DEBUTEN NÄRMAR SIG

Tretton dagar kvar till debuten i klass I. Visserligen har vi kommit en bra bit på vägen, med endast ett par veckors träning, men vi har fortfarande en bit kvar. Helheten finns där, men detaljerna behöver putsas till.

I fredags gjorde vi en genomkörare (filmen ovan) och på det stora hela gjorde han riktigt bra ifrån sig. Störningen från rutan på inkallningen får vi jobba på, men i övrigt är jag väldigt nöjd.

I söndags passade jag på att köra en ”dold” ruta på klubben, bara för att se var vi står i träningen och han gjorde en klockren tia! Idag tänkte jag göra om samma bravad och få det filmat, men se den gubben gick inte (han blandar fortfarande ihop rutan och konskicket, vilket innebär att han rundar in i rutan). Efter lite tragglande, några ”nej”, ett par låsningar på kommandot ”ut”, så fick vi ett genombrott.

Huruvida det kvarstår imorgon får vi ju se då, men när han fattade uppsättandet på längre avstånd, dvs fler än fyra steg ut, så har jag snabbt kunnat öka till 10 meters avstånd. Min förhoppning är ju att samma sak gäller rutan – inte runda in, bara raka spåret! ”Hur svårt kan det va?!”.

RUNDA & RUTAN

Med uppflyttningsresultat i startklass, så är det dags att sätta sikte mot klass I. Onsdagen bjöd på solsken och lite barmark, så vad bättre än att sätta ut en ruta på appellplan. Sagt och gjort rutan monterades upp och hunden hämtades ut. Eftersom vi bara kört rutan en gång tidigare, backade jag bandet och lade in en belöning där jag vill att slutpunkten ska vara, dvs dit hunden ska springa, medan Jäger tittade på. När jag ställde upp jämte honom mumlade jag ”var är rutan”, mitt uppmärksamhetsord  för att han ska börja leta efter de fyra konerna och då är ju egentligen tanken att han ska titta ut mot rutan, för att sedan skickas dit. Det var väl inte riktigt så det gick till, men jag hoppas och tror att vi kommer dit så småningom.

_DSC6845.jpg

Efter att han hämtat leksaken, så testade jag att skicka honom dit en gång till, trots att det inte fanns någon retning. Visst han stannade upp halvvägs, men när jag inte sa något, så valde han att fortsätta ut mot rutan, vilket naturligtvis belönades rikligt och som avslutning smög jag återigen ut leksaken, ställde upp och skickade honom till rutan och den väntade belöningen.

Vi passade även på att testa runda och detta passet började jag lägga på mitt kommando när han gjorde själva rundningen. Omedvetet så ställde jag upp konen i jämnhöjd med hindret, vilket hade varit enormt svårt för mina andra hundar, men med tanke på att jag inte tränat speciellt mycket hopp, så drog konan mer – något vi verkligen har nytta av fram igenom.

Nu ska jag försöka strukturera upp vår träning, så jag får in både lydnads- och jaktbiten, men med dagar som blir ljusare och så fort snön behaga försvinna, så ska väl det lösa sig det med antar jag. ”Hur svårt kan det va?!”.

JU MER JAG TRÄNAR, DESTO MER TUR HAR JAG

Med tanke på vilken otur Havana haft de senaste fem elittävlingarna (skott eller skrammel varje gång), så valde vi dels att stryka henne från Höganäs, dels att ge henne en chans att känna sig trygg i tävlingssituationen genom att hyra ridhuset SBK Halmstad ska hålla sin tävling i.

Första tillfället körde vi enbart lek och roliga moment, samtidigt som jag gick omkring och skramlade med dörrar och klampade på läktaren. Igår valde vi att köra lite moment, men utan störning och idag fokuserade vi på fria följet, där jag kommenderade en massa strunt (kommer vara ett annat ekipage på plan samtidigt och med våra odds, så kommer jag och Lasse dra startnumrena efter varandra), varvat med att föra oväsen. Jag är glad att sig att det gick oförskämt bra och nu hoppas vi att de två verkligen kan visa vad de går för.

