Fyra veckor kvar till Sierras debut i startklass, samt start i klass 3 för Xanté/Limoncello och klass 2 för Jäger, så idag var jag i Värnamo för att testa av hur de tre äldsta gick i hallen.
Xanté var först ut och fria följet har absolut gjort framsteg. Däremot behöver vi träna på mer kommendering och nöta vidare på cirkus/tomskick/rutskick.
Limoncello blev ganska tryckt inne i hallen och jag fick säga till henne ett par gånger under fria följet (på plussidan så hade hon en klart förbättrat bakåtmarsch), dock gjorde hon ett grymt cirkusmoment och tomskicket till rutan känns riktigt stabilt.
Jäger var nog den som var stabilast idag. Han gjorde et fint rutskick, hade härligt fokus i fjärren (förflyttningar på stå, men i övrigt ingenting) och hittade rätt pinne i vittringen.
VECKANS FOKUSTRÄNING 1:
Satsa på kommendering i fria följet på alla hundarna (ev ha en externbelöning till Limoncello).
Sätta ut rutan på åkern och träna ”hitta rutan” + lägga ihop tom- & rutskick.
För Xantés del träna vidare på tomskick och skick till cirkuskonen.
Dags att väcka liv i bloggen igen! Med Limoncellos klass 3 start om 2.5 vecka, behöver jag verkligen strukturera upp vår träning och vad passar väl då bättre än ”veckans fokus” – speciellt efter dagens träningspass. Många riktigt fina detaljer (och helheter med för den delen), men också en hel del att slipa på.
Fotgåendet är faktiskt riktigt stabilt. Det vi behöver nöta är att hon inte ska dra iväg bakåt på de första stegen (en bieffekt från rallyns backa där det inte har så stor betydelse så länge de inte är mer än en halmeter ifrån föraren). Bortsett från det är hon parallell.
På zätat blir det av någon anledning missförstånd i skiftena – något jag måste säkra upp eftersom resterande delar är riktigt bra och när det kommer till inkallningen så har jag löst vilket handtecken jag ska ha på ställandet. Nu får vi istället fokusera på farten, som har blivit lidande av allt för många ställanden.
Rutan funkade riktigt bra. Tomskicket börjar ordna upp sig, men det börjar bli dags att variera lite. I dagsläget ligger det en godisbit på ett lock och när locket inte låg där idag, så letade hon en snabb sekund innan hon släppte det. Onödiga poängavdrag helt enkelt.
Dirigeringsapporteringen är inga större bekymmer, mer än att jag får säkra upp konskicket och vittringen gjorde hon fantastiskt fint. När det kommer till cirkusmomentet däremot (som jag känt mig oerhört säker på här hemma), så fallerade det totalt! Hon låste sig helt på apporterna, något som inte alls varit ett problem här hemma. Antingen berodde det på att vi körde dirigeringsapporteringen innan eller så berodde det på att någon annan än Lasse lade ut apporterna. Oavsett vilket så hoppas jag att grunden jag lagt här hemma är tillräckligt stabil för att jag snabbt ska kunna reparera problemet.
Jag håller i nuläget på att jobba på ett ”back-sitt” till fjärren, men jag tänker att det krävs mer än två dagars träning för att det ska funka. Naturligtvis kommer 2.5 vecka inte räcka för en fullpottare, men jag hoppas absolut att jag ska kunna minska förflyttningen framåt. Det i kombination med mer distinkta skiften bör kunna rädda en hel del poäng.
VECKANS FOKUSTRÄNING 45/46:
Nöta backandets position i fotgåendet genom att dels belöna starten bakåt, dels belöna varje steg.
Säkra upp skiftena i zätat framför spegeln och aktivt tänka på hur jag säger mina kommandon.
Raka inkallningar i kombination att belöna upp farten från de olika skiftena (dvs ställa/lägga henne och belöna upp farten från de olika sträckorna, utan att blanda in det i själva inkallningen).
