NU LIGGER VI I HÅRDTRÄNING

Efter Limons jaktprovsdebut i Norge så fick jag lite blodad tand, så nu ligger vi i hårdträning för att kunna starta OCH få ett förstapris i Halmstad 24-25 oktober.

Inför Norge så lade vi mycket fokus på att få henne att förstå att man ska apportera dummies och nu ska jag föra över samma princip på vilt. Problemet är inte att hon inte gillar dummies/vilt, utan snarare att hon inte riktigt fattar vad hon ska göra med det när hon hittar det. ”Visst det ligger här, men vad vill du jag ska göra åt det”, tycks hon tänka.

För att få ordning på ”dummieproblemet” så började vi med tennisbollar och när hon förstod sökuppgiften, så bytte vi bara ut bollarna mot dummies. Nu med viltet så ligger fokus på att inte tänka, bara handla. Vi har haft lite konflikt med kråka tidigare -ibland är jag tyvärr inte världens smidigaste hundtränare- vilket jag nu måste jobba med.

Efter ett par ”viltpass” så tror att jag hittat ett sätt att komma runt problemet -genom att kasta korta markeringar och hetsa henne lite- Går hon ifrån så påpekar jag bara att hon måste ha med sig viltet och när hon sedan bär det så berömmer jag MASSOR. Nu gäller det bara att avancera långsamt framåt, men ”hur svårt kan det va?!”.

TENNISBOLLSSÖK OCH SUDDADE MEMORYS

Den senaste månaden har jag tragglat -från och till- med Limon och hennes sök. Eller kanske snarare frånvaron av ett sök. Någonstans på vägen har jag gjort fel och/eller gått för fort fram. Men jaktprovsdebut nästa helg känns det som ett oövervinnerligt projekt, men skam den som ger sig.

Vi började helt enkelt om. Till en början valde vi att träna på ett och samma ställe, så att hon skulle förknippa platsen med ett beteende. Slängde ut 15-20 tennisbollar och lät henne sedan hämta ett par stycken. Som retning/dragning hade jag även med några av de andra hundarna, så att efter de hade sökt så kunde jag testa att skicka ut Limon igen.

Det funkade ganska bra bortsett från en sak – det här med att befästa inkallningssignalen på vägen in. Det funkar toppen, OM man inte råkar ”döpa” något felaktigt. Limoncello trodde nämligen inte hon skulle ta bollarna om jag inte blåste ”hit”. Ett litet dilemma, eftersom jag inte ville fortsätta ge henne ett ”kommando” att apportera, samtidigt som jag naturligtvis ville att hon skulle plocka upp det hon hittat. Jag fick helt enkelt blunda och låta henne själv komma på vad det var som lönade sig. Tillslut verkade hon lägga ihop två och två, genom att titta på de andra och bollarna kom in utan hjälp.

Pass efter pass så har hon fått hämta in fler och fler bollar och vi har dessutom bytt område. Igår slängde jag återigen ut 15-20 bollar, men ingen fick hämta. Istället tog jag med henne ut idag. Själv och därmed utan stöd från de andra. Måste säga att det funkade över förväntan. Fem bollar kom in ganska enkelt, sjätte fick hon söka lite efter, tog ny mark, vilket lönade sig. På den sjunde såg jag att självförtroendet dalade lite. Tempot sjönk och hon rullade sig i en kobajs. Påtalade naturligtvis att det INTE var okej, kallade in och skickade om. Hon tog ny mark, men var fortfarande osäker och kom in tom. Skickade ut henne ytterligare en gång och då fick hon vind på en boll. Snacka om stolt tjej när hon följde upp vittringen och sedan kom in med sin apport.

Även Bacci fick sig ett mindre pass. För hennes del gäller det att sluta förutsätta saker och faktiskt lyssna. På söndagens prov så slog det mig – bara handtecken i dirigeringarna funkar mycket bättre än om jag pratar samtidigt. Något jag ville testa idag. På förmiddagsrundan lade vi därför ut två memorys och 1.5 timme senare gick vi ut för att hämta hem dem.

Den första var längst upp på vår åker. Svårigheten här är att hon gärna vill in i buskage och dylikt och för att göra det ytterligare ett snäpp svårare, så valde jag att kasta en markering till vänster om henne. Ett tydligt ”nej”, följt av ett ”nu ska vi gå på linje”, varpå hon skickades ut. Föll lite i vind, men tog både mitt stopp och min sidodirigering ute på djupet. När apporten var inne skickades hon ut till markeringen på ”Bacci”. Inga problem.

