att göra det bästa av dem som finns.

Först ut blir Goldenspecialen, för i och med att Limoncello inte har någon som helst päls, så finns där heller ingen chans på att vinna DP (dual purpose), vilket gör att jag flyttar upp henne i öppenklass. Då får jag ett bra kvitto på vad två veckors dirigerings- och markeringsträning kommer göra. Efter det är det ytterligare två veckors träning till ÖKL-debut i Danmark, fyra till ÖKL-debut i Sverige och fem till KKL-start.

_DSC9285.jpg

Här hemma har vi tränat på mycket dolda dirigeringar – dels ute på öppna fält, dels med ett eller flera terrängskiften. När hon inte har en susning så går det faktiskt oförskämt bra, men så fort hon tror sig veta (ex om vi lagt ut en memory eller skickar i närheten av ett ställe hon tidigare hämtat på), så börjar hon tänka själv, ignorera signaler och mer eller mindre gå ur hand. Något jag måste tänka på och antingen hitta helt nya platser de närmsta veckorna, eller medvetet använda de gamla platserna som en störning.

Igår kördes Limon och Stjärna i par på ett ÖKL-upplägg. Vi hade börjat med att lägga ut en memory på andra sidan sjön (c:a 90-100 meter) och sedan fick ”småtjejerna” sitta i bilen medan vi körde Havana & Pärla, vilket innebar nästan en timmes suddning innan det var dags för Limon att hämta vattendirigeringen (innan dess hade Stjärna hämtat en dubbel på land).

_DSC9249.jpg

Att få i henne i vattnet var inga större problem. Jag fick stötta henne då och då, men i övrigt tuffade hon på fint. Sedan kom vi till den här ”tänka själv”-biten och hon började styra bort från den tänkta linjet. I och med att hon var så långt ut, så valde jag att släppa henne, för att sedan styra henne rätt när hon väl kom upp på land – ett beslut som hade kunnat bli ödesdigert. När hon väl skulle ta sig upp på land så valde hon ett dumt ställe, gled ner i vattnet igen och öronen fylldes snabbt med vatten. Hon glömde av att simma för att skaka ut vatten, vilket gjorde att hon gång på gång sjönk under ytan.

Som tur var gick det bra och som tur var såg jag inte hur illa det var, för då hade vi haft stora problem med tanke på att hennes vattenpassion inte är på topp. Med lite stöttning av Dea fick vi in apporten och det slängdes ut en ny (för Limon dold), som hon skulle hämta lite senare. Innan dess var det dags för dubbel på vatten för Stjärna, dubbel på land för Limon och vattendirigering för Stjärna, något båda tjejerna satte perfekt!

Medan Stjärna hämtade sin dirigering fick Limon titta på. Vanligtvis låter jag inte mina hundar kolla när andra gör dirigeringsarbetet, eftersom jag inte vill att de ska härma, men i detta fallet gjorde jag ett undantag, då det viktiga var att få henne över till andra sidan, så den föregående händelsen inte skulle sätta för djupa spår. Limon tuffade på som om den tidigare incidenten inte hänt överhuvudtaget. Trots detta valde jag att stötta/berömma hela vägen över och även om hon inte gjorde den snabbaste vattendirigeringen, så gjorde hon den. Så stolt över min lilla kämpe!

Vattemarkeringarna gjorde hon riktigt fint (dvs efter jag avstyrt att man inte springer längs strandkanten för att hitta en närmre väg till markeringen), början av söket likaså, men efter några vilt tog det stopp. Den mentala uthålligheten är inte på topp efter valparna, vilket är något vi får jobba på. Tror dock att hade inte den första vattendirigeringen tagit så mycket energi, så hade hon hållit hela vägen in i kaklet.

Nu blir det lite träning idag och sedan lite välbehövlig vila i några dagar, innan vi drar igång med fler dolda dirigeringar på både vatten och land. Målet är ett 1:a pris på GS – ”hur svårt kan det va?!”.

HAR VI LYCKAST VÄNDA SKOTTRÄDSLA TILL SKOTTGLÄDJE?

I snart 4.5 år så har Havana varit berörd av skott. Det började som en osäkerhet för skyttar och en förväntan att i jaktsammanhang bli skrämd, till att efter Borrelian utvecklas till regelrätt skotträdsla. Att dessutom vara trängd (koppel, folk bakom ryggen, inga flyktvägar) och befinna sig i för henne nya miljöer, har gjort att allt tävlande har blivit mycket svårare.

