TRÄNING INFÖR KLASS II

I början på februari är det tänkt att jag och Jäger ska debutera i tvåan. Vi har 7.5 vecka på oss att lära in en hel del tekniskt svåra moment, men jag tycker att det ska bli en rolig utmaning – hur mycket kan jag befästa på knappa åtta veckors träning?

I förra veckan testade vi av de flesta momenten, varav hopp apport gjordes för första gången. Jag började med att introducera honom för metallen utan hindret, eftersom jag inte vill skapa eventuella konflikter. Han var väl inte helt övertygad till en början huruvida han faktiskt skulle apportera den där metallgrunkan och provade istället om det gick fint att runda den. Det gjorde det alltså inte och efter en knapp minut apporterade han den om om han inte gjort annat.

Nästa steg var att lägga till ut- och återhopp. Någon gång fick jag visa att han skulle tillbaka över, men i övrigt skötte han det perfekt, så när det kommer till detta momentet, så kommer det endast underhållas. Det tillsammans med inkallning, skiften i treans zäta och skick till rutan.

Det som kommer kräva allra mest är vittring och fjärr. När vi började förra veckan med vittringen, så fattade han nada! Letade gjorde han, men inte efter någon pinne och jag kände hur frustrationen sprutade ur öronen. ”Hur svårt ska det va?!”. När jag till och med kastar pinnen så han ser den landa, men han ändå letar efter boll eller vilt. Tankemössa på helt enkelt.

Jag kom fram till att introducera momentet där han inte hade någon förutfattad mening om vad han letade efter, så det fick bli bland kuddarna i soffan. Idag (efter att ha kört tre pass) så valde jag att flytta ner kuddarna på golvet och ganska snabbt kunde jag lägga till de andra pinnarna, om än i en stor hög. Det gick faktiskt riktigt bra och även om vi inte är där ännu, så tror jag han har börjat koppla vad det är han letar efter.

Fjärren är ett av mina ”hatmoment”. En bra fjärr kräver massor av nötning för att muskelminnet ska sitta och nöta är inte riktigt min grej. Igår däremot kom jag på en lysande idé. Till rallyns backa framför använder jag mig av kompostgaller, så jag testade samma princip när det kom till teknikträningen i fjärren (jag vill ha låsta tassar bak) och det funkade över förväntan. Nu är det bara att köra några korta repetitioner inför varje promenad för att få till rätt rörelse. Och det verkar dessutom som om jag ganska snabbt kan flytta ut på avstånd, samtidigt som jag behåller rätt teknik.

KÄNSLA MÅSTE ALLTID ÖVERTRUMFA POÄNG

Uppdatering. Testade dirigeringsapporteringen till godisskålar nu i morse. Växlade dels till höger, dels till vänster och utav 10-15 skick, så blev det bara fel håll två gånger. En gång valde hon fel håll och en gång valde hon att gena förbi konan. Och inte ”dog” hon heller. Däremot är allt detta på bekostnad av rutskicket, men jag tänker att det kanske löser sig åndå. Wiiieee!!! 

Gårdagens träningspass med Limpan började riktigt bra – vittring, inkallning, zäta samt rutan var alla klockrena moment och det kändes som om det skulle bli vårt bästa pass någonsin, men sedan kom den fruktade dirigeringsapporteringen. Gång på gång gick hon antingen till mitten, valde att skippa konen eller helt enkelt bara ”dö”, när det inte gick som hon hade tänkt sig.

Ni kan ju själva tänka er min frustration, inte på grund att det blev fel (för det kan jag ta), utan när hunden ser ut som den får stryk – dagligen! Och det helt utan anledning. Jag vet att Tila var/är likadan när hon inte fattar, men hur svårt ska det vara att göra om ett fel, utan att hela världen faller samman?! Gah!

Bort med alla apportbockar. Höger- och vänsterkant byttes ut mot skålar och mitten mot en vedklabb och sedan satte vi igång med ett ”konfliktpass”. Nej, vi springer inte åt höger, när jag pekar vänster. Nej, vi hoppar inte över konskicket för att springa direkt till skålen. Nej, vi ställer oss inte och ”dör” vid konen. Nej, vi slänger oss inte på rygg istället för att komma in och göra om. Nej, vi sitter inte kvar när jag skickar till konen. Jaaaa, vi tar vägen om konen och jaaaa vi springer dit jag pekar!

_DSC5648.jpg

”To die or not to die”.

