TRÄNING INFÖR KLASS II

I början på februari är det tänkt att jag och Jäger ska debutera i tvåan. Vi har 7.5 vecka på oss att lära in en hel del tekniskt svåra moment, men jag tycker att det ska bli en rolig utmaning – hur mycket kan jag befästa på knappa åtta veckors träning?

I förra veckan testade vi av de flesta momenten, varav hopp apport gjordes för första gången. Jag började med att introducera honom för metallen utan hindret, eftersom jag inte vill skapa eventuella konflikter. Han var väl inte helt övertygad till en början huruvida han faktiskt skulle apportera den där metallgrunkan och provade istället om det gick fint att runda den. Det gjorde det alltså inte och efter en knapp minut apporterade han den om om han inte gjort annat.

Nästa steg var att lägga till ut- och återhopp. Någon gång fick jag visa att han skulle tillbaka över, men i övrigt skötte han det perfekt, så när det kommer till detta momentet, så kommer det endast underhållas. Det tillsammans med inkallning, skiften i treans zäta och skick till rutan.

Det som kommer kräva allra mest är vittring och fjärr. När vi började förra veckan med vittringen, så fattade han nada! Letade gjorde han, men inte efter någon pinne och jag kände hur frustrationen sprutade ur öronen. ”Hur svårt ska det va?!”. När jag till och med kastar pinnen så han ser den landa, men han ändå letar efter boll eller vilt. Tankemössa på helt enkelt.

Jag kom fram till att introducera momentet där han inte hade någon förutfattad mening om vad han letade efter, så det fick bli bland kuddarna i soffan. Idag (efter att ha kört tre pass) så valde jag att flytta ner kuddarna på golvet och ganska snabbt kunde jag lägga till de andra pinnarna, om än i en stor hög. Det gick faktiskt riktigt bra och även om vi inte är där ännu, så tror jag han har börjat koppla vad det är han letar efter.

Fjärren är ett av mina ”hatmoment”. En bra fjärr kräver massor av nötning för att muskelminnet ska sitta och nöta är inte riktigt min grej. Igår däremot kom jag på en lysande idé. Till rallyns backa framför använder jag mig av kompostgaller, så jag testade samma princip när det kom till teknikträningen i fjärren (jag vill ha låsta tassar bak) och det funkade över förväntan. Nu är det bara att köra några korta repetitioner inför varje promenad för att få till rätt rörelse. Och det verkar dessutom som om jag ganska snabbt kan flytta ut på avstånd, samtidigt som jag behåller rätt teknik.

DEBUTEN NÄRMAR SIG

Tretton dagar kvar till debuten i klass I. Visserligen har vi kommit en bra bit på vägen, med endast ett par veckors träning, men vi har fortfarande en bit kvar. Helheten finns där, men detaljerna behöver putsas till.

I fredags gjorde vi en genomkörare (filmen ovan) och på det stora hela gjorde han riktigt bra ifrån sig. Störningen från rutan på inkallningen får vi jobba på, men i övrigt är jag väldigt nöjd.

I söndags passade jag på att köra en ”dold” ruta på klubben, bara för att se var vi står i träningen och han gjorde en klockren tia! Idag tänkte jag göra om samma bravad och få det filmat, men se den gubben gick inte (han blandar fortfarande ihop rutan och konskicket, vilket innebär att han rundar in i rutan). Efter lite tragglande, några ”nej”, ett par låsningar på kommandot ”ut”, så fick vi ett genombrott.

Huruvida det kvarstår imorgon får vi ju se då, men när han fattade uppsättandet på längre avstånd, dvs fler än fyra steg ut, så har jag snabbt kunnat öka till 10 meters avstånd. Min förhoppning är ju att samma sak gäller rutan – inte runda in, bara raka spåret! ”Hur svårt kan det va?!”.

RUNDA & RUTAN

Med uppflyttningsresultat i startklass, så är det dags att sätta sikte mot klass I. Onsdagen bjöd på solsken och lite barmark, så vad bättre än att sätta ut en ruta på appellplan. Sagt och gjort rutan monterades upp och hunden hämtades ut. Eftersom vi bara kört rutan en gång tidigare, backade jag bandet och lade in en belöning där jag vill att slutpunkten ska vara, dvs dit hunden ska springa, medan Jäger tittade på. När jag ställde upp jämte honom mumlade jag ”var är rutan”, mitt uppmärksamhetsord  för att han ska börja leta efter de fyra konerna och då är ju egentligen tanken att han ska titta ut mot rutan, för att sedan skickas dit. Det var väl inte riktigt så det gick till, men jag hoppas och tror att vi kommer dit så småningom.