Hela förra året tävlade hon och Lasse lydnad, med tanken att komma till nya ställen och förknippa dem med glädje, istället för rädsla. Tyvärr hade de verkligen inte turen på sin sida och på femtävlingar på raken, så sköts/smällde det under hennes platsliggningar och det blev att de snarare bekräftade att nya miljöer är läskiga, än tvärtom. Där någonstans bestämde vi att de skulle köra rallylydnad istället, för att ge Lasse en annan möjlighet att peppa och stötta henne, men eftersom han inte har koll på skyltarna, så blev det istället att jag anmäldes som förare.

Mycket av min och hundarnas träning förläggs till våra skogspromenader och Havanas & min var inget undantag. I december började vi så smått vår rallyträning, vilket i sin tur ledde till att vi teamade ihop oss ganska snabbt, så när de första skotten dök upp på våra promenader, så insåg jag snabbt att Havana valde att ty sig till mig (och bollen), snarare än att fly hem, som varit hennes tidigare val.

Första rallytävlingen i Svalöv var verkligen inte optimal för en hund som tycker att nya miljöer och ljud är skrämmande. Sista startande p.g.a. löp och naturligtvis tyckte publiken att det var ett bra tillfälle att klampa i trappan och diskutera högljutt, samtidigt som arrangören började slamra med hoppbommar bakom Vannis rygg. Trots detta jobbade vi oss igenom banan och i och med att vi var sista ekipage, så hade vi möjlighet att äntra banan igen för lek och belöning i massor.

Tävlingen i Åhus/Kristianstad var vår nästa utmaning och här kände jag stor skillnad mot Svalöv. Visst vi hade delar av banan där hon zoomade ut för att ha koll på läget, men även delar där hon var glad och obekymrad – en klar förbättring mot tävlingen innan alltså, så förhoppningarna inför dubbeltävlingen i Ulricehamn var stora. Hur skulle hon fixa den?

Långt över förväntan visade det sig. Med mig hade jag en glad hund med härlig attityd, som istället för att dra för att komma till bilen, drog för att komma in i hallen och tävla. Att sedan se att hon helt ignorerade skott under vår uppvärmning utanför, gjorde mig otroligt varm i hjärtat och förhoppningen om att faktiskt kunna lära henne tycka om skott, väcktes.

Den senaste 1.5-2 veckorna har jag försökt skotträna dagligen (här hemma i sin trygga miljö, så är hon faktiskt inte rädd för skott). Först har jag låtit henne knalla genom att skjuta på hennes favoritboll, när den kastats, för att senare kräva stadga vid skott, för att få sin boll, så i onsdags eftermiddag när Dea hit, passade vi på att testa skott från en trygg person, men i en ny miljö. Resultatet var långt över vad jag någonsin vågat hoppats på och bortsett från en knallning, så löste hon/vi det ypperligt.

Inte en tendens till obehag – bara öron framåt och fullt fokus, så igår ökade vi svårigheten ytterligare, genom att köra ett B-provsupplägg (minus vatten). Enkelmarkeringar med skott, en dirigering och ett sök med skott. Återigen en knallning på den andra markeringen, men ingen oro eller rädsla och heller inga problem med skottet ut i söket, trots att hon satt lite trängd. Wiiiieee!!!

Nu gäller det att träna rätt, för att fortsätta bygga förtroende och glädje. Nästa utmaning blir skott där vi använder vårt luftgevär, för att sedan jobba oss vidare till nya miljöer och nya personer. Efter fyra års kämpande, så har hoppet om en B-provsstart har infunnit sig och lyckas vi med det, så visar vi verkligen att man aldrig ska ge upp! ”Hur svårt kan det va?!”.

FULLT ÖS MEDVETSLÖS

Det har verkligen inte varit mycket till uppdatering på bloggen, men det betyder inte att vi legat på latsidan för det. Jakter, rallytävlingar och kursavslutning – allt genomfört med den äran. I dagens inlägg håller vi oss till jakten, så får rallytävlingarna ett eget kapitel senare.

1.jpg

I torsdags fick vi möjligheten att vara pickup-hund till SSRK Västras KKL i Varberg. Med mig hade jag Xanté och Bacardi. Xanté fick ta förmiddagspasset vid Viskan och gjorde ett riktigt fint arbete (jag vågar inte lova för mycket, men det verkar som om polletten trillat ner och att han har fattat att man kan söka i vatten och vass), medan Bacardi fick hänga på efter lunch.

