DET FINNS EN FÖRSTA GÅNG FÖR ALLT

Ni vet ju hur bra man är på att se andras fel och brister när det kommer till att träna/föra hund, men när det kommer till en själv så blir man oftast hemmablind. Så var det för mig på träningen nu i veckan.

Jäger har ju gått som en klocka när det kommer till söket, vilket har gjort att jag har kört på med utmanande sök, idel nya terränger och många vilt, där alla ska plockas in. Igår gick vi bet däremot. Kombinationen av 1.5 timme i bilen, helt ny terräng, provlikt upplägg och utebliven belöning/beröm gjorde att han blev osäker ganska med detsamma och för första gången någonsin kissade han i söket.

37574210_2196840620344609_4081313520795254784_n.jpg

Självklart får han inte göra det, men samtidigt kanske jag skulle varit lite kyligare än vad jag var. Istället stolpade jag ut och ryade på honom, något som inte blev så bra när det kom till vidare arbete. Tanken var naturligtvis att fya kissandet, medan han tog det som att han inte fick vara ute i söket. Bra uppladdning inför helger, eller inte.

Som tur var så fanns det klokt folk på plats, som löste vår knut genom att motivera upp söket igen. Skott sköts medan nytt vilt droppades ut på nya platser och när jag sedan skickade ut honom igen, så var min ”gamle” sökhund tillbaka. Puh!

Fram till onsdag kommer det därför bli motivationssök för den unge herrn. Först och främst för att öka självförtroendet, men även för att peppa upptagen på de lite tyngre vilten, som kan göra att han väljer att lämna snarare än att lista ut hur de ska plockas upp på bästa sätt.

Idag gjorde vi ett litet sök uppe i hagen. Sex tunga vilt ute (korp, vitfågel, hare och and), sex skott och han fick sitta och titta medan vi droppade ut söket. Vilken skillnad!  Hare som han aldrig testat innan var inga bekymmer. Heller inte korp eller and. Däremot har vi fortfarande lite tveksamhet på vitfågel, men det kan bero på att jag bråkat lite med honom, så jag hoppas att veckans träning ska lösa upp även den knuten. Tre pass kvar, sedan vila – ”hur svårt kan det va?!”.

BRA TRÄNING I ARLA MORGONSTUND

Att träna inför nästa helgs jaktprov känns nästan som en hopplös uppgift i denna värmen, så därför blev det morgonträning för hundarna, medan det fortfarande var uthärdligt ute.

Jäger fick börja med ett par apporter på vatten, eftersom han har haft svårt att bibehålla sitt (oftast) dåliga grepp när han får bottenkänning och därför lägger ner viltet. Det hade väl varit okej om han hade plockat upp det igen, men icke! Lagt vilt ligger. Igår var det dock inga bekymmer. Ett par apporter med kråka och sedan ytterligare några med and. Alla fint i hand.

_DSC9192.jpg

Efter det blev det ett sök med tio vilt. Han jobbar i ett fint tempo, följer upp vittringen han får och har ett riktigt fint sökmönster. Inte en enda gång igår där han fastnade i gamla legor och på det stora hela spontana upptag. Däremot måste han träna på hur han ska greppa de större vilten, eftersom han kan stå och fundera någon sekund för länge innan han väl plockar upp. Tar gärna emot tips för bästa/snabbaste träningen i rätt grepp.

Limon fick börja med en vattendirigering på c:a 110 meter. Första skicket slarvade jag och det blev ganska ineffektivt. Att jag sedan blåste ner henne på fel ställe och lät henne komma  hem tom, då jag trodde att hon hittat, var kanske inte det bästa när man ska bygga självförtroende.

_DSC1012.jpg

Tvivlade på att jag skulle få ut henne igen, men ville ändå göra ett nytt försök. Den här gången var jag dock noggrann redan från start och släppte inte min tänkta linje på vägen ut. Är sjukt imponerad över hur lite det krävs för att styra henne på vattnet. Ett lågmält ”ey” när hon är på väg på fel håll, för att sedan stötta upp med ett ”ya” när hon tittar på rätt punkt. Dummien kom in utan större mankemang och både hund/förare var nöjda med uppgiften.

