RALLYTRÄNING MED ETT GALET POPCORN

Med rallytävling in på knutarna, kändes det som en bra idé att ta tag i de nya rallyskyltarna. Det blev två träningspass – på förmiddagens gick vi igenom de nya skyltarna och på eftermiddagen satte vi upp en bana, där vi valde de skyltarna som hundarna hade svårast för.

Eftersom jag inte vill slita på Xantés kropp, så fick han bara träna de nya skyltarna och det gjorde han med den äran. Några smådetaljer som ska putsas på, såsom backa framför och stå framför, men i övrigt var det inte mycket att klaga på. Vad jag däremot helt hade glömt var hur det är att föra ett ”popcorn” och hur viktigt det är att hela tiden behålla lugnet, så trots iskylan, så kände jag mig faktiskt lite svettig efter avslutat pass. Men Xanté var lycklig och det känns skönt att kunna aktivera honom lite, utan att det påverkar ryggen.

_DSC2893.jpg

Att sedan växla hund till Limon var som en dröm. Den hunden gör allt med sådan elegans och säkerhet, att man blir alldeles tårögd. Inte en enda miss, trots att vi egentligen inte tränat så mycket. Lite i köket och ibland på promenaderna, det är allt och samtidigt ser det ut som om vi tränat dagligen. Det ska bli otroligt spännande att tävla henne om några veckor.

_dsc2722

Bacardi fick ett banpass och om Xanté är het, så vet jag inte vad man ska kalla hans mor. Man måste alltid vara steget före, aldrig gå upp i stress och helst inte vifta med händerna, dvs det banan vi satt upp var inte en ultimat ”Baccibana”. Herregud – den hunden är överallt och ingenstans, men trots att hon mer eller mindre svävade ovanför marken, så lyssnade hon faktiskt och inte en enda gång chansade hon. Att föra en hund som henne kräver verkligen sin förare, men nu när vi lagt ner SM och därmed även blivit av med prestationsdjävulen, så kan jag faktiskt le åt eländet istället för att bli frustrerad. En ganska skön, men ovan känsla.

Lasse och Havana körde både på förmiddagen och eftermiddagen. Tanken är att de ska satsa på rallyn, för att träna på att tävla och det var riktigt kul att se hur inspirerade de båda var. Havana har ju tränat lite med mig på promenaderna, så hon kan en hel del, men Lasse som inte kört rally på två år (och aldrig i mästarklass), var minst sagt ringrostig. En del skyltar hade han aldrig gjort, en del blandades ihop och en del var helt galet bra.

Lite pluggande av skyltar, så ska det nog bli riktigt bra och vem vet – kanske fyller vi SM med en massa Blågula hundar om några år. Hur häftigt hade inte det varit?!

 

IKVÄLL BLIR DET SKUMPA!

Då var årets lydnadstävlingar avslutade och det med bravur för båda tjejerna. För en gångs skull hade Havana och Lasse turen på sin sida – inga skott, inga smällar och bara ren glädje på plan. Några kostsamma missar gjorde att det inte blir något förstapris, men vad gör väl det när känslan satt.

20161211_03.png

Fullt fokus hos såväl två- som fyrbent. Foto: Sofia Olsson

Limpan, Limpan, Limpan – den hunde blir dyrare och dyrare för varje tävling. Tävling igår,tävling idag och istället för att tappa motivation, som många hundar lätt gör när man tävlar, så blir hon bara bättre och växer med uppgiften. Vi har tränat i fem veckor, detta var hennes fjärde elittävling och hon har avancerat från nollpris och sista plats, till inga nollor, ett andrapris och en 2:a placering (utav åtta startanden och varav många av dessa ekipage är långt mycket mer erfarna).

Bortsett från poäng och placering, som faktiskt är det minst viktiga, så visar hon en fantastisk glädje och en attityd som inte är av denna värld. Så även om ett förstapris hade varit en underbar avslutning på detta galna experiment, så tar jag hellre denna utveckligen vilken dag som helst. Det kanske inte är den snabbaste hunden, heller inte den flashigaste, men med erfarenhet och mer förståelse, så finns det inga gränser för vart hon kan komma. Säger som Movitz – ”hellre sticka ut, än att passa in”. Ikväll blir det skumpa!

JU MER JAG TRÄNAR, DESTO MER TUR HAR JAG

Med tanke på vilken otur Havana haft de senaste fem elittävlingarna (skott eller skrammel varje gång), så valde vi dels att stryka henne från Höganäs, dels att ge henne en chans att känna sig trygg i tävlingssituationen genom att hyra ridhuset SBK Halmstad ska hålla sin tävling i.

