BLÅGUL’S JÄGERMEISTER – BPH

Att jag är väldigt förtjust i min lilla Jäger är nog inte något som undgått någon, men de senaste två helgerna har han verkligen gått från klarhet till klarhet. Förra helgen satte han inte en tass fel på det danska B-provet i nybörjarklass vilket belönades med ett solklart första pris (det värmde dessutom lite extra i mattehjärtat när vår domare ansåg honom vara provbäst av de hundar han dömde) och idag gör han ett strålande BPH. Trygg, nyfiken och alldeles lagom energisk.

_DSC9321.jpg

Magiska lilla hund – vad månde det bliva av dig?!

HEJ ELITKLASS

Inte i min vildaste fantasi kunde jag väl tro att Limoncellos två starter i Danmark skulle gå så bra, men ändå står vi här med två förstapris i vår hand. Jag har fortfarande inte riktigt fattat att jag återigen har en elithund i min ägo och jag är så sjukt stolt över hennes enorma utveckling – på så kort tid dessutom. Allra gladast är jag för hennes fina lyhördhet på pipa/signaler och att hon de senaste månaderna faktiskt fått en riktigt härlig attityd i sitt arbete.

_DSC0755.jpg

Gårdagens prov var allt annat än lätt, men på något sätt lyckades vi ta oss igenom med äran i behåll samt ytterligare en etta till i bagaget. Provet börjades med en enkelmarkering som sköts iväg med en ”launcher”, vilket gjorde att det var omöjligt för hundarna att markera, om de tittade på skytten eller inte spanade upp i skyn. Fågeln for nämligen i väg med blixtens hastighet och i en otroligt hög båge. För oss som startade på förmiddagens, så hade vi även motljus som en extra svårighet.

När vi ställde upp på angiven plats, så såg jag till att vinkla Limon från skytten och mot nedslagsplatsen. Jag visste även att mitt ”pass” skulle vara oerhört viktigt, eftersom kast/skott kom samtidigt och med tanke på hur fort samt otydlig markeringen var, så tajming var verkligen a & o. Markeringen slungades iväg, jag sa ”pass” och jag tror att Limon eventuellt fick en skymt av fågeln på väg ner. Vår markering gick dessutom ganska långt och hamnade inte ute på den klippta gräsgången, utan inne i träden – på gott och ont. Hon hade nämligen möjlighet att hörselmarkera när den singlade ner i träden, men både jag och hon tappade var den gick ner. Jag visste ju att det var i skogen, men inte exakt djup, medan hon trodde att den gått rakt ner på vägen, vilket gjorde att hon övermarkerade med säkert 15-20 meter och jag fick istället försöka styra hem fågeln. Lite bökigt, men hon lydde alla tecken/signaler och markeringen kom hem.

Nästa uppgift var en vattendirigering över en liten vattenpöl. Vi stod c:a 15 meter upp på land och dirigeringen i sig var inte speciellt svår längdmässigt. Däremot tappade du hunden ett par meter från vattnet, då det sluttade ganska kraftigt nedåt. Det i kombination med hög växtlighet gjorde att man inte kunde se hunden innan den var 1/3 ut i vattnet. Det var minst sagt en nervös väntan innan jag (tack vare domaren) kunde se min lilla tjej tuffa på över till andra sidan. En klockren dirigering med fin avlämning och jag kunde inte vara mer nöjd.

Lite väntan medan parkamraten gjorde samma uppgifter, innan det var dags för fotgående och en dubbel på linje, som gick som en liten drive. Kastaren låtsades driva fram fågel och efter ett tag, så sköts det två som hamnade på linje, där sist kastade hamnade längst ut. Limon satte sikte mot den bakersta, men på vägen ut fick hon nummer ett i näsan och hämtade in den först. När jag riktade ut henne mot nummer två, så låste hon i rätt riktning, men när jag skickade henne så blev hon osäker och föll lite åt höger. Lät henne hållas eftersom det inte var allt för mycket och när hon började komma ut på rätt djup, så gick jag in och stöttade. Inte helt lätt att dirigera en hund i en bokskog, men vi lyckades lösa uppgiften tillsammans och fågeln kom in.

När även parkamraten hämtat sin dubbel, så var det dags för det avslutande söket. Limon är ganska känslig när det kommer till parsök med en dominantare hund och även om vår parkamrats hund inte på något sätt spände sig, så hade den en utstrålning som gjorde att Limon undvek den. Det gick inte att skicka förbi den andra hunden ut i söket och tempot när hon väl arbetade, var långtifrån det tempo jag är van vid. Även om hon nu vanligtvis inte springer som en idiot, så brukar det gå mycket snabbare än detta (på plussidan så hade hon en jäkla fart hem istället).