Nummer två var lite svårare ändå. Över ett fält och in i en ganska slyig skogsbacke. Den här gången kastades markeringen till höger om henne och i en sådan vinkel att hon var tvungen att springa ganska nära. Samma sak här. ”Nej”, ”nu ska vi gå på linje” och ”ut”. Hon kom ut i rätt område ganska lätt, men i och med att det var ganska uppväxt så fick hon inte korn på dummien direkt. Det krävdes lite blås och ”tysta” tecken, men vad gör väl det när hon åtlyder allt. Det ENDA problemet på det avståndet var att hon till en början blandade ihop närsökssignalen med stoppsignalen. Något att tänka på när avstånden blir stora. ”Hur svårt kan det va?!”.

A-PROVSTRÄNING – mirjam axner

Kan en blogg självdö? Det verkar i alla fall inte bättre. Jag ska försöka mig på ett upplivningsförsök. Om inte annat för egen del.

Två tisdagar har jag haft den fina möjligheten att hänga på Mirjams A-provsträning i Nymölla. PERFEKT för den som oftast tränar själv. Massor av nya hundar, det skjuts och kastas, ”störningshundar” som susar förbi på linjen samt ett ypperligt tillfälle att säga till din hund om det behövs. Träningen är upplagd som en drive, dvs förare och hundar på linje medan det drivs -med hjälp av spaniel- och skjuts ”fågel” -i det här fallet dummies- Allt för att på bästa sätt simulera en riktig jakt.

Gång nummer ett fegade jag lite. Vi valde att stå i den gruppen som lade ut lite kortare linjer bakåt -något vi kunde skicka till när som under driven- och apporten jag hämtade in tillhörde inte den svårare. På land gick det inte att lura damen och hon var både stadig och i hand. Däremot fick jag möjligheten att säga till henne vid vattnet, då det kom ett litet pip. Efter det var hon het, men tyst.

Igår var vi där för andra gången och det märktes redan på parkeringen att Bacci hade full koll på vad som skulle hända. Detta tillfället ville jag utmana henne lite och valde den långa dirigeringen bakåt. Hon fick se memoryn kastas ut, men det fanns inga spår att gå på, eftersom vi valde en annan väg ut till linjen.

Ser man till ”arbete” på linjen så märktes det även där att hon kom ihåg vad som skulle hända. Full fokus på båda skyttarna och jag tror inte hon missade en markering. Efter avslutat drive valde jag att skicka henne på den utlagda memoryn. Inga problem! Spikrak linje både in och ut. Wiiieee!!!

När vi sedan skulle hämta in en av de kastade markeringarna valde jag en av de svåra. Kanske lite för svårt i stark motvind, men utmanar man inte så kommer man heller inte framåt. Minnet från förra gångens hämtade apport i kombination med en av dagens markeringar -som dessutom redan hämtats in av spanieln- gjorde att hon slutade lyssna på vad jag ville och började chansa själv.

Efter -så här i efterhand för många- försök kallades hon in, men vi fick en möjlighet senare att göra om då Mirjam satt ut två dirigeringsapporter på samma ställe. TROTS att Bacardi faktiskt sett henne ställa ut dem, så valde hon att ”gå ur hand”. När hon sedan vägrade lyssna på stoppsignalen var det dags att sätta ner foten -tack Birgitta- Efter en tydligt tillsägelse så visade fröken att hon visst visste vad ”ut” betydde och efter min stoppsignal sprang spikrakt ut. Motvinden till trots. Gah!

Vid vattnet var hon het, men hon satt still och håll tyst. Att hon dessutom hämtade in en fin apport -minus avlämningen där hon droppade- gjorde knappast saken sämre. På den sista driven lade jag ut en lång dirigering bakåt -även den i motvind- och här trädde min FANTASTISKA hund fram, för precis när jag skulle skicka kom det en störningsmarkering susande och landade knappa två meter från Bacci. Tror knappt hon skänkte den en blick och efter att den hämtats in så skickade jag henne på hennes uppgift. Bästa beskrivning på arbetet? Ståpäls! ”Hur svårt kan det va?!”.

