OERHÖRT TACKSAM ÖVER HENNES GENUINA JAKTGLÄDJE

Efter ett bakslag vad gäller Havana och skyttberördheten, så har vi nu varit tvungna att backa bandet. Kanske kan bakslaget faktiskt varit av godo, eftersom jag har omprioriterat vad det FAKTISKT är hon inte gillar, hur vi kan gå vidare och förhoppningsvis framåt.

Teorierna i nuläget är att:

  • krånglet vid fotgåendet gör att det krävs ”lock & pock” vilket Havana tolkar som osäkerhet hos föraren och därmed genererar i osäkerhet hos henne. 
  • hon tycker det är obehagligt när någon går bakom henne, eftersom hon efter incidenten vill ha full koll på allt.
  • hon inte vet att man ska gå fot även utanför stigar, dvs i skog och annan svårtillgänglig terräng.
  • hon INTE har problem med skytt/gevär när det inte finns några krav på hur hon ska vara.
Träningen fr.o.m. nu kommer se ut som följer:
  • Träna fotgående i alla typer av terräng.
  • Träna halter med jaktliga inslag, dvs jag säger stanna och ställer mig som vid en markering.
  • Träna på att någon går bakom och denna kastar belöning -exempelvis dummie eller boll- framför henne och tanke är då att hon ska förknippa ”förföljandet” med något positivt.
  • Lägga på att gå fot med skytt/gevär framför och person bakom, där vi gör halter som belönas med att det kommer en markering.

Samtidigt som jag är ledsen över incidenten för 1,5 år sedan, så är jag OERHÖRT tacksam över hennes genuina jaktglädje. Den gör att vi faktiskt kan lösa det här problemet och komma vidare. Under tiden lär vi oss massor av nya saker och kan lägga till varierande träningssätt och tankar i erfarenhetsbanken. ”Hur svårt kan det va?!”

VI ÄR INTE FRAMME ÄNNU, MEN VI HAR KOMMIT FAN SÅ LÅNGT

Jag är så himla glad! Idag visade Havana att vi verkligen är på rätt väg i hennes skytteträning. Det bästa är att det verkligen LÖNAR sig att vara envis, att lita på sin intuition, att vara fantasifull och framförallt inte vara rädd för att ställa krav. Jag har varit trygg i min uppfattning, inte brytt mig om att andra tolkar det som skottberördhet och stått rak i ryggen när utomstående ifrågasatt hur jag kan kräva saker från en berörd hund. Tack vare min tilltro till mig och min hund, så har vi har gått från en hund som FLYR när hon utfört sin arbetsuppgift, en hund som är OSÄKER på oss förare och tar för givet att världen är en skrämmande plats, till det här…

Andrea hade med sin knallpåk -vi monterade på det på vårt luftgevär för en mer autentisk look- och sedan körde vi på samma princip, som när vi ”klickade” in geväret, dvs jag kastar en markering och när den är i luften så går det ett skott. Skottet startar en jakt och jakt är kul.

Första markeringen stannade hon och funderade på om det kanske kom ett skott till. Här TROR jag att jag gjorde ett viktigt val, genom att INTE mana på henne, utan att hon fick själv lista ut vad det var hon skulle göra. Andra markeringen kom det skott från grannen, vilket gjorde att hon återigen funderade en liten stunt innan hon kom in. Tredje och sista markeringen är den ni ser på filmen. INGEN av gångerna var hon berörd. Öronen framåt, full fokus på uppgiften OCH full fart in till mig. Wiiieee!!!

Vi är naturligtvis inte ända framme, men fan vad långt vi kommit och nu gäller det att bygga långsamt. Nya skyttar, mer folk och andra miljöer. ”Hur svårt kan det va?!”

NOTE TO SELF: Havana har börjat löpa idag.

SKYTTETRÄNING

Igår tog Lasse och Havana tag i skytteträningen -första två passen körde de själva och innefattade luftgevär och hörselkåpor- Redan när Lasse plockade ner geväret blev hon skeptisk och första passet hade hon till en början inte någon större lust att gå jämte honom -dock släppte det under passets gång och pass nummer två brydde hon sig inte alls- Han utmanade henne genom att lägga/ställa geväret, så hon var tvungen att springa förbi det -jobbigt, jobbigt- men även det släppte och båda passen avslutades med att han slängde godis på marken, jämte hörselkåporna och geväret. Nemas problemas!

