NÄR UTSEENDE ÄR VIKTIGARE ÄN PRESTATION

Goldenspecialen – ett sätt att mötas. Jakt- och utställningsfolk. Arbete och utseende. För första gången var det kristallklart – exteriör värderas långt mycket mer än en fantastisk prestation ute i skogen och då pratar jag inte om min egen. Nej, för en gångs skull är jag glad att vi sumpade bra poäng på WT:t och därmed inte hade en chans att bli Dual Purpose 2015, för inte ens med full pott på utställningsdelen i jaktklass så hade min elithund slagit årets vinnare i nybörjarklass.

Personligen kan jag tycka att dagens poängsystem är så skevt som det någonsin kan bli. Som det är nu så får en hund som ställs i Open -dvs minst tre cert- på utställningen 22 poäng att ta med sig i sin eventuella tävla om DP. Ska vi överföra det till jaktdelen så innebär det att endast en EKL-hund kan få samma poäng, men BARA om den får hundra poäng. HUNDRA POÄNG! För att använda rumsrena ord – en rejäl tankevurpa. Här kommer ett litet exempel för att tydliggöra:

NKL 56 poäng + EXC och klassvinst i Open = 32.08 poäng
EKL 100 poäng + VG = 32 poäng
I rest my case…

Ska vi inte främja utveckling? Som det är nu så lönar det sig nämligen inte att flytta upp sin hund i nästa klass. Kanske är det dags att, precis som på officiella starter, KRÄVA att man måste göra så. I alla fall om man fått minst ett förstapris året innan? För mig personligen ser jag det som en utmaning att avancera uppåt. En utmaning som ger utveckling. En utveckling som för mig framåt och som därmed också öppnar nya dörrar.

Jag kan förstå att folk tröttnar. Jag är efter årets start nämligen en av dessa. Jag vet inte om jag har någon större lust att lägga en massa pengar på att enbart förlita mig på en enda persons tycke och smak och samtidigt vara helt beroende av hur konkurrensen ser ut. För det är bara att inse – få och/eller mindre exteriört bra hundar ger mig större chans på bra DP-poäng. Jag vill bedömas för vad jag presterar. Inte hur någon tycker att min hund ser eller inte ser ut.

En tillställning som var tänkt att föra folk och hundar samman, har i år delat dessa ännu mer. Hur ska de olika ”lägren” kunna föras samman, när vi inte ens lyckas göra det på en tävling? När utseende bli viktigare än prestation? ”Hur svårt kan det va?!”.

ATT VÅGA RYTA TILL

Efter helgen hos Birgitta var det många av oss som fick med oss riktiga tankeställare. Både vad gäller vår vardag och vår relation med våra fyrbenta vänner – att våga ställa krav och att kunna säga ifrån. Kanske lätt att genomföra hemma, men inte lika lätt när man går på kurser. Speciellt inte när ”nej” i mångt och mycket anses som ett tabuord och där ”lösningen” på det mesta är att man antingen ska göra sig roligare eller ha festligare leksaker och erbjuda godare godis.

Naturligtvis ska man göra skillnad på cirkuskonster och allmänt hyfs, men grundrelationen bör ändå vara densamma. Om min hund avgudar mig då kommer jag vara viktigast i ALLA situationer. För egen del kämpar jag ständigt med mig själv. Det är helt enkelt svårt att lita på att JAG är den bästa belöningen för mina hundar och jag finner mig ofta med handen i fickan, grävandes efter en godisbit. Att slentrianbelöna bygger inga relationsbroar – den målar bara in mig i ett hörn, där jag kommer stå och hjälplöst titta på när min hund hittar på egna äventyr. Jag BÖRJAR bli bättre på att erbjuda mig själv som belöning och jag har en lång väg kvar, men som man säger ”Rom byggdes inte på en dag”.

Att våga säga till på skarpen och ha regler innebär inte att min hund skyr mig.

