VI FÅR HÅLLA TUMMARNA OCH KÖRA SÅ DET RYKER

Elitdebuten närmar sig med stormsteg, så idag fick jag köra två pass. Förmiddagspasset innehöll högerruta, höger dirigeringsapport, hopp apport, rak inkallning (eftersom hon fattat galoppen och gör skiftena själv), samt fjärrskiftena stå-ligg och på eftermiddagspasset körde vi vänsterruta, vänsterapport och fjärr.

När vi körde rutan på förmiddagen (och även på tidigare pass), så behövde hon ett extra kommando för att springa till rutan. Den här gången blev hon dessutom distraherad av vår ”runda-kon” (en vanlig kon, men en pinne i) och sprang dit istället för till rutan, men efter ett ”nej”, så var vi tillbaka på banan igen.

Dirigeringsapporteringen åt höger gick riktigt bra, men även där behövdes ett extra kommando från konen (däremot hade hon inte en tendens att springa till mitten, något som hon gjort de tidigare passen). Dock bara på det första skicket och när vi avslutade med ett tävlingsmässigt skick, så var det perfekt! Hopp apport var  en klockren tia och den raka inkallningen hade ett perfekt tempo – inte för sakta, inte för fort och den avslutande skiftesträningen i fjärren gick riktig bra.

Nu på eftermiddagen var det dags att flytta rutan, så vi kunde träna lite vänsterskick. När jag delade upp momentet (ställde henne vid konen), så sprang hon direkt till rutan och även när jag belönade konskicket (det dubbla kommandot behövdes först när jag satte ihop hela momentet och personligen tror jag det beror på att hon förväntar sig en belöning).

Bytte även till vänster apport på dirigeringen och nu sprang hon till mitten. Valde att inte göra någon affär av det, utan mötte upp henne där ute, lade helt sonika tillbaka den igen och gjorde om. Efter det gjorde hon ingen som helst ansats att välja mitten och efter att ha felat henne efter att ha behövt ett extra kommando när vi gjorde hela momentet, så avslutade vi med ett fullt godkänt moment. Wiiieee!!!

(Filmen är från vårt träningspass i lördags)

Avslutningsvis ville jag testa av skiftena i fjärren. Med bara en dag kvar till tävling, så är det viktigare med rätt skiften, än att de genomförs utan förflyttning. Som jag trodde så valde hon att lägga sig, istället för att sätta sig, så det var bara att backa bandet och gå närmre. Efter några felaktiga försök, så fattade hon att hon var tvungen att lyssna istället för att chansa och när hon gjorde det, ja då gick det riktigt bra.

Imorgon skulle jag vilja köra igenom momenten på klubben, bara för att se hur det ser ut när det finns lite mer utrymme och var vi står helhetsmässigt, men även för att kunna belöna upp viktiga delar i momenten. Efter det kan jag inte göra så mycket mer än att hålla tummarna och köra så det ryker. ”Hur svårt kan det va?!”.

EN MARKANT SKILLNAD I FOTGÅENDET PÅ BARA FEM PASS

Tilas lydnadsträning går verkligen framåt och än en gång imponeras jag av hur mycket som sitter kvar och hur snabbt hon lär sig. Kon- och rutskick är super och hon sätter rätt skiften i zätat så gott som varje gång, men det som utvecklats mest är faktiskt hennes position i fotgåendet (och det bara på fem pass). Från att ha gått nästan en hundlängd framför mig, så har hon nu fallit bak och är numer i det närmsta där jag vill ha henne – en markant skillnad som framförallt märktes på helgens rallytävlingar. Istället för att ha en hund som jag måste ”tränga” i vänstersvängarna, så hade jag en hund som smidigt följde med mig .

Hur har jag då tränat? Första passet tänkte jag belöningsförväntan och belönade ganska mycket, men efter att ha instruerat Lasse att uthållighetsträna Havana, så gick jag istället över till längre pass (precis så som jag lär in jaktfot och en tanke jag kommer ha med mig till nästa hund) och verbalt beröm när hon gick rätt. Jag hade troligen fått henne dit jag velat genom att skapa en förväntan vid min byxficka, men jag kan garantera att detta sättet gjorde att vi tog snabbtåget till vår slutdestination, istället för godståget.

