DEBUT OCH NYSTART INPLANERAD

I början på september åker hela gänget till Norge på valpträff för QQ-kullen. Ska bli så himla kul att träffa Bacardis alla syskon igen och som grädde på moset så har dessutom Gøril ordnat så vi kan starta på prov, så vad passar väl bättre än att debutera lilla Limpan och ge Havana en nystart. Spännande! Oavsett resultat så kommer det bli spännande och min förhoppning är att allt gammalt ”skit” vi haft med Vannis ska var som bortblåst.

Naturligtvis kommer vi behöva dra igång lite mer seriös träning. SPECIELLT för lilla Limon. Hon har fotgående, stadga och avlämningar, men vi behöver jobba på förståelsen i söket och vem det egentligen är som ska ha dummien -kastaren må vara logiskt, men det är inte rätt- och för Vannis del blir det ”skytteträning”.  Apportkastare, gevär, klabbet! ”Hur svårt kan det va?!”.

SVEBÖLLE – öppenklassens upplägg

Att debutera på prov på årets VARMASTE sommardag kanske inte är helt genomtänkt, men likväl satta jag mig i bilen tillsammans med Dea, Xanté och Pärla och styrde kosan mot Svebölle på Själland. Som tur var hade vi fått möjligheten att komma lite senare, men trots detta blev det ändå en lång väntan för oss och hundarna innan det var dags för start.

I Danmark går startar man som par först i söket och slipper därmed ”störningen” från den andra hunden i markerings- och dirigeringsarbetet -skönt om du frågar mig- Vår första uppgift var en dirigering följt av en dubbelmarkering. Svårigheten här -för de flesta- var att dirigeringen var kort. Inte mer än 15-20 meter vilket gjorde att många av de jag såg slarvade när de skickade. Dragningen mot skytt och kastare gjorde att de var tvungna att använda sig av en hel del blås. Något som kan tyckas onödigt på så kort avstånd. Planen med Xanté var att övervinkla åt vänster -dels skulle det ta bort en del av dragningen till funktionärerna, dels innebar det att han kom rätt i vind- en plan som visade sig vara helt rätt. KLOCKREN dirigering.

När kaninen var inne så var det dags för vår dubbelmarkering. Här hade hund nummer ett -dvs jag- en  extra svårighet då ”dirigeringkaninen” till hund nummer två låg bakom skytten och därmed rätt i vind när hunden skulle hämta den sist kastade markeringen. Valde att skicka Xanté på den sist kastade -eftersom jag inte ville att han skulle få ett diffust minne och fastna vid kaninen- och han spikade den. Tyvärr hade han inte markerat den först kastade tillräckligt, utan fladdrade med blicken mellan dirigeringspunkten och nedslagsplatsen.

Han kom ut på rätt djup direkt men gick sedan för långt och i och med att han var fel i vind så hittade han den inte. Jag gick in och försökte hjälpa honom, men här kom hans orutin in vad gäller dirigering. Han lyssnade på alla stopp och var lydig i den mån han kunde vad gäller tecken. Flera gånger fick jag ut honom till rätt områden, men antingen var han för djupt, för grunt eller för långt åt ena eller andra hållet och ALDRIG rätt i vind, så tyvärr fick vi inte in den fågeln. Är dock väldigt nöjd med hans vilja att vara till lags, även om det nu inte räckte hela vägen.

Medan vår parkamrat gjorde dirigering och markering, så fick vi gå undan och vänta på  nästa uppgift som var ett fotgående på en 30 meter, skott medan vi gick och sedan en dirigering på 60-70 meter. När den var inne så var det fotgående tillbaka en bit, följt av en enkelmarkering på vatten.

Fotgåendet var inga som helst bekymmer, men jag såg att han sneglade på vattnet när vi gick förbi det. Valde att vinkla honom längre åt höger för att undvika dragningen till vattnet -som tur var fanns det buskage mellan vatten och land, annars hade jag nog  varit körd- och skickade honom sedan. Efter c:a 10 meter stannade han upp och här tänkte jag ”nu är det kört”, men icke. Jag klarade att trycka ut honom längs med vattnet -riskabelt jag vet, men samtidigt har han inte kunskapen att klara av en massa omdirigeringar, så jag behövde ha ut honom på rätt djup- När han kom ut till ”brytpunkten” stoppade jag honom och vinklade honom höger. Han tog mina tecken fint och behövde bara ett sidotecken till åt höger, två närsökssignaler och sedan var fågeln bärgad. Say what?! Hur gick det till?!

