Jäger och jag tränar vidare, fast ärligt talat inte så mycket som vi kanske borde, så igår passade jag på att testa var vi ligger i rallylydnaden. En mästarbana var uppsatt i Halmstad Hundarena och istället för att köra nybörjarskyltar, så provade vi att köra igenom hela banan.
Första vändan gick väl sådär – en liten kille som legat och kollat på när Xanté körde banan, var väl inte bästa uppladdningen till ett lyckande och dessutom första gången han överhuvudtaget gick en rallybana, men tillslut tog vi oss igenom. Varv nummer två var jag bättre på att värma upp och när det var dags för varv nummer tre gick det faktiskt riktigt bra.
Är så galet nöjd med den här lilla killen och hans arbetsglädje, för det han saknar i förståelse (han kan egentligen ingenting, även om det må se ut så på film), uppväger han i vilja att vara mig till lags. Det här kommer nog bli bra i slutändan. ”Hur svårt kan det va?!”.
I helgen var det rallytävlingar i både Malmö och Höganäs (Malmö hade dessutom lyckats med det smått omöjliga att rodda ihop domare och startlistor, så att alla som anmält till deras tre tävlingar kom med) och som alltid när man tävlar, så hoppas man att det ska vara värt all tid/väntan, men väldigt sällan lyckas man så bar som vi faktiskt gjorde i helgen.
Första banan var en tekniskt ganska enkel bana, men det behöver för den sakens skull inte innebära att det är detsamma som höga poäng. För egen del så har jag nämligen en tendens att slappna av och därmed även inte bli den toppförare, som mer utmanande banor tvingar mig till. Den här gången lyckades jag trots detta ändå hålla ihop och föra mina hundar på ett föredömligt sätt, vilket även visade sig i resultatlistan – 100 poäng till Limon och 99 poäng till Xanté.
Näst på tur var bana B, lite knixigare och lite mer tekniskt utmanande – här hade jag och hundarna definitivt en del akilleshälar, så trots att jag nu var genomblöt och frös, så lyckades vi återigen bibehålla fokuset. Xanté belönades med en fullpottare och Limon fick 97 poäng (slarv från mig som förare, då det var poängavdrag på snett backande vid sidan och ett snett sättande, något hon inte gör om jag bara för henne rätt).
Eftersom Havana löper, så fick jag starta henne sist i alla klasser. På de två första innebar det att jag skulle köra dessa mer eller mindre på raken och när det väl var dags insåg jag att det var längesedan jag behövt hålla reda på två banor samtidigt. Faktum var att jag hade glömt båda två och helt, så jag fick bara förlita mig på att jag skulle komma ihåg när jag väl kom in på banan, vilket jag som tur var gjorde. Havana bjöd både på härlig attityd och fint samarbete och fick 99 respektive 99 poäng på de två första banorna.
Med regnet som envist fortsatte strila ner och en lång väntan till sista start, så var det inte annat än att jag funderade på att glädja mig åt de grymma resultat jag fått och åka hem, istället för att stanna kvar och köra sista banan – en bana som dessutom var dagens klurigaste. Skulle det vara värt att frysa ytterligare några timmar till? Jag vet ju av erfarenhet att hålla ihop både hundar och mig så länge brukar aldrig funka, så risken för ett ”bottennapp” var större än succé. Som tur var stannade vi och återigen lyckades vi med det mer eller mindre omöjliga – Xanté 100 poäng, Limon 100 poäng och Havana 98 poäng. WOW!
När det så var dags för söndagens tävling i Höganäs, så funderade jag både en och två gånger på att stanna hemma. Dagen innan hade vi åkt hemifrån 06.30 och inte kommit hem förrän 21.15, så varken jag eller hundarna var på topp. Jag valde dock att masa mig ut i bilen och återigen styra kosan söderut. Banan i Höganäs var egentligen inte svårare än första banan i Malmö, men med en mer eller mindre oengagerad förare och trötta hundar, så var det inte lika enkelt i verkligheten, som på papper och jag slarvade bort onödiga poäng.