Vet inte hur länge vi höll på. Troligen allt för länge och mest sannolikt kom jag inte upp till 50/50 när det gällde felprocent, men de sista skicken gjorde hon precis som jag ville och med en härlig attityd. Ett kort (förhoppningsvis) pass idag kommer utvisa huruvida jag lyckats igår, men oavsett utgång så blir det vårt sista pass innan tävling. Hon har haft en slitig vecka när det kommer till att behöva tänka och analysera, så ska vi överhuvudtaget lyckas på lördag, så måste hon vila.

Lördagens mål är först och främst en utvärdering av var vi står i träningen, men jag ska ju inte sticka under stol med att pris hade varit trevligt. Det jag dock inte kommer tumma på är att vi ska ha kul och om/när det blir fel, så ska jag hjälpa henne att förstå vad jag menar. Känsla måste alltid övertrumfa poäng. ”Hur svårt kan det va?!”.

100% SUCCÉ

Fick igår ett ypperligt tips, angående vittringsapporteringen, av Kerstin:

”Läste just om din kamp med vittringen. Kom då ihåg att jag hade en hane som jag också körde jakt med parallellt. Där hade jag förstås förväntan att allt skulle in. Jag gjorde helt enkelt så att han fick plocka in vilken pinne han ville, men kom den rätta blev det superjubel! Efter den fick han ta alla de andra också, en och en. Nöjd hund – nöjd matte! Ganska snart fattade han att det fanns en pinne med stort P och började leta efter den med nosens hjälp. Och snart så tog han den först! Han fick som belöning hämta de andra pinnarna också. På prov fick han förstås ta den rätta pinnen och ingen annan. Kanske något att prova? Det här med utmaningar som de får klura ut svaret på tilltalar många golden, är min erfarenhet. Jag gjorde förresten samma sak med dirigeringsapporten för Ella. Jättenöjd är hon (och jag) när hon får hämta alla tre, med den rätta först.”

Eftersom jag omedvetet fört in en viss tvekan i momentet, så har jag även valt att kampa med pinnen och sedan börja med att kasta in den i den redan utlagda högen. När hon hämtat ett par gånger har jag gått vidare med att gå och lägga ut den. Endast en gång har hon kommit in med fel pinne och då tog jag bara emot den helt neutralt och skickade ut henne igen. När hon väl hittade rätt pinne, blev det översvallande beröm, följt av lite mer kamp.

Idag var det 100% succé – inte en enda gång kom hon in med fel pinne. Första skicket plockade hon visserligen lite i de andra pinnarna, men sedan satte hon på näsan och hittade rätt pinne (ett av skicket kom hon av sig och blev sittandes ute bland pinnarna, men då kallade jag bara hem henne och skickade om).

Kommer köra ett pass till idag och då ska jag försöka minimera kroppshjälpen vid skicket och resterande vecka blir det fokus på att befästa och öka tryggheten. Jag menar, ”hur svårt kan det va?!”.

DÅ FÅR VI TÄNKA OM IGEN – eller hur ska vi få ordning på vittringen på bara två veckor

Just nu försöker jag intala mig själv hur lärorikt det är att träna en hund som Limon, men med bara två veckor kvar till debut i trean, så är mitt kloka jag ganska svårt att övertala. Vår stora stötesten är för tillfället vittringen och hittills har jag aldrig haft några problem att lära in den – tills nu. Som det ser ut nu, så tänker Limon alldeles för mycket. Vi har haft exakt samma dilemma i jakten och löst det. Därför vet jag också, att när det väl släpper och hon fattar, då är hon grym. Vi måste bara komma dit.

Vi har provat gömma bara en pinne i gräs. Funkar väl okej, men hon känns inte engagerad fullt ut när hon letar, vilket blir ett problem när jag ska försöka lägga synliga pinnar framför. Råkar hon plocka en av de felaktiga, så slutar näsan funka och hon ställer sig bara i det höga gräset och ser plågad ut.

0.jpg

Lag har även provat att lägga en stor hög med massor av pinnar, såsom jag gjort med både Xanté och Bacardi, men det funkar inte det heller. Antingen plockar hon första bästa eller så slänger hon sig på rygg för att bli kliad på magen och jag vågar påstå att inget av alternativen känns speciellt optimalt.

Idag blev det ett riktigt mastodontpass och när inget av ovanstående funkade (testade även att repa gräs och lägga över den rätta pinnen medan hon såg, sudda lite lätt genom att vända runt på stället, för att sedan skicka på ”leta”, men icke), så valde jag att byta område att leta i, slängde ut hela hinken med pinnar och sedan trigga igång lek med min pinne. När hon taggat till kastade jag in den i det höga gräset, där de andra pinnarna låg och sedan skickade jag.

