PITEÅ, RALLYTÄVLING & DEBUTERINGSDAGS

Så mycket som, men så lite som kommit in i bloggen. Först och främst har vi min och Stjärnas resa upp till Piteå, där vi på vägen upp hälsade på min ”Innis-frände” Susanne och hennes C, för att sedan bege oss vidare upp till Piteå till Kati, Per & Porter. Jag har fått träffa underbara hundmänniskor, bjudits på massor av god mat och dito skratt, samt åtnjutit en fantastisk gästfrihet.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Stjärna och Porter föll för varandra direkt, men Stjärna var till en början lite osäker. Att då se vilken gentleman Porter var gjorde att denna parningen kändes helt rätt – han uppvaktade, ignorerade och verkligen frågade om det var okej att hoppa upp, allt beroende på Stjärnas gensvar (parning skulle dessutom inte ske under vår insyn, utan paret skötte sig själva i hundgården och vi gick bara ut när hängningen var ett faktum).

Om åkturen uppåt gick på bra väglag, så var hemvägen precis tvärtom. Ymnigt snöfall, moddiga vägbanor och bitvis kryphastighet gjorde att jag aldrig trodde jag skulle komma hem, men tillslut lättade det något och efter en vecka på vift, så landade vi hemma igen hos en tacksam Lasse.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ingen rast ingen ro – lördagen bjöd på rallytävlingar, där resultaten blev ömsom vin, ömsom vatten. Poängmässigt absolut inga dåliga siffror, men när Xantés och Limons lägsta resultat är 99 poäng, så inser man ganska snabbt hur svårt det är att höja snittet. Hade jag nu trott att de var säkra på 697 respektive 696, så hade det väl varit sin sak, men det är jag inte och med nästan fem månader kvar att kvala, så kan allt hända.

Sedan har vi lille Jäger och hans debuter om knappa två veckor. På lördagen debuterar vi i startklass i Göteborg och på söndagen är det dubbelnybörjare i Svalöv. I ärlighetens namn har vi inte tränat så mycket och även om han snappar upp saker och ting snabbt, så ska eventuella uppflyttningsresultat även innehålla en hel del tur för vår del. Som tur är så är det inte så viktigt hur det går, utan jag tycker det är bra att komma ut och träna på att tävla, utan att det för den delen ska ställas för mycket krav och krav kan man inte ställa om man inte tränat. Win win alltså!

Igår körde vi igenom startklasen och kommer nog göra så närmsta veckan för att få till lite uthållighet. Naturligtvis kommer vi även få fila lite på detaljer, men för min del är helheten den viktigaste och om det kommer behövas så får jag hjälpa honom att göra rätt – jag menar ”hur svårt kan det va?!”.

NÄR ALLT SITTER

I helgen var det rallytävlingar i både Malmö och Höganäs (Malmö hade dessutom lyckats med det smått omöjliga att rodda ihop domare och startlistor, så att alla som anmält till deras tre tävlingar kom med) och som alltid när man tävlar, så hoppas man att det ska vara värt all tid/väntan, men väldigt sällan lyckas man så bar som vi faktiskt gjorde i helgen.

Första banan var en tekniskt ganska enkel bana, men det behöver för den sakens skull inte innebära att det är detsamma som höga poäng. För egen del så har jag nämligen en tendens att slappna av och därmed även inte bli den toppförare, som mer utmanande banor tvingar mig till. Den här gången lyckades jag trots detta ändå hålla ihop och föra mina hundar på ett föredömligt sätt, vilket även visade sig i resultatlistan – 100 poäng till Limon och 99 poäng till Xanté.

Näst på tur var bana B, lite knixigare och lite mer tekniskt utmanande – här hade jag och hundarna definitivt en del akilleshälar, så trots att jag nu var genomblöt och frös, så lyckades vi återigen bibehålla fokuset. Xanté belönades med en fullpottare och Limon fick 97 poäng (slarv från mig som förare, då det var poängavdrag på snett backande vid sidan och ett snett sättande, något hon inte gör om jag bara för henne rätt).