Jobba vidare med tomskicket så som jag gör nu – en känd plats för att öka säkerheten och sedan testa av genom att lägga mitt godislock på nya ställen, för att se om hon låser framåt som jag tänkt.
Länka ihop dirigeringsapportering och cirkusmomentet för att se om jag kan låsa upp låsningen på konerna. Behöver även hitta ett bra kommando för fokus framåt.
Jobba muskelminne i fjärren. Teknik i sitt för ett mer distinkt uppsättande samt få till en ordförståelse för sitt/ligg bakåt.
Uppföljning av fokusträningen kommer ske nästa söndag (tävlar både lördag/söndag) och förhoppningsvis ska jag har tagit några steg i rätt riktning – ”hur svårt kan det va?!”.
Tretton dagar kvar till debuten i klass I. Visserligen har vi kommit en bra bit på vägen, med endast ett par veckors träning, men vi har fortfarande en bit kvar. Helheten finns där, men detaljerna behöver putsas till.
I fredags gjorde vi en genomkörare (filmen ovan) och på det stora hela gjorde han riktigt bra ifrån sig. Störningen från rutan på inkallningen får vi jobba på, men i övrigt är jag väldigt nöjd.
I söndags passade jag på att köra en ”dold” ruta på klubben, bara för att se var vi står i träningen och han gjorde en klockren tia! Idag tänkte jag göra om samma bravad och få det filmat, men se den gubben gick inte (han blandar fortfarande ihop rutan och konskicket, vilket innebär att han rundar in i rutan). Efter lite tragglande, några ”nej”, ett par låsningar på kommandot ”ut”, så fick vi ett genombrott.
Huruvida det kvarstår imorgon får vi ju se då, men när han fattade uppsättandet på längre avstånd, dvs fler än fyra steg ut, så har jag snabbt kunnat öka till 10 meters avstånd. Min förhoppning är ju att samma sak gäller rutan – inte runda in, bara raka spåret! ”Hur svårt kan det va?!”.
Med uppflyttningsresultat i startklass, så är det dags att sätta sikte mot klass I. Onsdagen bjöd på solsken och lite barmark, så vad bättre än att sätta ut en ruta på appellplan. Sagt och gjort rutan monterades upp och hunden hämtades ut. Eftersom vi bara kört rutan en gång tidigare, backade jag bandet och lade in en belöning där jag vill att slutpunkten ska vara, dvs dit hunden ska springa, medan Jäger tittade på. När jag ställde upp jämte honom mumlade jag ”var är rutan”, mitt uppmärksamhetsord för att han ska börja leta efter de fyra konerna och då är ju egentligen tanken att han ska titta ut mot rutan, för att sedan skickas dit. Det var väl inte riktigt så det gick till, men jag hoppas och tror att vi kommer dit så småningom.
Efter att han hämtat leksaken, så testade jag att skicka honom dit en gång till, trots att det inte fanns någon retning. Visst han stannade upp halvvägs, men när jag inte sa något, så valde han att fortsätta ut mot rutan, vilket naturligtvis belönades rikligt och som avslutning smög jag återigen ut leksaken, ställde upp och skickade honom till rutan och den väntade belöningen.
Vi passade även på att testa runda och detta passet började jag lägga på mitt kommando när han gjorde själva rundningen. Omedvetet så ställde jag upp konen i jämnhöjd med hindret, vilket hade varit enormt svårt för mina andra hundar, men med tanke på att jag inte tränat speciellt mycket hopp, så drog konan mer – något vi verkligen har nytta av fram igenom.
Nu ska jag försöka strukturera upp vår träning, så jag får in både lydnads- och jaktbiten, men med dagar som blir ljusare och så fort snön behaga försvinna, så ska väl det lösa sig det med antar jag. ”Hur svårt kan det va?!”.
Med tanke på vilken otur Havana haft de senaste fem elittävlingarna (skott eller skrammel varje gång), så valde vi dels att stryka henne från Höganäs, dels att ge henne en chans att känna sig trygg i tävlingssituationen genom att hyra ridhuset SBK Halmstad ska hålla sin tävling i.
