FRITT FÖLJ – inlärning på mitt sätt

Fritt följ – ett komplext moment, men samtidigt så enkelt. Allt handlar om ATTITYD och GLÄDJE, den viktigaste grunden till ett moment som ger en bra känsla och inte en känsla av misslyckande. Hur hittar man då dit? Man låter det ta TID! Jag har inte tränat hund speciellt länge, men på kort tid så har en hets infunnit sig i tävlandet. Allt ska gå snabbt, man ska inte stöta på patrull och helst av all så ska man inte behöva träna speciellt mycket. En ekvation som naturligtvis inte går ihop. För att få bra RESULTAT, måste man lägga bra GRUNDER och man måste skynda LÅNGSAMT. Det är helt enkelt omöjligt att stressa fram.

Jag får ofta höra att mina hundar har en fantastisk attityd, vilket jag naturligtvis blir väldigt glad över att höra. Det visar att jag tänker rätt när jag lär in mitt fotgående. Glädje är den viktigaste komponenten i ett bra fritt följ. Detaljer är något som kommer LÅNGT senare -om jag ens bryr mig om det överhuvudtaget- för utan helhet spelar det ingen roll hur fina detaljer du har, medan du kan ta dig ganska långt på en fin helhet utan perfekta detaljer.

Ett av de vanligaste momenten som mina kursdeltagare/privatare vill ha tior på är just fritt följ -ett moment som i praktiken är omöjligt att få en tia på, om man ska ha en korrekt bedömning- och visst ser det häftigt och kanske rent av enkelt ut, när man ser en duktig elithund på lydnadsplan. Det många inte vet är hur mycket TRÄNING det ligger bakom ett riktigt bra fotgående. Jag kan naturligtvis bara tala för mig själv, men Bacardi har blivit ”hjärntvättad” sedan hon var c:a 8 månader -på frivillig basis naturligtvis- och när hon gick som bäst, så tränade vi fotgående 10-15 minuter. Om dagen! Inte ens då fick hon en tia. Någonstans där kanske man inser hur mycket tid man måste vara beredd på att lägga ner, om man vill ha ett riktigt bra fritt följ.

På de andra hundarna ser INLÄRNINGEN precis likadan ut -bortsett från Baily- Hjärntvätt på frivillig basis. I stort sett det enda momentet jag shejpar fram. Jag låter det ta tid och jag bryr mig inte om detaljer -detaljer kan man alltid peta på i efterhand- Jag har försökt förklara, men är inte alltid helt hundra på att informationen går fram, så igår spelade jag in de grunder JAG tycker är viktigast.

Anledningen till att jag kastar belöningen, är för att bryta kontakten. 

Jag börjar med första steget redan när mina hundar är valpar/unghundar, ute på promenaderna. Varje kontakt på vänster sida ger belöning. Inga kommandon, jag bryr mig inte om position och jag bryr mig inte om ögonkontakt. Det VIKTIGASTE är att du som förare är TYST och låter hunden lista ut vad det är som ger belöning. Det vanligaste ”felet” -i mitt tycke- är att börja locka på sin hund, för att få den uppmärksam. Anledningen till det antar jag är att man vill att det ska gå fortare fram, men ni gör er själva en björntjänst. Låt det ta tid. Det är värt det i slutändan. Första stegets ”hjärntvätt” pågår länge -låt säga 2-3 månader- och fortfarande UTAN kommando. När hunden har börjat fatta att det är fantastiskt kul att vara på den vänstra sidan, så börjar jag lägga på uthållighet. I början handlar det bara om några steg, efter att hunden kommit in vid sidan och fortfarande utan att jag bryr mig om positionen. Väljer hunden att bryta och göra något annat, så är det ingen fara. Inget kommando har förbrukats och du kan lätt backa tillbaka för att göra hunden säker igen. Den enda som ”förlorar” är hunden, som mister sin belöning. Har ni tränat tyst och utan att curla er hund, så kommer den ganska snabbt fatta galoppen och uthålligheten går att öka ganska snabbt. Dock får man ALDRIG glömma att variera när man ger sina belöningar. VÅGA utmana och hitta gränsen för din hunds uthållighet, men glöm inte att belöna första kontakten lika ofta -variation av belöningar, när och hur vi ger dem, samt tempoväxlingar är bra grunder i ett lyckat fotgående- Jätteviktigt, så fuska inte! När fotgåendet ser någotsånär ut som du vill ha det, först då döper man det. Låt hunden sluta upp vid din vänstra sida och gå där några steg, innan du berömmer med ett verbalt ”bra”, lägger på kommandot ”fot” -bra och fot går naturligtvis att byta ut mot andra ord- och sedan belönar med godis eller dylikt. Svårare än så här är det inte, MEN det är går inte att lära in på en kafferast. Det tar tid, det går aldrig att komma ifrån och det här sättet funkar tyvärr inte fullt ut på alla individer -Tequila är en sådan hund som inte gärna tränar på sin fritid- De allra flesta – absolut, men inte alla. Hunden måste tycka att det är roligare att få en godisbit, än att lukta på tikfläckar och den måste gilla att träna på sin fritid, dvs promenaden. Och visst kan man använda leksaker på de hundar som gillar det mer än godis, men tanken är en snabb belöning, som man inte behöver bråka om att få tillbaka. Konflikter ger ingen lyckad hjärntvätt.