När jag hade tillgång till filmare/TL, så passade jag även på att köra igenom några andra moment såsom zäta, inkallning, dirigeringsapportering (”utanför” filmen kollade jag även av ruta och hopp apport):

• ZÄTAT var grymt och då framförallt läggandet. Det vi behöver fila på är naturligtvis fotgåendet, men i övrigt wow liksom!
• INKALLNINGEN har en riktigt bra helhet. Bra tempo, fina skiften och en bra ingång. Däremot måste jag belöna upp handtecknet litegrann.
• DIRIGERINGSAPPORTERINGEN har också en fin helhet. När någon annan lägger ut så glömmer hon konan, men på plussidan så har hon full koll på vilken apport hon ska ta. Detalj som behöver putsas på – ordförståelse till konan.
• HOPP APPORT finns inget att klaga på och i och med hennes rygg inget jag kommer nöta. Vi får poäng och de är ganska bra. Det får räcka.
• RUTAN känns riktigt stabil här hemma, så det blir att testa av den på en större yta, för att utvärdera huruvida hon har koll på läget.

En dryg vecka kvar till tävlingen i Varberg – ”hur svårt kan det va?!”.

NÄR DET ÄR LÖNSAMT ATT GÖRA FEL

I helgen har vi tränat i Halmstad Hundarena både lördag och söndag. Vi har fått den perfekta störningsträningen tack vare kurser som hölls samtidigt. Guld värt när det kommer tävla andra hundar samtidigt som ens egna och oerhört svårt att få till på ett bra sätt. Alla hundarna har gjort fantastiska pass och jag hoppas att att de har bra minnesbilder med sig till på söndag.

I lördags fick Xanté träna kon-, rut- och dirigeringsskick. Att använda rutan och dirigeringsapporten som belöning har visat sig vara ett bra val för honom. Stressen har minskat, fokuset ökat och först när han ligger i rätt nivå blir han skickad till ruta eller apport.

När det gäller dirigeringsapporteringen valde jag att göra det extra svårt. Passet innan hade vi nämligen kört en högerruta och den stod fortfarande kvar på samma plats. Valde att börja med höger apport. Här märkte jag att han var allt för låst på rutan, eftersom han sprang åt höger fast jag tydligt visade vänster. Det ingav inte allt för stora förhoppningar vad gällde högerapporten, i och med att rutan stod där den stod, men tji fick jag. Tydlighet hos matte och fokus hos hunden bevisar att allt är möjligt. Wiiieee!!!

Igår valde jag nya moment – zäta, hopp apport och vittring. När det kommer till zätat så har jag haft problem att hålla honom på rätt nivå. Lagom ger korrekta skiften, för högt ger chansningar och jag har inte riktigt löst problemet att det inte ska löna sig att göra fel. Visst han får ett ”nej” och vi gör om, men det är fortfarande lönsamt att göra fel.

På förmiddagen, innan vi åkte till arenan, testade jag därför att lägga en boll bakom honom. Boll är nämligen hans favorit och gör dessutom att han ökar i stress. Hur tänkte jag då, undrar ni säkert? Jo, problemet är ju att han chansar när han ligger för högt, men nu hade han helt plötsligt något att ”förlora”.

Husse & Vannis – a match made in heaven!

Första försöken blev det fel, men när han insåg att bollbelöningen uteblev, så började han koncentrera sig och  gjorde alla skiften rätt efter det. Självklart inser jag att inget är befäst och kanske är det bara nybörjartur, men min förhoppning är att vi har hittat en varaktig lösning på vårt problem.

Dagens bästa var helt klart vittringen. Jag har kört några pass här hemma, där jag gömt pinnen i gräs och lagt de andra pinnarna framför, eftersom det är samma sak här – för högt i aktivitetsnivå är lika med fel beslut. För att underlätta använde jag mig av en väl vittrad pinne, som legat i min ficka ett tag och tog med honom fot runt, när pinnarna lades ut (vill inte att han ska trigga mer än nödvändigt). Farten han hade ut till pinnar sade mig att det skulle gå åt pipsvängen, men faktum var att hjärna och näsa samarbetade  fint, trots hans ”höghastighetsarbete”, för när han gick över den rätta pinnen, så tvärvände han och plockade självsäkert upp den. Top notch!