Med alla småmissar längs vägen och farten i söket, så vågade jag inte hoppas på ett förstapris, så när domaren förkunnade att vi fått vår etta, så måste jag erkänna att jag faktiskt blev lite rörd. Tre starter på prov i sommar och vi har fått en 1:a NKL, samt två 1:or i ÖKL. Något som är mer än vad jag någonsin vågat drömma om och som gör att vi nu kan lägga höstens jakt på B-provsstarter på hyllan. Istället blir det fullt fokus på nästa års debut i elitklass. Fan vad kul!

ÖPPENKLASSDEBUT FÖR FRÖKEN LIMON

Jaktprov innebär som alltid tidiga morgnar och lång resväg. Gårdagens debut i Danmark var inget undantag (även om vi denna gång faktiskt fick lite sovmorgon och inte behövde stiga upp förrän kl 06.00). Jag & Limon mötte upp Dea & Stjärna, som även de debuterade i ÖKL, i Malmö för vidare färd mot Avnstrup. SMHI hade utlovat regn hela dagen, men någonstans på vägen hade vädrets makter ändrat sig och solen strålade när vi kom fram till provplatsen.

Med höga startnummer (tredje sista och sista par), så beredde vi oss på en lång väntan. Kollade provupplägg, överlade hur vi skulle föra hund, kollade på provet igen och ändrade lite till. In i det sista så ändrade vi på detaljer – allt för att ge våra unga hundar den bästa möjliga förutsättningen.

20170821_063759.jpg

Provet började med en enkelmarkering på land. I Danmark är det lite annorlunda när det kommer till kast och skott, eftersom fågeln kastas först och när det är högst upp i sin båge, så ”skjuts” den.  Det gäller alltså att hunden hela tiden har rätt fokus och jag tror aldrig jag varit så glad för mitt ”pass”, som jag var då. Jag riktade upp Limon mot kastare (och från vattnet, som gjort att en del hundar haft felfokus), fick till ett vältajmat ”pass” och skickade Limon på markeringen. Full fart ut, spik och full fart hem.

När den var inne vände vi 180° för att hämta in landdirigeringen. Inte så svår längd mässigt, men den låg i en hyfsat brant sluttning, men sidvind från höger, massor av spår från alla som gått ner till fotgåendet, en utläggare som stod nere vid vattnet, ja ni fattar. Både jag och Dea hade bestämt oss för att övervinkla, dvs skicka mer åt höger än rakt fram, för att kompensera för all dragning.

Tyvärr så fick jag ytterligare en störning åt fel håll då paret i söket använde pipan på sin hund och Limon helt låste ner åt vänster. Provade att rikta om, men var sedan tvungen att skicka henne. Självklart föll hon ner åt vänster och det krävdes två stopp/omdirigeringar innan jag fick henne i rätt område och även om hon inte gick spikrakt ut, så visade hon en enorm lyhördhet samt styrbarhet.

Nu till dagens tuffaste utmaning – dubbeln på vatten som fällde de flesta ekipagen under dagen. Vi stod säkert 40 meter upp på land och den först kastade hade visserligen ett dolt nedslag, precis som nummer två, men den hamnade så att den var lätt att se när hunden väl kom ner till strandkanten. Om den hämtades in först, fick hundarna väldigt sällan in den sist kastade, som helt doldes av buskar i nedslaget och där kastaren vänligt nog flyttade sig och ställde sig i den enda öppningen som fanns, så vi bestämde oss för att sist kastad måste bli först in, för att vi skulle ha en chans att lyckas.

Sagt och gjort, när den först kastade (en duva) landat i vattnet och Limon fått markera den, så vinklade vi bort från den och mot den svårare andramarkeringen. Limon är inte helt van vid att flytta runt i markeringsarbetet och trodde för en sekund att hon skulle springa, men som tur var kom hon på sig själv, flyttade istället med mig och uppmärksammade kastet tack vare ytterligare ett vältajmat ”pass”.

När jag sedan skickade såg jag till min lättnad att hon drog ytterligare vänster och därmed bort från ”faran” av den först kastade markeringen. I och med hennes problem med vatten, så visste jag inte huruvida hon skulle gå i (med tanke på hur lång sträcka det var ner till vattnet, så fanns det ju gott om tid att tänka), men hon spikade markeringen och satte full fart hem för att lämna av. Riktade henne mot duvan och hon låste, men jag såg redan när hon sprang ut att hon var lite tveksam.