Lycka till!

LÄSARÖNSKNING – hur jag lär in vittringen

Ett av det största problemet i hundträningen, är hur vi VÄRDERAR saker. En pinne i skogen, har vi inga problem med, hur våra hundar hanterar. En pinne med två klossar, är det världens undergång, om samma hundar tuggar på. En kotte, som kastas in bland andra kottar, hittas varje gång, av våra fyrbenta vänner -vilket vi även tar för givet- En liten pinne bland andra små pinnar, skapar sådan stress hos oss, eftersom vi vet vad en sådan pinne är värd i tävlingssammanhang. Värdet på pinnarna skapas av OSS och därför är det även vi, som måste se till att ta bort den värderingen. En pinne, är en pinne -med eller utan kloss- och ingenting annat.

Baily var den första hunden, som jag lärde in vittringen på. Fråga mig inte HUR jag gjorde, för det kommer jag faktiskt inte ihåg. Vad jag däremot vet, är att det i stort sett aldrig funkade och en av orsakerna till det, tror jag är FART. Då tyckte jag att farten var viktig -vilket den visserligen är, men inte under inlärning- med fart kommer stress och med stress kommer oundvikligen dålig sortering. Lite katten på råttan, råttan på repet. Ibland kan hundarna fixa det i alla fall, men i många fall leder det till fel pinne och/eller tugg och inget av alternativen är att föredra, när det gäller vittringen. Jag väljer numer att ALLTID sitta nära pinnar och hund, under inlärning, för att få så perfekt aktivitetsnivå som möjligt. Fart och avstånd, är det absolut SISTA jag lägger in och då endast, när jag känner att momenten ”sitter”.

Denna metoden -som jag använder nu- använde jag första gången på Bacardi och sedan har jag gjort på liknande sätt, med Tequila, Whiskey och nu Xanté. Det är inte säkert att den fungerar på alla individer och det finns säkert lika många alternativ, som det finns hundtränare. Vad jag däremot är ÖVERTYGAD om, är att lära hunden att ”tvivla” på sina ögon och endast FÖRLITA sig på näsan -bara för att pinnen inte syns, så är det inte säkert, att den inte ligger där och med jämna mellanrum, väljer jag att dölja min rätta pinne under en näve gräs, eller som i det här fallet, en vedkorg- Kommer man på en tävling i ett ridhus och hunden råkar sparka sand över pinnen, så vill jag inte att den bara ska leta igenom de synliga pinnarna, utan lita på sin näsa och leta tills den rätta pinnen hittas.

