TACK FÖR ALLT MIN BÄSTA VÄN

Idag har vi tvingats säga hejdå till min allra bästa vän och tävlingskamrat. Nio år fyllda av kärlek, gråa hårstrån, skratt, gråt, vänner för livet, härliga valpar, dito valpköpare, skador, SM – allt i en salig blandning.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så tack för att du varit min bästa vän. Tack för att du varit min läromästare. Tack för Xanté och Havana. Tack för att du varit världens bästa mamma och nanny. Tack för alla fina vänner du låtit mig träffa. Tack för allt! Nu slipper du smärtan och kan springa tillsammans med Bailan i väntan på att vi möts igen. Ta väl hand om varandra och hälsa från oss ❤

”Ingenting har gått förlorat
Tänk på allting som vi gjort
På varenda litet ögonblick som vi
Som vi gjort till något stort”

RALLYTRÄNING MED ETT GALET POPCORN

Med rallytävling in på knutarna, kändes det som en bra idé att ta tag i de nya rallyskyltarna. Det blev två träningspass – på förmiddagens gick vi igenom de nya skyltarna och på eftermiddagen satte vi upp en bana, där vi valde de skyltarna som hundarna hade svårast för.

Eftersom jag inte vill slita på Xantés kropp, så fick han bara träna de nya skyltarna och det gjorde han med den äran. Några smådetaljer som ska putsas på, såsom backa framför och stå framför, men i övrigt var det inte mycket att klaga på. Vad jag däremot helt hade glömt var hur det är att föra ett ”popcorn” och hur viktigt det är att hela tiden behålla lugnet, så trots iskylan, så kände jag mig faktiskt lite svettig efter avslutat pass. Men Xanté var lycklig och det känns skönt att kunna aktivera honom lite, utan att det påverkar ryggen.

_DSC2893.jpg

Att sedan växla hund till Limon var som en dröm. Den hunden gör allt med sådan elegans och säkerhet, att man blir alldeles tårögd. Inte en enda miss, trots att vi egentligen inte tränat så mycket. Lite i köket och ibland på promenaderna, det är allt och samtidigt ser det ut som om vi tränat dagligen. Det ska bli otroligt spännande att tävla henne om några veckor.

_dsc2722

Bacardi fick ett banpass och om Xanté är het, så vet jag inte vad man ska kalla hans mor. Man måste alltid vara steget före, aldrig gå upp i stress och helst inte vifta med händerna, dvs det banan vi satt upp var inte en ultimat ”Baccibana”. Herregud – den hunden är överallt och ingenstans, men trots att hon mer eller mindre svävade ovanför marken, så lyssnade hon faktiskt och inte en enda gång chansade hon. Att föra en hund som henne kräver verkligen sin förare, men nu när vi lagt ner SM och därmed även blivit av med prestationsdjävulen, så kan jag faktiskt le åt eländet istället för att bli frustrerad. En ganska skön, men ovan känsla.

Lasse och Havana körde både på förmiddagen och eftermiddagen. Tanken är att de ska satsa på rallyn, för att träna på att tävla och det var riktigt kul att se hur inspirerade de båda var. Havana har ju tränat lite med mig på promenaderna, så hon kan en hel del, men Lasse som inte kört rally på två år (och aldrig i mästarklass), var minst sagt ringrostig. En del skyltar hade han aldrig gjort, en del blandades ihop och en del var helt galet bra.

Lite pluggande av skyltar, så ska det nog bli riktigt bra och vem vet – kanske fyller vi SM med en massa Blågula hundar om några år. Hur häftigt hade inte det varit?!

 

FULLT ÖS MEDVETSLÖS

Det har verkligen inte varit mycket till uppdatering på bloggen, men det betyder inte att vi legat på latsidan för det. Jakter, rallytävlingar och kursavslutning – allt genomfört med den äran. I dagens inlägg håller vi oss till jakten, så får rallytävlingarna ett eget kapitel senare.