Jag fick en fråga från en valpköpare som undrade hur han skulle ”försvara” sitt nya tankesätt? Att kunna ryta till på sin testosteronstinna hanne och samtidigt vara vara välkommen tillbaka på kurs. Vad svarar man på det? Självklart vill vi inte ha tillbaka tiden där lärarna slog eleverna med linjaler, men vill vi verkligen ha en värld där lärarna är rädda för eleverna istället? Vi svenskar är ju från landet ”lagom”, borde vi då inte kunna hitta ett lagom alternativ? Ett där vi vågar ryta ifrån om det behövs och naturligtvis även belöna väl utfört arbete?

Med många starka individer i vår flock så funkar inte fri uppfostran. Vi har regler om hur man uppför sig och lyssnar man inte så får man veta det. Vi går inte omkring och spänner oss, vi muckar inte med andra och vi slåss inte. Viktiga regler – regler som ALDRIG frångås och framförallt regler som inte man kan muta sig till med en godisbit. Detta innebär förstås inte att mina hundar inte kan ligga i sängen eller tigga till sig en godbit vid matbordet. Det innebär bara att om jag säger att det räcker, då räcker det.

När vi sedan tränar jakt så drar jag igång massor med drifter hos mina hundar. Jag kan naturligtvis bara tala för mig själv och mina egna, men jag anser att det är STOR skillnad på att starta på B-prov gentemot att delta på en riktig jakt. I det förstnämnda fallet blir du i värsta fall av med ditt pris – i det andra kan det vara ditt eller någon annans liv. Då förstår man helt plötsligt vikten av att hunden faktiskt inte knallar och att den VET var den ska vara runt dina fötter. Kanske kan det då vara befogat med en rejäl tillsägelse eller för den individen som kräver det, en fysisk korrigering? Jag hoppas och tror nämligen att de flesta av oss kan göra skillnad på misshandel med linjaler eller ett bestämt tag i armen. ”Hur svårt kan det va?!”.

ALLA KAN INTE BLI BÄST, MEN ALLA KAN HA ROLIGT

Dags för regelrevidering inom rallylydnaden och det mesta gillar jag -dock motsätter jag mig CERT-regeln- Jag vet att många sätter likamedtecken framför ”en sport för alla” och att bli rallymästare. Så fort någon pratar om att strama åt reglerna, så börjar rallylydnaden GENAST jämföras med ”den hemska, strikta lydnaden” och man säger saker, som att ”sporten kommer förvandlas en gren, som endast är till för eliten”. Min fråga är, när försvinner det roliga? Ger man upp, bara för att man inte har möjligheten att ta sig hela vägen? Slutar det vara roligt, bara för att man inte bli godkänd? Rallylydnaden är en sport som är tänkt för ”genomsnittsutövaren”, men hur ser en sådan ut? Vems snitt ska man gå efter, med tanke på att det i nybörjarklass finns banor, som är svårare än de i mästarklass?

Det som jag personligen kan se som en av rallylydnadens ”svagheter”, är att många ger sig ut och tävlar, fast hunden egentligen inte har något större hum om vad den håller på med. Om man då dessutom lyckas med bedriften att klättra ganska snabbt i klasserna, så blir det NATURLIGTVIS en käftsmäll, när motgångarna börjar hopa sig. Har man dessutom missat de viktiga grunderna, då kommer man så småningom få problem -många luras nämligen att tro, att deras hundar faktiskt kan kommandot ”fot”, men faktum är att väldigt många bara tittar/går med sin förare, för att denna pratar med hunden och skulle föraren tystna, ja då försvinner hunden- När dessa förare dessutom blir arga och besvikna på sina hundar, så skär det i mitt hjärta. Hundarna gör sitt bästa och hundar gör BARA sådant som lönar sig och det är upp till oss att visa vad det är.

Det må se enkelt ut, men det ligger många timmars träning bakom.

Lydnaden är då uppenbarligen en sport, som enligt många, INTE är till för alla, men där håller jag inte med. Dock är det så att alla tar sig inte hela vägen. Faktum är att de flesta som startar lydnadsklass I, faller bort i sin resa mot eliten. Tycker de att det är mindre roligt att tävla för det? Jag kan ju naturligtvis inte svara för dem, men jag tror inte det. Man får helt enkelt anpassa sig till den individen man har och göra det bästa utav det. Man lär sig saker på vägen, listar ut vad man vill ha för egenskaper i sin nästa hund och när man väl har den, så inser man att man oftast måste börja om på noll igen. Olika individer, kräver nämligen olika träningssätt.