I och med att jag vill lära hunden att leta med näsan och inte ögonen, så är vedkorgen ett bra alternativ på vintern -dessutom lär den sig skillnad på trälukt och min lukt- Resterande tid börjar jag ALLTID i högt gräs och ALLTID med en pinne. Mitt kommando ska innebära ”sätt på näsan och hitta min doft” -har man en synligare pinne, så hittar hunden självklart den, men frågan är ju om den använder näsan, eller letar med ögonen- Sedan jobbar man successivt in synliga pinnar -fortfarande med den rätta pinnen dold- tills dess att den rätta pinnen ligger tillsammans med de andra pinnarna. Hur lång tid det tar, är högst INDIVIDUELLT och felet vi oftast gör, är att stressa fram resultat.

Mitt tips är att låta det ta tid, för när hunden väl har fattat vad momentet handlar om, ja då spelar det ingen roll om de andra pinnarna är vittrade eller inte och PERSONLIGEN så tränar jag aldrig med vittrade pinnar. Inte ens när vi tränar för eliten. Att de andra pinnarna bär doft av både dig och tävlingsledare -plus en massa andra dofter dessutom- är oundvikligt och det är ganska löjligt att tro, att hundarna inte skulle känna lukten av tävlingsledaren, bara för att denne använder en tång. Betänk även att samma tång, har dessförinnan hållit i din pinne, med din vittring, vilket innebär att ALLA pinnar -mer eller mindre- luktar dig. En anledning till att jag slutat koka/frysa pinnar och inte är rädd för att använda de pinnar jag tagit i idag, till min vittringsträning imorgon. Min hund ska leta efter den pinne, som luktar MEST mig, för dagen.

Inlärningen som jag skriver om nu och som dokumenterats i filmen, går lika lätt att överföra till utemiljö och gräs. Glöm inte att låta det ta tid. Skit i att lägga på tempo. Bli inte frustrerad om hunden börjar köra plockepinn, eller tugga på pinnarna. Bara andas och backa bandet, för detta är ett moment, som kräver STORT självförtroende hos hundarna och det är inget som växer under press.

Dag I-V steg för steg

DAG I – Jag började med en ensam pinne i vedkorgen, för att förknippa vedkorg, med att sätta på näsan och sätta på näsan med att hitta min lukt. Redan här är det mycket troligt att någon av vedklabbarna, eller tändveden -som dessutom påminner om vittringpinnar till utseende och lukt- bär min vittring. Vi tränar två korta pass under dagen.

Xanté fattar konceptet snabbt och letar efter min pinne, trots att den inte alltid är helt lätt att få tag på.

DAG II – Jag vill ganska snabbt lägga in de synliga pinnarna, eftersom jag tror att man ganska lätt fastnar i ett delmoment för länge och därigenom skapar ett moment i momentet. Här gör jag en liten miss, eftersom han vid första försöket plockar ALLA synliga pinnar -han har alltså redan fattat värdet av pinne, bara inte kopplat vilken pinne som ger belöning- och jag tar emot dem med handen, för att sedan lägga ut dem igen. Egentligen ingen större fara, eftersom jag just nu INTE vill att han ska fokusera på dem, utan leta i korgen och därmed spelar det ingen roll vad de andra luktar. Vi tränar två korta pass under dagen.

Efter att ha plockat alla de synliga pinnarna och inte fått någon belöning, så hjälper jag honom genom att peka på korgen igen och när han hittar min pinne och fått belöning för det, så ignorerar han de synliga pinnarna, sätter på näsan och letar i vedkorgen.

DAG III – Eftersom Xanté verkar koppla ganska snabbt, vad det är jag vill, så flyttar jag nu ut korgen från dess hörn, ställer den på våran ”utställningsmatta” och lägger dit synliga pinnar i en rad, där korgen  utgör ”mittpinnen”. Jag varierar genom att låta pinnen ligga bland de andra pinnarna och i vedkorgen, varav större delen av passen innebär att leta i vedkorgen, eftersom jag fortfarande inte vill lägga för stort fokus på de synliga pinnarna. Synliga pinnar ska innebära, lita inte på ögonen. Vi tränar två korta pass under dagen.