Första tillfället körde vi enbart lek och roliga moment, samtidigt som jag gick omkring och skramlade med dörrar och klampade på läktaren. Igår valde vi att köra lite moment, men utan störning och idag fokuserade vi på fria följet, där jag kommenderade en massa strunt (kommer vara ett annat ekipage på plan samtidigt och med våra odds, så kommer jag och Lasse dra startnumrena efter varandra), varvat med att föra oväsen. Jag är glad att sig att det gick oförskämt bra och nu hoppas vi att de två verkligen kan visa vad de går för.
Limon fick följa med hon också och fast hon inte har några problem i nya miljöer, så visade det sig att ridhus kom att innebära problem även för henne – inte vad gäller rädslor, såsom det är med Havana, utan när det kom till mina muntliga kommandon. När jag ropade ”kör” (mitt inkallningskommando), så studsade ljudet i väggarna och det krävdes upprepade kommandon innan hon fattade vart jag ville komma. Tur i oturen alltså.
Vi har även filat vidare på både ruta och dirigeringsapportering och det känns som det börjar lossna. Idag var första gången hon fick springa till en ”osedd” ruta (färgvalet på rutan i kombination med underlaget var verkligen inte det enklaste). Första skicket märktes det att hon var osäker, vilket även syntes på tempot till konen, men samtidigt så visade hon tydligt vilken skillnad det blir när hon verkligen förstår vad jag menar, för på skick nummer två var det inga tveksamheter i vare sig tempo eller självkänsla.
För Limons del blir det lydnadsvila resten av veckan, för att låta saker och ting landa lite, men nästa vecka kör vi igen. Tanken är att hyra ridhuset ett par gånger till, allt för att ge Havana de bästa förutsättningarna vi bara kan. Någon gång måste det vända och jag säger som Ingemar Stenmark ”ju mer jag tränar, desto mer tur har jag” – ”hur svårt kan det va?!”.
Efter söndagens tävling och gårdagens träning, så känns det som om Limon fått en förståelse för vilken apport (eller godisskål) hon ska springa till. Däremot måste vi fortfarande slipa på detaljer, så som tempo till kon eller att man inte genar direkt till apporten/skålen, utan att passera konen.
När det kommer till rutan, så märks det att allt fokus på dirigeringen, skapat en osäkerhet. Fast hon vet var rutan är, så funderar hon på huruvida det är dit hon ska springa eller om jag vill att hon ska bli av någon annanstans, så igår fick vi ta ett ”konfliktpass” med det momentet istället. Nej, man genar inte. Nej, man hoppar inte (stod ett hinder 5-10 meter bakom konen) när man skickas till konen. Nej, man står inte kvar när jag skickar. Nej, man dör inte om det inte funkar som man tänkt sig. Ja, man springer ut till konen och ja, man springer sedan vidare till rutan!
Även om nu tre veckor är ”oceaner av tid”, så känner jag att det fortfarande är många saker som ska falla på plats. Planen är att jag ska försöka utnyttja att hon har en hyfsad ordförståelse och tanken är att jag ska få henne att aktivt söka upp rutan (gjorde samma sak med Bacardi för några år sedan), för att på så sätt säkra upp att hon vet vart hon ska.
Smaskens att hitta rutan.
Jag började igår här hemma där vi har en ganska liten appellplan, vilket gör att Limon inte har så stort område att ”söka” av. Rutan flyttades till ett nytt ställe medan hon såg och sedan placerade jag ut hennes godisskål (en genomskinlig liten plastskål) i rutan. Vi gjorde lite annat innan jag frågade henne ”var är rutan?”. Lite tveksamt tempo, men en desto gladare hund när hon hittade sin belöning. Fyllde på skålen och efter att ha ”suddat” med lite andra moment, så provade jag att skicka henne från ett annat håll. Mycket bättre tempo och större säkerhet.