Väl nere vid strandkanten, vinklade hon höger och försvann bakom buskagen. Här gällde det att vara kall, för att gå in och styra henne, skulle nog troligare stjälpa än att hjälpa. Nej, det vara bara att stå med pipan i munnen och vara beredd att trycka ut henne om hon skulle komma ut i gattet och bli synlig. Som tur var behövdes inte det, utan hon löste det fint på egen tass. Puh!

Nu fick vi vänta lite på en parkamrat, innan det var dags för sista delen av provet, fotgående (c:a 50 meter, riktat närsök (c:a 15×15 meter med tre kaniner) och det avslutande söket (fältsök med högt gräs) – delar som Limon genomförde med bravur. Ett litet svettigt ögonblick i söket, där hon kom av sig vid en sothöna och verkade fundera på om det verkligen skulle ligga så mycket vilt så nära, men hon kom till sans, plockade upp den och kom hem med den. Inte okej att skrämmas så!

20170820_161555.jpg

Det blev ett ”flott förstapris” för Limon och ett ”suveränt” dito för hennes halvsyster Stjärna. 37 starter, sju förstapris varav systrarna grus stod för två av dem. Vilken debut!

BLÅGUL KLUBBMÄSTARE – grk klubbmästerskap 2017

Vill börja med att tacka för alla gratulationer vi fått både på plats och på sociala medier. Den här helgen har varit helt fantastisk och det känns fortfarande overkligt att kenneln kan stoltsera med sin första klubbmästare. Extra kul är det när det verkligen inte varit en dans på rosor för Barbro & Trolla, med de visar verkligen att trägen vinner och att hårt arbete lönar sig. Grattis än en gång tjejer!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi kan väl lugnt påstå att tidigare KM inte riktigt varit där vi presterat bäst, så därför känns det nästan overkligt att det gick så oförskämt bra som det gick i år – fem hundar från kenneln var anmälda och alla fem gick till pris.

Blågul’s Lagunitas, 1:a HP NKL
SE RallyCh RLDN RLD F RLD A RLD M Blågul’s Limoncello, 1:a NKL
Blågul’s Lone Star, 2:a NKL
SE RallyCh RLDN RLD F RLD A RLD M Blågul’s Allra Bästa Vän, 3:a NKL
SE LCh SE RallyCh RLDN RLD F RLD A RLD M Blågul’s Allra Coolaste Polare, 2:a ÖKL

Nu är jag verkligen peppad inför höstens KKL och öppenklassprov med Limoncello och nästa år blir det dags för den lille att starta på prov. Här ska tränas stopp, dirigeringar samt grunder. Nu kör vi!

VÄGEN TILL ETT LYCKANDE ÄR MYCKET NÄRMRE NU

Efter helgens B-provsstart med Havana så fick jag tydliga kvitton på vad vi behöver träna på, nämligen att skott är ganska kul, sitta passiv med koppel är ganska jobbigt, så igår satte jag min nya plan till verket – att få passivitet och miljö lika roligt!

Jens & Sofia har erbjudit möjligheten att ”starta” på B-prov ett par gånger i år. Förra gången testade vi NKL, vilket gjorde att jag vågade anmäla till prov och igår testade vi att starta ÖKL. Tanken med klassbytet var bl.a. att se hur långt vi ligger i vår öppenklassträning, men framförallt att få möjlighet att träna skott i passivitet eftersom man har en parhund som också får skott.

_DSC6258.jpg

Foto: Johan Wedeen – innan start

Då Havana inte är helt trygg i koppel p.g.a. olika anledningar, så fick jag för mig att detta skulle vara det perfekta sättet att introducera passivitet. Hon hör skott, får inte jobba, men samtidigt slipper hon kopplet och får dessutom se sin parkamrat göra en massa roligt, vilket båda kan öka tryggheten, samt trigga henne. Det funkade över förväntan!

Uppladdningen inför vår ”debut” var att sitta i bilen och höra skott då de fem NKL-hundarna kördes. Mellan klasserna tog jag ut henne för att rasta henne innan vår start och hon kändes inte speciellt påverkad av alla skotten (inte mer än vad hon gör när vi tävlar rally). Efter att hon gjort sina behov åkte kortkopplet på och vi tränade fotgående tillbaka till bilen (rastar henne i halsband och flexi för att hon inte ska känna sig trängd, vilket funkar ypperligt).