Idag lade vi till en nu störning, dvs mig. Med mig hade jag knallsnören, eftersom vi hade en idé om att hon hade svårt för krutlukten. Dock visade det sig vara ett felaktigt antagande, eftersom hon glatt letade upp godiset som låg i krutdoften på marken och eftersom jag inte hade något gevär i handen när jag gjorde det, så hade hon heller inga problem att sitta kvar på platsen till Lasse skickade ut henne.

Den RIKTIGA utmaningen kom efter det. Att gå jämte mig och geväret var jobbigt. Att tillsammans med Lasse gå fot runt mig var jobbigt. Att se mig lägga an var jobbigt och när jag ”laddade” geväret med luft var det SUPERJOBBIGT. Vad göra? Jo, man tänker som en lydnadsmänniska, med inriktning klicker och projekt ”klicka in geväret” påbörjades.

Istället för att använda klicker, så använde jag mig av ljudet som blev när man sköt ett oladdat luftgevär. Lasse och Havana stod vända mot mig och samtidigt som jag tryckte av geväret, så kastade jag en dummie mellan dem och mig. Första kastet var hon lite skeptisk, men det släppte ganska omgående och vi kunde snabbt gå vidare.

Skott/kast – mellan skytt och förare/hund, skytt vänd mot ekipaget.
Skott/kast – bakom skytt, så hunden får springa förbi ut/in, skytt vänd mot ekipaget.
Skott/kast – mellan skytt och förare/hund, skytt vänd från ekipaget.
Skott/kast – framför skytt, så hunden får springa förbi ut/in, skytt vänd från ekipaget.

Tanken är att sedan bygga på med knallsnören och ev knallpåk, samt publik och domare. ”Hur svårt kan det va?!”

SKOTTBERÖRD? NEJ, SKYTTBERÖRD!

Två steg fram, tre tillbaka och avslutningsvis ett fram igen. Förhoppningsvis landar vi på plus/minus noll efter dagens jakt på flyget, men det vet vi först vid nästa tillfälle. Kan efter dagen återigen konstatera att Havana INTE är skottberörd -vilket är fantastiskt skönt- Däremot tycker hon fortfarande att skytt, gevär, hörselkåpor, krav och att bli trängd vid vänster sida, är fruktansvärt jobbigt. Galet vad ett misstag kan göra och hur lång tid det tar att reparera -för repareras ska det-

Vår -läs Tilas- fantastiska skytt Tompa.

Min tanke med att ta med henne på dagens jakt var att hon skulle koppla samman skyttar, trängsel och krav -dvs gå fint och sitt fot- med harar som springer och hundar som apporterar. Tyvärr var inte turen med oss i år.

  • Den första haren gick upp en meter framför henne, när hon satt och bajsade och skyttarna hann/kunde inte skjuta den.
  • Hare nummer två hann jag inte skicka henne på, eftersom en annan förare hann före. Synd eftersom hennes attityd efter detta höjdes AVSEVÄRT -två steg fram-
  • Fokuset var fint fram tills vi vände tillbaka och hon skulle gå mellan mig och skytten. Hon kände sig trängd, vilket ledde till att hon missade de få hararna som gick upp. När sista haren sköts så smällde det till höger och vänster om henne, men eftersom fokuset var åt fel håll, så såg hon aldrig haren -tre steg tillbaka-
  • För att slippa bråka med henne, så fick hon sitta mellan mina ben och äta godis -alltså var hon inte speciellt rädd, för då hade hon låst sig-
  • I sista såten fick hon sitta mellan mina ben och jag ”skyddade” ryggen på henne, vilket gjorde att hon slappnade av lite. En hare sprang upp precis framför skyttens fötter, men eftersom vi trodde det var slut, så var vi inte beredda och haren försvann.
  • Tack vare Tompa, så fick vi möjlighet att i efterhand träna skott med en skjuten kråka. Han ställde upp c:a 30-40 meter bort i medvind, sköt ett skott och kastade kråkan. Öronen var framåt precis HELA tiden, medan Tompa gick ut, sköt och kastade, så skottet var hon inte berörd av. Däremot ville hon inte springa förbi honom och hämta fågeln -det löste vi genom att jag följde med som moraliskt stöd-
  • Vi avslutade med att hon fick springa in till mig och Tompa, som satt på huk jämte varandra och stolt visa upp sin fina fågel -ett steg fram igen-

Kråka är fint.

Lösningen är helt enkelt att träna med gevär -vi får se hur långt vårt luftgevär räcker- skyttutstyrsel, trängda situationer och att inse att krav inte är farligt. ”Hur svårt kan det va?!”