_DSC6845.jpg

Efter att han hämtat leksaken, så testade jag att skicka honom dit en gång till, trots att det inte fanns någon retning. Visst han stannade upp halvvägs, men när jag inte sa något, så valde han att fortsätta ut mot rutan, vilket naturligtvis belönades rikligt och som avslutning smög jag återigen ut leksaken, ställde upp och skickade honom till rutan och den väntade belöningen.

Vi passade även på att testa runda och detta passet började jag lägga på mitt kommando när han gjorde själva rundningen. Omedvetet så ställde jag upp konen i jämnhöjd med hindret, vilket hade varit enormt svårt för mina andra hundar, men med tanke på att jag inte tränat speciellt mycket hopp, så drog konan mer – något vi verkligen har nytta av fram igenom.

Nu ska jag försöka strukturera upp vår träning, så jag får in både lydnads- och jaktbiten, men med dagar som blir ljusare och så fort snön behaga försvinna, så ska väl det lösa sig det med antar jag. ”Hur svårt kan det va?!”.

ALLTID ÄR DET NÅGOT

Precis som alla andra behöver även jag ett par kritiska ögon när det kommer till min träning. Även jag blir tveksam och tänker inte alltid på vad jag gör eller så gör jag saker som kanske är helt onödiga, bara för att säkra upp istället för att befästa. Dea är min ”to go to person”, som kan ställa de där frågorna som jag behöver för att faktiskt skärpa till mig.

När det kommer till mitt och Jägers fotgående, så har vi verkligen inte tränat speciellt mycket, vilket i sin tur gör att jag blir osäker och tänker alldeles för mycket. Att jag dessutom inte tränat lydnad på över ett år, hjälper knappast till, så när Dea föreslog att jag dels skulle kolla på gamla YouTube-klipp på Bacardi, dels börja att gå med Xanté för att få till den rätta känslan, så blev det helt plötsligt mycket enklare. Plötsligt hade jag fått tillbaka både min säkerhet i kroppshållningen, samt rätt pondus i steget och skillnaden visade sig direkt. Det är fortfarande lite pill med belöningsplacering kontra förväntan, men oj vad bra det blev.

Tyvärr så är Jäger såpass grön, så tränar jag ett par pass på fotgåendet, så har vi plötsligt problem med stadgan i de moment där jag lämnar honom. Han smyger sakta efter mig istället för att sitta kvar, alternativt sitter kvar när han ska komma. Ja, alltid är det något att träna på och allra helst med endast ett par dagar till tävling. Nu får vi försöka få till en förståelse för både ”här” (dvs fot) och ”stanna” på ett par ynka pass – ”hur svårt kan det va?!”.

KOPPELLOPPOR OCH HINDERVÄGRAN

Idag var vi en snabb sväng i Lotushallen – platsen för lördagens tävling. Återigen en helt ny plats för Jäger, men inget i den nya miljön som störde honom nämnvärt. Varken lukter, agilityhinder eller tunnlar. Är så otroligt nöjd över hur han bara accepterar allt nytt jag utsätter honom för, utan att ens fundera på var han är, varför han är där eller huruvida jag är nervös eller inte.

På det stora hela gick programmet riktigt bra (minus en koppelloppa på halten i följsamheten) och det vi har tränat på funkade faktiskt riktigt bra – stadgan på inkallningen, apporteringen samt fjärren satt som en smäck och själva tagandet av apportbocken var bra även det. Sen kom vi till hopp över hinder och av någon anledning ville/förstod han inte att han skulle hoppa, utan valde först att springa jämte och när inte det funkade, så testade han fjärren för att tillslut hoppa, om än tveksamt.

Samma sak hände i arenan i veckan och den enda gemensamma nämnaren är att det var fler plank vi vanligtvis har när vi hoppar. Osäkerheten i sista momentet satte även sina spår i vidare fotgående, då han inte längre var säker på om han skulle sitta kvar eller följa med, så veckan som kommer blir det att säkre upp starter, befästa stadga och få tillbaka säkerheten i hoppet – ”hur svårt kan det va?!”.