Limon fick följa med hon också och fast hon inte har några problem i nya miljöer, så visade det sig att ridhus kom att innebära problem även för henne – inte vad gäller rädslor, såsom det är med Havana, utan när det kom till mina muntliga kommandon. När jag ropade ”kör” (mitt inkallningskommando), så studsade ljudet i väggarna och det krävdes upprepade kommandon innan hon fattade vart jag ville komma. Tur i oturen alltså.

Vi har även filat vidare på både ruta och dirigeringsapportering och det känns som det börjar lossna. Idag var första gången hon fick springa till en ”osedd” ruta (färgvalet på rutan i kombination med underlaget var verkligen inte det enklaste). Första skicket märktes det att hon var osäker, vilket även syntes på tempot till konen, men samtidigt så visade hon tydligt vilken skillnad det blir när hon verkligen förstår vad jag menar, för på skick nummer två var det inga tveksamheter i vare sig tempo eller självkänsla.

För Limons del blir det lydnadsvila resten av veckan, för att låta saker och ting landa lite, men nästa vecka kör vi igen. Tanken är att hyra ridhuset ett par gånger till, allt för att ge Havana de bästa förutsättningarna vi bara kan. Någon gång måste det vända och jag säger som Ingemar Stenmark ”ju mer jag tränar, desto mer tur har jag””hur svårt kan det va?!”.

 

PROJEKT HITTA RUTAN – ett ordförståelseexperiment

Efter söndagens tävling och gårdagens träning, så känns det som om Limon fått en förståelse för vilken apport (eller godisskål) hon ska springa till. Däremot måste vi fortfarande slipa på detaljer, så som tempo till kon eller att man inte genar direkt till apporten/skålen, utan att passera konen.

När det kommer till rutan, så märks det att allt fokus på dirigeringen, skapat en osäkerhet. Fast hon vet var rutan är, så funderar hon på huruvida det är dit hon ska springa eller om jag vill att hon ska bli av någon annanstans, så igår fick vi ta ett ”konfliktpass” med det momentet istället. Nej, man genar inte. Nej, man hoppar inte (stod ett hinder 5-10 meter bakom konen) när man skickas till konen. Nej, man står inte kvar när jag skickar. Nej, man dör inte om det inte funkar som man tänkt sig. Ja, man springer ut till konen och ja, man springer sedan vidare till rutan!

Även om nu tre veckor är ”oceaner av tid”, så känner jag att det fortfarande är många saker som ska falla på plats. Planen är att jag ska försöka utnyttja att hon har en hyfsad ordförståelse och tanken är att jag ska få henne att aktivt söka upp rutan (gjorde samma sak med Bacardi för några år sedan), för att på så sätt säkra upp att hon vet vart hon ska.

_DSC3361.jpg

Smaskens att hitta rutan.

Jag började igår här hemma där vi har en ganska liten appellplan, vilket gör att Limon inte har så stort område att ”söka” av. Rutan flyttades till ett nytt ställe medan hon såg och sedan placerade jag ut hennes godisskål (en genomskinlig liten plastskål) i rutan. Vi gjorde lite annat innan jag frågade henne ”var är rutan?”. Lite tveksamt tempo, men en desto gladare hund när hon hittade sin belöning. Fyllde på skålen och efter att ha ”suddat” med lite andra moment, så provade jag att skicka henne från ett annat håll. Mycket bättre tempo och större säkerhet.

Idag provade jag att sätta upp rutan på ett helt nytt ställe uppe på planen (Limon var kvar inne medan rutan placerades och riggades) och sedan gick jag och hämtade henne. När vi kom upp på appellplanen, så frågade jag ”var är rutan?” och hon hittade den nästan genast, varpå hon satte full fart dit, för att inkassera sin belöning.

Nu i början tränar jag störningsfritt, dvs det är bara rutan som står på plan, men ganska snabbt kommer jag lägga på annan störning, såsom andra koner, kinahattar, hopphinder, etc. Kan jag få henne att koppla att hon aktivt ska leta upp rutan, så kommer detta bli ett av våra säkraste moment. ”Hur svårt kan det va?!”.

UTAN UTMANING STAGNERAR MAN

Min och Limons elitträning går så sakta framåt – ibland lekande lätt, ibland tvärstopp. Även om jag just i tränande stund inte är speciellt förtjust i ”tvärstoppen”, så är det ju faktiskt de som utvecklar mig som tränare. Att saker och ting bara glider på gör ju faktiskt inte att man behöver utmana de grå och utan utmaning så stagnerar man.