Jag kan bara se till mina egna hundar. Vi lyckas långt ifrån alltid. Vi har riktiga bottennapp på tävlingar, men mina bästa resultat har ALDRIG varit de tävlingar som gått bäst, utan de tävlingar när vi äntligen lyckats, efter att ha fått KÄMPA oss igenom ”nederlag”. Poängtapp kan gå snabbt och frågan är, ska det roliga verkligen värderas i hur höga poäng man får? Visst förstapris och godkända resultat är naturligtvis det jag strävar efter, men ALDRIG på bekostnad av att ha roligt. Anna & Lingon är mina IDOLER vad gäller detta. Anna har ALDRIG gett upp och trots att de fått kämpa rejält, så visar detta underbara ekipage att det lönar sig att vara envis. Där många hade gett upp för länge sedan -mig inkluderat- så har Anna visat att INGET är omöjligt och snart har hon fått en rallymästare i sin fina Lingon.

Glädje slår poäng och meriter vilken dag som helst.

Att svårigheten SKA öka i takt med klasserna, ser jag som en självklarhet. Att det blir svårare att ta meriter, innebär inte att sporten inte är till för alla. Det innebär bara att en del inte tar sig förbi fortsättningsklass och att en del inte kan bli rallymästare. Alla kan fortfarande tävla, men utefter sina egna förutsättningar och precis som i lydnaden, tycker jag inte att resultaten ska mätas mot mina medtävlandens dito -dvs ett championat ska inte vara knutet till hur de andra presterar, det räcker gott och väl att det är så på utställningar- Bara jag och min hund ska kunna påverka utgången. Annars tror jag tyvärr att vi går mot att tävla mot konkurrenter, istället för tillsammans med medtävlanden och det hör bara -enligt mig-  hemma på mästerskap.

Sedan går det inte att sticka under stol med att det kommer fler och fler DUKTIGA hundtränare. De för sina hundar med små medel och allt ser så himla enkelt ut. Många av dessa har lydnadsbakgrund, vilket gör att de anses ”glida” genom klasserna. Vad FÖRVÅNANSVÄRT många missar, är all den grundträningen, som dessa hundar fått. Hundarna kan gå fot, de har bra stadga och de är -oftast- följsamma, vilket gör att deras förare kan släppa en stor del av koncentrationen, bara på att försöka hålla hunden på plats och faktiskt fokusera på att gå banan. Att det SER enkelt ut, betyder alltså inte att det ÄR enkelt. Det har krävts många månaders träning, ibland flera år, för att komma till den punkten, dvs det till ”enkla” tävlandet.

Det fina med rallyn, kommer inte försvinna, bara för att kraven att ta sig hela vägen till toppen stramas åt. ALLA kan fortfarande tävla. ALLA kan ha roligt tillsammans med sin bästa vän. ALLA kan berömma och stötta sin hund under tävlingens gång. Alla kan bara inte bli bäst.

EN LITEN SAGA OM OKUNSKAP – eller #fuckSD

Det var en gång -för inte så tillräckligt längesedan- i ett land -alldeles för nära, för att vi inte skulle kunna undgå att bli påverkade- en hund som hade talets gåva. I detta land rådde missnöje och svårigheter och flocken önskade innerligt att någon kunde hitta en lösning på dessa problem. Hunden, som hade talets gåva, insåg att om man hittar orsaken till problemet, då hittar man även lösningen, men vad kunde problemen bero på? Hunden grubblade och grubblade. Tänkte och funderade. Tills han kom på det! Det var ju naturligtvis byrackornas fel. Innerst inne visste han alldeles säkert, att så inte var fallet, men om man är tillräckligt övertygande, så kan man bevisa ”sanningen” för både sig själv och alla andra. Han talade uppeldat om dessa byrackor, som förstörde moralen, tog alla jobb och såg till att de äkta hundarna blev utan arbete.