Vattenmarkeringen må ha varit en enkelmarkering, men för hunden var den väldigt diffus. Bomskott, följt av kast/skott -i Danmark skjuter man när fågeln var i luften, vilket jag tycker känns mer jaktlikt- dolt nedslag, minimalt plask och endast ringar på vattnet som avslöjade en ungefärlig nedslagsplats.

Xanté markerade fint, men det märktes att hans OTALIGA vurpor i vattnet satt avtryck. Dels i och med hans försiktiga igång, dels i och med att han tycker det är obehagligt att simma in i saker under ytan -något att träna på- vilket han naturligtvis gjorde. Detta gjorde att han tappade fokus lite och när de sedan sköt för markeringar borta på land, så kom han helt av sig. Vände precis ute vid vassen -kanske knappa fem meter från fågeln- så jag fick gå in och börja styra.

Fick faktiskt ut honom i rätt områden, men var lite nonchalant nog att tro att han skulle fixa det själv när jag väl vinklat honom runt ”vasshörnet”, så när jag hörde bestämd galopp hem genom vassen trodde jag naturligtvis han hade fågeln med sig. Det hade han INTE! ”Hur f*n gör jag nu”, minns jag att jag tänkte. Friskt vågat, hälften vunnet. Blåste stopp, tryckte jag ut honom och stöttade honom med ”yah” och söksignal i rätt område. Vips så kom duvan in och även om det inte var en snygg markering, så är jag GALET nöjde med att han litade på mig och tog alla mina tecken och signaler. Wiiieee!!!

Avslutningsvis var det dags för det fria söket. Lite orolig var jag allt. Inte för att han skulle göra ett dåligt sök, för han är en riktigt bra sökhund, nej snarare oroade jag mig för att söket skulle vara för litet. C:a 40×40 meter är inte jättestort. Speciellt inte när man ska söka SAMTIDIGT som en annan hund.

Xanté skickades ut först och när han var inne så var det den andra hundens tur. Så körde vi likadant ett varv till innan våra hundar skulle söka samtidigt. Vilken LÄTTNAD när man såg att han höll sig inom området och dessutom jobbade fantastiskt fint tillsammans med den andra hunden. Efter att de hämtat in fyra vilt var -två enskilt och två tillsammans- bröt domaren. Hon hade sett tillräckligt och visste att både Xanté och den andra glatt hade hämtat fler, men i och med hettan såg hon ingen anledning att köra slut på hundarna. Tänk om fler domare kunde tänka så.

I den öppna kritiken fick vi mycket beröm för fotgående, avlämningar, vilthantering, dirigering och mitt lugn som förare. Med en sådan kritik kan man inte bli annat än varm i hjärtat och när hon dessutom deklarerade att det blivit ett ANDRAPRIS i debuten lovar jag att tårarna var nära. Lilla fina guldhund!

PROVUPPLÄGG – skabersjö

Tycker alltid det är lika roligt med jaktligare upplägg på B-prov, så provet i Skabersjö var inget undantag. Klurigt med lättsprungen mark, markering över strid bäck -som hunden inte såg innan de var framme vid bäcken- markering på vatten med dolt nedslag samt en hel del fotgående.

Upplägget såg ut som sådant, ett kortare fotgående fram till markering nummer ett -en råka ute på fältet inga konstigheter- Markering nummer två var en and på andra sidan bäcken, en bäck som hundarna alltså inte såg förrän de var framme vid den. Inga problem för Xanté där heller och heller inga tveksamheter att ta sig tillbaka över vattnet. Fina avlämningar och bra fart både in och ut.

Fotgående till söket. Inte ett jättestort sök och med svårigheter i form av en del terrängskiften samt lättsprunget ”kortklippt” gräs i framkant. Kaninen nere i vänstra hörnet krävde lite tankeverksamhet för att få fram och med en hård sidvind från höger, så gällde det att skicka rätt för att få hunden att ta mark. Xanté hämtade in anden, högra kaninen, råka ett och två samt vänstra kaninen utan problem. Jobbade i ett PERFEKT tempo, hade näsan med, följde upp vittringarna och tog hela tiden ny mark.

