OM MAN LETAR NOGA, KAN MAN ÄNDÅ HITTA GULDKORN

Dagens provstart i öppenklass var milt sagt en smärre katastrof, där Xanté både gick ut hand på vattendirigeringen och bestämde sig för att det var en bra idé att tugga på duvor. Vad det beror på kan bara snillen (läs jag) spekulera över och några alternativ är för trött hund (har tränat ganska tufft i veckan), för laddad hund (mycket skott och nära till parkamraten, en hund med smärta ( återigen tuff träning i dito terräng) eller bara en dålig dag, men när det kommer till kritan så spelar orsaken ingen roll, för tyvärr är det en nolla hur man än vrider och vänder på det. På plussidan (något som var lite svårare att hitta idag), så gjorde han ett fint markeringsarbete.

Provupplägget var riktigt roligt och väldigt jaktlikt. Vi gick på walk-up och jag fick börja med en enkel på vatten och när den var inne så fick min parkamrat en enkel på land, där kastaren stod på en klippt stig och kastade in i skogen. När den var inne så bytte vi plats och därmed även uppgift. En enkel på vatten för min parkamrat och en enkel på land för Xanté. Hans markering däremot hamnade på den klippta gräsgången, något som inte är helt ypperligt för en laddad hund och på vägen in, så rök den första duvan.

Vidare till en vattendirigering för min parkamrat (vars hund tyvärr inte fick in den), ett kortare fotgående och sedan var det dags för min vattendirigering. Inte nog med att Xanté inte ville gå i vatten, knappt ens efter jag tagit hem och skickat om, han gick dessutom fullständigt ur hand. I veckan har han fixat dryga 100 meters dirigeringar, men en ”simpel” 30 meters visade sig vara allt för svår. Speciellt när han kom upp på andra sidan och insåg att ”hej, här landade det ju en duva lite tidigare”. Vi kan väl lugnt säga att jag var mindre nöjd med honom, än mer.

0.jpg

Vidare till vår dubbelmarkering (parkamraten fick sin först), där den först kastade hamnade i en pöl c:a 40-50 meter ut och den sist kastade hamnade på andra sidan ett mindre vattendrag – det var duva nummer två. Markeringsuppgiften i sig löste han fint, men när han kom tillbaka på rätt sida, så började han med att lägga ner och skaka sig (händer aldrig), ta upp och springa en bit till, för att sedan lägga ner igen och börja tugga på duvan. Här någonstans brast mitt tålamod och jag röt i med ett rejält ”nej”. Vips, så var duvan i hand, men då var loppet redan kört.

Jag fick trots detta hämta den kvarvarande markeringen och här valde jag att låta honom lösa det helt själv. Jag gissade nästan på att han skulle försöka leta väg, vilket han även gjorde, men jag var iskall och väntade ut ett beslut. När han tillslut valde att gå i vattnet, så berömde jag med ett ”bra” och sedan valde jag att stötta med en inkallningsignal på halva sträcka hem.

Som avslutning fick vi även vara störning till vår parkamrat och fick därför en markering när dennes hund var på väg in från söket. Återigen en fin markeringsuppgift och den här duvan landade hel i min hand och efter att ha tröstshoppat upp en halv förmögenhet, så ställdes hjärnan om från bittert nederlag, till ”nu jävlar ska vi lösa det här” och direkt jag kom hem, så tog jag med mig hund och Lasse till sjön. Att strandragga är ingen lösning, vare sig på markering eller dirigering och därför ville jag testa att öka förväntan efter en igång, med hjälp av en boll som kastades över huvudet.

Första försöket fick jag ta hem honom, eftersom han precis som på provet, letade bättre vägar att gå i, men allt eftersom tiden gick, så blev igångarna mer distinkta och det fanns ingen tanke på att leta bättre ställen. Sista skicket på ”linje” (skickade som på dirigering, men ingen apport var utlagd) gick riktigt bra. Knölig igång, med fullt fokus framåt. Imorgon kör vi ett eller två sådana pass till, sedan blir det bära och behandla vilt väl måndag-onsdag. Vila torsdag-fredag och andjakt på lördag och på söndag ger vi oss på ett nytt försök till en etta. ”Hur svårt kan det va?!”.

Som avslutning så testade jag räv (ett rävskinn jag tröstshoppat på plats) på alla hundarna, där jag drog ett släpspår med skinnet och gömde det i ett ”gryt” i rastgården. Alla var helt spontana och förutom Whiskey, som kom av sig, så levererade alla stolt in skinnet till oss. Wiiieee!!!