Många blev fascinerade av det hunden, som hade talets gåva, hade att säga och som alltid i flock, så slutar man tänka. Alla vill smälta samman. Ingen vill sticka ut. ”Kanske hade han rätt. Vi hade det ju ganska bra innan”, sades det. ”Om man bara kunde få byrackorna härifrån, då kommer det nog bli mycket bättre”, menade man.

Man gick till val och många tog sitt förnuft till fånga. Hunden, som hade talets gåva, fick inte så många röster, samtidigt som han fick allt för många för att det skulle kännas bra. I denna tid, för inte allt för länge sedan, kunde hunden, som hade talets gåva, inte acceptera nederlaget, utan tog därför makten i sina egna tassar. Han byggde läger dit man forslade byrackor för avliving. Han nöjde sig inte heller med byrackor, utan han förde även de halta och lytta till samma läger, tillsammans med de som hade fel pälsfärg, samt de som tyckte annorlunda. Stack man ut, då fick man hoppa på tåget till dessa läger.

Allt för många stora hundar, trodde att det skulle lösa sig av sig självt, men hunden, som hade talets gåva, hade fått tycke för makt och mycket vill ha mer. Där de stora hundarna i tysthet såg på, medan hunden, som hade talets gåva, erövrade fler och fler länder, där började en del flockmedlemmar ifrågasätta sannheten i dessa handlingar. Man hjälpte byrackor att fly till andra länder, dit hundens, som hade talets gåva, tassar inte nådde. Man fick lämna allt bakom sig. Vänner, bekanta, ägodelar. Allt var kvar i landet, som kallades hemma, men som inte längre gick att bo i. Att fly var förenat med fara och ingen var säker någonstans, men byrackorna hade ändå hopp om att kunna leva fredat i ett nytt land. Skaffa sig nya vänner. Nytt jobb. Ett nytt liv, utan skräck och fruktan.

Naturligtvis talar jag inte om hundar, utan allas vår Adolf Hitler. Kanske resonerar man så, att detta kommer inte kunna hända idag, men då ber jag er titta er omkring i världen och se vad som händer. Kanske säger man, ”visst det kan hända, men inte här, inte mig”. Troligen precis samma mening som de i Tyskland sa, men det hände dem i alla fall. ”Jag är inte rasist, men…” Jag hoppas och tror faktiskt att de flesta som röstat på SD, inte är rasister. Att de vill ha förändring och att de tidigare partierna inte lyckats göra alla nöjda. De vill ha något att skylla på. Något konkret, som är orsaken till allt. Jag vet. Vi skyller på byrackorna!

Innan ni skyller på ”byrackorna”, fundera på var ni drar gränsen. Vem räknar ni som ”byracka”? Får ”byrackor” från våra grannländer, komma hit? Europeiska ”byrackor”? Är det bara utomeuropeiska ”byrackor” som inte får äntra landet? Är det okej för ljushåriga ”byrackor” att komma hit, oavsett hemland? Kanske hänger det på vilken gud ”byrackorna” tillber, som gör att de ska stoppas vid gränsen? Snälla tänk till. Det finns inga ”quick-fix” här i livet. Det är inte så enkelt att man bara kan skylla ifrån sig på andra och så har problemet löst sig. Det funkade inte 1933. Det funkar inte nu!

Hälsningar Hanna Nilsson,
andra generationens byracka

#fuckSD

OM MAN INTE HAR NÅGOT VETTIGT ATT SÄGA, DÅ KANSKE MAN BORDE FUNDERA PÅ ATT VARA TYST

Tänk först och tala sedan, inte tvärtom.


”Om man inte har något vettigt att säga, då kanske man borde fundera på att hålla tyst”.

Är med i ett fåtal grupper på Facebook och har tidigare tyckt att man hållit en hyfsat hög nivå på diskussionerna. Visst kan det ibland bli en del vassa kommentarer, men så länge det inte går till personangrepp, så tycker jag inte att det gör något. På senare tid tycker jag dock att stämningen ändrats. Det blir mer och mer personangrepp och skitsnack. Jag har förståelse för att man inte tycker likadant och jag kan ibland förstå vad som får folk att hetsa upp sig, men det är som sagt INTE okej att gå till personangrepp. Ibland nästintill hatiska sådana.