Eftersom Havana löper, så fick jag starta henne sist i alla klasser. På de två första innebar det att jag skulle köra dessa mer eller mindre på raken och när det väl var dags insåg jag att det var längesedan jag behövt hålla reda på två banor samtidigt. Faktum var att jag hade glömt båda två och helt, så jag fick bara förlita mig på att jag skulle komma ihåg när jag väl kom in på banan, vilket jag som tur var gjorde. Havana bjöd både på härlig attityd och fint samarbete och fick 99 respektive 99 poäng på de två första banorna.

Med regnet som envist fortsatte strila ner och en lång väntan till sista start, så var det inte annat än att jag funderade på att glädja mig åt de grymma resultat jag fått och åka hem, istället för att stanna kvar och köra sista banan – en bana som dessutom var dagens klurigaste. Skulle det vara värt att frysa ytterligare några timmar till? Jag vet ju av erfarenhet att hålla ihop både hundar och mig så länge brukar aldrig funka, så risken för ett ”bottennapp” var större än succé. Som tur var stannade vi och återigen lyckades vi med det mer eller mindre omöjliga – Xanté 100 poäng, Limon 100 poäng och Havana 98 poäng. WOW!

När det så var dags för söndagens tävling i Höganäs, så funderade jag både en och två gånger på att stanna hemma. Dagen innan hade vi åkt hemifrån 06.30 och inte kommit hem förrän 21.15, så varken jag eller hundarna var på topp. Jag valde dock att masa mig ut i bilen och återigen styra kosan söderut. Banan i Höganäs var egentligen inte svårare än första banan i Malmö, men med en mer eller mindre oengagerad förare och trötta hundar, så var det inte lika enkelt i verkligheten, som på papper och jag slarvade bort onödiga poäng.

Limoncello var inte alls med mig och även om jag troligen hade kunnat dra henne med mig, för att höja vårt lägsta kvalresultat, så kändes det som att det var en bättre idé att diska henne för att försöka hitta rätt attityd istället. När det kom till Xanté och Havana, så tappade jag dem på ungefär samma ställe (bakombyte), vilket tyder på att jag brustit i min handling, eftersom det är ett ”säkert kort” i vanliga fall. Lite småmissar på banan till trots, så fick Xanté 98 poäng och Havana 97 poäng.

För Xantés del, så innebär det i nuläget att han känns ganska säker till SM 2018 (696 av 700 möjliga poäng), medan Havana för tillfället kan njuta av att hon för närvarande ligger på kvalplats 46, men med nästan nio månader kvar att kvala så gäller det att försöka toppa både hennes och Limons resultat, men just nu så njuter jag bara över en helt fantastisk helg tillsammans med min fyrfota vänner. Wiiieee!!!

BLÅGUL KLUBBMÄSTARE – grk klubbmästerskap 2017

Vill börja med att tacka för alla gratulationer vi fått både på plats och på sociala medier. Den här helgen har varit helt fantastisk och det känns fortfarande overkligt att kenneln kan stoltsera med sin första klubbmästare. Extra kul är det när det verkligen inte varit en dans på rosor för Barbro & Trolla, med de visar verkligen att trägen vinner och att hårt arbete lönar sig. Grattis än en gång tjejer!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi kan väl lugnt påstå att tidigare KM inte riktigt varit där vi presterat bäst, så därför känns det nästan overkligt att det gick så oförskämt bra som det gick i år – fem hundar från kenneln var anmälda och alla fem gick till pris.

Blågul’s Lagunitas, 1:a HP NKL
SE RallyCh RLDN RLD F RLD A RLD M Blågul’s Limoncello, 1:a NKL
Blågul’s Lone Star, 2:a NKL
SE RallyCh RLDN RLD F RLD A RLD M Blågul’s Allra Bästa Vän, 3:a NKL
SE LCh SE RallyCh RLDN RLD F RLD A RLD M Blågul’s Allra Coolaste Polare, 2:a ÖKL

Nu är jag verkligen peppad inför höstens KKL och öppenklassprov med Limoncello och nästa år blir det dags för den lille att starta på prov. Här ska tränas stopp, dirigeringar samt grunder. Nu kör vi!

IBLAND KÄNNS DET SOM OM HON SKA SJUNKA

Med knappa två veckor kvar till Goldenklubben KM i B-prov, så känns det som helheten finns där, men naturligtvis har vi lite finlir kvar att träna på. För Havanas del är det fortfarande att hitta sin plats vid sidan och när det kommer till Limon så är det framförallt vattenarbetet som måste förstärkas.