1.jpg

I torsdags fick vi möjligheten att vara pickup-hund till SSRK Västras KKL i Varberg. Med mig hade jag Xanté och Bacardi. Xanté fick ta förmiddagspasset vid Viskan och gjorde ett riktigt fint arbete (jag vågar inte lova för mycket, men det verkar som om polletten trillat ner och att han har fattat att man kan söka i vatten och vass), medan Bacardi fick hänga på efter lunch.

Snacka om salig hund! Hon har knappt tränat och heller inte jagat på över ett år, men det var inget som märktes. Tre apporter (varav två riktigt bra) fick vi och det räckte gott och väl till min lilla pensionär. Nu har vi testat tassarna i skarpt läge efter operationen och peppar, peppar – det verkar funka så som jag tänkt mig. Nu får jag bara inte glömma att hon måste smygas igång, hur gärna hon än vill köra fullt ut.

Igår var det så avslutning på kursen hos Jens. Det har varit en givande kurs och det är tråkigt att den är slut. Limon har verkligen gått från klarhet till klarhet och jag är glad att jag inte gick på min första instinkt, dvs att byta ut henne mot Xanté, för då hade jag verkligen inte sett hennes potential. Hon har växt massor och även om hon tycker det är jobbigt när det blir fel eller när hon inte förstår, så ger hon inte upp, utan hon försöker igen. Något hon verkligen visade igår.

På första övningen kastades det en dubbelmarkering, som skulle hämtas in av två olika hundar, medan den tredje fick en dold dirigering. Dirigeringen bestod av en tennisboll och innan skicket, så sköt Jens ett skott mot legan. Tanken var att hundarna skulle lära sig att följa upp krutdoften, eftersom allt skjutet vilt föregås av just det.

Limon började med en markering. Inte helt enkel då den landade bakom ett krön, men hon jobbade in den fint. Efter det var det dags för en dirigering. Först stördes hon ut av markeringen, men jag kallade bara hem och skickade om, varpå hon tog linjen jättefint. Tyvärr sprang hon för långt (fortfarande i linje) och eftersom hennes styrbarhet i stort sett är lika med noll, så kallade jag hem igen och skickade om, varpå hon fick vittring på krutet. Tyvärr fattade hon inte att hon skulle ligga kvar och jobba just där, så det fick bli ett omskick till och då var det inga bekymmer och avslutande markering (Stjärna hade hämtat den ena redan) spikade hon!

Näst på tur stod hoppträning, något vi testat på kennellägret. En fålla med hinder i fyra olika höjder och då i maj, fick jag kämpa för att ens få henne över det andra. Igår briljerade hon och tog sig (med lite stöttning från Jens) till och med över det högsta hindret. Och fast hon ”fastnade” ett par gånger i tråden, så hindrade det inte henne från att hoppa igen. Det kanske finns lite pannben gömt därinne någonstans – jag ska bara utmana på rätt nivå för att få fram det helt.

2.jpg

Den avslutande övningen (en simulering i eget skytte, med egen apportör) bestod av en liten drive, där hundarna placerades framför oss och där Jens kastade ut varsin dummy i ett område i slänten nedanför oss (hundarna fick fri sikt och vi fick vända oss om för att markera). När dummiesarna var kastade fick vi förflytta oss i en båge (för att inte lämna några spår) upp till toppen på backen, där vi sedan ställde upp på linje. För att det inte skulle bli allt för enkelt, så sköts det även en störningsmarkering, som en annan hund skulle hämta in först.

Stjärna fick vara störning till Limpan och hämtade in sin markering. När jag sedan skulle skicka Limon, så ville jag testa hur långt vi kommit på hennes ”pass” (uppmärksamhetskommandot). Jag riktade upp mot driven och sa ”pass”. Först tittade hon mot den markering som Stjärna fått, men efter ett nytt ”pass”, så tittade hon dit hon skulle och jag skickade henne. De första stegen var hon lite tveksam, men sedan satte hon fart ner för backen (c:a 80-100 meter ner) och mer eller mindre spikade en av markeringarna. Jäklar i min låda – nu är hon dyr min lilla hund!

