SM 2019 – magiska 400 poäng

Årets SM kommer gå till historien som det mest minnesvärda av många anledningar. Själva arrangemanget har varit katastrofalt på många sätt med dålig information till de tävlande eller i vissa fall ingen alls. Som tur är så har själva tävlingarna flutit på fint och umgänget på plats har jag verkligen inte kunnat klaga på. Vi har haft fantastiska dagar i Hallsberg med massor av skratt och galna upptåg.

Detta bildspel kräver JavaScript.

På fredagens lottning så drog jag ”spiken” med Limon, men eftersom hon löpte så flyttades vi till sista start på bana A (medan Sören, Stjärna och Xanté hamnade i första banvandringen och Jäger i den andra på bana B). För en gångs skull hade jag alltså möjligheten att banvandra med just den hunden jag skulle köra och inte som i vanliga fall – ett mellanting mellan alla hundarna.

Först ut av mina hundar var Xanté och redan när vi äntrade banan kände jag att han inte var med mig. Det är inte vanligt, men det händer och då brukar jag få med mig honom efter ett par skyltar, men inte den här gången. Han kändes låg och ofokuserad, varpå vi drog på oss en massa småfel. När han sedan rev andra hindret (han har aldrig rivit) valde jag istället att diska oss för att peppa upp honom. Att tävla ska vara roligt och fast vi tävlade på SM, så valde jag att behandla det som vilken tävling som helst – hunden före poäng!

Ny chans med Jäger och han gick som en dröm. Ett missförstånd vid hinder nummer två kostade oss en del poäng, men känsla var grym och när jag kom av banan, så kändes en finalplats ganska given. Vilken den också hade varit tills Dea påpekade att jag plockat in honom på fel håll på skylten ”stå framför, vänster ingång” – jag hade tagit in honom på höger sida. Så istället för en sjundeplats i kvalet, så slutade vi som nummer 23. Självklart ingen dålig bedrift med 50 startande, men ändå.

Nu hade jag alltså diskat en hund och schabblat bort en hund – bara en chans kvar alltså. Tredje gången gillt! Tror aldrig jag fokuserat så på en banvandring och medan jag väntade på att det skulle bli vår tur, så gick jag igenom banan om och om igen.

Limon hade jag tidigare skickat med Lasse till hotellrummet för att vila (och för att längta lite extra efter mig). Två hundar innan vår start plockade jag fram henne och hon var så där härligt pepp. När vädret sedan plötsligt ändrades från kvävande varmt till svalt, så kändes det ganska bra och vi gick in på banan med fullt fokus – både jag och Limon. Och den här gången var jag en grym rallyförare och jag lyckades styra runt henne utan att hon tappade sin härliga energi. Efter att vi lämnat banan så visste jag – vi var i final. Där och då var jag den lyckligaste människan på jorden och glädjetårarna rann ner för kinderna. Döm om min förvåning när vi dessutom lyckats på helt fantastiska 400 poäng! Dagens enda fullpottare, på dagens sista ekipage och med en löptik. Helt galet!

Eftersom kvalet hölls på två olika banor, dömt av helt olika domare, så förväntade vi ju oss naturligtvis två prisutdelningar (något man har på vilken vanlig mästartävling som helst), men icke! Dea & Stjärna som slutade som ohotad tvåa på bana 2, blev inte ens uppropad (vinnaren i den andra klassen tror jag slutade som femma eller sexa i den totala listan). Jag tycker det säger sig självt att man inte kan slå ihop två olika tävlingar, men arrangören tyckte uppenbarligen annorlunda. Och vid avtackning av kvaldomare, så kunde jag inte annat än att reagera på att de inte fick något – inte ens en liten blomsterkvast från ICA. Istället blev de (precis som pallen på bana B) erbjudna ett tuggben när det påpekades. WHAT? Bara att släppa och gå vidare!