I nuläget är rutan vårt stora farthinder. Jag har inga problem att skicka henne på treans ruta. Det är heller inga problem att skicka till konen, men när hon sedan ska från konen till rutan (naturligtivs uppdelat i två moment), så står hon som fastfrusen. Hon vet var rutan är, hon vet att där ligger en kamptrasa, men hon fattar inte att hon får springa. Gah!

1ruta.jpg

Igår tror jag att jag provade det mesta (stå nära Limon och skicka till leksak/godis, ställa Limon närmre rutan och själv stå på tävlingsmässigt avstånd till henne, själv springa till rutan och ta leksaken), men fick inget att fungera fullt ut. Jag vet att får jag bara henne att fatta att hon får springa, så kommer det gå snabbt, så hur får jag henne då att släppa låsningen vid konen och då slog det mig – maten!

När det var dags för kvällsmat så satte jag min plan till verket. Upp på appellplan, in med matskålen i rutan och sedan sälla upp Limon vid konen och mig själv på tio meter avstånd. Taggade henne med ”är du med”, skickade sedan på ”rutan” och hunden for iväg som skjuten ur en kanon. Wiiieee!!!

Nu syns ju matskålen mer än själva rutan, men eftersom Limon redan har ett hum om vart hon ska, så tror jag inte det kommer bli några problem. Så fort vi fått in säkerhet i handtecknet så kommer skålen plockas bort och ersättas av osynlig leksak. Hoppas nu att min plan håller. ”Hur svårt kan det va?!”.

ATT UTMANAS OCH UTVECKLAS SOM TRÄNARE

Att inte ta lydnadsträningen på för stort allvar är a och o, eftersom risken annars är att jag omedvetet kommer sätta för stor press på Limon, så i nuläget har vi så smått börjat leka fram elitmomenten. Lite fotgående på promenaden, en ruta här eller ett konskick där.

0.JPG

Rutan är svår – hon fixar konskicket galant, men i nuläget har hon inte fattat att hon kan springa från konen till rutan. Är ganska övertygad om att när det väl släpper, så kommer det gå snabbt och de närmsta passen kommer jag därför lägga upp som tvåans ruta, dvs ställa henne vid konen, fråga ”var är rutan” och sedan låta henne tjuva dit. ”Semi-shaping” är verkligen Limpans grej.

En annan sak som vi börjat pilla på är zätat. Limon är den typen av hund som inte chansar. För utomstående så kan en sådan typ av hund upplevas som långsam och tråkig, men tro mig när jag säger, man vinner på det i längden. För att istället för att chansa och göra fel, så lyssnar hon, bearbetar och utför. Och det blir oftast rätt.

Häromdagen valde jag att testa att blanda de olika skiftena och för att öka koncentrationen hos henne, så gjorde jag det i sakta marsch. Då behöver hon nämligen inte fokusera så mycket på att hänga på mig, som att lyssna på vad jag säger. Ibland blev det fel, men då var det bara att göra om och göra rätt. Inga ledsna miner. Inga krav. Bara kul!

Vad gäller zätat så kommer jag jobba vidare i långsamt tempo tills skiftena är befästa och först då successivt öka tempot. Ett helt nytt tänk för mig och det är ju det som är så kul med nya hundar och olika individer. Att utmanas och utvecklas som tränare. ”Hur svårt kan det va?!”.

KONSKICK MED EXTREMSTÖRNING

Xanté är lik sin mor i mångt och mycket. Mycket tänka själv, mycket energi och helt klart en hund som inte går att vila i form. De senaste dagarnas träning så har han gått från klarhet, till klarhet och det har krävts en hel del för att ”sätta dit” honom.

Häromdagen utmanade jag honom genom att skicka honom mot en dirigeringsapport, som låg i stort sett i samma vinkel som rutan. Igår testade jag om han kunde skilja på kommandona ”rutan” och ”konan”. Inte helt lätt i början och han valde att runda både rutans högra kon, innan han rundade den egentliga konen, men efter att ha ökat på vinkeln mellan ruta och kon genom att gå närmre konen, så fixade han det utan problem.