Första delen av provet såg ut som följer. Walk-up med en dubbel för hund nummer ett, transport och dubbel för hund nummer två. Ytterligare transport för en landdirigering till hund nummer ett, vidare transport och dirigering för hund nummer två.

 

_DSC6263.jpg

Foto: Johan Wedeen – domarinstruktioner

Parkamraten hade startnummer ett och jag nummer två och vi fick inte veta vilka uppgifter som skulle utföras av vem och i vilken ordning, utan instruktionerna var ”följ skytten, håll jämna steg med mig och lyssna på mina instruktioner”. Eftersom vi var första paret ut, så kunde vi heller inte gissa vem som skulle göra vad.

Havana kändes från början lite påverkad av publiken som gick bakom oss (inget konstigt då hon varit påverkad av miljöer sedan valp) och när kopplet åkte av, så funderade hon först på om hon kanske skulle springa till bilen, men när jag påpekade att vi faktiskt skulle hänga på de framför oss, så köpte hon läget.

_DSC6344.jpg

Foto: Johan Wedeen – i väntan på att parkamraten ska jobba

För en gångs skull så dunkade hjärtat lite extra, trots att det inte var på allvar, men efter att ha insett att Havana hängde på och inte alls stördes av parkamratens skott, så slappnade jag snabbt av. Inga problem att sitta passiv när den andra hunden jobbade och jag belönade ganska friskt med både muntligt beröm, lugnande klappar och en och annan godisbit.

När hon skickades på den första markeringen så bågnade hon lite för skytten på vägen ut, men efter det så var Sofia inte längre något problem. Fågel nummer ett spikade hon, medan fågel nummer två krävde lite stöttning då hon valde parkamratens nedslagsplats istället för sin egen (de var hyfsat nära varandra).

_DSC6355.jpg

Foto: Johan Wedeen – dagens klockrena landdirigering

Ju längre in i provet vi kom, desto roligare blev transporterna och desto mindre fokus lade hon på publiken. När det var dags för vår dirigering, så hade hon haft en hel del störning av den andra hunden, som gjort en mer eller mindre ”yvig” dirigering, men för en gångs skull tänkte jag på hur det blåste och kunde därför vara kylig när jag såg att hon började falla i vind. En stoppsignal samt ett vänsterskick och fågeln var inne. Att de skulle gå smidigt hade jag varken hoppats eller trott.

_DSC6367.jpg

Foto: Johan Wedeen – med pipan rätt i mun

Transporten till söket var inga som helt bekymmer, men däremot blev söket för svårt för oss. inte upplägget i sig, men när vi skulle skicka mot bilen så blev den en alldeles för stor dragning. Jag kunde bryta henne och kalla hem henne igen utan problem (en vinst i sig), men hennes fokus låg på helt fel ställe och därför fick hon aldrig igång ett fint sökarbete.

_DSC6432.jpg

Foto: Johan Wedeen – på väg till vattenmarkeringen

När vi sedan gick vidare till vattnet så fick vi börja som passiva, vilket innebar att ”gömma” sig medan parkamraten skickade sin hund på dirigering. Perfekt! Det innebar ju en passivitet så nära NKL man kan komma och resultatet var långt över förväntan. Inga flykt- eller obehagstendenser, bara nyfikenhet. Wiiieee!!!

_DSC6480.jpg

Foto: Johan Wedeen – vattendirigeringen i hand

Vårt avslutande vattenarbete var inte helt hundra – första markeringen (den sist kastade) i dubbeln spikade hon, men sedan fastnade hon i strandkanten och när jag tillsist fick ut henne, så satte hon sikte mot dirigeringen (vilket i och för sig inte var så konstigt, då den nästan låg i samma linje som markering nummer ett). Den avslutande passiviteten var inga bekymmer alls och heller inte när kopplet åkte på för öppen kritik. En bit kvar, men det känns som vägen till lyckande är mycket närmre nu, än för bara några veckor sedan. Skam den som ger sig. ”Hur svårt kan det va?!”:

NU BEHÖVER VI BARA TRÄNA PASSIVITET – eller hur man blir trygg i koppel

Dagens prov i Helsingborg var en riktig fullträff vad gäller provledning, provupplägg och domare – mycket mer jaktlikt än så här får man det knappast. Alla hade koll på sina uppgifter och man lotsades tryggt och tydligt genom provets alla delar. Grymt bra jobbat SSRK Södra!