Idag provade jag att sätta upp rutan på ett helt nytt ställe uppe på planen (Limon var kvar inne medan rutan placerades och riggades) och sedan gick jag och hämtade henne. När vi kom upp på appellplanen, så frågade jag ”var är rutan?” och hon hittade den nästan genast, varpå hon satte full fart dit, för att inkassera sin belöning.
Nu i början tränar jag störningsfritt, dvs det är bara rutan som står på plan, men ganska snabbt kommer jag lägga på annan störning, såsom andra koner, kinahattar, hopphinder, etc. Kan jag få henne att koppla att hon aktivt ska leta upp rutan, så kommer detta bli ett av våra säkraste moment. ”Hur svårt kan det va?!”.
Min och Limons elitträning går så sakta framåt – ibland lekande lätt, ibland tvärstopp. Även om jag just i tränande stund inte är speciellt förtjust i ”tvärstoppen”, så är det ju faktiskt de som utvecklar mig som tränare. Att saker och ting bara glider på gör ju faktiskt inte att man behöver utmana de grå och utan utmaning så stagnerar man.
I nuläget är rutan vårt stora farthinder. Jag har inga problem att skicka henne på treans ruta. Det är heller inga problem att skicka till konen, men när hon sedan ska från konen till rutan (naturligtivs uppdelat i två moment), så står hon som fastfrusen. Hon vet var rutan är, hon vet att där ligger en kamptrasa, men hon fattar inte att hon får springa. Gah!
Igår tror jag att jag provade det mesta (stå nära Limon och skicka till leksak/godis, ställa Limon närmre rutan och själv stå på tävlingsmässigt avstånd till henne, själv springa till rutan och ta leksaken), men fick inget att fungera fullt ut. Jag vet att får jag bara henne att fatta att hon får springa, så kommer det gå snabbt, så hur får jag henne då att släppa låsningen vid konen och då slog det mig – maten!
När det var dags för kvällsmat så satte jag min plan till verket. Upp på appellplan, in med matskålen i rutan och sedan sälla upp Limon vid konen och mig själv på tio meter avstånd. Taggade henne med ”är du med”, skickade sedan på ”rutan” och hunden for iväg som skjuten ur en kanon. Wiiieee!!!
Nu syns ju matskålen mer än själva rutan, men eftersom Limon redan har ett hum om vart hon ska, så tror jag inte det kommer bli några problem. Så fort vi fått in säkerhet i handtecknet så kommer skålen plockas bort och ersättas av osynlig leksak. Hoppas nu att min plan håller. ”Hur svårt kan det va?!”.
Att inte ta lydnadsträningen på för stort allvar är a och o, eftersom risken annars är att jag omedvetet kommer sätta för stor press på Limon, så i nuläget har vi så smått börjat leka fram elitmomenten. Lite fotgående på promenaden, en ruta här eller ett konskick där.
Rutan är svår – hon fixar konskicket galant, men i nuläget har hon inte fattat att hon kan springa från konen till rutan. Är ganska övertygad om att när det väl släpper, så kommer det gå snabbt och de närmsta passen kommer jag därför lägga upp som tvåans ruta, dvs ställa henne vid konen, fråga ”var är rutan” och sedan låta henne tjuva dit. ”Semi-shaping” är verkligen Limpans grej.
En annan sak som vi börjat pilla på är zätat. Limon är den typen av hund som inte chansar. För utomstående så kan en sådan typ av hund upplevas som långsam och tråkig, men tro mig när jag säger, man vinner på det i längden. För att istället för att chansa och göra fel, så lyssnar hon, bearbetar och utför. Och det blir oftast rätt.
Häromdagen valde jag att testa att blanda de olika skiftena och för att öka koncentrationen hos henne, så gjorde jag det i sakta marsch. Då behöver hon nämligen inte fokusera så mycket på att hänga på mig, som att lyssna på vad jag säger. Ibland blev det fel, men då var det bara att göra om och göra rätt. Inga ledsna miner. Inga krav. Bara kul!
