FARVÄL FINASTE SNUSKELIDUSK

Finaste Whiskey – i 12.5 år har du funnits vid vår sida i vått och torrt, i med- och motgångar. Vi har tävlat ihop, vunnit ihop och förlorat ihop. Idag skiljs våra vägar åt och du kommer återigen få träffa Baily, Bacardi & Tequila. Din trötta kropp kommer kännas ung igen och tillsammans kommer ni gräva efter sork, jaga rådjur och bara njuta av att inte längre ha ont.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och även om det är helt rätt beslut att låta dig somna in, så gör det inte mindre ont för det. Jag vill tacka dig för att du som valp självmant tagit på dig rollen som min vårdhund, när jag var sjuk. Och för alla gånger du tagit hand om Dea när hon behövt det. Och att du sedan alltid haft klokheten att lämna över samma ansvar till någon annan när det funnits som alternativ.

Och tack för dina fina barn som nu lever kvar hos oss. Vi ska göra vårt bästa för att förvalta dina och Baccis valpar så gott det går. Vi kommer aldrig glömma er och jag vet att ni alltid kommer finnas vid vår sida. Tills vi ses igen…

ETT JOBBIGT BESKED

Häromdagen noterade både jag och Dea att Whiskey var extremt ”wobblig” i vänster has och när jag kollade den, så kändes den även gallig (svullen och svampig). Dagen efter såg det mycket bättre ut, men jag valde ändå att boka in en akuttid hos Magnus och idag åkte Dea dit med honom. Beskedet vi fick var inte inte direkt upplyftande – korsbandet på vänster bak är troligtvis av och hur gärna jag än hoppas att Magnus har fel, så betvivlar jag det.

1.jpg

Vackraste killen i världen.

På måndag vet vi säkert, men fram tills dess så lever vi i ovisshet och även om jag vanligtvis försöker se saker från den ljusa sidan, så måste jag även ställa in mig på det värsta. Whiskey fyller 11 i februari och frågan är om det är schyst att lägga honom på operationsbordet, där läkningsprocessen är oviss? Är det okej att han eventuellt ska leva sin sista tid i koppel och med smärta?

Samtidigt så är han den ”bästa” hunden för den här skadan, då han inte är speciellt explosiv och utan problem kommer gå att hållas i stillhet. Att jag sedan är omgärdad av ett toppteam i form av Anna, Karin och Magnus, gör att vi dessutom har tillgång till bästa tänkbara eftervård.

Jag hoppas och ber att det ska vara behandlingsbart inom rimlighetens gränser, så att vi får ha kvar vår fina kille flera år till, men samtidigt så är det hans väl och ve som kommer i första rummet. Har ni en tumme över på måndag, så får ni gärna hålla den lite extra åt finaste Snuskelidusk <3.

FINT VÄDER OCH HÄRLIGA ARBETANDE HUNDAR

Igår packade vi in Limpan, Whiskey, Pärla och Stjärna i bilen och gav oss ut i skogen för lite jaktträning. Minstingarna fick börja med två enkelmarkeringar på land, följt av två på vatten och träningen avslutades med ett sök, där de hade sett oss lägga ut viltet.

3.jpg

Systrarna Bus håller koll på söket.

Limpans markeringsarbete på land är inte mycket att snacka om – bra markeringsförmåga, spontana upptag (kaja och råka) och fina avlämningar. Däremot hade hon svårt att inte ta vägen förbi Andrea, när hon skulle in. Inget jag lägger någon större vikt på i nuläget, men absolut värt att ha med sig i bakhuvudet.

0.JPG

Försiktigt, men bestämt!

När vi sedan kom till vattnet, så fick Stjärna sina markeringar först. Kanske triggade det Limon lite, för det var inga tveksamheter i vattnet. Varken från mig eller när apporten väl var bärgad på andra sidan. Sedan kastar hon sig inte i vattnet, men det tycker jag bara är bra, för jag vet hur många gånger jag stått med hjärtat i halsgropen när Tila slängt sig handlöst i vattnet eller hur många vurpor Xanté gjort, för att han missbedömt vattendjupet.

Avlämningarna är grymma, så det enda jag vill förbättra i nuläget är farten och drivet hon simmar med (just nu simmar hon nämligen som en primadonna och när man har en stor trut i munnen och redan halvvägs in börjar fundera på hur man ska ta sig upp, ja då sjunker man, vilket innebär att matte måste fiska upp både hund och fågel), något jag hoppas och tror kommer med erfarenhet.

1.jpg

Så nöjd med sina apporter – lilla Limpan.

Söket måste jag säga imponerade stort. Visst, det finns fortfarande förbättringspotential, men hon jobbar på, hon följer upp vittring, hon plockar alla viltslag lika spontant, hon galopperar hem och bjuder upp fint vid avlämningarna. Efter ett sådant här pass är jag lite extra nöjd att vi strök oss från B-provet nästa helg, för det innebär att jag kan njuta av våra framsteg, utan att stressa upp mig över sådant som måste förbättras.

Eftersom Whiskey ser och hör dåligt, så finns det ingen anledning att köra dubbla och därför fick han sig ett par enkelmarkeringar på land. Efter nedslaget så vände han direkt tillbaka till Dea, vilket innebar att han inte memorerade ordentligt, men har man bara en fin näsa, så löser man det ändå.