Även Xanté fick sig ett träningspass igår, då Pärla behövde en sparringpartner inför dagens elitstart i Nol. Vi hade placerat ut dolda dirigeringar (stående vita dummies) på fältet och som störning kastades det en dubbel till den andra hunden, som skulle hämta in den sist kastade innan man fick skicka på dirigeringen.

0.jpg

Xanté började som markeringshund och vi lyckades med konststycket att få honom att gå så fel, att han fick syn på dirigeringen (han gick för kort, började söka och fick syn på den vita dummyn). Ett unisont vrål från mig och Dea fick honom att bryta knappa tio meter från dirigeringen, som dessutom var placerad närmre 120 meter ut och när jag sedan tog hem och skickade om, så spikade han markeringen. När vi sedan skulle hämta in markering nummer två, så hade han bra koll på var den landande, även om riktpunkten var obefintlig i och med att den landade ute på ett gräsbevuxet fält, men eftersom han kom fel i vind, så fick jag gå in och styra lite. Vilket inte var några problem, eftersom han var extremt lyhörd.

När alla dummies var inne på första ”såten”, så bytte vi område och det var dags för Xanté att dirigeras. Alltså när den hunden samarbetar med mig, så är det en fröjd att se. En liten böj mot Pärlas markering, som han självmant rätade upp. Ett stopp, ett högertecken, ett stopp och ett ”ut” och dirigeringen var hemma. Nu ska vi bara få till det i skarpt läge och sedan är vi redo för A-proven. ”Hur svårt kan det va?!”.

ATT SLUTA NÄR MAN LIGGER PÅ TOPP

Det här med huruvida det är kul att tävla rally, går verkligen i vågor just nu. Man skulle kunna tro att det handlar om att det inte funkar poängmässigt, men det kunde inte vara mer fel än så. Istället handlar det mycket om hur känslan är på banan och då framförallt tillsammans med Bacardi. Hon ligger naturligtvis alltid högt i stress när vi tränar och tävlar, men på flertalet av de sista tävlingarna har hon varit så ”lost”, att jag inte når fram till henne överhuvudtaget och jag har därför valt att diska oss för att försöka skapa ett lugn hos både mig och henne.

Problemet med att lägga så mycket energi bara på att försöka ta mig och Bacardi runt banan (utan att hon exploderar), gör att jag helt dräneras på energi, vilket sedan går ut över de andra två hundarna och efter förmiddagens runda var jag helt inne på att stryka henne från resterande kvaltävlingar, bara för att ge Tila och Limon en ärlig chans.

Eftermiddagens runda fick mig dock att tvivla på mitt beslut. Hon var fortfarande het, men det var fullt hanterbart och trots att vi var långtifrån att höja vårt snitt, så överväger känslan allt. Följsam, lyhörd och utan blockeringar. Härligt!

Om vi går till de andra två tjejernas förmiddagsstarter, så presterade båda två riktigt bra. Den sedvanliga oturen med Tila (miss i en snurr), gjorde att 99 poäng blev 96 poäng. Självklart är 96 poäng ett grymt fint resultat och känslan inne på banan var riktigt bra, men för en SM-satsning, så räcker det tyvärr inte. På eftermiddagens bana infann sig samma fina känsla med Tila och med ett par missförstånd, så slutade vi på 95 poäng och en fjärdeplats.

Även Limon är otroligt stabil – 94 poäng på båda rundorna och helt klart en helhet som hade räckt långt på SM. Tyvärr har vi inte resultaten så det räcker och efter att ha återfunnit den förlorade tävlingskänslan med henne, så har jag därför valt att stryka henne från de sista tävlingarna. Med sju tävlingar kvar och fem resultat som måste höjas, så känner jag att risken att jag kommer lägga för mycket press på henne, helt enkelt är för stor. Det är det verkligen inte värt. Vi kommer dit, bara inte just nu.