Jag börjar passet med att gömma pinnen i korgen, för att återigen påminna ”vi letar med näsan och inte med ögonen”. Vid några tillfällen testar han att plocka en av de ovittrade pinnarna, men när det inte ger utdelning, så sätter han på näsan och då hittar han OUNDVIKLIGEN rätt pinne varje gång.

Jag utmanar även ödet -skulle det inte funka, så backar man bandet- genom att lägga in min pinne bland de andra och han förvånar mig, genom att använda näsan och leta igenom ALLA pinnarna. När han hittar rätt, då är det ingen tvekan, oavsett hur nära ”fel” pinne den ligger.

DAG IV – På dagens pass väljer jag att ställa korgen lite i bakgrunden och lägga raden med pinnar, lite för sig själva. Varierar genom att lägga pinnen i korgen, eller i raden med pinnar. Vi tränar endast ett pass

Jag börjar med att lägga pinnen i korgen, för att påminna om att näsan ska på. De flesta gångerna, ligger dock pinnen i raden av pinnar. En gång tänker Xanté fel och plockar fel pinne. Som tur är ligger den rätta i korgen, så det finns ingen möjlighet, att han kommer lyckas med att hitta rätt pinne, utan att koppla på näsan. Resterande gånger är näsan på och han plockar SJÄLVSÄKERT rätt pinne, när han får vittring på den.

DAG V – Testar att göra en ”tävlingsmässig” vittring och Xanté använder näsan fint. Efter att ha lyckats två gånger, slutar vi medan vi är på topp -inte helt vanligt när det gäller mig, som gärna vill testa en gång till-

Det sista steget -alltså dag 5- kommer jag nöta, innan jag överhuvudtaget börjar fundera på att lägga på avstånd och/eller fart. Jag kommer istället fokusera på att lägga pinnarna i olika formationer, variera antalet pinnar och då och då gömma den rätta pinnen, allt medan jag sitter NÄRA pinnarna för att få så liten aktivitetshöjning hos hunden, som möjligt. Jag har under de här fem dagarna använt SAMMA pinne hela tiden, något som behöver fasas bort, inom kort.

Det här är mitt sätt att se på inlärningen av vittringen och det finns naturligtvis variationer i det oändliga. För egen del försöker jag göra det så enkelt som möjligt, för hunden och ha så lite hjälper som möjligt, att jobba bort. Jag är av naturen lat och måste man inte, så gör jag inte.

HÄR kan du hitta ytterligare en variant på vittringsträningen. En variant som kan öka säkerheten och noggrannheten i hundens nosarbete.

LÄSARÖNSKNING – inlärning av rutan

Vad kul att det kom in lite önskningar på blogginlägg. För att inte inägget ska bli GIGANTISKT, så väljer jag att dela upp önskningarna på olika inlägg och först ut är, hur JAG lär in rutan. Det finns naturligtvis massor av sätt, mitt behöver inte alls var det som passar just dig, MEN det har funkat på tre hundar hittills -kanske skulle jag kunna filma en inlärning på Havana-

Jag har valt att blanda lydnads- och jakttänk i min inlärning, så tillgång till en egen gräsmatta, är att föredra -självklart går det ändå, men jaktbiten i inlärningen försvinner lite då- Jag väljer att sätta upp en ruta, UTAN band -viktigt att lära hunden betydelsen av de fyra konerna- i trädgården. Denna rutan flyttas inte, utan står kvar på vad som kommer bli en ”känd plats” -jaktbiten-

När jag börjar inlärningen, så lägger jag en boll SYNLIGT i rutan. Hunden sitter kvar på utgångspunkten, medan jag gör detta och när jag kommer tillbaka, så skickar jag hunden på ”yah”, men BARA om den tittar rakt fram, aldrig annars. Ganska snabbt lägger jag på kommandot som jag vill ha sedan -i mitt fall rutan- men de första gångerna sätter jag ”yah” framför, så kommandot blir alltså ”yah rutan”.