Finaste Limpan ❤

I lördags fick Limpan en välbehövlig vila, men igår smygstartade vi träningen igen. Apportering, inkallning och ställandet kommer tränas på promenaderna, så igår filade vi lite på hoppet och fria följet.

På hoppet belönade jag uthopp och sättanden. Inga problem där inte. Vad gällde fria följet tänkte jag använda mig av boll för att öka akitivitetsnivån lite, men se den gubben gick inte. Hon betedde sig lite som på tävlingen, allmänt ofokuserad och svår att sätta. Gah!

Efter några försök lade jag ner det, men som den envisa person jag är, så ville jag inte ge mig. Jag menar, det ska ju gå att få till, så jag bytte ut bollen och använde mig istället av vaniljbulle. Hepp, vilken skillnad. Helt plötsligt var min trippande hund tillbaka. Fina, snabba sättanden, bra fokus och en grym känsla. Yey!

Bara att inse, än så länge är bollen inte värt att anstränga sig för när man är trött. Godisbelöningar utanför boxen är däremot en helt annan femma. ”Hur svårt kan det va?!”.

NOTE TO SELF – LÄGG INTE KÖTTBULLE I RUTAN

I onsdags var vi i Halmstad Hundarena, tillsammans med ett gäng träningssugna lydnadsnördar. Här erbjöds vi ny tävlingsledare och lite publik, vilket resulterade i grymt bra störningsträning och ett ypperligt tillfälle att köra igenom Limpan i tvåan.

Note to self – lägg inte in köttbulle i rutan så att hunden ser det. Det skapar enorma låsningar under resterande program.

Tycker nog allt att vi har en ganska bra helhet (speciellt om man betänker att vi bara tränat i 4.5 vecka), men samtidigt en hel del detaljer som måste putsas till, så när jag och Lasse hyrde en halldel i arenan, så låg fokuset på fria följet och apporteringen.

Vad gäller fotgåendet så kändes det mycket bättre. Ända ”nackdelen” är att hon efter våra vänstersvängsträningar, börjat överkompensera med rumpan och hamnar snett bakom mig i halterna. I övrigt var känslan fin och fokuset likaså.

Apporteringen funkar ju inte alls som jag tänkt och det visar bara att bara för att man har en retriever, så kommer inte apportering automatiskt. Hon reagerar precis likadant som när vi introducerade dummies och vilt, ”Ja, den ligger här. Vad ska jag göra?”. Istället för att försöka lösa problemet ”momentmässigt”, så valde jag jakt- och kamplek. Hetsade henne och skickade på ”yah” och så fort hon greppat och vänt in, så berömde jag och avslutade med kamp. Naturligtvis med apporten som kampleksak. Sista skicket blev riktigt bra, så jag tror nog bara vi behöver köra några pass till, för att det ska sitta.

Även Xanté fick lite träningstid och här låg fokuset på dirigeringsapportering. När vi tränar själva så har jag ju ingen möjlighet att få till retningen som en tävlingsledare tillför, när denna lägger ut apporterna.

Här ville jag belöna upp konskicken, fast att dragningen låg ute vid apporterna och de första skicken tänkte han inte konen överhuvudtaget, utan satte full spätta mot mittapporten. Visst, jag hade säkert kunnat få stopp på honom, men jag vill inte belöna feltänk, så det var bara att göra om och göra rätt. Dagens guldkorn var helt enkelt när jag skickade honom på vänskerapporten och när han på vägen ut tittar på mitten, men väljer bort den. Lycka!

Sedan var tanken att nöta konskick, efter att Lasse varit ute och petat på apporterna. Tyvärr gick han upp mer och mer i stress, började chansa och tillslut sprang han inte ut alls. Tack vare Lasses påpekande, så stoppade jag bort kampleksaken. Istället fick han springa ut och runda konen och som belöning springa tillbaka till mig, för att göra om igen. Jackpotten blev att få hämta en apport, men bara om han gjort ett fint konskick. Inte ett fel! ”Hur svårt kan det va?!”.