När det kommer just till vattnet, så har Limon faktiskt inte vägrat gå i en enda gång. Däremot tassar hon i med största försiktighet och även om jag uppskattar att hon inte är det minsta lik sin mamma när det kommer till igångar i vatten, så känns det ibland som att hon ska sjunka – så sakta simmar hon.

Som allt annat vi tränar, så påverkas hennes fart av huruvida hon förstått uppgiften. Det i kombination med medveten (eller omedveten) press från mig, sänker farten ytterligare och troligen är det så att när vi stället upp för vattenmarkeringar, så lägger jag både onödig och omedveten press på henne, vilket trycker henne (för när det kommer till frisim i sjön eller att springa i efter en tennisboll, så är det banne mig inga sandaletter på).

För att testa min teori så åkte jag igår till en av sjöarna i närheten. En sjö med ganska schysta igångar, men som kan göras svårare i och med terrängen ner eller ut i vattnet. Med mig hade jag en tennisboll med tillhörande bollkastare. Första igången var lite tveksam, men ju längre vi och ju mer bollar jag kastade, gick desto snabbare gick det. Till och med vägen hem gick snabbare.

För de allra flesta hundar skulle jag absolut inte rekommendera att kasta bollar i vattnet eftersom man med allra största säkerhet skulle förstöra sin hund på det sättet, men när det kommer till Limpan så tror jag nog att jag är på rätt väg. Fram tills KM så blir det att åka runt till lite olika sjöar och bara leka i vattnet. Förhoppningsvis ger det resultat när det väl är på ”riktigt” också. Jag menar ”hur svårt kan det va?!”.

FRÅN SKOTTBERÖRD TILL VÄL GENOMFÖRT WORKING TEST

Ni vet den där känslan, när hårt arbete lönar sig, den känslan uppnådde jag och Havana i tisdags. För knappt ett halvår sedan trodde jag aldrig hon skulle uppskatta skott, än mindre klara av ett WT, där hon dessutom måste sitta passiv och vänta medan det skjuts, men det gjorde hon alltså och det med den äran! Men vi tar väl det från början?

WT:t i Billeberga var debut både för Havana & Limon och vilken debut sedan. Troligen det svåraste WT jag deltagit på och även om det nu inte är så att jag deltagit på så många, så måste detta ändå ligga på övre skalan när det kommer till svårighetsgrad. Eller vad sägs om ett halmbalshinder på c:a 140 cm eller 100-meters markeringar ut i betor? Jag valde att köra Limon först, för att sedan hämta Havana. Dels för att hon skulle få chansen att höra lite skott innan, men i bilens trygghet, dels för att tagga på Limon som fick vara ute och jobba, men framförallt för att värsta skottsalvan skulle lagt sig. Båd tjejerna började på ruta 4 och 5.

RUTA ETT:

En kort men diffus markering in i ett buskage, där varken kastare eller dummie syntes. Hundarna fick helt enkelt hörselmarkera och lösa det därifrån.

Limon spikade denna markeringen, men eftersom vi stod så nära, så fann hon ingen anledning att springa sitt allra fortaste, utan hon trippade stolt hem till mig, med högt huvud – 17 poäng.

Havana hade otur och hennes första kast fastnade i ett träd och de fick kasta om. Precis innan det sköts på vår  rutan, så gick det ett skott bakom oss, något som tidigare orsakat djup obehag hos henne, men nu kastade hon bara en snabb blick bakåt. Tyvärr så kastades vår markering just i det tillfället, vilket gjorde att hon inte hade fullt fokus på rätt ställe och övermarkerade något – 19 poäng.

RUTA TVÅ:

Halmbalshindet – ett c:a 140 cm brett hinder av halmbalar, som omgärdades av inhägnade små hagar. Kastet hamnade bakom balarna på andra sidan och för högsta betyg skulle hundarna hoppa över och sedan ta samma väg tillbaka.

WOW! Varken jag eller tjejerna har någonsin stött på ett hinder av denna kalibern och jag trodde faktiskt ingen av dem skulle fixa det. Limon p.g.a. tidigare ”höga-klackar-syndomet” och Havana p.g.a. att hon var tvungen att mer eller mindre stryka förbi skytten. Behöver jag tala om att båda tjejerna överraskade mig?