Avslutningsvis fick jag även chansen att köra Deas Stjärna (Blågul´s Hidden Star) i nybörjarklass. De båda hade redan lyckats med bedriften att få 100 poäng i sin debut, men eftersom jag varken tränat Stjärna eller gått någon banvandring, så låg mitt realistiska resultat på godkänt nivå. När jag dessutom lyckas med konststycket att trassla in hunden i kopplet redan vid första skylten (bara 13 kvar), så kändes det lite som att vi tävlade i motvind. Men, Stjärna är en följsam liten hund och jag lyckades hålla huvudet kallt. Såpass kallt att vi lyckades med ytterligare en hundring. Helt galet!

Till nästa veckas hektiska tävlingsschema, blir det att lägga upp en strategi för hur jag ska kunna tömma Bacardi tillräckligt mycket, utan att för den delen tömma henne för mycket. Hur hittar man lagom, på en hund som är allt annat än just lagom? Det återstår att se. ”Hur svårt kan det va?!”.

NÄR POÄNGEN BLIR DET SOM RÄKNAS

Alla vi som tävlar rallylydnad vet hur lätt det är att tappa fokus och därmed även hunden. En millisekund där tanken flaxar iväg och så får man ett poängavdrag. För den som strävar efter godkänt så har man fortfarande marginal att rädda sitt resultat, men för oss som jagar SM-poäng så kostar det misstaget oss en chans att avancera på kvallistan och därmed säkra en plats på SM.

Att jaga SM-poäng är naturligtvis självvalt, men aldrig trodde jag att kvalpoängen skulle bli så galet höga, som de är i dagsläget. Var inne på SBK Tävling och räknade ut snittet på den som låg på sista plats för ordinarie deltagande på SM och fick en smärre chock. I nuläget behövs ett snitt på 97.6 poäng för att komma topp 50 i Sverige. 97.6 poäng?! Och då kommer denna siffra troligen höjas, med tanke på antalet tävlingar som är kvar. Say what?!

Ursäkta språket, men vad fan är det som händer?! Visst att det finns många duktiga ekipage runt om i Sverige, men man har alltså inte ens råd med ett förarfel, för då har man ingen suck att ta sig till SM? (Jag hade inte sagt något om poängen hade varit så höga på SM också, men så är inte fallet).

Gårdagens andra tävling med Tequila var i stort sett prickfri, förutom en liten miss. Missen till trots så var jag sjukt nöjd med hennes attityd och fokus. Jag handlade henne bra, men för en liten millisekund så tappade vi varandra. En millisekund och vi hamnade på 97 poäng. Alla vi som tävlar vet att det är ett grymt fint resultat, men i SM-sammanhang? Helt värdelöst! Hur gick det till?

De senaste tävlingarna har jag haft riktig oflyt med Bacardi. Förra helgen slog hon i svansen i hinderstödet och igår förmiddags kraschade hon in i hindret, för att hon hade för mycket fokus på mig och därför inte såg det. Det i kombination med min fläckvis otydliga handling av Tila och Limons oförklarliga låsningar inne på banan, gjorde faktiskt att jag igår starkt övervägde att lägga ner rallyn. Det ska vara kul att tävla, men när poängen blir det som räknas, så är det faktiskt inte kul längre.

Som tur var stannade jag. Jag gav mig fan på att kunna hantera Bacardi trots allt springande (spring och snurr triggar henne enormt), jag hade bestämt mig att inte slarva en sekund inne på banan med Tequila och jag skulle inte tänka på poäng. Jag lyckades nästan fullt ut. Jag höll mig till planen och det var vinst nog.

Vi har några tävlingar kvar, men drömmen om att kvala Limpan till årets SM, får nog förbli en dröm. Faktum är att jag ärligt talat skiter i om jag lyckas eller inte lyckas kvala Tila och Bacci. Jag vill inte att det bara ska vara poängen som räknas. Jag vill att det ska vara kul att tävla och därför kommer jag inte tänka på poäng de tävlingar som kvarstår, utan hitta svårigheterna för mig, för mina hundar och sedan lotsa oss igenom banan på bästa möjliga sätt. Lyckas jag med det, då kommer jag vara nöjd. ”Hur svårt kan det va?!”.