Efter knappa fyra minuter hade jag fem vilt inne och nu var det bara duvan kvar. Innan vi startade så hade jag bestämt mig för att skicka åt höger, för att han skulle falla rätt i vind, men väl ute i söket så glömde jag helt bort det. Skickade rakt ut vilket resulterade i att han ”flög” med vinden för långt åt vänster. Kallade in och skickade för långt åt höger så att han hamnade en bra bit utanför sökets högra kant. Tog in igen vinklade ÅTERIGEN för långt åt vänster och han hamnade på andra sidan bäcken där han hämtat den vänstra kaninen. Sista skicket jag gjorde var det jag skulle gjort från början -hejdå HP och då var det SOLKART. Duvan bärgades direkt.

Avslutningsvis hade vi ett ganska långt fotgående till den enkla markeringen på vatten. En and med en diffus nedslagsplats. SJÄLVKLART väljer min hund vägen genom tätast vass, vilket gör att han nästan fastnar. Inget som bekymrar honom dock, utan han tuffar vidare mot sin and, hämtar och lämnar av hur fint som helst i hand. Wiiieee!!! Ettan i hamn! ”Hur svårt kan det va?!”.

Allmänna funderingar från provet var att i stort sett de flesta saknade avlämningarna. Det var MÅNGA vilt på backen och en hel del ”målvaktsräddningar”. Jag noterade även en hel del planlöst springande i söket -detta var helt klart ett sök som uppmuntrade snabba tassar- och att många fastnade i samma område. Xanté har varit lite likadan, men efter höstens jakter så är det precis som om polletten trillat ner. Han jobbar strukturerat, tar hjälp av vinden och letar ALDRIG i samma lega igen.  Inget av detta hade varit möjligt utan Birgitta & Janne som trodde på oss, så STORT tack för all hjälp! Det är verkligen guld värt!

JU FLER FÖRLUSTER, DEST NÄRMRE EN VINST

Dagens prov visade sig vara allt för svårt för oss. För lite jaktlig erfarenhet i kombination med ett tufft vattensök, gjorde att det idag tyvärr inte blev något pris. Kanske kan det tyckas idiotiskt att starta på elitprov efter elitprov och DESSUTOM nolla större delen av dem, men jag tänker ”learning by doing”. Jag vet inte vad som fallerar i skarpt läge och därför måste jag utsättas för skarpa lägen. I hundens meritlista kanske det ser illa ut, men i erfarenhetsbanken så fylls kontot. Ju fler förluster, desto närmre vinst kommer man.

Provupplägget som sådant var riktigt roligt. Ett jaktligt upplägg, där vi följde skytten längs vattenkanten. Då och då sköt han ut mot öarna och tillslut hamnade vi vid första uppgiften. Hund nummer ett skulle ta in en dubbel, medan jag skulle hämta vattendirigeringen. Inte så långt, men med endast en smal kanal, som ledde ut mot slutmålet. Jag valde att skicka upp Bacardi på ön -ville inte tappa henne upp på land, eftersom hunden lätt försvann ur sikte- och fick ganska snabbt ut henne på rätt djup. Däremot så hade hon en annan uppfattning om var dummien skulle ligga än jag, som faktiskt visste var den var. Vi fick in den, MEN det var minst sagt omständigt.

Sedan var det vår tur att köra landmarkeringen. Inga långa avstånd och Bacardi markerade bra. Två skott och kast, samt två skott utan kast. När fjärde skottet rullat ut, fick vi skicka på markeringen. Jag valde att skicka henne på den sist kastade, eftersom den var lite mer diffus. Bacardi SPIKADE den. Den först kastade var enkel, kanske så enkel att jag slappnade av för mycket. Bacardi tittade fokuserat i rätt riktning, sprang rakt på, men glömde näsan på vägen, vilket gjorde att hon blev allt för yvig i sitt sök -att hon sedan ”valde” att inte följa mina tecken fullt ut, hjälpte knappast till men tillslut kom den in.