UTTAGNA TILL NORDISKA MÄSTERSKAPEN

Nu är det klart! Vårt WT-lag ”The Golden Girls” är uttagna till NM! Hur coolt som helst och det kommer bli en fantastisk erfarenhet för tre helt ”laggröna” tjejer. Med en knappa månad kvar till start var det verkligen hög tid att ta tag i vår träning, så förra veckan träffades vi för ett gemensamt upplägg och Margrets dotter Sara var gullig nog att ställa upp som kastare. Ett extra stort tack till dig!

Eftersom jag inte vågar utmana Baccis tass fullt ut än, så fick Xanté ställa upp som stand-in. Vi började med en liknande markeringsuppgift som vi fick på Charity-WT. Hundarna stod i stort sett på varandra och sedan skickades de på varsin enkelmarkering. Svårigheten här var naturligtvis stadgebiten, men även att markera en dummie som landande bakom ett krön i en uppförsbacke. Alla hundarna skötte sig ypperligt. Xantés enda ”neddrag” var att han gick lite för långt, men ingenting han inte kunde lösa.

Vi gick vidare till vattnet och lyckades få till en båda lång och utmanande enkelmarkering. Här slapp de stå på linje, men samtidigt fick de stå passiva i närheten av den som jobbade. Markeringen i sig var  60-70 meter och vägen ut bestod mestadels av dyig vass. Dummien landade något diffust i ett buskage med pors och även om JAG trodde att den hamnat längre ut, så hade Xanté full koll på sin uppgift och löste uppgiften galant. På vägen hem kunde man verkligen se hur TUNGT det var att ta sig fram genom vassen, men det var inget som stoppade Xanté, utan han krigade på och toppade det dessutom med en fin avlämning.

Uppgift nummer tre var en liknande uppgift som den vi började med -förutom att kast och nedslag nästan helt doldes av sly och träd- och uppgift nummer fyra var en enkelmarkering på vatten -vatten, landtunga med sly/träd, vatten- Xanté löste markeringen riktigt bra och enda poängneddraget var att han valde den snabbaste vägen hem, dvs land.

Vi avslutade med en dirigerings-/markeringsövning. Xanté fick en enkelmarkering, men innan den skulle hämtas hem så skulle Pärla och Tess hämta varsin dirigering. Här kom träningens egentligen enda plump i protokollet. Trots att han är en GRYM markör så störs han ut av de andras arbete -och då var det inte ens i närheten av hans- Helt klart något vi måste jobba vidare på, men ”hur svårt kan det va?!”.

SJUMILAKLIV FRAMÅT

Söndagens ”instruktöruppvisning” på Goldenlägret är något jag kommer leva på länge. Xanté visade att vår träning tagit oss SJUMILAKLIV framåt och även om det långtifrån är befäst så inser jag att det här kommer bli riktigt bra när vi väl är färdiga.

Fel i skissen – två är passiv, tre dirigeras.

Upplägget var som sådant att vi instruktörer ställde oss på en linje. Först kastades en dubbelmarkering till hund nummer fyra, men innan den skulle plockas in så fick hund nummer tre skickas på en c:a 70-80 meter lång dirigering. När den var inne så fick hund nummer fyra hämta in sina markeringar och varvet avslutades med att hund nummer ett skickades bakåt i linjen till en annan dirigering. Hund nummer två var passiv.

Jag och Xanté började som hund nummer tre -den streckade lila linjen är hans väg ut- Tidigare under helgen hade vi tränat sidotecken på en punkt i närheten och det var alltså den han drogs till, men ett ”stopp” och en dirigering till höger var allt som behövdes för att få honom på rätt spår och även om han inte hittade dummien direkt, så låg han envis i och jobbade i rätt område. MÄKTA nöjd matte!

Varv två var han passiv och varv tre skickades han på linjetaget bakåt -c:a 30-40 meter- Det ska även tilläggas att publiken stod ganska nära den tänkta linjen, men det var ingen som bekom honom. Spikrakt ut och började jobba så fort han fått sin närsökssignal.

Avslutningsvis fick vi en dubbel. Här skulle vi som sagt vänta medan hund nummer tre plockade in dirigeringen. Kom ihåg Birgittas förmaning att ALDRIG släppa fokus på sin uppgift och även om det kändes lockande att snegla på hur det gick för dirigeringshunden så var blicken låst på markeringen som skulle in.