Limon sprang fram till hindret, men hade för dålig fart och kom därför inte upp på första försöket. Pushade henne med ”hopp” varpå hon gång på gång försökte ta sig upp och gång på gång ramlade ner. På fjärde eller femte försöket lyckades hon dock, men då hade hon tappat uppgiften lite och stannade kvar uppe på halmbalarna, för att nosa lite. Tryckte på med ett ”ut” varpå hon hoppade ner på andra sidan. Kunde se på funktionären att hon hittat, men hade lite is i magen för att se om hon självmant hoppade tillbaka över hindret. Efter ett tag valde jag att lägga på inkallningssignal och döm om min förvåning när hon plötsligt var inne i den inhägnade hagen. Trodde faktiskt aldrig jag skulle få ut henne därifrån, men att ha blivit mamma har uppenbarligen ökat dådkraften hos min lilla hund, för hon hoppade ur inhägnaden och lämnade stolt över dummien till mig – 13 poäng.

Havana som inte heller hon sett ett liknande hinder behövde bara två försök att ta sig över och jag valde därför att berömma med ett ”bra” när hon tagit sig över. Spik och samma väg tillbaka – 17 poäng.

RUTA TRE:

En lång markering på c:a 80-90 meter som hamnade framför en skogsridå. Halvvägs ut delades terrängen av med ett stråk av högt gräs och i det höga gräset doldes det både elstängsel samt staket, något varken hundar eller förare såg från skickpunkten.

Denna markeringen såg Limon inte över huvudtaget, utan det var på sin höjd en hörselmarkering. Trodde faktiskt aldrig att vi skulle få in den, men jag provade att skicka ändå. Kan säga att jag fick samla upp min haka, när den lilla donnan sprang ut, tog sig igenom båda hindren och vidare ut till rätt område. Tyvärr satte hon inte på näsan och efter lite letande började hon jobba hemåt. Hon kom hela vägen till stängslet innan jag testade att gå in och styra henne. Faktum är att hon tog mina rösthjälper riktigt bra (det gick inte att göra sig synlig med handtecken). Helt plötsligt var hon ute i rätt område igen och dummien kom hem – 18 poäng.

Havana hade lite flyt när dummien tog vägen genom trädridån och därmed skapade lite extra ljud, när den singlade ner genom lövverket. Trots detta skulle hon ändå ta sig förbi både terrängskiftet med stängsel och dessutom springa precis jämte skytten. Inga bekymmer varken ut eller in – 20 poäng!

RUTA FYRA:

På denna stationen var det först c:a 15-20 meter fotgående och sedan en markering på c:a 100 meter, som hamnade ute i betorna. Skytt och kastare stod längst ner, vilket gjorde att skottet bara blev en liten puff och den gröna dummien som kastades, försvann mer eller mindre mot den dito skogsridån som fanns i bakkant av betfältet.

Detta var Limons första ruta och hon gjorde ett perfekt fotgående men såg tyvärr inte markeringen över huvudtaget. Provade att handla henne, men insåg ganska snabbt att det var lönlöst och kallade därför hem henne igen – 0 poäng.

Havana tycker och tyckte att fotgående var lite jobbigt, något vi fortfarande jobbar på i vardagen, men hon hade inga tendenser att vara någon annanstans än vi min sida och när vi väl gjorde halt, så hade hon fullt fokus på uppgiften. Trots att hon aldrig fått en liknande markering, så mer eller mindre spikade hon den – 19 poäng.

RUTA FEM:

Ytterligare en hyfsat lång markering, som dessutom blev ännu svårare då den kastades bakom en dunge, men istället för att hamna i buskagen som de flesta hundar trodde, så hamnade den istället 15-20 meter bakom dungen ute på fältet. Denna stationen nollades av nästan halva startfältet

Jag är riktigt nöjd med Limons fokus på denna rutan. Jag såg att hon markerade och när jag skickade henne, så höll hon en spikrak linje in i grönskan. Däremot så gjorde hon som så många andra, dvs fastnade inne i dungen och där letade hon febrilt efter sin apport, men hittade naturligtvis inte och jag fick kalla hem – 0 poäng.