Hon fick avsluta med ett tennisbollsök. Eftersom vi kört med vilt på de andra, så valde jag ett nytt område, samt lade ett djupt snarare än brett sök. Döm om min förvåning när hon kommer in med en vitfågel från det ”tömda” söket. Tog emot, berömde och skickade ut igen. Ganska snabbt hittade hon en tennisboll, men det var nog snarare så att hon snubblat över den, än att hon aktivt letade boll.

thumbnail__DSC9061.jpg

Hon fick leta ett bra tag för att få in boll nummer två, men efter det kom tre och fyra in snabbt. På nummer fem märktes det att hon tvivlade på att det fanns några kvar, men efter att hon envist jobbat på, så belönades hon med även en femte boll. Nu var ju frågan, ska jag skicka ut på sista bollen eller nöja mig?

Jag nöjde mig inte, utan skickade ut henne igen. Hon var borta ett bra tag, innan jag hörde att hon var på väg hem med en apport. Det visade sig att det inte heller var en boll, utan en duva! Man tar uppenbarligen det man hittar när man letar. Grymma lilla hund som kan växla mellan vilt och boll.

_DSC6856

Xanté fick även han samma vattendirigering som Limon. Han var lite tveksam i början, vilket han kan vara om han inte har en (för honom) tydlig skickpunkt, men efter c:a 20 meter tuffade han på ut i rätt område och hittade dummien. Snyggt jobbat!

BETOR & ENVISA GOLDENSKALLAR

I helgen åkte jag ner till Dea. dels för att snusa lite på hennes valpar, dels för att träna lite hund och med mig hade jag Limon och Xanté. Dea hade lagt upp passet ute i hennes fars betfält. Fyra punkter var utlagda och vi varvade dirigeringar/markeringar medan vi gick på linje.

_DSC9061.jpg

För Limon (och mig) var detta helt ny terräng och det märktes framförallt på hennes fart. Att sedan skickas på snedden över betraderna var heller inget hon var riktigt bekväm med, utan hon ville hellre ta sig fram i spåret. Dock hade hon inga större problem att låta sig dirigeras ut till de långa apporterna och farten hem var det absolut inget fel på.

När det kom till störningsmarkeringarna med apportkastare, så blev de flesta dirigeringar, då hon faktiskt inte såg själva markeringarna. De hon såg däremot löste hon riktigt fint, oavsett om de var direktmarkeringar eller lämnats att hämta efter inhämtad dirigering.

Den sista dirigeringen var den som blev dagens bästa. Spikrak linje över de sneda betraderna, bra fart halvvägs ut (måste träna på att kunna stötta henne utan att hon stannar och tittar på mig). Stannar till för att fråga, men när hon inte får någon hjälp, väljer hon själv att fortsätta ut på samma raka linje. Det jag måste träna på är att få till djupet, eftersom jag på i stort sett alla dirigeringar, tyckte hon var i höjd med pinnen långt innan hon var det.

När det kom till Xanté så var inte längden eller terrängen det vi behövde träna på, utan störningen av stängselstolpar, då Xanté gärna tänker själv och har lärt sig att det ligger apporter vid de vita pinnarna. Nu visade sig det att pinnarna inte var några problem – det var hans envisa goldenskalle som blev problemet.

_DSC9166.jpg

Efter en spikrak linje ut, förbi alla pinnar, så kom han på att ”det nog borde ligga i säden och inte på fältet”, vilket gjorde att han sket i mina signaler, alternativt påbörjade det jag visat honom, för att sedan göra som han själv trodde vara rätt i alla fall. Tillslut fick jag i alla fall honom att fatta att jag vet – inte han!

När det kommer till fortsatt träning, så måste Limon och jag hitta ett sätt där jag kan stötta henne utan att störa henne. Vi måste även plocka fram apportkastaren igen, så hon lär sig markera även dessa apporter. För Xantés del så måste jag plocka bort hans ”kan själv” och få honom att fatta att matte alltid har rätt. ”Hur svårt kan det va?!”.