De första skicken var mer eller mindre markeringar, men sedan utmanade jag även här med att sudda lite. En gång kom fel pinne in, en gång fick jag påminna henne att leta och sista skicket blev dagens guldkorn. Hon plockade fel pinne, men spottade ut den och hämtade rätt. Lycka!

Med tanke på bakslagen vi haft, så vågar jag absolut inte ropa hej, men det känns åtminstone som vi är på rätt väg. Slå på näsan, hitta rätt pinne och skynda dig hem, så kampar vi med den. ”Hur svårt kan det va?!”.

VITTRINGSAPPORTERING – steg I

För ett par dagar sedan introducerade jag vittringen för Limon. Vi började genom att gömma den rätta pinnen bakom soffkuddarna och tanken var sedan att jobba enligt samma princip som vedkorgen. Tyvärr lyckades jag med bedriften att skapa osäkerhet när jag plockade fram de synliga pinnarna. Hon lyckades första gången vi testade, men sedan började hon apportera även de hon inte skulle och trots att jag inte gjorde någon affär av det, så låste hon sig helt.

Nu är ju jag inte den som hänger läpp över ”misslyckanden”, utan jag försöker istället hitta nya lösningar. Hur ska jag först gömma den vittrade pinnen, för att sedan även kunna gömma de ovittrade? Jo, tre par av mina gympadojjor. De luktar alla likadant (dvs tåbira) och det är enkelt att både gömma och förflytta pinnen.

De allra första försöken kom inte med på film, men här låste hon sig lite på själva skon. Efter att ha hittat pinnen i en av skorna, så trodde hon först att det var skon jag ville ha, men efter att ha satt tillbaka den på golvet och tillslut hållit fast den så hon inte kunde lyfta den, så flöt det på fint.

Tanken är att köra så här i några pass. Naturligtvis får jag skifta vilken sko pinnen ligger i, så hon inte tror att det är just den luktkombinationen och slutmålet är att ha min pinne i en sko, ovittrade pinnar i resterande skor, samt synliga pinnar runtomkring. Nu kör vi! ”Hur svårt kan det va?!”.

PÅBÖRJAD VITTRINGSTRÄNING – grundträning

En vecka kvar till elittävling för mig och Xanté, så i måndags körde vi igenom momenten i den ordningen som det kommer vara på torsdag. Jag valde att stå nära på fjärren, då jag håller på att pilla på tekniken, samt att ha en boll i rutan (han hade inte sett mig lägga ut den). Helheten finns där definitivt, men vi har fortfarande problem med konskicket till dirigeringen. Det visade sig nämligen att vi omedvetet gjort det för enkelt, så när Dea ställde sig i jämnhöjd med konen låste han helt på henne och jag fick honom inte dit jag ville utan dubbelkommando. Kanske inte det kvittot jag ville ha just nu, men samtidigt så hinner jag åtminstone göra något åt det på en vecka.

Eftersom jag tränar mycket hemma, så blir det inte att jag får till den störningen som kan behövas, så i tisdags åkte vi in till centrum frö lite störningsträning. Jag vet inte vem som hade det tuffast – hundarna eller jag och Dea. Skrikande tonåringar, flaxande änder och frågvisa förbipasserande, allt i en salig röra, men trots detta så gick det över förväntan. Limon fick ett kort fotgående i kortkoppel och jag säger bara vilken hund jag har. Några småmissar, men wow vilken helhet! Det här kommer bli bra!

Jag och Limpan har även påbörjat vittringsträningen. Den här gången har jag frångått vedkorgen, men kört samma princip i soffan med hjälp av soffkuddarna. På bara två pass så har jag redan kunnat avancera till att lägga min pinne bland de andra och hon har valt rätt alla gånger. Dock börjar jag alltid med en ensam pinne bakom kuddarna, följt av en hög framför och min pinne bland kuddarna och jag avslutar alltid med att gömma pinnen. Jag vill nämligen inte att hon ska inse hur värdefull den faktiskt är och det är lätt hänt om man för snabbt lägger ut den bland de andra synliga pinnarna. Skynda långsamt – något jag har svårt för, men i detta momentet är det ack så viktigt. ”Hur svårt kan det va?!”.

P.S. Bortse från klickandet. Ljudet synkade inte som det skulle. D.S.