Detta var Havanas första ruta och det var alltså vårt första test på hur det skulle funka. Passiviteten utanför hade gått över förväntan och hon fixade till och med att domaren ”trängde” henne mellan mig och honom. Fullt fokus på markeringen som gick och ett tag trodde jag att hon skulle spika den, men i jämnhöjd med kastaren, valde hon istället att vika vänster mot denne, istället för höger mot markeringen. Hade jag vetat att hon var så styrbar, som hon senare visade sig vara, så hade jag stoppat och handlat redan där, men det gjorde jag alltså inte. Tillslut valde hon dock att springa mot höger, men fastnade inne i dungen, precis som de allra flesta. När hon återigen blev synlig, så valde jag därför att försöka styra henne och hon svarade på alla tecken och signaler. Även om jag flertalet gånger fick henne på rätt väg, så tappade jag henne bakom dungen varenda gång och tillslut fick jag kalla hem även henne – 0 poäng.

Så trots att vi inte blev godkända, så är jag så nöjd med båda tjejerna. Att, som i Havanas fall, kunna gå från paniskt rädd vid skott, till en serie på 19, 17, 20, 19, 0 är banne mig inget mindre än ett smärre mirakel och nu kommer jag verkligen gå ”all-in” för att få bort den sista skepsisen (dvs den när hon sitter och väntar utan en uppgift). Och när det kommer till lilla Fröken Högklackat, så har hon visat att man  inte ska ge upp bara för att allt inte flyter på som en dans på rosor. Sättet hon tog sig an svårigheterna och inte gav upp trots att många andra faktiskt gjorde det, visar verkligen att man inte ska döma hunden efter håren. Nu laddar vi om med fullt fokus på KM och Goldenspecial – ”hur svårt kan det va?!”.

INTE VIFTA, INTE VIFTA, IIIIINTE VIFTA

Lördagens rallytävling var speciell på många sätt. Först och främst för att jag hållit en jaktkurs hela dagen (och skulle hålla dagen därpå), med kanske framförallt för alla ollonborrar som infann sig så fort lamporna tändes på plan. Vidriga, enorma skalbaggar, som dundrade fram som värsta attackhelikoptrar. Störningsträning de luxe minst sagt!

Limoncello var först ut och som tur var så slapp vi skalbaggarna då. Hon hade en riktigt härlig attityd och verkade njuta av varje sekund inne på banan. Tyvärr  var jag lite ringrostig i min handling, vilket kostade oss en onödig tia i felövning (hon backade framför istället för att stå framför), men vi lyckades ändå med bedriften att ta första CERTET efter mammaledigheten och dessutom räckte hennes 90 poäng till en 7:e plats.

När det sedan var dags för Xanté så svärmade ollonborrarna som allra värst (ni ser på filmen hur folk i bakgrunden viftar och sprattlar för glatta livet) och jag tyckte de var precis lika äckliga som alla andra, men jag bestämde mig också att så att så fort kopplet åkte av, så fick jag helt enkelt bita ihop. På en skylt blev det för mycket (sitt, byte bakom, sitt) när en ollonborre landade i nacken och började krypa, men i övrigt är jag sjukt stolt över hur bra både jag och min hund höll ihop – 100 poäng, klassvinst och en grym start på vårt samlande av kvalpoäng till 2018.

Havana var sist ut och hon var taggad till tusen (tyvärr filmade bara Lasse när jag satte på henne kopplet efter avslutad tävling) och även om hon tyckte jag betedde mig underligt när jag duckade och kastade mig mot marken medan vi väntade, så dök inget av hennes gamla osäkerhet upp. Som tur var hade det värsta svärmadet lagt sig och jag kunde återigen koncentrera mig på att föra hund, istället för att gå runt och tänka ”inte vifta, inte vifta, iiiiiinte vifta”. Två sned och hon sluta på en 4:e plats med sina 98 poäng. Så nöjd med både mig själv och mina hundar den här helgen!

YTTERLIGARE ETT KLIV UPP PÅ TRYGGHETSSTEGEN

I lördags åkte jag och Havana till Olofström för att köra en dubbeltävling i mästarklass. Målet var att jobba vidare på tryggheten i nya miljöer och skulle det dessutom bli bra poäng, så var det bara grädde på moset.