KILLGISSNINGAR, TRYGGHET OCH UTMANINGAR

Det är en väldans tur att jag är mer aktiv i min träning av hundar än vad jag är när det kommer till mitt bloggande, annars hade det varit tragiskt. Tro mig när jag säger att jag tänkt skriva ner allt vi gjort, men sedan har annat kommit i vägen och bloggen har fått stå tillbaka. Men nu får det bli en ändring på det! De senaste veckorna har jag och hundarna haft riktigt bra träningspass, där vi fått kvitto på var vi står i träningen och vad vi behöver fokusera på.

När det kommer till Jäger, som ska debutera i NKL om en månad, så har största fokus legat på viltträning, sök, samt dirigeringar. Vi har gått från att han tvekat vid vissa vilt, till dagens träning där han plockade allt spontant, hade bra fart ut och hem, samt täckte ett stort och ganska svårt sök utan större ansträngning. Som grädde på moset så avslutade vi dagens pass med en grym (dold) linje över vatten. Den där lille växer dag för dag, det är ett som är säkert.

_DSC8294.jpg

Xanté är lika grym som alltid, dvs åtminstone när han inte får för sig att han tror sig veta vad jag vill och ”killgissar” för glatta livet. Hittills i veckan har han köpt vad jag sagt och visat och löst elituppgifter som om han inte gjort annat.

Idag blev mina utmaningar lite för tuffa. dels körde vi en dold linje på vatten, där jag jag skickade honom på skrå, men innan dess så hade jag kastat ut en störningsmarkering. Markeringen gjorde verkligen att han låste sig och tillslut kunde han inte hålla sig från att ta den, mina nej till trots. Gjorde om, gjorde rätt och även om det inte blev en perfekt linje, så fick jag min vilja igenom och han insåg att än en gång så har matte någorlunda koll.

_DSC6775.jpg

Limon, min Limon. Efter alla veckors grundträning hon fick hos Dea, så var ändå första impulsen att inte debutera henne i EKL på KM. Vi skulle bara fortsätta träning och kanske starta på Halmstadprovet i höst, men ju mer vi tränade desto mer visade hon sina fina kvalitéer och vips så låg det en anmälan på SBK Tävla.

Hon behöver fortfarande trygghet i vad hon ska göra, men herregud vilken skillnad det är! Jag har gjort över 100 meter långa vatten- och landdirigeringar där hon både briljerar med fart (i den mån hon är kapabel) och förståelse. Ingen tvekan att gå i nya vatten och även om hon inte simmar som om hon hade en utombordare fäst i baken, så får hon jobbet gjort.

_DSC6856.jpg

I förrgår tränade vi på att skicka på linje över vatten, för att sedan göra ett fritt sök på andra sidan – elva dummies ute och efter sju bra, så bestämde jag mig för att bryta. Hon hade gjort ett mycket bra jobb och jag kände att det inte fanns någon anledning att pressa henne allt för mycket i våran uppbyggnadsfas vad gäller trygghet.

Idag fick hon en dold linje på skrå. Först en bra bit på land, för att sedan testa igången i vatten (filmen är från andra gången vi gjorde skicket och då hade vi suddat ganska rejält med andra uppgifter innan). Hon tog en fin, om än tveksam linje ut mot vattnet (vilket troligen dels berodde på att hon häromdagen genomfört ett sök i precis detta området, dels för att vi defacto kört ett sök med vilt på samma ställe och ett par av de gamla legorna låg i vind på henens väg ut) och även om det varken blev en rak eller effektiv dirigering, så lyssnade hon på det jag ville få fram och belönades med en dummie.

Andra gången vi testade så var hon ganska trött. Hon tar en fin linje ut till kanten och på filmen ser man att hon faktiskt vet var hon ska bli av, men hon försöker hitta ett enklare sätt att lösa det. När hon inte fick göra det på sitt sätt, utan mitt, så tycker jag att hon fixar det ganska fint.