Vad gäller zätat så kommer jag jobba vidare i långsamt tempo tills skiftena är befästa och först då successivt öka tempot. Ett helt nytt tänk för mig och det är ju det som är så kul med nya hundar och olika individer. Att utmanas och utvecklas som tränare. ”Hur svårt kan det va?!”.
Xanté är lik sin mor i mångt och mycket. Mycket tänka själv, mycket energi och helt klart en hund som inte går att vila i form. De senaste dagarnas träning så har han gått från klarhet, till klarhet och det har krävts en hel del för att ”sätta dit” honom.
Häromdagen utmanade jag honom genom att skicka honom mot en dirigeringsapport, som låg i stort sett i samma vinkel som rutan. Igår testade jag om han kunde skilja på kommandona ”rutan” och ”konan”. Inte helt lätt i början och han valde att runda både rutans högra kon, innan han rundade den egentliga konen, men efter att ha ökat på vinkeln mellan ruta och kon genom att gå närmre konen, så fixade han det utan problem.
Om han håller samma fina fokus på tävlingen på lördag, så ska vi kunna klara ett förstapris. Min prioritering är däremot att vara en tydlig och bra förare åt min hund, så vi får fina minnesbilder med oss hem. ”Hur svårt kan det va?!”.
I onsdags var vi i Halmstad Hundarena, tillsammans med ett gäng träningssugna lydnadsnördar. Här erbjöds vi ny tävlingsledare och lite publik, vilket resulterade i grymt bra störningsträning och ett ypperligt tillfälle att köra igenom Limpan i tvåan.
Note to self – lägg inte in köttbulle i rutan så att hunden ser det. Det skapar enorma låsningar under resterande program.
Tycker nog allt att vi har en ganska bra helhet (speciellt om man betänker att vi bara tränat i 4.5 vecka), men samtidigt en hel del detaljer som måste putsas till, så när jag och Lasse hyrde en halldel i arenan, så låg fokuset på fria följet och apporteringen.
Vad gäller fotgåendet så kändes det mycket bättre. Ända ”nackdelen” är att hon efter våra vänstersvängsträningar, börjat överkompensera med rumpan och hamnar snett bakom mig i halterna. I övrigt var känslan fin och fokuset likaså.
Apporteringen funkar ju inte alls som jag tänkt och det visar bara att bara för att man har en retriever, så kommer inte apportering automatiskt. Hon reagerar precis likadant som när vi introducerade dummies och vilt, ”Ja, den ligger här. Vad ska jag göra?”. Istället för att försöka lösa problemet ”momentmässigt”, så valde jag jakt- och kamplek. Hetsade henne och skickade på ”yah” och så fort hon greppat och vänt in, så berömde jag och avslutade med kamp. Naturligtvis med apporten som kampleksak. Sista skicket blev riktigt bra, så jag tror nog bara vi behöver köra några pass till, för att det ska sitta.
Även Xanté fick lite träningstid och här låg fokuset på dirigeringsapportering. När vi tränar själva så har jag ju ingen möjlighet att få till retningen som en tävlingsledare tillför, när denna lägger ut apporterna.
Här ville jag belöna upp konskicken, fast att dragningen låg ute vid apporterna och de första skicken tänkte han inte konen överhuvudtaget, utan satte full spätta mot mittapporten. Visst, jag hade säkert kunnat få stopp på honom, men jag vill inte belöna feltänk, så det var bara att göra om och göra rätt. Dagens guldkorn var helt enkelt när jag skickade honom på vänskerapporten och när han på vägen ut tittar på mitten, men väljer bort den. Lycka!
Sedan var tanken att nöta konskick, efter att Lasse varit ute och petat på apporterna. Tyvärr gick han upp mer och mer i stress, började chansa och tillslut sprang han inte ut alls. Tack vare Lasses påpekande, så stoppade jag bort kampleksaken. Istället fick han springa ut och runda konen och som belöning springa tillbaka till mig, för att göra om igen. Jackpotten blev att få hämta en apport, men bara om han gjort ett fint konskick. Inte ett fel! ”Hur svårt kan det va?!”.
kennelblagul 