När vi kom fram så slog hettan emot oss, så vi hittade en plats i skuggan där jag kunde sätta upp vår bur. Precis när det var klart, så smällde det i närheten. Havanas första reaktion var att gå tillbaka till bilen, men när jag visade in henne i buren istället, så släppte hon den tanken direkt och efter det fanns det inte en enda tanke att ta sig till bilen på hela dagen.

Första banan var en ganska okomplicerad historia, som för den saken skull inte var utan sina svårigheter. Uppvärmningen var minimal i värmen, men den lilla vi hade visade på härlig attityd från Havanas sida – en attityd som höll sig hela banan igenom. Lite fladdrig vid min sida, men i övrigt mer eller mindre klanderfritt.

När förmiddagens tävling var klar, så blev det lite väntan innan det var dags för bana nummer två. Någonstans där på vägen så tappade jag den lilla prestationsångesten jag normalt har och bestämde mig för att experimentera lite. Istället för att peppa och prata med henne, som jag gjort på första tävlingen, så valde jag istället att köra henne så tyst som möjligt. Vilken skillnad! Om attityden var fin på första banan, så var det inget emot denna (tyvärr ingen film). Hon var grymt fokuserad och de få missarna vi hade, var i halterna där jag var lite otydlig, varpå hon var lite sen med att sätta sig. I övrigt prickfritt!

När det sedan var dags för prisutdelning visade det sig att vi nått vårt mål med råge. Grym känsla både på och av plan och dessutom två klassvinster på 98 respektive 99 poäng. En grym start på kvalåret 2018 och ytterligare ett kliv uppåt på trygghetsstegen för oss som team. ”Hur svårt kan det va?!”.

VÄGEN TILL ETT LYCKANDE ÄR MYCKET NÄRMRE NU

Efter helgens B-provsstart med Havana så fick jag tydliga kvitton på vad vi behöver träna på, nämligen att skott är ganska kul, sitta passiv med koppel är ganska jobbigt, så igår satte jag min nya plan till verket – att få passivitet och miljö lika roligt!

Jens & Sofia har erbjudit möjligheten att ”starta” på B-prov ett par gånger i år. Förra gången testade vi NKL, vilket gjorde att jag vågade anmäla till prov och igår testade vi att starta ÖKL. Tanken med klassbytet var bl.a. att se hur långt vi ligger i vår öppenklassträning, men framförallt att få möjlighet att träna skott i passivitet eftersom man har en parhund som också får skott.

Foto: Johan Wedeen – innan start

Då Havana inte är helt trygg i koppel p.g.a. olika anledningar, så fick jag för mig att detta skulle vara det perfekta sättet att introducera passivitet. Hon hör skott, får inte jobba, men samtidigt slipper hon kopplet och får dessutom se sin parkamrat göra en massa roligt, vilket båda kan öka tryggheten, samt trigga henne. Det funkade över förväntan!

Uppladdningen inför vår ”debut” var att sitta i bilen och höra skott då de fem NKL-hundarna kördes. Mellan klasserna tog jag ut henne för att rasta henne innan vår start och hon kändes inte speciellt påverkad av alla skotten (inte mer än vad hon gör när vi tävlar rally). Efter att hon gjort sina behov åkte kortkopplet på och vi tränade fotgående tillbaka till bilen (rastar henne i halsband och flexi för att hon inte ska känna sig trängd, vilket funkar ypperligt).

Första delen av provet såg ut som följer. Walk-up med en dubbel för hund nummer ett, transport och dubbel för hund nummer två. Ytterligare transport för en landdirigering till hund nummer ett, vidare transport och dirigering för hund nummer två.

 

Foto: Johan Wedeen – domarinstruktioner

Parkamraten hade startnummer ett och jag nummer två och vi fick inte veta vilka uppgifter som skulle utföras av vem och i vilken ordning, utan instruktionerna var ”följ skytten, håll jämna steg med mig och lyssna på mina instruktioner”. Eftersom vi var första paret ut, så kunde vi heller inte gissa vem som skulle göra vad.

Havana kändes från början lite påverkad av publiken som gick bakom oss (inget konstigt då hon varit påverkad av miljöer sedan valp) och när kopplet åkte av, så funderade hon först på om hon kanske skulle springa till bilen, men när jag påpekade att vi faktiskt skulle hänga på de framför oss, så köpte hon läget.