LÄSARÖNSKNING – hur jag lär in vittringen

Ett av det största problemet i hundträningen, är hur vi VÄRDERAR saker. En pinne i skogen, har vi inga problem med, hur våra hundar hanterar. En pinne med två klossar, är det världens undergång, om samma hundar tuggar på. En kotte, som kastas in bland andra kottar, hittas varje gång, av våra fyrbenta vänner -vilket vi även tar för givet- En liten pinne bland andra små pinnar, skapar sådan stress hos oss, eftersom vi vet vad en sådan pinne är värd i tävlingssammanhang. Värdet på pinnarna skapas av OSS och därför är det även vi, som måste se till att ta bort den värderingen. En pinne, är en pinne -med eller utan kloss- och ingenting annat.

Baily var den första hunden, som jag lärde in vittringen på. Fråga mig inte HUR jag gjorde, för det kommer jag faktiskt inte ihåg. Vad jag däremot vet, är att det i stort sett aldrig funkade och en av orsakerna till det, tror jag är FART. Då tyckte jag att farten var viktig -vilket den visserligen är, men inte under inlärning- med fart kommer stress och med stress kommer oundvikligen dålig sortering. Lite katten på råttan, råttan på repet. Ibland kan hundarna fixa det i alla fall, men i många fall leder det till fel pinne och/eller tugg och inget av alternativen är att föredra, när det gäller vittringen. Jag väljer numer att ALLTID sitta nära pinnar och hund, under inlärning, för att få så perfekt aktivitetsnivå som möjligt. Fart och avstånd, är det absolut SISTA jag lägger in och då endast, när jag känner att momenten ”sitter”.

Denna metoden -som jag använder nu- använde jag första gången på Bacardi och sedan har jag gjort på liknande sätt, med Tequila, Whiskey och nu Xanté. Det är inte säkert att den fungerar på alla individer och det finns säkert lika många alternativ, som det finns hundtränare. Vad jag däremot är ÖVERTYGAD om, är att lära hunden att ”tvivla” på sina ögon och endast FÖRLITA sig på näsan -bara för att pinnen inte syns, så är det inte säkert, att den inte ligger där och med jämna mellanrum, väljer jag att dölja min rätta pinne under en näve gräs, eller som i det här fallet, en vedkorg- Kommer man på en tävling i ett ridhus och hunden råkar sparka sand över pinnen, så vill jag inte att den bara ska leta igenom de synliga pinnarna, utan lita på sin näsa och leta tills den rätta pinnen hittas.

I och med att jag vill lära hunden att leta med näsan och inte ögonen, så är vedkorgen ett bra alternativ på vintern -dessutom lär den sig skillnad på trälukt och min lukt- Resterande tid börjar jag ALLTID i högt gräs och ALLTID med en pinne. Mitt kommando ska innebära ”sätt på näsan och hitta min doft” -har man en synligare pinne, så hittar hunden självklart den, men frågan är ju om den använder näsan, eller letar med ögonen- Sedan jobbar man successivt in synliga pinnar -fortfarande med den rätta pinnen dold- tills dess att den rätta pinnen ligger tillsammans med de andra pinnarna. Hur lång tid det tar, är högst INDIVIDUELLT och felet vi oftast gör, är att stressa fram resultat.

Mitt tips är att låta det ta tid, för när hunden väl har fattat vad momentet handlar om, ja då spelar det ingen roll om de andra pinnarna är vittrade eller inte och PERSONLIGEN så tränar jag aldrig med vittrade pinnar. Inte ens när vi tränar för eliten. Att de andra pinnarna bär doft av både dig och tävlingsledare -plus en massa andra dofter dessutom- är oundvikligt och det är ganska löjligt att tro, att hundarna inte skulle känna lukten av tävlingsledaren, bara för att denne använder en tång. Betänk även att samma tång, har dessförinnan hållit i din pinne, med din vittring, vilket innebär att ALLA pinnar -mer eller mindre- luktar dig. En anledning till att jag slutat koka/frysa pinnar och inte är rädd för att använda de pinnar jag tagit i idag, till min vittringsträning imorgon. Min hund ska leta efter den pinne, som luktar MEST mig, för dagen.

Inlärningen som jag skriver om nu och som dokumenterats i filmen, går lika lätt att överföra till utemiljö och gräs. Glöm inte att låta det ta tid. Skit i att lägga på tempo. Bli inte frustrerad om hunden börjar köra plockepinn, eller tugga på pinnarna. Bara andas och backa bandet, för detta är ett moment, som kräver STORT självförtroende hos hundarna och det är inget som växer under press.