Sist ut var söket, samt en enkelmarkering på vatten. Hund nummer ett började med sökarbetet och när tredje dummien kom in, så gick ett skott följt av ett kast. Bacardi gjorde en KLOCKREN markering och på vägen in gick ytterligare ett skott och kast, fast för den andra hunden. I det läget visste jag inte om den var tänkt för oss, så jag lät Bacardi stanna upp och markera -dock tyckte hon att det var en bra idé att hämta in även den, så det blev till att blåsa inkallningssignal-

När den andra hunden hämtat sin dummie, så var det så dags för vårt sök. Jag trodde faktiskt det skulle gå bättre än vad det gjorde, men Bacardi fattade inte alls att det var sök vi höll på med. Hon verkade tänkta ”Vi står i vattenkanten. Det är öar där ute. Det måste vara dirigering” och stannade därför IDELIGEN upp och bad om stöd. Visst hon kom ut till rätt sökområde, men hon sökte inte. Skuttade mest runt ute bland öarna och kollade på mig. Gah!

Just då kändes det surt, men nu i efterhand så kan jag knappast skylla det på henne. Hon har ALDRIG gjort ett liknande sök och rent krasst så spelar det knappast någon roll om vi nollar eller får en trea. Ettan tappade jag redan på vattendirigeringen och i nuläget så är tvåor och treor endast ”uppsnyggande” i meritlistan. Jag får helt enkelt lägga till denna nollan till min erfarenhetsbank, glädjas åt att hon VILLE göra rätt -även om utgången blev en annan- och bli inspirerad av min parkamrat som fick en 1 HP, samt att Birgitta nu sett live vad vi behöver träna på. ”Hur svårt kan det va?!”

DEN LILLA DETALJEN MED SÖKET

Egentligen är Bacardi en ganska duktig sökhund -vilket naturligtvis gjort att vi inte tränat sök- men hon är också en hund som skapar egna sammanhang, utifrån olika sammanhang. Vad jag menar är, att när vi träna sök hemma, så funkar det fint. Hon jobbar på och söker bra, kommer inte in tom och frågar inte. Allt det där är som bortblåst på prov. Då springer hon ut på måfå och ibland hittar hon en tygpåse, men för det mesta så blir det bara planlöst springande och en massa fråganden, från hennes sida. Idag var inget undantag och det blev en ny plump i protokollet.

Dagens prov hade många svåra utmaningar. Grymt långa avstånd på vattenmarkeringarna och vattendirigeringen. Landdirigeringen var också lång, men där låg svårigheten först och främst i terrängen hundarna skulle skickas igenom -sly, porsch och vass/gräs- och den dubbla på land hade dolda nedslag, vilket gjorde att hunden faktiskt var tvungen att markera ordentligt, eftersom att man som förare inte kunde gå in och stötta hunden.

Klara! Färdiga! Markera!


ALLT det trodde jag vi skulle ryka på, men jag är GALET nöjd med resultatet. Sist kastade markeringen på vattnet spikade hon och land likaså. Lite stöttning behövdes för att få i henne i vattnet på den först kastade, men väl i så skötte hon resterande jobb helt själv -vi snackar markeringar på upp mot 100 meter- och den först kastade på land såg hon inte ens, så där fick jag hjälpa henne, men vi löste det snabbt och effektivt. Båda dirigeringarna gjorde hon bra. Vattnet var lite strul precis vid igången, men sedan tuffade hon på fint och löste uppgiften snabbt. På land fastnade hon lite hos skytten, men även där fick jag snabbt ut henne i rätt område och dummien kom in. Grymt nöjd!

Trots att det blev ytterligare en nolla, så är jag faktiskt nöjd med vårt jobb. Mitt tänk i markeringsträningen har gjort nytta, då hon är mycket mer fokuserad på markeringarna. Dirigeringarna ÄR bra och vi kan klara av även tuffa elitdirigeringar. Den lilla detaljen med söket blir en tankenöt att knäcka, men ”hur svårt kan det va?!”.