Snacka om salig hund! Hon har knappt tränat och heller inte jagat på över ett år, men det var inget som märktes. Tre apporter (varav två riktigt bra) fick vi och det räckte gott och väl till min lilla pensionär. Nu har vi testat tassarna i skarpt läge efter operationen och peppar, peppar – det verkar funka så som jag tänkt mig. Nu får jag bara inte glömma att hon måste smygas igång, hur gärna hon än vill köra fullt ut.

Igår var det så avslutning på kursen hos Jens. Det har varit en givande kurs och det är tråkigt att den är slut. Limon har verkligen gått från klarhet till klarhet och jag är glad att jag inte gick på min första instinkt, dvs att byta ut henne mot Xanté, för då hade jag verkligen inte sett hennes potential. Hon har växt massor och även om hon tycker det är jobbigt när det blir fel eller när hon inte förstår, så ger hon inte upp, utan hon försöker igen. Något hon verkligen visade igår.

På första övningen kastades det en dubbelmarkering, som skulle hämtas in av två olika hundar, medan den tredje fick en dold dirigering. Dirigeringen bestod av en tennisboll och innan skicket, så sköt Jens ett skott mot legan. Tanken var att hundarna skulle lära sig att följa upp krutdoften, eftersom allt skjutet vilt föregås av just det.

Limon började med en markering. Inte helt enkel då den landade bakom ett krön, men hon jobbade in den fint. Efter det var det dags för en dirigering. Först stördes hon ut av markeringen, men jag kallade bara hem och skickade om, varpå hon tog linjen jättefint. Tyvärr sprang hon för långt (fortfarande i linje) och eftersom hennes styrbarhet i stort sett är lika med noll, så kallade jag hem igen och skickade om, varpå hon fick vittring på krutet. Tyvärr fattade hon inte att hon skulle ligga kvar och jobba just där, så det fick bli ett omskick till och då var det inga bekymmer och avslutande markering (Stjärna hade hämtat den ena redan) spikade hon!

Näst på tur stod hoppträning, något vi testat på kennellägret. En fålla med hinder i fyra olika höjder och då i maj, fick jag kämpa för att ens få henne över det andra. Igår briljerade hon och tog sig (med lite stöttning från Jens) till och med över det högsta hindret. Och fast hon ”fastnade” ett par gånger i tråden, så hindrade det inte henne från att hoppa igen. Det kanske finns lite pannben gömt därinne någonstans – jag ska bara utmana på rätt nivå för att få fram det helt.

2.jpg

Den avslutande övningen (en simulering i eget skytte, med egen apportör) bestod av en liten drive, där hundarna placerades framför oss och där Jens kastade ut varsin dummy i ett område i slänten nedanför oss (hundarna fick fri sikt och vi fick vända oss om för att markera). När dummiesarna var kastade fick vi förflytta oss i en båge (för att inte lämna några spår) upp till toppen på backen, där vi sedan ställde upp på linje. För att det inte skulle bli allt för enkelt, så sköts det även en störningsmarkering, som en annan hund skulle hämta in först.

Stjärna fick vara störning till Limpan och hämtade in sin markering. När jag sedan skulle skicka Limon, så ville jag testa hur långt vi kommit på hennes ”pass” (uppmärksamhetskommandot). Jag riktade upp mot driven och sa ”pass”. Först tittade hon mot den markering som Stjärna fått, men efter ett nytt ”pass”, så tittade hon dit hon skulle och jag skickade henne. De första stegen var hon lite tveksam, men sedan satte hon fart ner för backen (c:a 80-100 meter ner) och mer eller mindre spikade en av markeringarna. Jäklar i min låda – nu är hon dyr min lilla hund!

Även Xanté fick sig ett träningspass igår, då Pärla behövde en sparringpartner inför dagens elitstart i Nol. Vi hade placerat ut dolda dirigeringar (stående vita dummies) på fältet och som störning kastades det en dubbel till den andra hunden, som skulle hämta in den sist kastade innan man fick skicka på dirigeringen.