Dag I-V steg för steg

DAG I Jag började med en ensam pinne i vedkorgen, för att förknippa vedkorg, med att sätta på näsan och sätta på näsan med att hitta min lukt. Redan här är det mycket troligt att någon av vedklabbarna, eller tändveden -som dessutom påminner om vittringpinnar till utseende och lukt- bär min vittring. Vi tränar två korta pass under dagen.

Xanté fattar konceptet snabbt och letar efter min pinne, trots att den inte alltid är helt lätt att få tag på.

DAG IIJag vill ganska snabbt lägga in de synliga pinnarna, eftersom jag tror att man ganska lätt fastnar i ett delmoment för länge och därigenom skapar ett moment i momentet. Här gör jag en liten miss, eftersom han vid första försöket plockar ALLA synliga pinnar -han har alltså redan fattat värdet av pinne, bara inte kopplat vilken pinne som ger belöning- och jag tar emot dem med handen, för att sedan lägga ut dem igen. Egentligen ingen större fara, eftersom jag just nu INTE vill att han ska fokusera på dem, utan leta i korgen och därmed spelar det ingen roll vad de andra luktar. Vi tränar två korta pass under dagen.

Efter att ha plockat alla de synliga pinnarna och inte fått någon belöning, så hjälper jag honom genom att peka på korgen igen och när han hittar min pinne och fått belöning för det, så ignorerar han de synliga pinnarna, sätter på näsan och letar i vedkorgen.

DAG III Eftersom Xanté verkar koppla ganska snabbt, vad det är jag vill, så flyttar jag nu ut korgen från dess hörn, ställer den på våran ”utställningsmatta” och lägger dit synliga pinnar i en rad, där korgen  utgör ”mittpinnen”. Jag varierar genom att låta pinnen ligga bland de andra pinnarna och i vedkorgen, varav större delen av passen innebär att leta i vedkorgen, eftersom jag fortfarande inte vill lägga för stort fokus på de synliga pinnarna. Synliga pinnar ska innebära, lita inte på ögonen. Vi tränar två korta pass under dagen.

Jag börjar passet med att gömma pinnen i korgen, för att återigen påminna ”vi letar med näsan och inte med ögonen”. Vid några tillfällen testar han att plocka en av de ovittrade pinnarna, men när det inte ger utdelning, så sätter han på näsan och då hittar han OUNDVIKLIGEN rätt pinne varje gång.

Jag utmanar även ödet -skulle det inte funka, så backar man bandet- genom att lägga in min pinne bland de andra och han förvånar mig, genom att använda näsan och leta igenom ALLA pinnarna. När han hittar rätt, då är det ingen tvekan, oavsett hur nära ”fel” pinne den ligger.

DAG IVPå dagens pass väljer jag att ställa korgen lite i bakgrunden och lägga raden med pinnar, lite för sig själva. Varierar genom att lägga pinnen i korgen, eller i raden med pinnar. Vi tränar endast ett pass

Jag börjar med att lägga pinnen i korgen, för att påminna om att näsan ska på. De flesta gångerna, ligger dock pinnen i raden av pinnar. En gång tänker Xanté fel och plockar fel pinne. Som tur är ligger den rätta i korgen, så det finns ingen möjlighet, att han kommer lyckas med att hitta rätt pinne, utan att koppla på näsan. Resterande gånger är näsan på och han plockar SJÄLVSÄKERT rätt pinne, när han får vittring på den.

DAG VTestar att göra en ”tävlingsmässig” vittring och Xanté använder näsan fint. Efter att ha lyckats två gånger, slutar vi medan vi är på topp -inte helt vanligt när det gäller mig, som gärna vill testa en gång till-

Det sista steget -alltså dag 5- kommer jag nöta, innan jag överhuvudtaget börjar fundera på att lägga på avstånd och/eller fart. Jag kommer istället fokusera på att lägga pinnarna i olika formationer, variera antalet pinnar och då och då gömma den rätta pinnen, allt medan jag sitter NÄRA pinnarna för att få så liten aktivitetshöjning hos hunden, som möjligt. Jag har under de här fem dagarna använt SAMMA pinne hela tiden, något som behöver fasas bort, inom kort.

Det här är mitt sätt att se på inlärningen av vittringen och det finns naturligtvis variationer i det oändliga. För egen del försöker jag göra det så enkelt som möjligt, för hunden och ha så lite hjälper som möjligt, att jobba bort. Jag är av naturen lat och måste man inte, så gör jag inte.

HÄR kan du hitta ytterligare en variant på vittringsträningen. En variant som kan öka säkerheten och noggrannheten i hundens nosarbete.