Kvällen firades med bubbel tillsammans med den delen av vår Blågula familj som bodde på samma hotell och sedan var det bara att ladda om. Tanken var att fokusera tävling, men när vi på frukosten fick reda på att USB-stickorna med musik (något som arrangören propsat på att vi skulle använda) inte fungerade p.g.a. att det inte fanns något USB-uttag, så fick tävlingsfokuset backa till förmån för att försöka ordna musik till finalisterna.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Eftersom jag ändå skulle starta sist, så kände jag att jag kunde rodda i en Spotifylista och tillsammans med framförallt Sofia i speakertältet så lyckades vi ganska bra. En del deltagare hade tröttnat på allt strul och valde därför att markera genom att inte välja någon låt, vilket jag förstår helt och fullt, men de allra flesta fick ändå uppleva det magiska att få gå inte till sin och sin hunds egna låt.

Finalbanan visade sig vara en riktig utmaning för de flesta och många gjorde riktigt stora missar. Helt plötsligt var det inte alls lika kul att starta sist. Jag hade inget annat att göra än att vänta på vår tur och jag kände verkligen pressen. Speciellt då jag visste att det var en bana som passade oss som handen i handsken, men  när det väl var vår tur så visade sig Limon vara ganska trött och i kombination med mina nerver, så var hon till och från ganska svår att föra. Vi drog inte på oss några större missar, så när vi väl var klara så hade jag förhoppningar om att, om än inte stå på pallen, åtminstone klara att ta oss till landslaget. Något vi hade gjort om jag inte fått en felövning på en skylt vi aldrig fått något avdrag på – sitt, helt om höger, sitt. Jag var så fokuserad på att bara trampa runt på stället, att jag helt missade huruvida Limon var med eller inte. Det var hon inte visade det sig och alla domare drog -10 poäng för mer än 90° vinkel i förflyttningen.

Så surt! Men samtidigt är jag så här i efterhand glad över mina småmissar, för annars hade jag varit övertygad om att vi gjort en felfri bana och då hade smällen varit så mycket hårdare. Och ärligt talat – nu när jag landat så är jag otroligt nöjd med vår 12:e plats och jag tror faktiskt inte jag kunde blivit gladare än jag var på kvalets sista start – inte ens om vi vunnit! Stort tack för alla gratulationer (av antalet fb-kommentarer att bedöma kunde man nästa tro att jag vann) och stort tack till vår Blågula familj och alla fina vänner som grattade på plats. Utan er hade detta SM absolut inte varit vad det blev.

Vill även passa på att lyfta fram alla fina Blågula som kvalade till årets SM:

_DSC4824.jpg

Blågul’s Limoncello – 400 poäng i kvalet (vinnare bana A) samt  12:e placering i finalen
Blågul’s Jägermeister – 332 poäng och 23/50 i kvalet (bana B)
Blågul’s Allra Coolaste Polare – disk (bana B)
Blågul’s Hidden Star – 383 poäng i kvalet (tvåa bana B) samt 9:e placering i finalen
Blågu’s Minttu – 290 poäng och 34/50 i kvalet (bana B)

Planerna för SM 2020 är redan på bordet, hotellet är bokat och en coach till de Blågula som kvalar är redan bokad. Nu kör vi – ”hur svårt kan det va?!”.

DAGS FÖR EN VÄLBEHÖVLIG RALLYPAUS

På senare tid så har jag känt att rallylydnaden inte känns lika motiverande längre. Att hela tiden ”jaga” SM-poäng tär på glädjen i själva tävlandet och när man ser på årets sjukt höga kvalsnitt (98.4 poäng var snittet på sista ordinarie platsen till SM), så känns det verkligen inte som att felmarginalen ökar till nästa år och till dags dato så har jag tävlat drygt 120 mästarklasstävlingar sedan 2011, samt kvalat/deltagit på alla SM – kanske är det dags att ta en välbehövlig rallypaus? Speciellt när varken tränings- eller framförallt tävlingslust väljer att infinna sig.

 

1nacksving.jpg

Rallyglädjen är nere för räkning.

Självklart blir det rally-SM även i år, men efter det kommer nya mål kommer sättas upp. Äntligen ska Tila få en ärlig chans att knipa ett lydnadschampionat och Limon & Xanté ska drillas stenhårt vad gäller jaktbiten, med godkänt KKL och ettor i öppenklass, som slutmål i år. ”Hur svårt kan det va?!”.