NEJ KAN VARA DET BÄSTA ORD JAG LÄRT HONOM

Efter förra helgens fatala miss på apporteringen, så var det nu dags att ta tag i projekt ”ta inte i klossen”, något jag inte brytt mig om tidigare. Dels då han faktiskt inte tappat apporten en enda gång på träning, dels för att jag just trodde att det skulle bli ett projekt. Jag hade fel för endast ett pass senare, så hade vi löst problemet.

_DSC6122 2.jpg

Tydlighet gör träningen roligare

Hur gjorde jag då? Ganska enkelt faktiskt – jag sa ”nej”. För Jäger är nämligen det kommandot inget negativt laddat ord, utan det betyder helt enkelt ”fel”, ”sluta med det du gör” och ”ta kontakt för vidare information”, så när han återigen greppade om klossen, sa jag bara lugnt ”nej”, rättade till apporten och berömde rätt grepp. Efter ett par försök (lyckade som misslyckade), så hade han fattat galoppen och på gårdagens träning gjorde han rätt varenda gång.

Så på bara ett par pass med tydlig träning har han alltså förstått vad jag vill ha respektive inte vill ha och som vanligt undrar jag varför jag inte tagit tag i det från början. Jag menar ”hur svårt kan det va?!”.

SNABBA FRAMSTEG

Igår blev det ett nytt pass på Halmstad Hundarena tillsammans med ”lydnadstjejerna”. Jag och Jäger fokuserade mest på starter/halter i följsamheten och helt plötsligt kändes det mycket bättre. Han hade en helt annan attityd och även om förståelsen inte finns där full ut än, så gjorde vi stora framsteg snabbt. En sak som jag snabbt lade märke till är hur mycket han läser av mitt kroppsspråk – ändrar jag det minsta lilla, så missar vi halter eller så testar han att backa, så nu det blir verkligen till att tänka på hur jag för mig när vi går tillsammans.

_DSC6097.jpg

På eftermiddagspromenaden passade jag på att utnyttja störningen av de andra hundarna, som sprang lösa omkring oss, medan vi tränade på starter i ”ofokuserat tillstånd”. Någon gång behövde jag markera att ”vi jobbar nu”, men på det stora hela gjorde han ett toppenjobb. Speciellt med tanke på att han är som Tila, dvs ”på promenad har vi fritid och jobbar därmed inte”.

Nu ska vi jobba vidare här hemma, boka in några tillfällen till i hallen (det närmsta jag kommer Göteborgs Hundarena) och eventuellt ta något pass inne på Lasses jobb. En vecka kvar – ”hur svårt kan det va?!”.

DAGS ATT PRIORITERA

Att jag är sämst på att träna, om jag inte har en tävling nära förestående är knappast någon nyhet och gårdagens ”genrep” i Halmstad Hundarena visade verkligen att det stämmer. Fotgåendet har helt prioriterats bort för roligare moment så som backa och konskick (något som jag har absolut noll nytta av de närmsta månaderna), så nu blir det till att fokusera den sista veckan innan tävling.

_DSC4847.jpg

Följsamhet – fladdrig i position och stundtals ofokuserad, men med tanke på hur lite vi tränat det kan jag knappast begära mer. Större delen av träningen kommer därför ligga på starter, halter och långa raksträckor.

Inkallning – bra stadga (får inte titta på honom bara, för då lägger han sig), bra fart och fin ingång.

Sättande under gång – tveksam redan vid start, bra sättande och stadga, tveksam när jag plockar upp honom vid sidan. Här måsta jag vara tydlig så han vet när han ska sitta kvar och när han ska följa med. Eventuellt baklängeskedja med inkallning och följsamhet.

Apportering – bra stadga, stundtals bra grepp (går att lösa med liten apport), bra ingång och avlämning.

Fjärr – bra stadga, bra läggande/uppsättande.

Hopp – bra stadga, fin ingång.

Helheten finns där – nu ska vi bara fila på detaljer och öka förståelsen. ”Hur svårt kan det va?!”.