M2 spikade han och hade jag inte klantat mig på M1 så hade den gått lika bra. Han sprang nämligen ut i rätt område, men väl där så vände han upp och ”frågade”. Hade jag satt på en söksignal där så hade dummien kommit in, men jag ville inte att han skulle ta initiativet och valde därför att låta honom själv komma på vad han skulle göra. Naturligtvis blev sökandet tillslut lite yvigt -även om det höll sig inom en rimlig gräns- och tillslut fick jag gå in och börja styra. Döm om min förvåning när han tog VARENDA stopp och dirigering, dvs till han kom på markering nummer två igen. Han låste sig helt på den fast den var hämtad och istället för att bråka med honom så valde jag att plocka hem honom igen och skicka om. När jag behandlade det som ett linjetag så gjorde han det klockrent!

ENDAST fyra träningspass -utöver det hos Birgitta- så gick han från totalt odirigerbar till det här! ”Hur svårt kan det va?!”.

ÄR MAN BARA KREATIV OCH ENVIS SÅ LÖSER SIG DET MESTA

OM man nu ska starta i öppenklass om knappt tre veckor och dessutom hinna peta in ett WT på elitnivå, så BÖR man kanske ha lite kunskap om dirigeringar. Sagt och gjort – i tisdags var jag och Xanté -tillsammans med Dea och Pärla- hos Birgitta. Vi fick testa av lite olika WT-upplägg och jag kan väl lugnt påstå att Xanté var långtifrån dirigerbar -vilket jag naturligtvis redan visste om när vi kom dit- men eftersom jag är som jag är, dvs vägrar tro att man inte kan lära in allt så länge man är kreativ och envis, så fick vi med oss två övningar hem att träna flitigt på. Förhoppningarna var väl kanske inte jättestora men samtidigt ”Hur svårt kan det va?!”.

Övning 1 – sidotecken

Första övningen bestod i att lära in sidotecken -ovan ser ni en enklare skiss på upplägget samt nedan en film från mitt och Xantés första pass hemma- Här skulle vi gå ut och kasta två apporter på lämpligt ställe. När han markerat dessa vinklade vi vänster -går naturligtvis att göra åt andra hållet med- och gick en ganska lång sträcka till nästa punkt. Där kastade jag en dummie som jag sedan plockade upp, för att kasta en till som fick ligga kvar. När detta var gjort vinklade vi återigen vänster och begav oss tillbaka till utgångspunkten.

Först skickade vi ut mot den sist kastade apporten, dvs den där det bara låg en. När den var inne skickade jag till samma punkt igen. Där låg naturligtvis ingen dummie, så istället blåste jag ”stopp” och skickade honom åt höger där de första två apporterna slängts. När den var inne så avslutade vi med ett linjetag ut till den kvarvarande apporten och sedan spegelvändes hela övningen.

Den andra hemläxan bestod i att få Xanté att förstå tecknet ”ut” när han blivit stoppad ute i arbete. Här letade jag upp en riktpunkt och i dess område slängde jag ut fem memorys så att Xanté såg. Jag flyttade mig sedan nedåt på linjen, satte honom och fortsatte sedan fram själv -streckad lila linje- När jag kommit ut på, ett för oss, lämpligt avstånd påminde jag honom om stoppsignalen genom att blåsa i visselpipan, varpå jag kort därefter skickade honom utåt bakåt. När han sedan kommit in med dummien hade avståndet ut automatiskt ökat, så jag satte honom på den punkten och fortsatte sedan på samma sätt som vid första skicket och när fyra av fem dummiesar kommit in -och avståndet ut till våra memorys ökat ganska avsevärt- så avslutade jag med att skicka honom på ett linjetag ut till den kvarvarande apporten.

Övning 2 – ut

Under veckans gång har vi stött på mest patrull vad gäller övning nummer två. När han varit ute och hämtat ett antal apporter så har jag märkt att han blivit tveksam på huruvida det funnits något kvar där ute, vilket har resulterat i att jag fått stå ganska nära honom för att trycka på utåt. Kanske inte optimalt eftersom det snarare ser ut tvärtom på prov -föraren långt från hunden, hunden ganska nära apporten- och en anledning för mig att börja aktivera mina grå.

Sagt och gjort – följande pass i veckan har jag valt att på första skicket ut gå ganska långt bort från honom, alltså haft ett stort avstånd oss emellan på det första skicket, för att sedan, när avståndet ut till apporterna ökat, stå närmre och närmre honom. Succé!