Om han håller samma fina fokus på tävlingen på lördag, så ska vi kunna klara ett förstapris. Min prioritering är däremot att vara en tydlig och bra förare åt min hund, så vi får fina minnesbilder med oss hem. ”Hur svårt kan det va?!”.

NOTE TO SELF – LÄGG INTE KÖTTBULLE I RUTAN

I onsdags var vi i Halmstad Hundarena, tillsammans med ett gäng träningssugna lydnadsnördar. Här erbjöds vi ny tävlingsledare och lite publik, vilket resulterade i grymt bra störningsträning och ett ypperligt tillfälle att köra igenom Limpan i tvåan.

Note to self – lägg inte in köttbulle i rutan så att hunden ser det. Det skapar enorma låsningar under resterande program.

Tycker nog allt att vi har en ganska bra helhet (speciellt om man betänker att vi bara tränat i 4.5 vecka), men samtidigt en hel del detaljer som måste putsas till, så när jag och Lasse hyrde en halldel i arenan, så låg fokuset på fria följet och apporteringen.

Vad gäller fotgåendet så kändes det mycket bättre. Ända ”nackdelen” är att hon efter våra vänstersvängsträningar, börjat överkompensera med rumpan och hamnar snett bakom mig i halterna. I övrigt var känslan fin och fokuset likaså.

Apporteringen funkar ju inte alls som jag tänkt och det visar bara att bara för att man har en retriever, så kommer inte apportering automatiskt. Hon reagerar precis likadant som när vi introducerade dummies och vilt, ”Ja, den ligger här. Vad ska jag göra?”. Istället för att försöka lösa problemet ”momentmässigt”, så valde jag jakt- och kamplek. Hetsade henne och skickade på ”yah” och så fort hon greppat och vänt in, så berömde jag och avslutade med kamp. Naturligtvis med apporten som kampleksak. Sista skicket blev riktigt bra, så jag tror nog bara vi behöver köra några pass till, för att det ska sitta.

Även Xanté fick lite träningstid och här låg fokuset på dirigeringsapportering. När vi tränar själva så har jag ju ingen möjlighet att få till retningen som en tävlingsledare tillför, när denna lägger ut apporterna.

Här ville jag belöna upp konskicken, fast att dragningen låg ute vid apporterna och de första skicken tänkte han inte konen överhuvudtaget, utan satte full spätta mot mittapporten. Visst, jag hade säkert kunnat få stopp på honom, men jag vill inte belöna feltänk, så det var bara att göra om och göra rätt. Dagens guldkorn var helt enkelt när jag skickade honom på vänskerapporten och när han på vägen ut tittar på mitten, men väljer bort den. Lycka!

Sedan var tanken att nöta konskick, efter att Lasse varit ute och petat på apporterna. Tyvärr gick han upp mer och mer i stress, började chansa och tillslut sprang han inte ut alls. Tack vare Lasses påpekande, så stoppade jag bort kampleksaken. Istället fick han springa ut och runda konen och som belöning springa tillbaka till mig, för att göra om igen. Jackpotten blev att få hämta en apport, men bara om han gjort ett fint konskick. Inte ett fel! ”Hur svårt kan det va?!”.

I STUNDENS HETTA

Igår blev det lite ”ofrivillig” lydnadsvila för hundarna – idag kör vi på som vanligt igen. Limon är en riktig lite glädjespridare och det är så fantastiskt att se henne entusiasm, när hon förstår vad jag vill. Jag började passet med att skicka henne till rutan och hon har fattat såpass mycket att det är något med konerna och rutbanden, men är inte helt hundra på var jag vill att hon ska placera sig.

Första skicket stannade hon precis framför, så jag valde att använda mig av min ”bollgrop” som frusit, för att lägga lite godis i. Lade mer godis,gjorde några direktskick och sedan avslutade jag med att lägga dit nytt godis, men suddade lite innan skicket genom att träna lite annat emellan. Inga problem!