20170506_135237.jpg

Min stora uppgift på dagens prövning var att Havana skulle tycka att det var roligt att jobba under skott och det lyckades vi verkligen med. Sedan måste vi jobba vidare med att det ska vara kul även efter avslutat arbete och där har vi en bit kvar. Provet som sådant var egentligen inget svårt prov, men för den sakens skull var det heller inte lätt.

Väldigt många utav hundarna hade problem med framförallt första vattenmarkeringen. Okomplicerad markering på blankvatten, men ändå gick hundarna inte i, utan valde att leta bättre väg, så när även Havana gjorde likadant så blev jag minst sagt paff. Här har vi den av mina hundar som är en av de mest vattenpassionerade och hon ”vägrade” första markeringen (andra löste hon, men valde en omväg ut och sedan en annan omväg in).

20170506_135717.jpg

Vidare till söket där vi jobbade oss runt sökmarken tillsammans med hunden. Om vi bortser från att jag var tvungen att säga till henne att ta kaninen och en omständig inleverering, så gjorde hon nog ett av dagens mest effektiva sök. Och hon älskade varje sekund av det!

De avslutande markeringarna var absolut ingen enkel sak. Mitt ute på det gröna ”havet”, utan några som helst referenspunkter landade fågeln och släppte hund/förare nedslaget med en ynka sekund, så var minnesbilden borta. Jag fick helt enkelt lita på att Havana markerade, för jag vågade inte släppa nedslaget om det skulle vara så att jag skulle behöva gå in och stötta henne. Hade inte behövt tvivla, för hon spikade båda två.

Sedan kom vi till passiviteten och hit har vår akilleshäl numer flyttat. Skott under arbete är inga problem och frågan är om skott i passivitet utan koppel hade varit det heller, men passivitet med koppel är absolut ett bekymmer. Då kommer nämligen hennes allmänna oro fram och hon börjar fundera allt för mycket, vilket gör att hon stressar upp sig. Lite som när man intalar sig själv att det inte finns några spöken i källaren och att man absolut inte ska springa upp för trappan, men det slutar med att man sprintar upp som en galning, för man har lyckats skrämma upp sig själv.

Nollan var ett faktum, men det gör inte så mycket för nu har jag fått mitt kvitto i skarpt läge. Så länge kopplet är av och hon jobbar så är livet en tur på Gröna Lund, vilket är enorma framsteg, men när hon har kopplet på så är det en helt annan femma. Nu gäller det att dels jobba fram en trygghet i kopplet, dels få passiviteten att vara roligt och skapa en förväntan att även om du inte jobbar just nu, så kommer du få jobba senare. Det och att lita på att folk inte ska skrämma henne. Jag har en plan – ”hur svårt kan det va?!”.

OM MAN LETAR NOGA, KAN MAN ÄNDÅ HITTA GULDKORN

Dagens provstart i öppenklass var milt sagt en smärre katastrof, där Xanté både gick ut hand på vattendirigeringen och bestämde sig för att det var en bra idé att tugga på duvor. Vad det beror på kan bara snillen (läs jag) spekulera över och några alternativ är för trött hund (har tränat ganska tufft i veckan), för laddad hund (mycket skott och nära till parkamraten, en hund med smärta ( återigen tuff träning i dito terräng) eller bara en dålig dag, men när det kommer till kritan så spelar orsaken ingen roll, för tyvärr är det en nolla hur man än vrider och vänder på det. På plussidan (något som var lite svårare att hitta idag), så gjorde han ett fint markeringsarbete.

Provupplägget var riktigt roligt och väldigt jaktlikt. Vi gick på walk-up och jag fick börja med en enkel på vatten och när den var inne så fick min parkamrat en enkel på land, där kastaren stod på en klippt stig och kastade in i skogen. När den var inne så bytte vi plats och därmed även uppgift. En enkel på vatten för min parkamrat och en enkel på land för Xanté. Hans markering däremot hamnade på den klippta gräsgången, något som inte är helt ypperligt för en laddad hund och på vägen in, så rök den första duvan.

Vidare till en vattendirigering för min parkamrat (vars hund tyvärr inte fick in den), ett kortare fotgående och sedan var det dags för min vattendirigering. Inte nog med att Xanté inte ville gå i vatten, knappt ens efter jag tagit hem och skickat om, han gick dessutom fullständigt ur hand. I veckan har han fixat dryga 100 meters dirigeringar, men en ”simpel” 30 meters visade sig vara allt för svår. Speciellt när han kom upp på andra sidan och insåg att ”hej, här landade det ju en duva lite tidigare”. Vi kan väl lugnt säga att jag var mindre nöjd med honom, än mer.