När det kommer till vidare träning så gäller följande:

  • Jäger ska enbart få göra sök med vilt. Terrängen ska varieras och det ska vara nya områden varje gång. Markeringar/dirigeringar kan göras med dummie och även där gäller det att variera avstånd samt terräng.
  • Xanté måste utmanas med störningar där han tror sig veta vad han ska göra, men för att lyckas måste han lyssna på mig. Problemet är att vi bara kan köra några pass i veckan med tanke på hans kropp.
  • Limon behöver även hon tränas på att inte ”killgissa”. Det händer inte lika ofta som med Xanté, men å andra sidan så låser hon sig om det blir allt för många ”nej”. Här gäller det att hitta den tunna linjen mellan utmaning och uppbyggnad/trygghet.

”Hur svårt kan det va?!”

DAGS ATT STYRA UPP TRÄNINGEN IGEN

Med 1.5 månad kvar till debut i NKL, så är det verkligen på tiden att styra upp vår träning. Igår körde vi lite sök på dummies, idag tränade vi på dolda dirigeringar och imorgon blir det lite B-provsträning med diverse vilt. Bra för lilla J att få träna på något annat än sin saknad.

Gårdagens sök gick riktigt fint och sju dummisar kom in utan större problem. Sista blev han tveksam på, men när jag motade ut honom igen (vill inte att han ska komma in tom), så gav han sig ut igen och då hittade han ganska snabbt.

Dagens dolda linjetag var av varierande längd – lite kortare när jag hade lagt till ett hinder, såsom dike eller stenmur och en på 70-80 meter, där det mer eller mindre ”bara” var att springa över åkern till andra sidan.

Den långa var helt fenomenal. Jag behövde ett omskick, då han stördes ut lite av grannens hästar, men gång nummer två var det raka vägen över och sedan blev det jackpot när han väl hittande den vita dummien, som stod på andra sidan.

De skicken över hinder var givetvis lite svårare och krävde några omskick, då han antingen fastnade på i eller på andra sidan hindret. Dock fattade han ganska snabbt, att om han bara fortsätter springa, så kommer han hitta sin dummie.

Även Limon och Xanté fick ett antal dolda linjer, dels med tanke på Xantés start på KM och dels eftersom de båda ska starta på Goldenspecialen i augusti. Limon var väl den som överraskade mig mest (och det får jag tacka Dea för, som tränat henne grymt bra i de åtta veckor hon var där). Fantastisk fart ut, raka fina linjer och fin förståelse för tecken.

Dirigering nummer tre av fyra var väl den som inte gick som det var tänkt. Limon började tänka själv och gick faktiskt ur hand vid ett tillfälle (något som inte är helt dåligt när det gäller mattes lydiga tjej), men efter att ha styrt upp det och hivat fram kamptrasan de gånger det gått fel (nej betyder inte världens undergång, så skynda dig hem så gör vi om), så löste vi både trean och fyran riktigt bra.

Xanté är som Xanté är och tre av fyra gjorde han med sin sedvanliga fart och fläkt. Sista hade hans ego nog växt lite väl dock, så vi fick ta oss ett samtal om huruvida man kör själv på dirigeringar, eller om man faktiskt ska lyssna på mig. Vi ko fram till att det sista alternativet var det bästa för oss båda.

DANSK B-PROVSTRÄNING

Jag och Limon fick häromdagen möjlighet att hänga på en ”dansk B-provsträning”, dvs bara matvilt (inklusive tamkanin) och sök tillsammans med en parkamrat. Stort tack till Pia & Anders för det!

Öppenklassprovet såg ut som sådant –  sök tillsammans med parhund. Sedan en dirigering för hund nummer, en dubbelmarkering för hund nummer två, hund ett en enkelmarkering och sedan byttes plats mellan hund ett och två, så båda fick köra dubbel, dirigering och enkel.

_DSC9809-2.jpg

Söket började helt okej, men Limon har svårt att förstå uppgiften fullt ut, när en annan hund letar i samma område samtidigt. Hon vill inte stöta sig med parhunden, vilket gör att hon försöker undvika den och därigenom inte gör ett effektivt arbete, något vi helt klart behöver träna på till vår start i Danmark.