Ensam är stark, men det är när vi bildar flock, som den riktiga skadan sker.

”Om man inte har något vettigt att säga, då kanske man borde fundera på att hålla tyst”.
Många nya hundägare ställer bra frågor i dessa grupper. Frågor som de förväntar sig vettiga svar på, men istället får de ofta ironiska och i mitt tycke, ganska nedvärderande svar. Bara för att du sitter i din ”skyddade verkstad” och slänger ur dig ogenomtänkta kommentarer, så innebär det inte att frågeställaren inte tar illa vid sig. Jag har sett när unga -och ibland mycket unga- tjejer ställt frågor och fått MYCKET elaka kommentarer till svar. Vad är skillnaden på detta och riktig mobbing? Jo, att ni slipper stå framför personen i fråga och SE hur illa orden tar. Kanske är det tänkt som en rolig kommentar eller kanske tar ordförrådet och argumenten slut, men det får ALDRIG ske på någon annans bekostnad! Ofta blir trådarna rena ”viskleken”. Frågeställaren undrar något och sedan svävar det iväg och i slutändan har svaren och kommentarerna INGENTING med ursprungsfrågan att göra.

Bara för att man talar högst, så betyder det inte att man har rätt.
”Om man inte har något vettigt att säga, då kanske man borde fundera på att hålla tyst”.

Har ni tänkt på hur snabbt en status på FB kan spåra ur till rena rama personangrepp? Någon skriver något om hur dåligt någon uppfört sig och GENAST hänger folk på. ”Vilken dålig stil” eller ”stå på dig” är ofta svar man kan läsa, men frågan är om de som svarar har en koll på båda sidor av myntet? Kan det faktiskt vara så att den som får medhåll, är den som är orsaken? Det är ju inte ens fel, att två träter och ibland kanske vi är lite väl snabba med ryggdunk och medhåll. Jag vet vad det kan göra, när sådant händer. En ”välmenande” kommentar, som inte alls visar sig vara speciellt genomtänkt och som sedan drar igång rena rama cirkusen. En liten för snabb knapptryckning bakom skärmen och inget blir detsamma igen.

Det är lätt att skriva något i stundens hetta, men bara för att man kan ta bort en kommentar, så betyder det inte att den aldrig funnits. Just saying.

ATT FÖLJA JOHN ELLER ATT FÖRA JOHN

När jag lär in nya saker på mina hundar, så använder jag oftast godis som ”hjälpmedel”. Dels när jag styr hunden i rätt riktning -ex ingångar i fot- dels när jag belönar ett erbjudet beteende -ex frivillig fot vid promenader- eller helt enkelt för att ”lura” den till att göra ett beteende -ex sitt-stå eller snurra- Jag ser ingen fara i att göra så, men jag har också en TYDLIG plan i hur jag ska jobba bort det, för i slutändan så vill jag ju ”Föra John”, dvs att hunden ska följa MIG och mina kommandon och inte bara leka ”Följa John” med belöningen. En väsentlig skillnad.

Kan det vara så att vi i vår strävan att lära våra hundar olika moment så fort som möjligt, tappar tilltron till oss själva och därmed inte vågar göra fel? Jag ser allt oftare förare, som fastnar i sina hjälper. Förare som medvetet eller omedvetet håller fast vid sin godisbit i handen. Förare som så fort de stöter på patrull, snabbt gräver i fickan efter sin ”snuttefilt”. Förare som missar att hunden inte har en aning om vad de håller på med, eftersom de har fullt upp med att följa godisbiten. Förare som TROR att hunden kan fot, sitt, stå, snurr, etc. Förare som i VÄRSTA fall blir besvikna på sina hundar, när dessa inte utför momentet, eftersom där inte finns någon ”John” att följa.