0.jpg

Vidare till vår dubbelmarkering (parkamraten fick sin först), där den först kastade hamnade i en pöl c:a 40-50 meter ut och den sist kastade hamnade på andra sidan ett mindre vattendrag – det var duva nummer två. Markeringsuppgiften i sig löste han fint, men när han kom tillbaka på rätt sida, så började han med att lägga ner och skaka sig (händer aldrig), ta upp och springa en bit till, för att sedan lägga ner igen och börja tugga på duvan. Här någonstans brast mitt tålamod och jag röt i med ett rejält ”nej”. Vips, så var duvan i hand, men då var loppet redan kört.

Jag fick trots detta hämta den kvarvarande markeringen och här valde jag att låta honom lösa det helt själv. Jag gissade nästan på att han skulle försöka leta väg, vilket han även gjorde, men jag var iskall och väntade ut ett beslut. När han tillslut valde att gå i vattnet, så berömde jag med ett ”bra” och sedan valde jag att stötta med en inkallningsignal på halva sträcka hem.

Som avslutning fick vi även vara störning till vår parkamrat och fick därför en markering när dennes hund var på väg in från söket. Återigen en fin markeringsuppgift och den här duvan landade hel i min hand och efter att ha tröstshoppat upp en halv förmögenhet, så ställdes hjärnan om från bittert nederlag, till ”nu jävlar ska vi lösa det här” och direkt jag kom hem, så tog jag med mig hund och Lasse till sjön. Att strandragga är ingen lösning, vare sig på markering eller dirigering och därför ville jag testa att öka förväntan efter en igång, med hjälp av en boll som kastades över huvudet.

Första försöket fick jag ta hem honom, eftersom han precis som på provet, letade bättre vägar att gå i, men allt eftersom tiden gick, så blev igångarna mer distinkta och det fanns ingen tanke på att leta bättre ställen. Sista skicket på ”linje” (skickade som på dirigering, men ingen apport var utlagd) gick riktigt bra. Knölig igång, med fullt fokus framåt. Imorgon kör vi ett eller två sådana pass till, sedan blir det bära och behandla vilt väl måndag-onsdag. Vila torsdag-fredag och andjakt på lördag och på söndag ger vi oss på ett nytt försök till en etta. ”Hur svårt kan det va?!”.

Som avslutning så testade jag räv (ett rävskinn jag tröstshoppat på plats) på alla hundarna, där jag drog ett släpspår med skinnet och gömde det i ett ”gryt” i rastgården. Alla var helt spontana och förutom Whiskey, som kom av sig, så levererade alla stolt in skinnet till oss. Wiiieee!!!

JU FLER STOLPE UT, DESTO NÄRMRE STOLPE IN

Många hade säkert sagt ”vilket retligt tredjepris” och visst ville jag naturligtvis helst ha en etta (speciellt när man kör nästan 30 mil enkel resa), men ändå kände jag mig mer än nöjd med min trea när jag satt i bilen hem från provet i Boxholm. Jag tänker ju fler stolpe ut vi har, desto närmre kommer vi stolpe in.

Provet började med en dubbel på land för min del. Inte speciellt långa den här gången heller, men fåglarna landade i kuperad terräng och riktmärkena var mer eller mindre obefintliga. Tyvärr markerade Xanté inte den först kastade ordentligt, så efter att ha spikat den sist kastade, så fick jag gå in och hjälpa honom att hitta rätt ställe.

Vidare till den kluriga vattendirigeringen. Inte speciell lång med sina c:a 50-60 meter, utan svårigheten låg i att änderna låg i ett vassområde, men på vägen ut så passerade hundarna en annan närmre vass som drog mer. Det i kombination med att man mer eller mindre skickade längs med land, istället för rakt över till andra sidan, fällde många.

Min strategi var hela tiden att skicka ut i sjön, mot näckrosorna som fanns där (dessa låg nämligen i jämnhöjd med området han skulle till och gav mig dessutom tillräckligt med spelutrymme för att inte gå in för tidigt) och den höll jag mig till. Lite osäkert precis i början, innan han fattade vart jag ville att han skulle bli av, men sedan tuffade han på fint. Jag valde att berömma honom med ”bra” när han var på rätt väg, precis som jag gör när vi tränar och när han väl kom ut på rätt djup, så vinklade jag in honom i vassen. Inga bekymmer och även om han fick söka ett tag, så låg han mer eller mindre i rätt område hela tiden. Grym förbättring mot förra helgen.