Vår parkamrat började med dirigeringen, vilket innebar att vi fick dubbelmarkeringen. Hon spikade den sist kastade, medan jag fick dirigera in fågel nummer ett, eftersom hon inte sett den. Inga bekymmer och hon tog både stopp samt tecken klockrent.

_DSC9899-2.jpg

När vår parkamrat hämtat in sin enkelmarkering var det dags för vår dirigering. Skickade henne ner i vind och hon höll en fin, rak linje. Väl i rätt djup fick hon vind på fasanen, så även den dirigeringen kändes riktigt bra. Den avslutande enkelmarkeringen var lite diffus, men hon låg fint kvar i området och letade tills hon hittade den, så inget att klaga på där heller.

Vi avslutade med ett extra parsök och den här gången gick det lite bättre (däremot var Limon ganska trött, så på sista skicket gick luften lite ur henne), men vi har fortfarande en del kvar att träna på vad det gäller sök tillsammans med annan hund, för att kunna bärga hem ett förstapris i Danmark. Först och främst gäller Goldenspecialen till helgen och sedan fullt fokus på öppenklassdebut på B-prov. ”Hur svårt kan det va?!”.

TRÄNING MOT ÖPPENKLASS – med hjärtat i halsgropen

Förra veckan gick verkligen i hundträningens tecken. Peppen efter framgångarna på KM har varit enorm, så i måndags testade jag först vad vi stod vad gällde dolda dirigeringar och sedan satte jag mig för att kolla vilka prov vi kan delta på. Inte så många visar det sig, så det blir till att göra det bästa av dem som finns.

Först ut blir Goldenspecialen, för i och med att Limoncello inte har någon som helst päls, så finns där heller ingen chans på att vinna DP (dual purpose), vilket gör att jag flyttar upp henne i öppenklass. Då får jag ett bra kvitto på vad två veckors dirigerings- och markeringsträning kommer göra. Efter det är det ytterligare två veckors träning till ÖKL-debut i Danmark, fyra till ÖKL-debut i Sverige och fem till KKL-start.

_DSC9285.jpg

Här hemma har vi tränat på mycket dolda dirigeringar – dels ute på öppna fält, dels med ett eller flera terrängskiften. När hon inte har en susning så går det faktiskt oförskämt bra, men så fort hon tror sig veta (ex om vi lagt ut en memory eller skickar i närheten av ett ställe hon tidigare hämtat på), så börjar hon tänka själv, ignorera signaler och mer eller mindre gå ur hand. Något jag måste tänka på och antingen hitta helt nya platser de närmsta veckorna, eller medvetet använda de gamla platserna som en störning.

Igår kördes Limon och Stjärna i par på ett ÖKL-upplägg. Vi hade börjat med att lägga ut en memory på andra sidan sjön (c:a 90-100 meter) och sedan fick ”småtjejerna” sitta i bilen medan vi körde Havana & Pärla, vilket innebar nästan en timmes suddning innan det var dags för Limon att hämta vattendirigeringen (innan dess hade Stjärna hämtat en dubbel på land).

_DSC9249.jpg

Att få i henne i vattnet var inga större problem. Jag fick stötta henne då och då, men i övrigt tuffade hon på fint. Sedan kom vi till den här ”tänka själv”-biten och hon började styra bort från den tänkta linjet. I och med att hon var så långt ut, så valde jag att släppa henne, för att sedan styra henne rätt när hon väl kom upp på land – ett beslut som hade kunnat bli ödesdigert. När hon väl skulle ta sig upp på land så valde hon ett dumt ställe, gled ner i vattnet igen och öronen fylldes snabbt med vatten. Hon glömde av att simma för att skaka ut vatten, vilket gjorde att hon gång på gång sjönk under ytan.