0.jpg

Xanté började som markeringshund och vi lyckades med konststycket att få honom att gå så fel, att han fick syn på dirigeringen (han gick för kort, började söka och fick syn på den vita dummyn). Ett unisont vrål från mig och Dea fick honom att bryta knappa tio meter från dirigeringen, som dessutom var placerad närmre 120 meter ut och när jag sedan tog hem och skickade om, så spikade han markeringen. När vi sedan skulle hämta in markering nummer två, så hade han bra koll på var den landande, även om riktpunkten var obefintlig i och med att den landade ute på ett gräsbevuxet fält, men eftersom han kom fel i vind, så fick jag gå in och styra lite. Vilket inte var några problem, eftersom han var extremt lyhörd.

När alla dummies var inne på första ”såten”, så bytte vi område och det var dags för Xanté att dirigeras. Alltså när den hunden samarbetar med mig, så är det en fröjd att se. En liten böj mot Pärlas markering, som han självmant rätade upp. Ett stopp, ett högertecken, ett stopp och ett ”ut” och dirigeringen var hemma. Nu ska vi bara få till det i skarpt läge och sedan är vi redo för A-proven. ”Hur svårt kan det va?!”.

UTVECKLINGSKURVAN PÅ DEN DAMEN SKOJAR MAN INTE BORT

I tisdags var det dags för nästsista kurstillfället för Jens. Har fått med mig så många bra övningar, som jag har nytta av i min framtida träning. Jag märker vilken skillnad de gjort på lilla Limpan, för även om det blir fel ibland, så ger hon inte upp, utan försöker lista ut vad det är jag vill att hon ska göra och när hon väl lyckas så blir hon själaglad.

Första övningen var gjordes parvis – en dold dirigering stod utsatt, men först kastades det en dubbelmarkering till den andra hunden. Den fick sedan hämta in en av dummiesarna, innan man skickade på linjen och först när dirigeringen var inne (vilket kunde ta tid), så fick den andra markeringen hämtas in.

Limon fick börja med dirigeringen och hon gjorde det med den äran. Inte en tendens att springa åt vare sig den nyss hämtade markeringens håll, eller till den som låg kvar, utan raka spåret ut. Faktum var att hon var den enda som lyckades med det konststycket. Wiiieee!!!

När vi sedan bytte ordning, dvs att hon skulle hämta markeringarna, så spikade hon den första. Sedan blev det en stunds väntan, innan dirigeringen hämtats in, så för att säkra upp, så gjorde jag som jag alltid gjort, satte ner handen för att låsa på ”målet”.  Såg att hon flackade med blicken och försökte därför tajma när hon tittade på rätt håll, men det funkade så där och jag började tvivla på att hon kom ihåg. Tji fick jag, för när jag plockade bort handen och lät henne koncentrera sig, så spikade hon den.

Nästa övning delades vi upp tre och tre. Vi började att ställa hundarna utom synhåll, medan de andra tre lade ut ett öppet linjetag (dvs hundarna fick se dummiesarna kastas ut). För att störa ut ”dirigeringshundarna”, så kastades det en dummy i linjen ut och när den var hämtas, så fick man skicka på sin dirigering. (På filmen har jag klippt ihop Limons uppgifter).

Även denna övningen gjorde hon suveränt. Satt stadigt på linjen, när parhundarna skickades på sina markeringar, gick raka vägen ut på dirigeringen och sökte fint efter den sista dummien tills hon hittade den. Alltså utvecklingskurvan på den damen skojar man inte bort. Det här mina vänner kommer bli bra. ”Hur svårt kan det va?!”.

BACKA LITE OCH AVANCERA SEDAN FRAMÅT

Idag fick Limpan köra både lite lydnad och jakt. Vi började med ”sitt i grupp”, medan jag gick och lade ut en dold linje och avancerade vidare till platsliggning, när jag körde igenom Lasse & Havana.

Innan vi hämtade hem vår vita dummie, så ville jag testa av elitens ruta. Konskicket var inga problem, men med tanke på hur dåligt befäst rutan var innan, så var det inte mycket hon kom ihåg idag. Det krävdes dock inte så mycket, för att backa bandet och i slutet av passet, så satt rutan som en smäck – både vad gällde fart, entusiasm och lyckande.

Eftersom förra dirigeringsträningen inte var helt optimal, så hade jag idag kortat avståndet något (knappa 70 meter), men samtidigt försvårat genom att någon timme tidigare kört sök rakt över hennes tänkta linje. Inga problem för min lilla loppa! Bra driv ut och inte en tanke på att vika av eller stanna. Jag säger bara nästa år, då jävlar ska vi visa var skåpet ska stå. ”Hur svårt kan det va?!”.