0.jpg

Dagens vattenmarkering blev ett riktigt magplask. Foto: Dea Andersson

Vi blev sedan placerade vid vattnet, medan vår parkamrat fick köra söket. När den hunden var på väg in med sista viltet, så fick vi vår markeringsuppgift. Jag är otroligt nöjd med att han denna gången siktade in sig på den sista markeringen och inte velade fram och tillbaka, som han gjort på de sista proven. Lämnade av fint i hand och fokuserade på nästa uppgift. Vad som hände sedan vet jag inte, för anden syntes tydligt där den låg med bröstsidan upp.

Xanté låste nämligen fint på markeringen, men väl nere i vattenkanten så sladdade han till, som om något stört honom och tittade frågande på mig. Jag tryckte till med ett ”yah”, varpå han valde att ta bryggan ut istället. Smart val tänkte jag, då anden låg max 15 meter rakt ut från bryggans kant, men när bryggan (som var en flytbrygga), började röra på sig, så tappade han uppgiften helt. Provade att trycka i honom med både ”ut” och ”yah” och när inte det funkade så valde jag att ta hem, för att skicka om. Än en gång valde han bryggan och än en gång stannade han precis vid kanten. Tillslut fick jag ändå i honom, men ettan var i och med detta långt borta.

Sökarbetet kan jag absolut inte klaga på och han tömde söket, som om han visste exakt var alla låg och när det kommer till den avslutande landdirigeringen, så gjorde han den kanske inte helt perfekt, men han tog alla tecken och signaler, vilket jag är otroligt nöjd med.

På lördag är det dags igen och tills dess måste markeringsarbetet sitta. Allra helst när det kommer till vattendelen. Fem dagar – ”hur svårt kan det va?!”.

EN HUND SOM UTFÖR ETT FÖRTJÄNSTFULLT ARBETE

”En hund som utför ett förtjänstfullt retrieverarbete. Brister i samarbetet vid vattendirigering och bättre marktäckning önskvärt på fältarbetet. En god markör, bra vilthantering.”

Dagens prov medförde ytterligare en tvåa till samlingen, men om Xanté dabbade sig förra gången när han lättade på rumpan vi markeringsabetet, så var det min tur denna gången. Det inledande landarbetet var riktigt bra – bra markeringar och en grym landdirigering. Den var verkligen spikrak. Wiiieee!!!

Passiv och sedan vidare till en dubbel på vatten. Ingen direkt vinkel mellan markeringarna, men heller inte på linje (samma på land), så på vägen ut hade han svårt att låsa på en, men valde tillslut den på blankvattnet. När jag sedan skickade ut honom på nummer två, så var han lite osäker på vilken han hämtat. En bit ut tog han däremot ett beslut och satte sikte mot en ljus ”rotvälta” på andra sidan. Ett bra drag till markeringen, som han hittade ganska enkelt när han väl kom ut på djupet. Ett dåligt dito när det senare skulle komma till dirigeringsarbetet.

0.jpg

Innan det var dags för vårt avslutande arbete (sök och dirigering), så väntade 20-30 minuters passivitet, medan parkamraten fixade sök, vattendirigerging och markering. Inga problem alls Xanté var coollugn där han låg och när det väl var vår tur, så började han söket fenomenalt. Tre snabba vilt in och sedan var det dags för vattendirigeringen. Han låste fint på den punkten jag valt, men knappa 15 meter ut mindes han den där ”rotvältan” och lämnade min linje. Jag fick snabbt ta ett beslut, säga nej och dirigera om eller låta honom gå på och sedan stoppa och vinkla vänster. Jag valde fel.

När Xanté fått simma så länge åt det hållet han trodde var rätt, utan att jag hindrade honom, så ansåg han att han visste bättre än jag och gick helt enkelt ur hand. Eftersom det inte var någon mening att försöka stoppa honom, så fick jag lita på att jag skulle kunna styra honom, när han väl fick markkänning och det gick. Ett tag i alla fall, för tyvärr försvann han in växtligheten och jag fick försöka lokalisera honom via hörsel, vilket gjorde att min tajming sög. Det i sin tur ledde till att han snabbt kunde förflytta sig osedd på land och därmed snabbt komma ur rätt område.