Som tur var gick det bra och som tur var såg jag inte hur illa det var, för då hade vi haft stora problem med tanke på att hennes vattenpassion inte är på topp. Med lite stöttning av Dea fick vi in apporten och det slängdes ut en ny (för Limon dold), som hon skulle hämta lite senare. Innan dess var det dags för dubbel på vatten för Stjärna, dubbel på land för Limon och vattendirigering för Stjärna, något båda tjejerna satte perfekt!

Medan Stjärna hämtade sin dirigering fick Limon titta på. Vanligtvis låter jag inte mina hundar kolla när andra gör dirigeringsarbetet, eftersom jag inte vill att de ska härma, men i detta fallet gjorde jag ett undantag, då det viktiga var att få henne över till andra sidan, så den föregående händelsen inte skulle sätta för djupa spår. Limon tuffade på som om den tidigare incidenten inte hänt överhuvudtaget. Trots detta valde jag att stötta/berömma hela vägen över och även om hon inte gjorde den snabbaste vattendirigeringen, så gjorde hon den. Så stolt över min lilla kämpe!

Vattemarkeringarna gjorde hon riktigt fint (dvs efter jag avstyrt att man inte springer längs strandkanten för att hitta en närmre väg till markeringen), början av söket likaså, men efter några vilt tog det stopp. Den mentala uthålligheten är inte på topp efter valparna, vilket är något vi får jobba på. Tror dock att hade inte den första vattendirigeringen tagit så mycket energi, så hade hon hållit hela vägen in i kaklet.

Nu blir det lite träning idag och sedan lite välbehövlig vila i några dagar, innan vi drar igång med fler dolda dirigeringar på både vatten och land. Målet är ett 1:a pris på GS – ”hur svårt kan det va?!”.

IBLAND KÄNNS DET SOM OM HON SKA SJUNKA

Med knappa två veckor kvar till Goldenklubben KM i B-prov, så känns det som helheten finns där, men naturligtvis har vi lite finlir kvar att träna på. För Havanas del är det fortfarande att hitta sin plats vid sidan och när det kommer till Limon så är det framförallt vattenarbetet som måste förstärkas.

När det kommer just till vattnet, så har Limon faktiskt inte vägrat gå i en enda gång. Däremot tassar hon i med största försiktighet och även om jag uppskattar att hon inte är det minsta lik sin mamma när det kommer till igångar i vatten, så känns det ibland som att hon ska sjunka – så sakta simmar hon.

_DSC7043.jpg

Som allt annat vi tränar, så påverkas hennes fart av huruvida hon förstått uppgiften. Det i kombination med medveten (eller omedveten) press från mig, sänker farten ytterligare och troligen är det så att när vi stället upp för vattenmarkeringar, så lägger jag både onödig och omedveten press på henne, vilket trycker henne (för när det kommer till frisim i sjön eller att springa i efter en tennisboll, så är det banne mig inga sandaletter på).

För att testa min teori så åkte jag igår till en av sjöarna i närheten. En sjö med ganska schysta igångar, men som kan göras svårare i och med terrängen ner eller ut i vattnet. Med mig hade jag en tennisboll med tillhörande bollkastare. Första igången var lite tveksam, men ju längre vi och ju mer bollar jag kastade, gick desto snabbare gick det. Till och med vägen hem gick snabbare.

_DSC7074.jpg

För de allra flesta hundar skulle jag absolut inte rekommendera att kasta bollar i vattnet eftersom man med allra största säkerhet skulle förstöra sin hund på det sättet, men när det kommer till Limpan så tror jag nog att jag är på rätt väg. Fram tills KM så blir det att åka runt till lite olika sjöar och bara leka i vattnet. Förhoppningsvis ger det resultat när det väl är på ”riktigt” också. Jag menar ”hur svårt kan det va?!”.

VÄGEN TILL ETT LYCKANDE ÄR MYCKET NÄRMRE NU

Efter helgens B-provsstart med Havana så fick jag tydliga kvitton på vad vi behöver träna på, nämligen att skott är ganska kul, sitta passiv med koppel är ganska jobbigt, så igår satte jag min nya plan till verket – att få passivitet och miljö lika roligt!