I helgen som varit kom det stora ELDPROVET. en uppvisning för deltagarna på GRK Hallands goldenläger, men mer om det i ett senare inlägg. Jag kan bara säga som så, det lönar sig att göra sin läxa.är man bara kreativ och envis

DET ÄR AV MISSARNA VI LÄR OSS

Häromdagen fick vårt WT-lag till sin första träning. En oerhört lyxig sådan där Margret hade förberett och lagt upp övningar till oss. På det stora hela var det ALLDELES för svårt för Xanté, men jag ville ändå utmana och se var vi har våra brister. Jag vet att han är en ypperlig markör med fantastisk näsa, men här märktes det att vi behöver träna på att behålla markeringar i minnet trots att andra jobbar innan eller på annat ställe -minnesmarkeringar i sig är inget problem, men då har vi ju inga andra hundar som ”stör” och vi behöver även träna på diffusa kast och nedslag. Han MÅSTE lita på sig själv, något jag faktiskt överraskades över att han INTE gjorde just denna träningen.

Som uppvärmning turades vi om att kasta en dubbelmarkering och där hundarna sedan skulle hämta en var. Xanté var alldeles för uppjagad för att sätta på näsan ordentligt -något jag ju faktiskt vet med mig- men efter några varv så sänktes farten och dummien hittades.

Nästa övning var en dubbelmarkering för hund nummer ett och när den var inne skulle ett linjetag -över en bäck- hämtas in. Xanté såg inte markering nummer två -den vänstra från föraren sett- och när han nästan var framme så vek han av till höger och hämtade in den först kastade. När jag sedan skickade ut honom igen så trodde han självklart att den högra var kvar och istället fick jag försöka gå in och dirigera och här insåg jag att han inte var speciellt enkel att bryta i det egna arbetet. Stoppsignaler ignorerades eller om han lyssnade så satt han inte kvar och eftersom jag gått in och börjat styra så var det också min uppgift att lösa problemet. Det slutade med att vi nästan stod på dummien, men vi löste det. Tillsammans!

Vad gäller linjetaget så fixade han det galant! Vi ”löste” svårigheterna med det långa avståndet och bäcken genom att han fick se Pärla skickas dit -dock betvivlar jag på att han kommer lära sig något genom att härma andra, utan jag tror snarare att jag kommer få problem med att han tror att han ska springa dit där andra varit-

Övning tre bestod av en diffus enkelmarkering som kastades till hund nummer ett, men innan den fick hämtas skulle hund nummer två hämta in en dirigering c:a 40-50 meter ut. Även detta var en, för Xanté, dold dirigering. Här hade han däremot ingen dragningshjälp av någon annan hund, utan vi fick lösa det själva. Första skicket slarvade jag och han drog för långt åt höger, men jag kallade bara in och gjorde om. Tro det eller ej, men jag fick ut honom i RÄTT område. Problemet var att när jag satte på söksignalen så var han redan i ”sök-mode” och drog snabbt en jätterepa inne i skogen. Kallade in honom igen och skickade ut en tredje gång. När han var ute i rätt område så blåste jag först stopp och sedan närsök. Hepp så funkade det hur bra som helst.

När det var hans tur att vänta på markeringsarbete så märktes det att hans minne stördes av att en annan hund gjorde något annat. Han sprang ut i rätt område, men litade inte på att där fanns något och sprang hem igen. Ett beteende som jag INTE är van vid och något jag måste lägga lite extra fokus på, för när han väl fick en direktmarkering, om än svår, så löste han det SPOT-ON! ”Hur svårt kan det va?!”.

FRÅN NYBÖRJARKLASS TILL ELIT PÅ EN MÅNAD

Igår fick vi till lite träning i nya marker tack vare Matilda. Markeringar över t.ex. bäck, stengärdsgård och in i skog, för att sedan skicka på linje till samma punkt. När jag såg att till och med de mer erfarna hundarna hade svårt med markeringsarbetet så gick jag från nöjd till OTROLIGT nöjd!

Vi avslutade med två enkla på linje, där den första hamnade i björkslyet och den andra på linje bakom. Markering nummer två fick vi göra om då han gick bort sig helt -kanske för att nummer ett gick så bra och matte ”bara” skulle filma mummer två- men nästa i stort sett spikade han. Avslutet? Ja det skyller vi helt och hållet på matte!