Detta klippet visar hur en 8,5 veckors valp, som DEFINITIVT varken kan fot, snurra, högerhandling, stå eller sitt, men som gör som godiset ”säger”. Missförstå mig rätt. Min inlärning kan absolut se ut så här, med redan efter ett par pass, så plockar jag bort godiset ut handen. Jag gör fortfarande rörelsen likadant och jag belönar precis lika ofta, men skillnaden är att då följer hunden mig och inte min köttbulle. Blir det fel, så är det bara att backa bandet litegrann och sedan testa igen. Vågar man inte utmana, då vet man inte var man står. ”Hur svårt kan det va?!”

RESULTAT ÄR BARA ETT KVITTO FÖR OMVÄRLDEN

Jag är naturligtvis en av dem, som stolt visar upp mina hundars resultat. Både när det går bra, men även när det inte blev som jag tänkt mig. Jag VET vad mina hundar kan prestera och jag vet också hur snabbt man tappar ett förstapris och/eller ett godkänt resultat. För vems skull är det officiella ”kvittot”. För egen del, för att visa upp för omvärlden vad du och din hund kan prestera eller kanske både och.

Jag ska inte sticka under stol med att det hade varit HÄFTIGT att hämta två förstapris under helgens KM. Att jag hade en dröm om att Xanté skulle bli klubbmästare. Att jag insåg att Bacardi hade kunnandet för att få en etta i debuten i EKL. Nu blev ”klubbmästaren” ett tredjepris och ettan i EKL en nolla, men det enda jag inte fick med mig var det OFFICIELLA kvittot på mina hundars kunskaper. Vetskapen om att det faktiskt hade MÖJLIGHETERA till högre resultat, har både jag och mina nära och kära kvar. 
Jag har insett att jag inte behöver bevisa något för ”alla andra”. Jag behöver heller inte bevisa något för mig själv. Jag vet redan. Det har tagit tid. Det har tagit MÅNGA motgångar och ”nederlag”. Det har även visat att trägen vinner. Alltid! Whiskey var min första hund, som jag startade på jaktprov med. Jag var en gröngöling och han är den hunden som jag gjort alla misstag med. MÅNGA har sagt att jag aldrig skulle ta mig någon vart med honom och många gånger har jag varit nära att ge upp,  men det ligger inte för mig att ge upp. Jag klickade in viltet, som han då inte ville ta och nu älskar. Vi kämpade i TRE säsonger innan ettan satt:
2008-04-26 2:a pris
2008-07-19 0 pris
2008-08-23 2:a pris
2008-08-30 3:e pris
2008-09-02 2:a pris
2008-10-21 0 pris

2009-04-25 3:e pris
2009-05-09 0 pris
2009-07-19 0 pris
2009-09-05 3:e pris

2010-04-25 0 pris
2010-05-08 3:e pris
2010-07-17 0 pris
2010-08-29 FÖRSTAPRIS!!!
För att vara en hund som inte skulle kunna klara av ÖKL, så lyckades vi dessutom få FEM 2:a pris. INGEN av dem berodde på att han tröttnade i söket -som många elaka tungor hävdade var vår akilleshäl- och jag pensionerade honom med VETSKAPEN om att ettorna fanns där, men att starta på prov för att få dem, bara skulle vara för att visa upp för andra vad jag redan visste.
Tequila var nästa utmaning. FEM nollor på rad! Det skulle kanske få de flesta att ge upp. Speciellt eftersom jag hela tiden visste vilken duktig jakthund jag hade och har. Vi fick bara inte fram det när det gällde. Tror både hon och Whiskey behövde mogna, för den gemensamma nämnaren för båda dessa var att de hade fyllt fyra år. Vissa individer tar tid. Andra klarar prestera tidigare. Sådant är livet. Ibland behöver man ta en paus, men det betyder inte att man ger upp. Hämta kraft. Hitta nya infallsvinklar. Lösa problemet. ”Hur svårt kan det va?!”

En liten film från Bacardis debut i EKL. Det ni SER är inte lika med hundens kunnande. Värt att tänka på både för mig och er, när man ser en hund underprestera.