Jens & Sofia har erbjudit möjligheten att ”starta” på B-prov ett par gånger i år. Förra gången testade vi NKL, vilket gjorde att jag vågade anmäla till prov och igår testade vi att starta ÖKL. Tanken med klassbytet var bl.a. att se hur långt vi ligger i vår öppenklassträning, men framförallt att få möjlighet att träna skott i passivitet eftersom man har en parhund som också får skott.

_DSC6258.jpg

Foto: Johan Wedeen – innan start

Då Havana inte är helt trygg i koppel p.g.a. olika anledningar, så fick jag för mig att detta skulle vara det perfekta sättet att introducera passivitet. Hon hör skott, får inte jobba, men samtidigt slipper hon kopplet och får dessutom se sin parkamrat göra en massa roligt, vilket båda kan öka tryggheten, samt trigga henne. Det funkade över förväntan!

Uppladdningen inför vår ”debut” var att sitta i bilen och höra skott då de fem NKL-hundarna kördes. Mellan klasserna tog jag ut henne för att rasta henne innan vår start och hon kändes inte speciellt påverkad av alla skotten (inte mer än vad hon gör när vi tävlar rally). Efter att hon gjort sina behov åkte kortkopplet på och vi tränade fotgående tillbaka till bilen (rastar henne i halsband och flexi för att hon inte ska känna sig trängd, vilket funkar ypperligt).

Första delen av provet såg ut som följer. Walk-up med en dubbel för hund nummer ett, transport och dubbel för hund nummer två. Ytterligare transport för en landdirigering till hund nummer ett, vidare transport och dirigering för hund nummer två.

 

_DSC6263.jpg

Foto: Johan Wedeen – domarinstruktioner

Parkamraten hade startnummer ett och jag nummer två och vi fick inte veta vilka uppgifter som skulle utföras av vem och i vilken ordning, utan instruktionerna var ”följ skytten, håll jämna steg med mig och lyssna på mina instruktioner”. Eftersom vi var första paret ut, så kunde vi heller inte gissa vem som skulle göra vad.

Havana kändes från början lite påverkad av publiken som gick bakom oss (inget konstigt då hon varit påverkad av miljöer sedan valp) och när kopplet åkte av, så funderade hon först på om hon kanske skulle springa till bilen, men när jag påpekade att vi faktiskt skulle hänga på de framför oss, så köpte hon läget.

_DSC6344.jpg

Foto: Johan Wedeen – i väntan på att parkamraten ska jobba

För en gångs skull så dunkade hjärtat lite extra, trots att det inte var på allvar, men efter att ha insett att Havana hängde på och inte alls stördes av parkamratens skott, så slappnade jag snabbt av. Inga problem att sitta passiv när den andra hunden jobbade och jag belönade ganska friskt med både muntligt beröm, lugnande klappar och en och annan godisbit.

När hon skickades på den första markeringen så bågnade hon lite för skytten på vägen ut, men efter det så var Sofia inte längre något problem. Fågel nummer ett spikade hon, medan fågel nummer två krävde lite stöttning då hon valde parkamratens nedslagsplats istället för sin egen (de var hyfsat nära varandra).

_DSC6355.jpg

Foto: Johan Wedeen – dagens klockrena landdirigering

Ju längre in i provet vi kom, desto roligare blev transporterna och desto mindre fokus lade hon på publiken. När det var dags för vår dirigering, så hade hon haft en hel del störning av den andra hunden, som gjort en mer eller mindre ”yvig” dirigering, men för en gångs skull tänkte jag på hur det blåste och kunde därför vara kylig när jag såg att hon började falla i vind. En stoppsignal samt ett vänsterskick och fågeln var inne. Att de skulle gå smidigt hade jag varken hoppats eller trott.

_DSC6367.jpg

Foto: Johan Wedeen – med pipan rätt i mun

Transporten till söket var inga som helt bekymmer, men däremot blev söket för svårt för oss. inte upplägget i sig, men när vi skulle skicka mot bilen så blev den en alldeles för stor dragning. Jag kunde bryta henne och kalla hem henne igen utan problem (en vinst i sig), men hennes fokus låg på helt fel ställe och därför fick hon aldrig igång ett fint sökarbete.