Efter några pass, där jag bara lägger bollen i rutan och sedan skickar, så lägger jag till YTTERLIGARE en jaktaspekt. Minnesmarkering. Det betyder att jag lägger bollen i rutan, som jag gjort vi de andra passen, men innan jag skickar, så gör jag något annat emellan. Minnesbilden -att jag lägger ut bollen- suddas ut något och det är första steget, till att jobba bort SYNINTRYCKET, av att jag lägger ut bollen. I samma veva börjar jag även minska synintrycket, av bollen, genom att göra en fördjupning i gräsmattan -till en början syns halva bollen, men tanken är att hålet tillslut ska vara såpass djupt, att bollen först syns, när hunden i princip redan ÄR i rutan-

Klicka på bilden, för att tydligare se min ”tanke”

När jag dolt bollen, så jobbar jag vidare på ”minnesmarkeringen”. Jag börjar med att lägga bollen i rutan -så att hunden se- när vi går iväg på promenad och när vi kommer tillbaka, så ställer vi upp i tävlingsposition och sedan skickar jag. Naturligtvis ökar jag tiden successivt, för att GRADVIS sudda synintryck och minnesbild:

• Lägg bollen, gör annat moment, skicka
• Lägg bollen, gör några moment, skicka
• Lägg bollen, gå på kissrunda, skicka
• Lägg bollen, gå längre promenad, skicka
• Lägg bollen, kvällskissa, skicka på morgonen efter

Jag arbetar även in ett ”pass-på-ord”, eftersom jag är skeptisk till att ”visa” hunden rutan –dels för att det ganska snabbt måste jobbas bort, dels för att hundarnasällan tittar dit man pekar, eftersom det är en ganska dominant handling, att böja sig över hunden- Redan de första passen lägger jag in mitt förberedande kommando, som är ”var är rutan”. När hunden sedan tittar mot rutan a.k.a. bollen, så skickar jag med kommandot ”rrrruuuutan”. När detta sitter kan man SE, hunden aktivt söka efter rutan med blicken och när den hittar den, så låser den rutan med blicken -ett mycket SÄKRARE sätt, än att försöka visa med handen, om du frågar mig-

Jag väljer även, att använda rutan som externbelöning. DOCK kan det innebära, att hunden blir lite väl fixerad vid rutan, under fria följet, men jag ser det endast som en positiv bieffekt -låsningen kommer försvinna, men glädjen för rutan bestå- Ett bra sätt att flytta rutan, från den kända platsen, till ett nytt ställe.

Jag ställer upp rutan och lägger in bollen, så att hunden ser och sedan tränar jag. Oftast blir det fritt följ, eftersom det innebär skick från olika ställen. Här är tanken att hunden ska lära sig leta KONER. För att hitta belöningen, MÅSTE man först hitta de fyra konerna. Här jobbar jag ganska mycket med avstånd och SYNLIG boll, för att verkligen utmana hunden och se till att den AKTIVT söker konerna.

VIKTIGAST av allt, är att INTE träna ställandet i rutan. 9 av 10 gånger -minst- skickar jag till belöning i rutan. Under inlärning ligger det ALLTID något där. Ställanden tränar jag på promenader och självklart testar jag om det även funkar som moment, men tanken hos hunden ska vara ”spring-fort-som-F-N-så-ligger-det-något-kul-i-mitten-av-de-fyra-röda-plupparna”.

Självklart går det att göra med targetplatta, eller godis -lägg dock godiset i en liten skål och kör sedan samma princip, som med bollen- och självklart finns det MASSOR med inlärningsvariationer. Det här är MITT sätt. Lycka till!

UPPDATERING 130322:

Började lära in rutan med godisskål på Xanté, men fick jobba bort det ganska snabbt, med tanke på att han vittrade in godisskålen på håll och alltså inte letade koner. Bytte ut mot boll, vilket funkade några pass, men sedan samma sak där. Nu har jag plockat bort bollen -han har ändå hunnit få ett hum om vad jag menar- och skickar honom utan belöning i rutan. Bollen får han först när han kommit rätt. Det har inneburit att han har testat att bara springa en bit ut och sedan stanna och vänta på belöning. Vid dessa tillfällen har jag helt enkelt brutit honom och gjort om, tills det blir rätt. Var inte oroliga för farten. Den kommer med säkerhet, jag lovar!