EN NY NOLLA, MEN EN BRA SÅDAN

Efter helgens prov är det bara att inse, att Bacardi är allt för statiskt tränad. I alla fall vad gäller sök. Enda gången hon VERKLIGEN fattar vad hon håller på med, är när hon får söka själv utan avbrott, vilket inte är speciellt troligt i elitklass. Gårdagens sök hade GRYMT tufft underlag -genomdränkt myrmark- och genomfördes som en drive -dvs det sköts/kvackades och kastades en massa dummies- Det verkar som om Bacardi har svårt att sortera om det är markeringar eller sök, vilket gjorde att hon frågade en hel del, men NÄR hon jobbade, så jobbade hon fint. Dock var hon allt för trött efter lördagens prövning och våra fyra träningspass, vilket gjorde att hon flertalet gånger inte orkade följa upp vittringen hon fick.

Provet började alltså med en drive, där jag och min parkamrat fick se en massa ”vilt” skjutas, följt av lite väntan då skytt och kastare skulle ta sig tillbaka till oss. Vi började som passiva och när parhunden kom in med dummie nummer två, gick det en kort enkelmarkering ut till en gungflyö -inga problem- som vi hämtade in.

När det sedan var vår tur på söket, så hade hon markerat de närmsta kasten, men de dummiesarna var redan inplockade, vilket gjorde att hon frågade mig vad hon skulle göra. De RIKTIGA problemen började, när parkamraten fick sin markering. Bacardi var helt låst på ön och det gick en massa onödig energi, när jag försökte få bort henne därifrån. Tillslut släppte hon området, men vid nästan varje skick drogs hon dit igen. Ett minst sagt ineffektivt sökarbete, vilket naturligtvis hjälpte till att trötta ut henne. Dock försökte hon och om man jämför med lördagens prov, så var det milsvid skillnad på hennes arbete och inställning.

När vi var färdiga med söket, förflyttade vi oss till markerings-/dirigeringsarbetet. Parkamraten fick en dubbel på vatten -c:a 60-70 meter- och när hans hund var på väg in med dummie nummer två, så skulle Bacardi ut på en dirigering mitt emellan markeringspunkterna och kanske 90 meter ut. Längden har vi, men vägen ut kantades av små gungflyöar, så helt enkelt var det inte. Dock tyckte jag hon gjorde ett GRYMT dirigeringsarbete. Hon gick hyfsat rakt ut och även om hon gick upp på öarna, så var det inga problem att få henne vidare ut och över på andra sidan. Vattenmarkeringarna var desto tuffare för henne och här tror jag att huvudet spelade in. Hon ORKADE helt enkelt inte komma ihåg var de landande och jag fick stötta henne en hel del, MEN jag känner att det blev bra träning till framtida dirigeringsarbete.

Avslutningsvis fick vi en dubbel på land, följt av en landdirigering. Inte speciellt långa och inte speciellt svåra. Sist kastade på dubbeln SPIKADE hon, men den först kastade gick hon för kort på -tror inte hon uppmärksammade den fullt ut, så parkamratens hund var på väg in med sin vattendirigering- så där fick jag återigen gå in och stötta.

Den avslutande landdirigeringen gjorde hon jättefint och dagens stora GULDKORN var att hon på endast fyra träningspass, gick från att leta fågel på prov, till att faktiskt leta dummies, så även om vi fick en nolla, så är det en nolla jag kan leva med. Mitt mål för dagen var att hon skulle göra sitt bästa och det gjorde hon. Mer än så kan man inte begära -kändes också skönt att många som såg henne igår, även hade sett hennes KATASTROFALA arbete dagen innan och påpekade vilken enorm skillnad det blivit på så kort tid, så något rätt måste man ju uppenbarligen göra- Nu har vi en knapp vecka på oss att få till det självständiga arbetet. Det ÄR svårare att motivera henne att jobba för dummies när hon är trött, så motivationssök står på schemat. Det och markeringsträning. ”De é bar å åk!”