_DSC6432.jpg

Foto: Johan Wedeen – på väg till vattenmarkeringen

När vi sedan gick vidare till vattnet så fick vi börja som passiva, vilket innebar att ”gömma” sig medan parkamraten skickade sin hund på dirigering. Perfekt! Det innebar ju en passivitet så nära NKL man kan komma och resultatet var långt över förväntan. Inga flykt- eller obehagstendenser, bara nyfikenhet. Wiiieee!!!

_DSC6480.jpg

Foto: Johan Wedeen – vattendirigeringen i hand

Vårt avslutande vattenarbete var inte helt hundra – första markeringen (den sist kastade) i dubbeln spikade hon, men sedan fastnade hon i strandkanten och när jag tillsist fick ut henne, så satte hon sikte mot dirigeringen (vilket i och för sig inte var så konstigt, då den nästan låg i samma linje som markering nummer ett). Den avslutande passiviteten var inga bekymmer alls och heller inte när kopplet åkte på för öppen kritik. En bit kvar, men det känns som vägen till lyckande är mycket närmre nu, än för bara några veckor sedan. Skam den som ger sig. ”Hur svårt kan det va?!”:

ETT SOLKLART FÖRSTAPRIS

Igår träffades jag, Tove och Åsa för ett sista träningspass innan morgondagens prov. Havana brukar vanligtvis få börja, men med tanke på att hon har startnummer 8 imorgon, så ville jag att hon skulle få vänta till sist för att få höra så många skott som möjligt innan det var hennes tur.

_DSC5189.jpg

Åsa & Milo – äkta glädje är den bästa belöningen!

När det väl var vår tur, så kändes hon riktigt bra. Jag hade rastat henne hemma, så jag trodde nog att det skulle räcka med att kissa – dumt tänkt. Bra fotgående fram till skytten, fint fokus ut mot kastaren, bra stadga och ingen som helst rädsla. Skickar henne och hon drar över nedslagsplatsen ganska så rejält, men jobbar på fint. Tyvärr kom hon på att hon nog behövde göra nummer två, så hon satte sig sonika och bajsade, men när hon var klar så fortsatte hon leta och hittade. Markering nummer två spikade hon och när vi sedan kastade om nummer ett, så spikade hon även den. Bra transport fram till söket (plus att hon glatt hälsat på både skytt och kastare).

Skott ut i söket och sedan skickade jag henne att leta. Hon sprang spikrakt ut till området med kaninen, stannade och tittade, för att sedan vända direkt hem igen. Jag var helt övertygad om att hon vägrat (visade sig senare att så inte var fallet och vi spekulerar i om hon trodde det var en dirigering, som gick snett), varpå jag påpekade att man inte gjorde så, skickade ut henne igen och hon sökte som en gudinna. Vilt, på vilt, på vilt kom hem och när hon hittade kaninen insåg jag att hon inte alls haft den i näsan när jag trodde hon vägrade. Spontan, bra inlevereringar, bra avlämningar och bra tempo samt sökmönster – ett grymt sök helt enkelt!

_DSC5123.jpg

Tove & Kingen – fullt fokus framåt

När åtta av nio vilt var inne så valde jag att bryta, för att gå vidare till vattnet (det med tanke på att jag pressat henne en del på de två senaste passen och jag ville att hon skulle ha en bra känsla inför provet). De avslutande vattenmarkeringarna var grymma! Spik på båda, ingen tvekan eller omvägar ner i ån (brötade rakt igenom snåren som stod på strandbanken) och leverans i hand.

Om man bortser från mina missar och bara ser till Havanas arbete, så hade gårdagens träning inneburit ett solklart förstapris. Nu har jag gjort allt jag kan inför morgondagens start. Nu hoppas vi bara att jag kan hålla nerverna i styr, så min hund känner igen mig och kan stötta sig mot mig om det känns tufft. ”Hur svårt kan det va?!”.