På plussidan (man  ska alltid hitta en plussida), så klarade han ändå av många stopp och dirigeringar, utan att för den sakens skull hänga läpp och tillslut så fick vi faktiskt in anden och vi gick vidare till de avslutande tre vilten i söket. Om det sedan var all styrning på dirigeringen eller om det berodde på att vi inte brukar dela upp söket i två omgångar vet jag inte, men proppen gick lite ur honom. Han sökte på, fast utan den målmedvetenhet han brukar ha i sitt arbete. Två vilt till fick vi in och vi hade säkert kunnat jobba in det sista med, men domaren hade sett tillräckligt för en bedömning och bröt oss.

1.jpg

Första reserv till nästa helg och sedan ett prov i Danmark med garanterad start. Efter det handlar det om tur vad gäller att komma med på prov. Och gör vi det, då ska vi banne mig inte falla på målsnöret. ”Hur svårt kan det va?!”.

DAGENS PROV BLEV EN LÄRORIK KÄFTSMÄLL

Möten med olika människor leder in en på livets väg och även om det ibland är både krokigt och dimmigt längs vägen, så finns det en mening med allt. Även när det kommer till käftsmällar och uppvaknanden.

Dagens prov var i ingen mening ett komplicerat prov och upplägget var riktigt trevligt. Med min filosofi ”allt har en mening”, dvs den uteblivna rallytävlingen i Burlöv:

  • som i sin tur ledde till efteranmälan av Limon till NKL i Hunneberg,
  • som sedan ledde till ytterligare en efteranmälan av Xanté i ÖKL,
  • som ledde till att jag valde start på söndagen, för att minska antalet mil i bilen om Xanté eventuellt kom med,
  • som ledde till att vi promenerade runt Ön igår och kastade boll till hundarna,
  • som resulterade i att Limon kastade sig i vattnet för första gången…
0.jpg

Utan press går det fort, så då måste vi släppa på pressen.

…som naturligtvis ledde till att jag ville tolka alla dessa händelser som något positivt. Att utgången av dagens prov skulle bli en helt annan än vad jag hade hoppats på, var inte helt lätt att förutse. För att hitta något positivt i en platt duva är svårt, till och med för någon som mig och det är bara att inse – min hund är helt enkelt inte redo för pressen jag utsätter henne för på prov.

Faktum är att det är så långtifrån mina egna värderingar som man kan komma, dvs det är helt okej att tävla en ofärdig hund, så länge man inte ställer krav som den inte kan uppfylla. Och vad gör jag? Dels tävlar jag en dåligt grundad hund och sedan har jag mage att bli besviken för att det inte funkar i skarpt läge?! Ibland är jag för impulsiv för mitt eget bästa och tyvärr kanske även för mina hundars bästa, men jag vill ändå inte sluta tro att allt har en mening. Att man lär sig något på vägen och att man aldrig slutar leta efter de positiva delarna. Även  om det gäller en platt duva (och en gång är ju faktiskt ingen gång, eller hur?).

Och även om dagens prov snarare blev en väckarklocka, än det prov jag ville vi skulle genomföra, så fanns det likväl många fina kvitton. Vattenarbetet har blivit långt bättre än sist. Inget strandraggande och även om första igången var något tveksam, så var den andra den mest distinkta hittills. Hon gjorde en bra början på söket och även om det körde ihop sig, så lyckades jag peppa henne såpass mycket att farten faktiskt gick från sakta trav till kort galopp. Något jag själv kan tycka är riktigt bra under dessa förutsättningarna. Och sist men inte minst – en klockren landmarkering, även om nu duvan råkade bli lite väl platt.

1.jpg

Detta är resultatet av rimliga krav och en nöjd matte.

Limoncello är bara två år (även om det i jaktprovssammanhang kan räknas som gammalt) och idag var blev det glasklart – hon är inte mogen för uppgiften. Det spelar ingen roll hur gärna jag än vill att hon ska vara det, för hon är det inte. Det krävdes en käftsmäll för att inse det, så nu blir det paus vad gäller jaktproven och istället ska vi ut och jaga på riktigt. Det bästa sättet, enligt mig, för att öka förståelsen för provets alla delar. Dock har jag dessa kloka ord med mig i bakhuvudet:

”Var försiktig under jakterna. Det kan lätt bli för mycket för en ung hund. Öka försiktigt. Farten kommer. Stressapportera inte, utan ta dom säkra apporterna”.

Skärpning Hanna! Krav, ja. Press, nej. ”Hur svårt kan det va?!”.