ROLIGT OCH LÄRORIKT – I EFTERHAND I ALLA FALL

Dagens rallybana i Sölvesborg visar tydligt att det inte behövs en massa mästarklasskyltar för att vara såväl utmanande, som rolig. Att dessutom föra tre helt olika individer underlättar inte heller. Dock är det både roligt och lärorikt – i alla fall så här i efterhand.

Bacardi som andra hund ut är så långtifrån en optimal start man kan komma. Lägg till massor av spring, en yr matte och en hel del halter, så kan ni ju ana vart det bär hän. Tycker trots detta att jag på det stora hela förde henne bra, åtminstone tills vi kom till nästsista skylten (sitt, skicka över hinder), där jag tappade balansen och Bacardi nära på tar hindret utan ett sitt. Naturligtvis blir jag stressad och glömmer därför kolla huruvida hon är på det klara med att hon ska sitta kvar på sista skylten. Tjuvstarten är ett faktum och SM-poängen är borta.

När vi sedan gör honnören (ligg höger sida), så är hon medveten om min irritation och vill därför inte ligga med hakan i backen och eftersom vi ändå inte skulle höja vårt snitt, så valde jag att träna istället (putta och klappa på henne i honnören för att få henne att ligga aktivt och ”tungt”). Disk.

Tila var näst på tur och väldigt ofokuserad. Problemet med henne är att hon biter ihop, så jag vet faktiskt inte om hon hade en dålig dag smärtmässigt, eller om det var andra saker som spelade in. Jag får helt enkelt utvärdera kvällen och morgondagen och sedan ta beslut utefter det.

Sist ut hade vi lilla Limpan och nu valde jag att ändra inställning. Skita i poängen och bara ha kul. Vi klarade det väl ungefär halvvägs genom banan, innan jag insåg att vi låg bra till och helt plötsligt började tänka poäng igen. Då går det som det går, men trots det – fy bövelen vad nöjd jag är! 95 poäng och 14:e plats av 49 startanden. Älskade lilla hund!

Imorgon är det dubbeltävling i Kind och då är målet ha kul, var tydlig, skit i poängen. ”Hur svårt kan det va?!”.

YRSEL, FÖR TYDLIGA KOMMANDON OCH FLÄNGANDE SVANSAR

Det är banne mig inte lätt att tävla hund när man är yr och mår illa, men trots att jag inte var som vanligt så skötte sig tjejerna fantastiskt bra. Bacardi höll sig på mattan, Tequila blev inte låg och Limon skötte sig med den äran. Jag lyckades (mitt mående till trots) vara en hyfsat tydlig förare åt mina hundar, men idag hjälpte inte det och där Xanté haft stolpe in på sina tävlingar, så hade vi stolpe ut.

Bacardi var först ut och dessutom när jag mådde som sämst. I vanliga fall är det en ganska dålig kombination, som gör att hon går upp i stress och blir ohanterbar. Idag lyckades vi ändå på något sätt hålla ihop båda två och jag förde henne felfritt runt banan. Ja, bortsett från svansens islag i hindret då. Ett högt metalliskt ”klong” hördes när jag kallade in henne över hopphindret. Typiskt, för även om jag inser att det är i stort sett omöjligt som domare att bedöma vad det är som slår i och självklart ska ingen skugga ska falla över domslutet, så känns det samtidigt som otroligt sura poäng att tappa – speciellt för en glad och yvig svans.

Limpan var näst på tur. Hon kändes fokuserad och med på uppvärmningen. Snabba, distinkta sättanden på båda höger och vänster sida. Det bådade gott, så döm om min förvåning när jag tappade henne på väg till startskylten. Något som gjorde att jag tappade fokus och därmed blev slarvig som förare. När hon sedan fick en felövning, följt av att hon hoppade upp på mig (osäkerhet), så valde jag att skita i tävlingen. Istället satsade jag på att göra det till en bra upplevelse för Limon och när hon gjorde en grym 360° höger på höger sida, så diskade jag oss genom att klappa om henne. Visst jag hade kunnat skita i det och ta de sista skyltarna, men tävlingar finns det gott om – det viktigaste är ju faktiskt att ha kul!