0.jpg

Hoppet funkade hur bra som helst! Visst första gången hoppade hon redan när vi skulle ställa upp oss, men sedan kunde jag både låta henne vänta på min sida innan jag skickade och det var heller inga problem med stadgan på andra sidan. Däremot inbillar jag mig inte att kommandot är befäst. Jag är nämligen ganska övertygad att hon skulle hoppa oavsett vad jag säger.

Fjärren är helt klart på rätt väg den med, men nu när jag skulle filma så blev den naturligtvis inte lika bra, som den på förmiddagspasset. Note to self – träna på att det händer saker bakom Limon, så som diskmaskin som går eller ”tävlingsledare” och belöna bibehållen fokus. Något annat vi också behöver träna på är själva nedläggandet vid sidan. Där jag måste jag vara noggrann med att lägga henne utan att titta på henne. Sådana dubbelkommandon är nämligen mycket onödiga.

Xanté fick ett litet pass han med. Kon- och rutskick börjar bli riktigt bra, men jag måste komma ihåg att han är precis lika signalkänslig som sin mamma. Det tog mig några misslyckade rutskick för att förstå, att han avbröt enkom för att jag släppte fokuset från själva rutan, för när jag sedan höll kvar blicken på rutan, så var det inga bekymmer.

En annan sak jag måste tänka på är att inte träna fjärrskiften för länge och faktum är att jag kommer bara fokusera på skiftet stå-ligg fram till tävlingen. Anledningen är att han börjar chansa och även om han egentligen gör rätt, så gör han det ju inte på mitt kommando. När jag sedan felar honom, så blir han stressad och då försvinner själva tekniken. Det leder i sin tur att jag slarvar med mina tecken och att jag inte bibehåller lugnet fullt ut, vilket gör att han blir ännu mer stressad. Ja, ni fattar. Moment 22 helt enkelt. Hädanefter blir det max 5-6 repetitioner och sedan bryter vi och gör något annat. Problemet är bara att jag ska komma ihåg det i stundens hetta. ”Hur svårt kan det va?!”.

HÄRMAPA

Att låta Limon härma Xantés rutskick har visat sig vara just den knuffen vi behövde, för att komma i rätt riktning. Igår testade vi igen och på första skicket ser man hur hon fokuserar på rutan, men på vägen dit så får hon syn på Dea som filmar och den störningen blev allt för svår under inlärning (inser helt enkelt att jag gått för fort fram och när vi istället ställer oss närmre, så funkar det fint). Förutom att låta henne härma,  så varvade jag emellan att lägga godis i rutan och att på nära avstånd skicka henne från rutans olika sidor. Frågar ni mig, så löser hon allt med bravur. Speciellt med tanke på att vi bara tränat detta momentet dryga veckan.

Varv nummer två jobbade vi vidare med hoppet. Med köttbullar som belöning så fanns det ingen hejd på hennes hoppande. Det var till och med så roligt att hon inte ens hann komma in och sätta sig fot, innan hon hoppade tillbaka över igen. Att tjuva anser jag vara ett lyxproblem. Det innebär att hon har fattat vad jag vill, så nu behöver vi bara lägga lite mer fokus på att träna stadga.

0

Avslappnad i väntan på sin tur.

Det allra bästa på hela passet är hur lugn och avslappnad hon är medan de andra hundarna jobbar. En bra av-knapp är enligt mig en av de viktigaste egenskaperna hos en arbetande hund. Det gör att energin läggs på rätt ställe och att orken bevaras i största möjliga mån. Fina lilla Limpan.

Xanté fick testa en inkallning, hopp apport och en fjärr. Mest för att se vilka moment vi behöver lägga mest fokus på. Inkallningen funkar fint. Hoppet likaså, förutom att vi behöver fila lite på greppande av den nordiska apporten, samt ingångspositionen. Dock inget jag behöver slita med, utan istället väljer jag att lägga mitt fokus på skiftena i fjärren. Han klarar av att utföra alla skiften på fullt tävlingsavstånd, men för hög aktivitetsnivå gör att han flyttar framåt, så de närmsta veckorna blir det att nöta muskelminne. Målet? Att kunna genomföra en fjärr den 6:e februari med mindre än en halv längds förflyttning (nu hade han nästan en hel längd) och det slutliga målet är naturligtvis ingen förflyttning alls. Bara att sätta igång. ”Hur svårt kan det va?!”.