2.jpg

Tio år är ingen ålder när man får göra det man älskar.

I och med hans ålder, så avstod vi från vattenarbetet. Kallt vatten och gamla leder är den bästa kombon. Uppenbarligen var det inget som Whiskey brydde sig om och efter att ha tittat på Pärlas vattenarbete och även om jag nu hade planerat ett sökarbete på land, så bestämde han sig för att det var hans tur att simma. En snabb kiss och sedan slängde han sig i vattnet (vattenkanten låg närmre 60 meter ut i söket) och började, som värsta unghunden, hoppa från tuva till tuva. Hur lycklig som helst. Finaste gubbstrutten.

5.jpg

Pärla på väg tillbaka från en av sina vattendirigeringar.

Fint väder och härliga arbetande hundar – det blir faktiskt inte mycket bättre än så. Idag strålar jag ikapp med solen. Frågan är bara vem som lyser starkast av oss.

HIPP HIPP HURRA

För idag är det Sniskans födelsedag! Hela tio år blir han, vår lilla gubbe och därmed räknas han som specialveteran – hur gick det till liksom?

1.JPG

Dagen firas på allra bästa Sniskan-vis. Långpromenad i skogen och nu hjälper han husse att ”städa” (läs äta godis) ute i hundhuset. Kvällen till ära blir det pizza och naturligtvis bjussar han sina kompisar. Grattis finaste gubbe ❤

FASANJAKT – en grym dag delad med de allra bästa

Att spendera en hel dag i snålblåst, iskallt regn och ändå njuta av varenda sekund – det borde ju faktiskt klassas som ren idioti. Att dessutom introducera Jeanette (min underbara schäfervän) i apporteringens ädla konst och trots dessa omständigheter få henne att älska det, ja det bevisar ju bara hur fantastiskt det är att få se retrievern i dess rätta element.

Eftersom Pärla skadad så lånade jag ut Tequila till Dea, Jeanette fick köra Whiskey, medan jag själv körde Xanté. Tyvärr så splittrades vi på de flesta såterna, vilket gjorde att jag inte kunde se Tilas fantastiska samarbete med Dea och jag kunde heller inte se Whiskeys enorma framsteg, där han trots dålig syn/hörsel lärde sig lita på Jeanette och låta sig styras ut på ganska långa avstånd för att hämta sina apporter. Mäktigt!

På första såten hamnade jag och Xanté vid riktigt duktiga skyttar. Lillkillen fick verkligen bekänna färg och slet som ett djur för att få in alla apporter. Trots detta lyckades vi faktiskt få till lite ”träning” och efter avblåst jakt hade han både spårat runners, dirigerats och fått finfin stadgeträning. Nytta och nöja på samma gång. Topp notch!

För Xantés del fick vi en toppendag. Såt nummer tre placerades vi inne i skogen för att ta hand om skammade fasaner. Här lärde han sig att skilja på en flygande skadeskjuten fasan och en dito. Han fick dessutom sin första ”runner” (skadeskjutet  vilt som på marken börjar springa) och här någonstans tändes den riktiga jaktlusten.

0.jpg

Tequila- den ultimata jakthunden.

Sista såten var den allra, allra bästa. Den började med en fasanhöna som landade i täta björnbärssnår. Tyvärr såg han inte, så när jag försökte övertyga honom att det låg en apport i tagbuskarna, så var han inte helt övertygad. Efter att ha stött upp ett rådjur så blev det knappast lättare att hålla kvar honom därinne, men som tur var så smällde det och en fasan flög in över området, vilket gjorde att jag kunde få den dragningen jag behövde. Fasanhöna i hamn!

Följande apporter var en fröjd att se. Han hämtade skammat genom att forcera björnbärssnåren, runners där han först fick hoppa över diverse staket och fullfölja jakten över öppet fält. Han jobbade självständigt och jag litade till fullo på att han gjorde sitt arbete. Varje skick resulterade i en apport och det var en trött, men mycket nöjd Xanté som avslutade dagen med flaggan i topp.

HAHA, DEN DÄR ÄR MIN

Idag testade vi att köra ett sök med enbart svartfåglar och med som pepp/moraliskt stöd hade jag Whiskey. Jag satte hundarna för att sedan gå och kasta ut fåglarna i söket. Limon fick börja och jag resonerade precis som jag gjorde med tennisbollarna, dvs om hon hittar men inte tar, så gör jag ingen affär av det. Jag tycker att det är viktigare att hon får självförtroende, snarare än att hon inte ”viltvägrar”. När hon väl fattar så kommer det inte bli några problem. Hoppas jag i alla fall.

0

Lycka är när man fattar!

Ibland gick hon ifrån, ibland tittade hon på mig för att få stöd/bekräftelse och ibland hämtade hon in en fågel. Lyckan i hennes ögon när hon såg hur glad jag blev när hon väl kom in med en fågel, går knappt att beskriva. Varvade att dels köra henne ensam, dels att skicka henne samtidigt som Whiskey och jag kunde nästan se hur snopen hon blev när han fick belöning för ”hennes” fågel, men plockar man inte upp den får man skylla sig själv. Sista fågeln snöt hon därför mitt framför nosen på honom, precis som ”haha, den där är min” och vände i mot mig i full fart för att leverera den.

Imorgon testar vi igen och då hoppas jag att polletten trillat ner. ”Hur svårt kan det va?!”.