HANDLING – hur viktig är förarens sinnesstämning

Under helgens tävlingar har det verkligen visat sig vilken skillnad det blir, beroende på HUR man handlar sin hund. Snabb handling ger snabba reaktioner och risk för missförstånd, medan långsam handling ger tydlighet och koncentration. Bacardi var verkligen ett KLOCKRENT exempel på det. Här har vi en hund, med samma förare, som inte bryr sig om väderförhållanden och som inte tappar energi för att hon tävlat i två dagar. Skillnaden? Jag!

När man står vi sidan om och tittar, så syns det TYDLIGT vilka förare som är fokuserade och hur snabbt de tappar sin tydlighet vid stress. Snurrar och sidbyten är absolut de vanligaste missarna. En lite för snabb och otydlig rörelse, gör att hunden avbryter sin, vilket i sin tur leder till ännu mer viftande. Ett viftande som hunden inte förstår, eftersom det inte ser ut så på träning.

Hur kan man då bli bättre? Jag kan ju bara gå till mig själv. När jag TROR att jag gör mina rörelser långsamt, så ska jag göra dem långsammare. Man måste tänka AKTIVT på ett beteende man ska ändra, så när man står där vid startskylten, är det viktig att påminna sig att vara tydlig. Att inte stressa om det blir fel och att faktiskt ta varje chans att stanna upp och ta ett LUGNANDE andetag. Våga ta plats. Våga ta tid. Våga göra rätt!

HUR HANTERAR DU OFOKUS I TRÄNINGEN – läsarönskning

”Nu kommer en fråga som väl egentligen hör hemma i frågelådan…. Om hunden inte är helt fokuserad på att träna, men du har bestämt att nu är det träningstid – hur löser du det? Gör du olika med de olika hundarna, eller har du en lösning som passar alla? Och har du någonsin haft problemet med någon hund att de är bara halvt med i träningen och halvt med på vad som händer runt omkring? Hur löser du det? Berätta gärna i ett eget inlägg”.

Det beror nog helt på VARFÖR de inte är med till hundra procent. Har de full koll på vad uppgiften, som jag gett dem, innebär? Är de inne i någon hormonstinn ålder eller är det löp på gång? Kan jag gått för fort fram vad gäller störning? Är JAG fullt fokuserad på vår uppgift? Det enda som är helt säkert är att jag behandlar alla individer olika, eftersom de helt enkelt ÄR olika och OM de vet vad uppgiften går ut på, då kräver jag faktiskt fokus. På fritiden gör vi vad vi vill. På jobbet jobbar vi.

Förr tränade jag nod OAVSETT om hunden var med eller inte, men numer finns pass där jag lagt ner träningen, eftersom jag inte får den responsen jag vill/kräver. Det ger ju faktiskt varken mig eller hunden något, om inte båda är med på tåget. Om  de av någon anledning INTE  är det, så brukar det -i mitt fall- bero på löp och/eller begynnande sjukdom. Självklart kan det vara så enkelt att hundarna också ledsnar på träningen, precis som vi. Kanske behöver man en utmaning, lite svårare uppgifter som kräver att hunden engagerar sig.

T.ex. Tequila, som är den av mina hundar, som varit mest svårmotiverad vad gäller ”uppstyrd” träning. Tidigare jobbade hon BARA om hon ville och det var inga långa stunder. Hon och jag hittade väl någon sorts kompromiss, där vi inte tränade varje dag och inte repeterade inte uppgiften särskilt många gånger, MEN vi tränade när jag ville det. Punkt! För ett par år sedan vände det och om det berodde på mognad eller bara att hon helt enkelt uppskattade lite egentid, det vet jag inte. Det jag vet är att nu ÄLSKAR hon att träna. Dock är det viktigt att UTMANA henne med svåra uppgifter, för blir det för enkelt, så tycker hon att jag kan lösa det själv.

Sedan har vi Xanté som gärna VILL, men under sina könsmognadsperioder inte klarat hålla ihop huvudet. Hans intentioner att vara mig till lags har det inte varit något fel på, men när han väl skickas ut på sin uppgift, så glömmer han vad det är han ska göra. Lite som vilken tonårskille som helst alltså. För hans del har det varit TOTAL träningsvila  som gällt -i drygt ett halvår- och först nu kan vi börja dra igång träningen igen.