Limoncello var inte alls med mig och även om jag troligen hade kunnat dra henne med mig, för att höja vårt lägsta kvalresultat, så kändes det som att det var en bättre idé att diska henne för att försöka hitta rätt attityd istället. När det kom till Xanté och Havana, så tappade jag dem på ungefär samma ställe (bakombyte), vilket tyder på att jag brustit i min handling, eftersom det är ett ”säkert kort” i vanliga fall. Lite småmissar på banan till trots, så fick Xanté 98 poäng och Havana 97 poäng.
För Xantés del, så innebär det i nuläget att han känns ganska säker till SM 2018 (696 av 700 möjliga poäng), medan Havana för tillfället kan njuta av att hon för närvarande ligger på kvalplats 46, men med nästan nio månader kvar att kvala så gäller det att försöka toppa både hennes och Limons resultat, men just nu så njuter jag bara över en helt fantastisk helg tillsammans med min fyrfota vänner. Wiiieee!!!
Sjätte rallytävlingen i år för Havana och utomhuspremiär. Vårt primära mål var som alltid att skapa en bra teamkänsla på banan, men självklart fanns även förhoppningar om ett tredje CERT och championat.
Första banan var för Leif och under uppvärmingen utanför, så kändes hon helt perfekt, men efter några skyltar kände jag hur hennes fokus flyttades från mig, till allt annat runtomkring och det kändes som om jag tappade henne. Trots det så kämpade vi vidare, men efter några större missar, såsom missat sättande under gång och islag på hindret, så valde jag att peppa upp henne när hon hoppade upp på mig för att söka stöd (se filmen).
Visst, saker kan vara jobbiga, men det är inget som dödar och eftersom mitt mål är att stärka henne i nya miljöer, så var det dags att jobba igen. Och det funkade! Med mig hade jag en fokuserad Havana, som älskade varje steg inne på banan.
Lite vila i bilen, innan det var dags för nästa bana – Petras. En bana som passade Havana som handen i handsken, då det var mycket flyt och bra möjligheter för mig att öka steglängden, så hon skulle tvingas att hänga på. Tänk vilket resultat en ”offrad” tävling kan ge en som tävlingsekipage. Helt plötsligt hade jag en hund som följde mig koncentrerat och attityden var helt outstanding! Ett litet extrakommando på konskicket på höger sida var allt, på ett i övrigt rent papper.
Från disk till 97 poäng, CERT och ett Svensk Rallychampionat. Att vi dessutom kom tvåa i klassen var bara grädde på moset. Tänk om fler kunde inse mervärdet av en riktigt bra disk!
Dubbeltävling i Söderåsen idag och som alltid otroligt välarrangerat. Med mig hade jag Xanté och målet var att säkra en plats på årets SM. Först ut var Leifs bana, en trevlig bana, som på pappret kanske såg ”enkel” ut, men som absolut hade sina utmaningar, med skyltar som påminde om varandra och framförallt skyltar som triggade Xanté.
Redan efter efter första skylten kände jag att jag tappade Xantés fokus. Hans blick for fram och tillbaka mellan koner, människor och lite mer koner (han letar ständigt konskick). Naturligtvis otroligt stressande för mig som förare, men samtidigt fick jag lita på hans kunskaper och min erfarenhet att veta när och var jag skulle gå in och kräva fokus. Chansningen lönade sig och vi kammade hem ytterligare en åtråvärd hundrapoängare. Wiiieee!!!
Idas bana var riktigt rolig och väldigt utmanande – speciellt med en hund som Xanté. Jag hade redan räknat med (baserat på förmiddagens ofokus), att vi inte skulle ha en chans att höja vårt lägsta resultat på 97 poäng. Naturligtvis skulle jag ändå försöka, men med förbehållet att inte släppa igenom att han inte lyssnade.
Vi klarade oss ganska bra fram till skylt nummer 4, men där blev det för mycket för min lilla Durecellkanin och istället för att ansluta till min sida, så skulle ha fortsätta fram och förbi. Lyckades dock samla ihop honom någorlunda till skylt nummer 14 där han helt enkelt ballade ur helt. Han hade noll koll på vart han skulle bli av, så när han äntligen hittade konen, så valde jag att skicka om, varpå han fixade det perfekt.
