När jag påbörjar detta inlägget så finns Baily ännu med oss, men nu när ni läser det har han passerat regnbågsbron. Detta är mitt sätt att bearbeta ett tufft beslut. Faktiskt vårt första tuffa beslut. Vi har egentligen vetat ett tag nu att det är dags att släppa taget, men som alla andra gripit efter halmstrån. Han kör sina tricks, han steppar och skäller, han snor grejer som han vill byta. Allt det där vanliga som är Baily. Men mitt i allt det ”vanliga” så har det smugit sig in en desperation. Han vill för mycket och han gör det för vår skull. Han vet att vi vet och han vill inte att vi ska bli ledsna. Det är sådana de är, våra fyrbenta vänner.
Nu börjar dock dagarna då hans kropp jobbar emot honom bli allt fler än de där kroppen jobbar med honom. Istället för att med relativ lätthet kunna hoppa upp i soffan eller sängen så tvingas han antingen ta hjälp av oss eller rent av avstå. Han ramlar allt oftare och det hör numer till vanligheten att han tappar bakändan under promenaderna. Man ser på honom hur jobbigt det är att vara beroende av hjälp och även om huvudet är piggt och viljan stark så är det dags. I skrivande stund är det nio dagar kvar. Nio dagar där vi tar oss möjligheten att vara egoistiska. En chans för oss att ta in att vår bästa Bailan Bus inte kommer finnas med oss längre. En chans för oss att skämma bort honom. Inte för hans skull. I nuläget är det bara oss det handlar om. En chans att kunna säga farväl.
Men minnena får vi ha kvar. Jag minns bland annats vår andra lydnadstävling i ettan. Platsen visade sig bli en rysare. På vardera sidan om Baily låg det två springer spaniels. Efter halva platsen hördes ett skott och simultant stack de båda hundarna till sina mattar.Själv tittade han mest förvånat åt än det ena hållet, än det andra och såg mest ut att fundera överallt utrymme han precis fått. Dock låg han kvar, jag kunde pusta ut och vi var uppflyttade i tvåan.
Eller den där gången han som färdigbakad lydnadschampion skulle göra sitt MH. Då hade jag nämligen inga planer på något SM, utan istället skulle vi satsa på brukset. På vägen in hittade han en kissfläck från en löptik och så här i efterhand var det ganska skrattretande hur den stackars figuranten fick jobba för att få honom att leka. Om det funkade? Skulle inte tro det. Som om inte det var nog så fanns det inte på världskartan att han självmant skulle lämna min sida, något jag försökte påtala för både figurant och beskrivare. Jag provade att göra som de föreslog, dvs ta ett steg framåt när trasan hade farit iväg, men det tog Baily bara som en stegförflyttning och satte sig snällt vid sidan så fort jag stannade. Tillslut fick jag tillstånd att ge honom ett frikommando så på avståndsleken sa jag ”hopp & lek” när han skulle springa iväg. Tanken var självklart att han skulle ut till figuranten, men Baily hade andra planer. Husse stod ju uppe i klubbstugan och själv hade han fått nog av alla dessa dumheter, så han satte helt sonika full fart dit istället. Jag fick stopp på honom i sista sekunden, kallade tillbaka honom och beskrivningen kunde fortsätta. Bailan i ett nötskal.
Någon utställningsstjärna blev han aldrig. Han har aldrig gillat hantering så när vi skulle ställa upp honom blev han stel som en pinne och några vinklar gick inte att få fram. I lydnadsträningen hittade vi ett knep, nämligen fjärrskiftet ligg-stå, som vi använde oss av på nästa utställning. Lasse ställde honom men fick inte riktigt till det, vilket innebar att han vid flertalet tillfällen lade och sedan ställde Baily. Troligen trodde domaren att Bailan lagt sig på eget bevåg, för på kritiken stod det att han var ”a nice dog, but a bit tired”.
Det där med att älska kebabpizza höll på att kosta oss vårt förstapris i NKL. Större delen av provet var avklarat, men vägen ner till vattnet var ganska brant så vi fick möjlighet att koppla hunden för att kunna ta oss ner säkert. Väl nere på vägen skulle vi koppla loss och när man kopplat loss, då är det slut. I alla fall resonerade man så om man hette Baily. Han for iväg som ett skållat troll med sikte på sin externbelöning – kebabpizza. Precis innan hundstoppet fick jag stopp på honom och precis som på MH:t fick jag kallat tillbaka honom. Domaren sa ”när provet är slut kan du få förklara för mig vad det där handlade om” och så fortsatte vi bedömningen. Det blev ett förstapris trots fadäsen och domaren fick sin förklaring. Efter det var Bailan ökänd.
Med sin stora personlighet har han aldrig gått någon obemärkt förbi. Han har charmat gäster med sin byteshandel, sina steppande steg och sina tricks. Han har ofta fått orden ”det blir bättre när han blir äldre” när domare misstagit honom för en unghund, snarare än den veteran han var. Huvudet har aldrig blivit gammalt. Bara kroppen. Det är dags nu. Medan han fortfarande har någon värdighet kvar och där vi kan sträcka på oss och säga ”vi valde det bästa för Baily, även om det inte var det bästa för oss”. Grattis på födelsedagen älskade Vite Riddare och sov så gott. Vi ses!
kennelblagul 