Foto: Johan Wedeen – i väntan på att parkamraten ska jobba

För en gångs skull så dunkade hjärtat lite extra, trots att det inte var på allvar, men efter att ha insett att Havana hängde på och inte alls stördes av parkamratens skott, så slappnade jag snabbt av. Inga problem att sitta passiv när den andra hunden jobbade och jag belönade ganska friskt med både muntligt beröm, lugnande klappar och en och annan godisbit.

När hon skickades på den första markeringen så bågnade hon lite för skytten på vägen ut, men efter det så var Sofia inte längre något problem. Fågel nummer ett spikade hon, medan fågel nummer två krävde lite stöttning då hon valde parkamratens nedslagsplats istället för sin egen (de var hyfsat nära varandra).

Foto: Johan Wedeen – dagens klockrena landdirigering

Ju längre in i provet vi kom, desto roligare blev transporterna och desto mindre fokus lade hon på publiken. När det var dags för vår dirigering, så hade hon haft en hel del störning av den andra hunden, som gjort en mer eller mindre ”yvig” dirigering, men för en gångs skull tänkte jag på hur det blåste och kunde därför vara kylig när jag såg att hon började falla i vind. En stoppsignal samt ett vänsterskick och fågeln var inne. Att de skulle gå så smidigt hade jag varken hoppats eller trott.

Foto: Johan Wedeen – med pipan rätt i mun

Transporten till söket var inga som helt bekymmer, men däremot blev söket för svårt för oss. inte upplägget i sig, men när vi skulle skicka mot bilen så blev den en alldeles för stor dragning. Jag kunde bryta henne och kalla hem henne igen utan problem (en vinst i sig), men hennes fokus låg på helt fel ställe och därför fick hon aldrig igång ett fint sökarbete.

Foto: Johan Wedeen – på väg till vattenmarkeringen

När vi sedan gick vidare till vattnet så fick vi börja som passiva, vilket innebar att ”gömma” sig medan parkamraten skickade sin hund på dirigering. Perfekt! Det innebar ju en passivitet så nära NKL man kan komma och resultatet var långt över förväntan. Inga flykt- eller obehagstendenser, bara nyfikenhet. Wiiieee!!!

Foto: Johan Wedeen – vattendirigeringen i hand

Vårt avslutande vattenarbete var inte helt hundra – första markeringen (den sist kastade) i dubbeln spikade hon, men sedan fastnade hon i strandkanten och när jag tillsist fick ut henne, så satte hon sikte mot dirigeringen (vilket i och för sig inte var så konstigt, då den nästan låg i samma linje som markering nummer ett). Den avslutande passiviteten var inga bekymmer alls och heller inte när kopplet åkte på för öppen kritik. En bit kvar, men det känns som vägen till lyckande är mycket närmre nu, än för bara några veckor sedan. Skam den som ger sig. ”Hur svårt kan det va?!”:

NU BEHÖVER VI BARA TRÄNA PASSIVITET – eller hur man blir trygg i koppel

Dagens prov i Helsingborg var en riktig fullträff vad gäller provledning, provupplägg och domare – mycket mer jaktlikt än så här får man det knappast. Alla hade koll på sina uppgifter och man lotsades tryggt och tydligt genom provets alla delar. Grymt bra jobbat SSRK Södra!

Min stora uppgift på dagens prövning var att Havana skulle tycka att det var roligt att jobba under skott och det lyckades vi verkligen med. Sedan måste vi jobba vidare med att det ska vara kul även efter avslutat arbete och där har vi en bit kvar. Provet som sådant var egentligen inget svårt prov, men för den sakens skull var det heller inte lätt.

Väldigt många utav hundarna hade problem med framförallt första vattenmarkeringen. Okomplicerad markering på blankvatten, men ändå gick hundarna inte i, utan valde att leta bättre väg, så när även Havana gjorde likadant så blev jag minst sagt paff. Här har vi den av mina hundar som är en av de mest vattenpassionerade och hon ”vägrade” första markeringen (andra löste hon, men valde en omväg ut och sedan en annan omväg in).

Vidare till söket där vi jobbade oss runt sökmarken tillsammans med hunden. Om vi bortser från att jag var tvungen att säga till henne att ta kaninen och en omständig inleverering, så gjorde hon nog ett av dagens mest effektiva sök. Och hon älskade varje sekund av det!