Lite fler missar längs vägen gjorde att jag valde att diska honom, men kommentaren ”Bra val. Bättre rätt och snyggt, än att släppa igenom. Väldigt snyggt annars” gjorde faktiskt min dag, för det är precis så jag tänker när jag tävlar hund.
Förhoppningsvis räcker resultatet på förmiddagens bana till en säkrad plats på SM-kvallistan. I alla fall hoppas jag det eftersom jag efter hemkomst valt att stryka honom från morgondagens två sista tävlingarna. Att tävla rally i sig sliter inte på hans rygg, men att ständigt sitta upp i bilen (han ligger inte ner när vi kör och heller inte när han väntar i bilen) gör det och när jag kom hem, så kändes han sliten. Nu blir det vila fram till SM. Om vi klarar oss dit vill säga. ”Hur svårt kan det va?!”.
Gårdagens tre rallytävlingar var verkligen ömson vin, ömsom vatten, men de visar också att om man inte kastar in handduken, så är allt möjligt – vilket Limon var ett ypperligt exempel på.
Första tävlingen hölls i ett litet ridhus. Bangränsen var porten in, vilket inte gav oss tävlande någon möjlighet att vänja hundarna vid miljön. Nu brukar det vanligtvis inte vara något problem för Limon, men hon var allmänt ofokuserad (varpå jag blev stressad och därmed även övertydlig, vilket gjorde Limpan låg), så jag valde att diska oss, för att peppa upp henne inför de nästföljande tävlingarna.
Xanté däremot var allt annat än låg. Han kände mer för att köra sitt eget race, så honom valde jag också att diska, genom att faktiskt säga till honom på skarpen att ”nu lyssnar vi”. Det hjälpte en hel del och resterande bana var faktiskt riktigt bra.
Bana nummer två var en riktigt klurig bana, med skyltar som lätt kunde förväxlas – både av förare och hund. Limon var först ut och även om hon (och jag) fortfarande kändes tveksam, så var det stor skillnad och det räckte till 93 poäng och CERT.
För Havana var det en rejäl utmaning, med nu miljö och en massa ljud. Vissa delar av banan fullkomligt älskade hon, medan andra var lite jobbigare. Dock kände jag aldrig att hon tyckte det var obehagligt, vilket var ett stort snäpp upp från Svalöv. Däremot räckte det inte till CERT, men med tanke på vad vårt egentliga mål är, dvs att vänja henne vid olika miljöer, så är jag mer glad över dessa poäng, än vilket CERT som helst.
Xantés tillsägning på första banan hade verkligen gjort nytta och han gick som en gud. Åtminstone fram till nästsista bansträckningen, då jag såg hur Havanas leksak jobbat sig upp ur ryggfickan och hängde ut på min högra sida. Hur f-n skulle jag lösa det?! Inga problem på den sträckan jag var på för tillfället, men sedan hade jag en ganska lång sträcka där min högra sida skulle synas för domaren och då även den knallrosa leksaken som hängde ut.
Jag gjorde mitt bästa att steloperera min arm, så den skulle dölja leksaken, men det gjorde också att mitt kroppsspråk blev fel, varpå Xanté missförstod mig och snurrade utåt istället för inåt och tio poäng försvann på ett kick. Tyvärr tappade jag fokuset på konskicket och glömde att påminna honom att han skulle stanna, så han kom och mötte mig, vilket resulterade i ytterligare tre poäng bort och vi slutade på 85 poäng. Surt sa räven!
Jag hade hela dagen funderat på om jag skulle stryka Limon från sista tävlingen, men valde att ge det ett sista försök. Nu skulle jag inte”överhjälpa” henne, jag skulle sträcka på mig och jag skulle öka steglängden och vips gick vi från ”superdräktig” till min vanliga peppiga lilla hund. En grym känsla och grymma poäng! Full pott på vår sista chans och en säkrad plats på årets SM med 693/700 möjliga poäng! Wow liksom!
Xanté gjorde en fantastisk runda även han. Tyvärr glömde jag påminna honom att han skulle stå kvar efter ”stå framför, backa”, men det räckte ändå till 97 poäng, CERT och höjt kvalsnitt med 10 poäng. Än lever drömmen att kvala även honom till SM
kennelblagul 