Tila var sist ut i detta ”misslyckade” SM-gäng och inte heller här ville det sig. Förde henne bra, men på en av skyltarna missförstod hon mig och istället för att sätta sig, så gjorde hon ett kanonfint läggande. Note to self – gör inte misstaget att vara otydlig i ditt försök att vara tydligare. När jag klämde i med ett nytt sitt-kommando, så inser jag nu i efterhand att det lätt kunde tolkas som ett ligg. Speciellt med et lätt ofokuserad hund som bara lyssnar på ”i”. Skit också!

När man satsar på SM så räcker tyvärr 95 poäng inte långt. Så visst, även om jag är sjukt nöjd med vårt teamwork, så är det med en touch av bitterhet som jag lägger ytterligare ett hinderislag till min och Bacardis samling. Na well, bara att bryta ihop och komma igen, samt inte glömma att det finns många gånger där man istället får med sig viktiga ”gratispoäng”. Nu är det bara att ladda om till nästa helg, få styr på yrsel, för tydliga kommandon och flängande svansar. ”Hur svårt kan det va?!”.

ÄLTA VINNER INGEN PÅ – LÄR DIG ISTÄLLET AV DINA MISSTAG

Man slarvar inte med banvandringen och på lördagens första rallytävling fick jag lära mig det den hårda vägen. Jag kände redan när jag gått mina tre varv, att jag inte kom ihåg skyltarna. Samtidigt så visste jag att det inte var några krångliga skyltar och inga luriga ”fällor”, så jag tänkte ”det löser sig”.

Bacardis runda gick riktigt bra, trots att den var grymt tight på sina ställen (tighta banor med mycket händelser är ingen bra kombo vad gäller Bacci). Jag bibehöll mitt lugn, vilket gjorde att jag klarade hålla henne på mattan, men halvvägs in i dubbelslalomen fick jag för mig att jag gått fel. Jag var helt övertygad om att sista konen skulle rundas åt höger, men släppte det lika snabbt och fortsatte med samma tydlighet och lugn. Ett retligt islag på sista hindret kostade oss onödiga 5 poäng, men i övrigt gick det riktigt bra.

När det sedan var Tequilas tur, så var mitt mål att föra henne lika tydligt som Bacci, vilket jag även gjorde. Visste att vi hade ett par ”sen” med oss, men i övrigt var det klockrent. Eller i alla fall trodde jag det. Döm om min förvåning, när Tequila ropades upp före Bacardi på prisutdelningen och då ”bara” med 88 poäng. Missförstå mig rätt – nu är ju inte det en dålig poäng i sig, men jag fattade ingenting. Hade vi verkligen fått så många avdrag utan att jag visste om det?.

Efter prisutdelningen kom domaren fram och sa, ”det var synd på konen”. Inte ens då gick det upp ett ljus för mig, för min första tanke var konskicket och det hade gått bra. När han sedan fortsatte med ”i slalomen”, så såg jag fortfarande inte felet framför mig och trodde att jag gått in fel (guidade en medtävlande som gjorde fel ingång under banvandringen). Men icke! Det visade sig att jag bara rundat fyra koner och inte de fem som slalomen bestod av. 98 fina SM-poäng försvann snabbt och eftersom inte Dea var där, så fick jag ge mig en imaginär lavett i bakhuvudet. Klantarsle!

Lite nytta gjorde det dock, för på banvandring nummer två hade jag fullt fokus. När jag gick av banan så kunde jag den och när jag förde hundarna så slappnade jag inte av en sekund. Tequila var jättetrött och fick två avdrag för ”sen”, medan Bacardi, som var minst lika trött, fick sina två avdrag för ”bris” (hon hoppar efter min hand vid sidbyten när hon är trött). Det blev delad tredjeplats och putsade kvalpoäng för båda tjejerna.