DUMMIEVÄGRAN – eller var fan är fågeln matte

Viltvägran har man ju hört talas om, men att nolla ett prov för att hunden letar vilt och därmed missar att plocka in dummiesar, kanske inte är lika vanligt. Det hände oss idag. Återigen ett inte allt för komplicerat prov, som började med en lite klurig dubbelmarkering. Kasten skymdes bakom en trädridå, men Bacardi såg båda, följde deras bågar, gick ut i rätt område och kom in TOM och så här i efterhand tror jag att hon hade koll på båda, men det var inte det hon letade efter. Hon letade fågel helt enkelt. Markeringen kom inte in och det enda jag kunde göra, var att rycka uppgivet på axlarna och acceptera det som hänt.

Ny chans på dirigeringen och jag fick enkelt ut henne i rätt område, MEN hon letade fortfarande vilt. Blåste närsök, hon gick ur området, jag fick in henne igen och efter ett antal försök, så fattade hon att det var tygpåsen som skulle in, men då var nollan redan ett faktum.

Vi fick ställa upp som ”störning” åt den andra hunden och ta in en dubbel -vatten/land- som hon spikade. Även störningsmarkeringen på vattnet -skott och kast när den andra hunden var på väg in med sin vattendirigering- fixade hon, trots att jag slarvade i skicket, så när vi kom till söket, så trodde jag hon hade släppt fixeringen vid vilt, men icke. Det var mest rådjursliknande skutt i området och inget vettigt arbete. Gah! Jag är dock glad att den sista dummien hon hämtade in på söket, arbetades in på ett KORREKT sätt. Låg näsa, ut i området och uppföljning av vittring.

Fyra starter. Två treor med vilt och två nollor med dummies. Prov för Bacardi innebär uppenbarligen vilt. Jag såg det på KM och jag såg det idag. På något sätt måste jag få ur henne den idén och det helst tills imorgon. Det känns OERHÖRT surt att få en nolla, på något jag inte kan påverka överhuvudtaget, samtidigt som det är tråkigt att ha en start som kommer kosta senare i höst, i och med det nya lottningssystemet.

Trots allt, så fick jag med mig några fina GULDKORN. De senaste två dagarnas markeringsträning verkar ha gjort nytta. Hon markerade båda dubbla fint och spikade dubbel nummer två. Jag fick enkelt ut henne till landdirigeringen, även om det var terrängskifte myrmark in i vass. Sist men inte minst, den avslutande dummien som kom på söket, var BRILJANT! Imorgon är det ny dag och nya tag. ”Hur svårt kan det va?!”

EN CHARMIG, OM ÄN MER ÄN LOVLIGT OLYDIG HUND

Gårdagens prov resulterade i ytterligare en trea, men den här gången kände jag mig faktiskt ganska nöjd. Visst hade vi problem med olydnad även denna starten, MEN guldkornen var desto fler. Hon var en av de hundar som var absolut spontanast på gåsen -och den var inte direkt liten- hon gjorde en av dagens snyggaste dubbelmarkeringar på vatten OCH hon gjorde ett riktigt bra sök -lägg till att det var provdag två, att det var tung terräng och att det var dagens sista uppgift- Resten är detaljer.

”En goldentik med gott självförtroende och positiv attityd. Tappar fokus något under söket, har ett ngt varierande markeringsarbete, samt kräver mycket övertalning under dirigeringsarbetet.” 

Fin omskrivning för en charmig, om än mer än lovligt olydig hund. Hörde bland annat hur hennes skuttande i dirigeringen beskrevs som ”boing, boing” och själv uttalade jag orden ”nu LYSSNAR du på mig” under landdirigeringen,  men trots detta, så tror jag nog allt att domarna gillade min lilla Sessa.

Till helgen är det dags för två nya starter, så de där ”detaljerna” behöver verkligen putsas till. Egentligen är det inga svåra problem att lösa, men jag har ont om tid och det är många små saker som ska knytas ihop, så här behövs struktureras.