De avslutande markeringarna var absolut ingen enkel sak. Mitt ute på det gröna ”havet”, utan några som helst referenspunkter landade fågeln och släppte hund/förare nedslaget med en ynka sekund, så var minnesbilden borta. Jag fick helt enkelt lita på att Havana markerade, för jag vågade inte släppa nedslaget om det skulle vara så att jag skulle behöva gå in och stötta henne. Hade inte behövt tvivla, för hon spikade båda två.

Sedan kom vi till passiviteten och hit har vår akilleshäl numer flyttat. Skott under arbete är inga problem och frågan är om skott i passivitet utan koppel hade varit det heller, men passivitet med koppel är absolut ett bekymmer. Då kommer nämligen hennes allmänna oro fram och hon börjar fundera allt för mycket, vilket gör att hon stressar upp sig. Lite som när man intalar sig själv att det inte finns några spöken i källaren och att man absolut inte ska springa upp för trappan, men det slutar med att man sprintar upp som en galning, för man har lyckats skrämma upp sig själv.

Nollan var ett faktum, men det gör inte så mycket för nu har jag fått mitt kvitto i skarpt läge. Så länge kopplet är av och hon jobbar så är livet en tur på Gröna Lund, vilket är enorma framsteg, men när hon har kopplet på så är det en helt annan femma. Nu gäller det att dels jobba fram en trygghet i kopplet, dels få passiviteten att vara roligt och skapa en förväntan att även om du inte jobbar just nu, så kommer du få jobba senare. Det och att lita på att folk inte ska skrämma henne. Jag har en plan – ”hur svårt kan det va?!”.

ETT SOLKLART FÖRSTAPRIS

Igår träffades jag, Tove och Åsa för ett sista träningspass innan morgondagens prov. Havana brukar vanligtvis få börja, men med tanke på att hon har startnummer 8 imorgon, så ville jag att hon skulle få vänta till sist för att få höra så många skott som möjligt innan det var hennes tur.

Åsa & Milo – äkta glädje är den bästa belöningen!

När det väl var vår tur, så kändes hon riktigt bra. Jag hade rastat henne hemma, så jag trodde nog att det skulle räcka med att kissa – dumt tänkt. Bra fotgående fram till skytten, fint fokus ut mot kastaren, bra stadga och ingen som helst rädsla. Skickar henne och hon drar över nedslagsplatsen ganska så rejält, men jobbar på fint. Tyvärr kom hon på att hon nog behövde göra nummer två, så hon satte sig sonika och bajsade, men när hon var klar så fortsatte hon leta och hittade. Markering nummer två spikade hon och när vi sedan kastade om nummer ett, så spikade hon även den. Bra transport fram till söket (plus att hon glatt hälsat på både skytt och kastare).

Skott ut i söket och sedan skickade jag henne att leta. Hon sprang spikrakt ut till området med kaninen, stannade och tittade, för att sedan vända direkt hem igen. Jag var helt övertygad om att hon vägrat (visade sig senare att så inte var fallet och vi spekulerar i om hon trodde det var en dirigering, som gick snett), varpå jag påpekade att man inte gjorde så, skickade ut henne igen och hon sökte som en gudinna. Vilt, på vilt, på vilt kom hem och när hon hittade kaninen insåg jag att hon inte alls haft den i näsan när jag trodde hon vägrade. Spontan, bra inlevereringar, bra avlämningar och bra tempo samt sökmönster – ett grymt sök helt enkelt!

Tove & Kingen – fullt fokus framåt

När åtta av nio vilt var inne så valde jag att bryta, för att gå vidare till vattnet (det med tanke på att jag pressat henne en del på de två senaste passen och jag ville att hon skulle ha en bra känsla inför provet). De avslutande vattenmarkeringarna var grymma! Spik på båda, ingen tvekan eller omvägar ner i ån (brötade rakt igenom snåren som stod på strandbanken) och leverans i hand.

Om man bortser från mina missar och bara ser till Havanas arbete, så hade gårdagens träning inneburit ett solklart förstapris. Nu har jag gjort allt jag kan inför morgondagens start. Nu hoppas vi bara att jag kan hålla nerverna i styr, så min hund känner igen mig och kan stötta sig mot mig om det känns tufft. ”Hur svårt kan det va?!”.