PITEÅ, RALLYTÄVLING & DEBUTERINGSDAGS

Så mycket som, men så lite som kommit in i bloggen. Först och främst har vi min och Stjärnas resa upp till Piteå, där vi på vägen upp hälsade på min ”Innis-frände” Susanne och hennes C, för att sedan bege oss vidare upp till Piteå till Kati, Per & Porter. Jag har fått träffa underbara hundmänniskor, bjudits på massor av god mat och dito skratt, samt åtnjutit en fantastisk gästfrihet.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Stjärna och Porter föll för varandra direkt, men Stjärna var till en början lite osäker. Att då se vilken gentleman Porter var gjorde att denna parningen kändes helt rätt – han uppvaktade, ignorerade och verkligen frågade om det var okej att hoppa upp, allt beroende på Stjärnas gensvar (parning skulle dessutom inte ske under vår insyn, utan paret skötte sig själva i hundgården och vi gick bara ut när hängningen var ett faktum).

Om åkturen uppåt gick på bra väglag, så var hemvägen precis tvärtom. Ymnigt snöfall, moddiga vägbanor och bitvis kryphastighet gjorde att jag aldrig trodde jag skulle komma hem, men tillslut lättade det något och efter en vecka på vift, så landade vi hemma igen hos en tacksam Lasse.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ingen rast ingen ro – lördagen bjöd på rallytävlingar, där resultaten blev ömsom vin, ömsom vatten. Poängmässigt absolut inga dåliga siffror, men när Xantés och Limons lägsta resultat är 99 poäng, så inser man ganska snabbt hur svårt det är att höja snittet. Hade jag nu trott att de var säkra på 697 respektive 696, så hade det väl varit sin sak, men det är jag inte och med nästan fem månader kvar att kvala, så kan allt hända.

Sedan har vi lille Jäger och hans debuter om knappa två veckor. På lördagen debuterar vi i startklass i Göteborg och på söndagen är det dubbelnybörjare i Svalöv. I ärlighetens namn har vi inte tränat så mycket och även om han snappar upp saker och ting snabbt, så ska eventuella uppflyttningsresultat även innehålla en hel del tur för vår del. Som tur är så är det inte så viktigt hur det går, utan jag tycker det är bra att komma ut och träna på att tävla, utan att det för den delen ska ställas för mycket krav och krav kan man inte ställa om man inte tränat. Win win alltså!

Igår körde vi igenom startklasen och kommer nog göra så närmsta veckan för att få till lite uthållighet. Naturligtvis kommer vi även få fila lite på detaljer, men för min del är helheten den viktigaste och om det kommer behövas så får jag hjälpa honom att göra rätt – jag menar ”hur svårt kan det va?!”.

HAR JAG SAGT ATT JAG GILLAR DEN HÄR KILLEN ?!

Idag har det blivit två lydnadspass för den lille – först ett ”vi plojar runt på klubben” och sedan ett lite mer uppstyrt här hemma. Det förstnämnda eftersom han inte tränat med speciellt mycket störning tidigare, vilket gjorde att vi fokuserade mer på att ha kul med mig, än att göra några faktiska ”moment” och det sistnämnda för att checka av var vi ligger sedan måndagens träning. Hans attityd när det kommer till arbete är helt magisk och det begynnande könsmognad till trots. Självklart kommer vi stöta på väggupp längs vår resa, men jag känner verkligen att den här killen och jag kan bli ett grymt team tillsammans.

På klubben utnyttjade vi det faktum att det var andra tränande ekipage där. Vi testade bland annat på att träna lite ”runda” runt en av de stora lyktstolparna, fotgående samt ligga kvar där man blev lagd. När det kommer till runda så kanske, kanske att han börjar ana vad jag vill. Allra helst när jag plockade bort kampleksaken och istället tog fram klicker/godis. Fotgåendet gick faktiskt över förväntan, medan ligga kvar där man blivit lagd, var absolut svårast idag. Bara att träna vidare helt enkelt.

Här hemma blev det bland annat lite ställande, läggande och sättande under gång. Jag har aldrig testat på någon av de tidigare hundarna att blanda mellan skiftena redan under inlärning, men Jäger visar att det faktiskt skulle kunna funka – och det ganska bra dessutom. Visst han behöver lite hjälper, men till vårt försvar så började vi ju faktiskt bara träna det så sent som i måndags. Har jag sagt att jag gillar den här killen?!