Eller Havanas dåliga uppföljning på markeringar i jakten. Hon sprang ut till den ungefärliga nedslagsplatsen, tittade på mig och vände helt sonika tillbaka in. Den hunden har envist jobbat på tills hon funnit och ALDRIG gett upp. Särskilt inte på markeringsuppgifter. Men det hade en bakomliggande orsak. Hon hade Anaplasma och en hyfsat rejäl släng av det med. Inte lätt att klara fokusera då.

Egentligen spelar det kanske ingen roll vad svaret är. Frågan är om det ger DIG någonting att träna en hund som inte är med på tåget. Även om det är tråkigt, så kan en längre träningsvila faktiskt göra både hundförare och hund gott. Har man sex hundar som jag, så är det inte svårt att få till vila, samtidigt som jag ändå kan träna hund. Har man bara en hund, så gäller det att ha disciplin vid en eventuell träningsvila. Alternativt hitta ny träningsinspiration i en ny gren. 
Hoppas du fått svar på din fråga och lycka till med träningen.

FÅR JAG BE OM STÖRSTA MÖJLIGA TYSTNAD

Att vara tydlig mot sin hund är inte alltid så lätt som det låter, men jag tror att helgens internatdeltagare kan intyga att NÄR man prickar rätt, så gör det en ofantlig skillnad. Det är bara att titta lite på hur du tränar hund. Allt som oftast så tolkar hunden din tystnad på ett annat sätt än vad du tänkt dig. Är du osäker på huruvida du ska belöna eller låta bli, så ser hunden bara din osäkerhet och tolkar den som att den gjort fel. Kanske kan det vara så att du med din tystnad vill få hunden att fatta att den gör fel eller är det kanske rent av så att din tystnad betyder att du är irriterad, besviken eller arg på din hund? Oftast så är det kanske en blandning av alltihopa och om man då försöker sätta sig in i sin hunds situation, så innebär tystnad ALDRIG något bra.

Hela helgens tema handlade om TYDLIGHET och att ändra hundarnas tveksamma inställning till förarnas tystnad -från min sida sett i alla fall- Jag vill att mina hundar ska VETA att om jag är tyst, då gör de rätt och då är jag nöjd med dem. Men hur får jag dem att fatta det? Ganska elementärt min käre Watson. Jag talar om när de gör fel och belönar/berömmer när de gör rätt. ”Hur svårt kan det va?!”

Hur tydliga är vi i vår träning?

Många oroar sig för att hunden ska gå ner sig när den hela tiden får en massa nej och det är klart, om du är irriterad/besviken/arg när du försöker förklara för din hund, så är du knappast speciellt pedagogisk i dina förklaringar. Nyckeln till bra tydlighet stavas L.U.G.N. Ett lugnt ”nej” för fel, ett ”bra” som kommer från hjärtat när det blir rätt och helt plötsligt kan du se en betydande förändring i din hunds attityd. Lycka att få göra rätt och det med DIN hjälp -hade klockrena exempel på det i helgen- Säkerhet i ert samarbete. Du och jag tillsammans.

Det krävs dock några grundläggande saker för att det ska fungera. Du måste dels veta hur DU vill att momentet ska se ut -din målbild kanske inte är densamma som din träningskompis, så häng inte upp dig på hur andra vill ha det- dels måste du veta hur det INTE ska se ut. Har man listat ut det, så är det ganska enkelt. Allt som stämmer med målbilden är rätt ”bra”, allt som inte stämmer med målbilden är fel ”nej” och att hunden sänker tempot efter att ni sagt till är helt naturligt, även om de allra flesta av någon anledning blir helt SKRÄCKSLAGNA för att hunden inte springer som en galning -tänk er in i en koncentrerad situation själv. Handlar ni med eftertanke eller gasar ni på- Slutligen våga utmana, våga göra fel, våga nöta och våga vara tydlig.

Får jag be om största möjliga tysssssstnad…