Alla år av tävling har lärt mig att det inte är lönt att älta sådant som hänt, utan snarare se det som en nyttig lärdom och något som jag måste träna på. För Bacardis del så är det framförallt sitt skicka över hinder, som måste finputsas på. Jag måste lära mig att springa så att hon fokuserar framåt, istället för på mig som det blev nu. Som det ser ut nu så hoppar hon mer eller mindre hoppar rakt upp och sedan svänger mot mig, fortfarande hängandes i luften (om man bortser från eventuella poängavdrag, så är skaderisken enorm). I övrigt får vi jobba vidare på mina händer och minska hennes låsning på dessa. ”Hur svårt kan det va?!”.

BRA COACHING ÄR A OCH O

När man tränar hund så är det a och o att har en bra coach i ryggen. Någon som kan peppa när det behövs, men även någon som kan ge konstruktiv kritik och komma med förslag på hur man ska göra. Dea är den personen för mig och hon är ovärderlig. Speciellt när det gäller att föra en hund som Bacardi.

Ett bra tips om man är minst två, är att kommendera varandra genom olika skyltar, fast utan skyltarna (på sin höjd behövs lite koner, ett hopphinder och eventuellt lite frestelser på vägen). Då, om inte annars, så inser man nämligen ganska snabbt vikten av både ett ordentligt fotgående samt en genomarbetad högerhandling. För om vänster-och högerhandlingen inte är befäst så kommer du garanterat ”tappa” hunden så fort du släpper fokus på hunden för att höra kommenderingen. Lite som på tävling alltså.

Vad gäller Bacardi, så vet jag att hon är där jag vill ha henne, så vi tränar istället på att jag ska vara tydlig, trots att jag i förväg inte vet vad som komma skall och att bibehålla mitt lugn oavsett vad som händer. På det stora hela lyckades jag ganska bra och på de ställen där vi fallerade, så var det endast på grund av mina tillkortakommanden i kommunikationen. Bara att träna vidare helt enkelt.

Även Tila fick sig en genomkörare. Även med henne tränade jag tydlighet, eftersom jag lätt kan slarva när jag för henne – speciellt vad gäller stadga. Hon har nämligen en naturlig stadga, som jag gärna tar för givet och på tävling så har vi tappat onödiga tior, bara för att jag inte är tydlig nog och hon tjuvstartar. Igår tyckte jag nog att det gick väldigt bra och det gäller att jag kommer ihåg att vara precis lika tydlig på lördag. Alla fyra starterna. ”Hur svårt kan det va?!”.

OJ, VILKA TJEJER

Vilka fantastiska rallybrudar jag har. Limpan gjorde en grymt fin tävling, speciellt med tanke på att hon tidigare under för middagen tävlat lydnad (kommer i ett separat inlägg). Den här damen kommer med lite uppstrukturerad träning, kvala till SM. Sedan om det blir i år eller 2017 låter jag vara osagt. Vi skyndar långsamt och har kul på vägen dit. Idag blev det i alla fall 96 poäng och en 5:e placering.

Tequila var näst på tur och shit vilken het böna hon blivit. Jag antar det är vad som händer om man inte tävlat sedan oktober förra året och det kan vara svårt att tro att hon var lika enkel att föra, som Limpan. Lite missförstånd gjorde att vi tappade en hel del poäng längs vägen, men f-n vilken attityd hon hade! Är så kul att starta upp henne igen och jag betvivlar inte för en sekund att vi har stor potential att avancera på kvallistan.

Sist ut var Bacardi. I veckan har mitt mål varit att få ner henne lite, så vi har gått två spår och simmat två pass, men frågan var om det skulle räcka. Medan vi väntade på vår tur, så memorerade jag var i banan jag skulle hjälpa henne och var jag skulle vara extra tydlig. I spiralen höll ”poängdjävulen” på att plocka mig, men med Dea på min axel, så skärpte jag till mig. WOW! Vilken känsla säger jag bara och för den uppmärksamme ser ni var i banan jag vågar mig på att bekräfta med ett stort leende. 100 poäng och klassvinst! Grymma lilla Sessan<3

Dagens tävlingar visar på, att om man bara andas och vågar släppa på prestationen, så kan det faktiskt gå riktigt bra. ”Hur svårt kan det va?!”.