Eftersom Bacardi inte kommer kunna starta på lag-WT i slutet på juni och vi inte fått tag på någon reserv så är det HÅRDTRÄNING som gäller för Xantés del -dirigeringarna hinner vi inte få till på så kort tid, men förhoppningsvis ska vi kunna träna på svåra markeringar- Från nybörjarklass till elit på en månad. ”Hur svårt kan det va?!”

I VÄNTAN PÅ DE VIFTANDE NÄSVINGARNA – nyckeln till en lyckad dirigering

De senaste passen jag haft med Xanté har varit riktiga GULDPASS. Han har varit fokuserad och lyhörd samt utnyttjat sina lärdomar från jakterna -dvs gå upp i vind för att lättare hitta markeringarna- På några dirigeringar har han stuckit åt ett annat håll, men det har helt och hållet berott på att JAG skickat för snabbt och inte väntat på ”de viftande näsvingarna”.

I veckan har det blivit både svåra enkelmarkeringar, med diffusa nedslag eller utan några direkta riktmärken att fästa blicken på och ”enklare” dubbelmarkeringar där vi stått ganska nära kastaren för att få en TYDLIG vinkel -det sistnämnda anser jag vara ganska viktigt när man ska lära hundarna att ta den först kastade först- Han har i stort sett spikat varenda en. Galet nöjd!

Igår blev det en ”fyrkant” där vi valde hyfsat långa avstånd och såg till att inte ha för tydliga riktmärken -det är annars lätt att man siktar på den ensamma busken/trädet mitt ute på ett öppet fält -den lila streckade linjen är hur man går ut fyrkanten, de lila siffrorna är i vilken ordning man slänger apporterna, de rosa hellinjerna är hur man skickar hunden och den streckade rosa linjen är hur man förflyttar sig till de nästföljande skicken-

Xanté var helt jäkla FANTASTISK. Efter att vi kastat ut ut den sista apporten och ställt upp oss för första skicket, så var han lite låst på ”memory” nummer tre. Hade jag hastat med att skicka honom så hade han stuckit dit, men istället hade jag is i magen och väntade på hans näsborrar. Ett bra val eftersom han SPIKADE både det skicket och skicken där efter.

Som avslutning fick han testa att hoppa över fårstängslet i hagen. Första uthoppet fick vi pusha honom lite eftersom han tänkte springa genom det med huvudet före, men sedan hoppade han över det med en sådan lätthet och sådan teknik, som om han inte gjort annat. Grymma lilla hund!

Avslutningsvis kommer även en liten film på mamma Tilas ”fyrkant”. Jag låter nämligen henne hänga med på lite enklare pass där terrängen eller utmaningarna inte är för fysiskt krävande och jag tror att hon uppskattar det. Duktig var hon i alla fall.

TUR ATT HÅRET ÄR NYFÄRGAT – eller den hunden ger mig gråa hårstrån

Efter en ganska lugn förmiddag så tog jag med mig tre dummies och hundarna -dock tog jag dem en och en- för lite dirigeringsträning. Dummiesarna lades ut enligt skissen nedan och när sedan sista dummien var utkastad så vände vi om för att skicka mot den först kastade.

Xanté fick börja och jäklar i min låda vad duktig han var. Ingen tanke på att testa någon av de andra punkterna, utan full fokus framåt mot det hållet jag riktade honom -vi testade ett liknade upplägg förra veckan och han var lika duktig då- Tror jag har hittat hans ”låsningssignal” -dvs när han låser fokus på målet- och det är en lätt vidgning av näsborrarna. Hittills har det stämt varenda gång och har jag däremot skickat utan att ha sett ”signalen”, så springer han inte dit jag vill.

Även Tila, Havana och Whiskey gjorde fina dirigeringspass. Ett omskick på Havana -som tänkte ta dummie nummer tre istället för nummer två som jag riktade henne mot- och en tillagd dold kortare dirigering -rakt bakom skickpunkten för dummie nummer tre- för Whiskeys del.

Limon skulle få träna på att hämta kråka, men se DET hade den lilla donnan ingen större lust med. Att bära den eller sitta kvar med den i munnen för att sedan ÖVERLYCKLIG komma på inkallning och glatt ta den igen efter att jag tittat på den – inga problem. Att hämta den när den var kastad – inte en chans -tur att håret är nyfärgat, då är det nämligen helt OMÖJLIGT att se alla nya gråa hårstrån hon gav mig- Gah! Det blir helt enkelt att sätta mig i min kammare och klura lite på hur jag ska köra vidare härifrån. ”Hur svårt kan det va?!”.