  • Backa bandet på linjerna och gå ut långa memorys. Försök att inte hitta de ”uppenbara” riktmärkena, utan tänk utanför boxen.
  • Lägg till störningsmarkering, som sedan ska hämtas in, men se till att lyckas genom att in kasta i markeringen i en för snäv vinkel.
  • Träna dubbelmarkeringar och skicka henne på den först kastade först. Inte säkert att jag kommer göra det på provet, men jag hoppas och tror att hon blir mer uppmärksam om hon förväntar sig att jag ska göra så.
  • Träna kortare enkelmarkeringar, där vi gräver ner minidummie, vittrar in området ordentligt och kastar sedan en vanlig dumme. Dräefter vänder oss bort, så att den stora dummien kan plockas bort och endast den lilla finns kvar. Detta för att hon ska lära sig lita på att hon har rätt och våga ligga kvar och jobba i området, även om hon inte hittar direkt.
  • Utmana henne på linjetag, genom att blåsa stopp såpass många gånger, att hon tillslut blir olydig. Helt enkelt ett konfliktpass, som ger mig möjlighet att rätta till ”kan-själv”-problemen som uppstår på provet.
Kvittot till helgen? Vad hinner jag lära in på FYRA dagar? ”Hur svårt kan det va?!”

RESULTAT ÄR BARA ETT KVITTO FÖR OMVÄRLDEN

Jag är naturligtvis en av dem, som stolt visar upp mina hundars resultat. Både när det går bra, men även när det inte blev som jag tänkt mig. Jag VET vad mina hundar kan prestera och jag vet också hur snabbt man tappar ett förstapris och/eller ett godkänt resultat. För vems skull är det officiella ”kvittot”. För egen del, för att visa upp för omvärlden vad du och din hund kan prestera eller kanske både och.

Jag ska inte sticka under stol med att det hade varit HÄFTIGT att hämta två förstapris under helgens KM. Att jag hade en dröm om att Xanté skulle bli klubbmästare. Att jag insåg att Bacardi hade kunnandet för att få en etta i debuten i EKL. Nu blev ”klubbmästaren” ett tredjepris och ettan i EKL en nolla, men det enda jag inte fick med mig var det OFFICIELLA kvittot på mina hundars kunskaper. Vetskapen om att det faktiskt hade MÖJLIGHETERA till högre resultat, har både jag och mina nära och kära kvar. 
Jag har insett att jag inte behöver bevisa något för ”alla andra”. Jag behöver heller inte bevisa något för mig själv. Jag vet redan. Det har tagit tid. Det har tagit MÅNGA motgångar och ”nederlag”. Det har även visat att trägen vinner. Alltid! Whiskey var min första hund, som jag startade på jaktprov med. Jag var en gröngöling och han är den hunden som jag gjort alla misstag med. MÅNGA har sagt att jag aldrig skulle ta mig någon vart med honom och många gånger har jag varit nära att ge upp,  men det ligger inte för mig att ge upp. Jag klickade in viltet, som han då inte ville ta och nu älskar. Vi kämpade i TRE säsonger innan ettan satt:
2008-04-26 2:a pris
2008-07-19 0 pris
2008-08-23 2:a pris
2008-08-30 3:e pris
2008-09-02 2:a pris
2008-10-21 0 pris

2009-04-25 3:e pris
2009-05-09 0 pris
2009-07-19 0 pris
2009-09-05 3:e pris

2010-04-25 0 pris
2010-05-08 3:e pris
2010-07-17 0 pris
2010-08-29 FÖRSTAPRIS!!!
För att vara en hund som inte skulle kunna klara av ÖKL, så lyckades vi dessutom få FEM 2:a pris. INGEN av dem berodde på att han tröttnade i söket -som många elaka tungor hävdade var vår akilleshäl- och jag pensionerade honom med VETSKAPEN om att ettorna fanns där, men att starta på prov för att få dem, bara skulle vara för att visa upp för andra vad jag redan visste.
Tequila var nästa utmaning. FEM nollor på rad! Det skulle kanske få de flesta att ge upp. Speciellt eftersom jag hela tiden visste vilken duktig jakthund jag hade och har. Vi fick bara inte fram det när det gällde. Tror både hon och Whiskey behövde mogna, för den gemensamma nämnaren för båda dessa var att de hade fyllt fyra år. Vissa individer tar tid. Andra klarar prestera tidigare. Sådant är livet. Ibland behöver man ta en paus, men det betyder inte att man ger upp. Hämta kraft. Hitta nya infallsvinklar. Lösa problemet. ”Hur svårt kan det va?!”

En liten film från Bacardis debut i EKL. Det ni SER är inte lika med hundens kunnande. Värt att tänka på både för mig och er, när man ser en hund underprestera.