Första tillfället körde vi enbart lek och roliga moment, samtidigt som jag gick omkring och skramlade med dörrar och klampade på läktaren. Igår valde vi att köra lite moment, men utan störning och idag fokuserade vi på fria följet, där jag kommenderade en massa strunt (kommer vara ett annat ekipage på plan samtidigt och med våra odds, så kommer jag och Lasse dra startnumrena efter varandra), varvat med att föra oväsen. Jag är glad att sig att det gick oförskämt bra och nu hoppas vi att de två verkligen kan visa vad de går för.

Limon fick följa med hon också och fast hon inte har några problem i nya miljöer, så visade det sig att ridhus kom att innebära problem även för henne – inte vad gäller rädslor, såsom det är med Havana, utan när det kom till mina muntliga kommandon. När jag ropade ”kör” (mitt inkallningskommando), så studsade ljudet i väggarna och det krävdes upprepade kommandon innan hon fattade vart jag ville komma. Tur i oturen alltså.

Vi har även filat vidare på både ruta och dirigeringsapportering och det känns som det börjar lossna. Idag var första gången hon fick springa till en ”osedd” ruta (färgvalet på rutan i kombination med underlaget var verkligen inte det enklaste). Första skicket märktes det att hon var osäker, vilket även syntes på tempot till konen, men samtidigt så visade hon tydligt vilken skillnad det blir när hon verkligen förstår vad jag menar, för på skick nummer två var det inga tveksamheter i vare sig tempo eller självkänsla.

För Limons del blir det lydnadsvila resten av veckan, för att låta saker och ting landa lite, men nästa vecka kör vi igen. Tanken är att hyra ridhuset ett par gånger till, allt för att ge Havana de bästa förutsättningarna vi bara kan. Någon gång måste det vända och jag säger som Ingemar Stenmark ”ju mer jag tränar, desto mer tur har jag””hur svårt kan det va?!”.

 

LIMON – BARA TVÅ ”OFLYT” FRÅN ETT FÖRSTAPRIS

Igår var det så dags för Limons andra elittävling och hon bara fortsätter att imponera. In i det sista har vi tragglat dirigeringsapportering på bekostnad av de andra momenten, men det märktes inte alls. Förstapriset var så nära och även om vi hade lite oflyt med rutan och hopp apport, så är jag så galet nöjd med min hund. Hon gjorde en av sina bästa tävlingar någonsin och hade en helt fantastisk attityd i de flesta av momenten, men framförallt i det fria följet. Wiiieee!!!

Tävlingen var uppdelad i två omgångar – zäta, inkallning, fritt följ och dirigeringsapportering i första omgången.

  • Korrekt skiften och ett bra fotgående i zätat, gjorde att vi fick en fantastisk start – betyg 9
  • Missen i inkallningen (hon blir tveksam och tar ett par steg) får jag ta på mig, eftersom jag var alldeles för tam i mitt handtecken. Däremot fick jag ett fint kvitto på vår tempoträning och hon bjöd på kort galopp hela tiden – betyg 7.5
  • Fria följet kändes som sagt helt fantastiskt. Visst positionen är lite vobblig, men halterna var en klar förbättring mot föregående tävling och inte en enda gång behövde jag påminna henne att hon skulle sätta sig.
  • Avslutande moment i första omgången var som sagt dirigeringen och här skulle vi verkligen få ett kvitto. När TL lägger ut rätt apport säger jag som på träning, dvs ”markera” och sedan påminner jag henne om konen precis innan skicket. Eftersom hon väljer att gena åt höger, så förstår jag att hon fattat vilken apport som skulle in och även om jag behövde två kommandon för att få iväg henne, så var jag aldrig orolig – betyg 7.5

Sedan kommer helgens stora dipp. Lasse och Havana går in som sista ekipage och jag ser redan vid ingången, att Havana var obekväm och påverkad. Det i sin tur gjorde att Lasse tappade allt av sitt fina självförtroende han haft i veckan, vilket gjorde att Havanas mod sjönk allt mer. Mest av allt ville hon bort från plan och det var så ledsamt att se hur hon försökte, men inte lyckades samla ihop sig själv och när de sedan var klara, så tog jag och Lasse ett gemensamt beslut att stryka henne.

_DSC5643.jpg

I andra omgången var det rutan, hopp apport, fjärr och avslutningsvis vittring.

  • Att börja med vårt absolut svagaste moment, var definitivt en utmaning och trots att det även denna gången nollade momentet, så är jag otroligt nöjd, för den här gången hittade hon den. Tyvärr hade vi lite oflyt, då hon för första gången någonsin väljer att vända upp åt vänster och därmed kommer utanför banden när jag säger stanna. Nu lade hon sig dessutom på eget bevåg, men det hade inte spelat någon roll, för där vi är nu hade jag ändå inte kunnat dirigera in henne igen, så att hon faktiskt hittade dit, låg stadigt och kom i full fart på inkallningen är en tia för mig – betyg 0
  • Hopp apporten började lite olyckligt av att jag kastar in apporten i hinderstöden som avgränsar tävlingsområdet. Limon blir väldigt osäker och efter vad som känns som en evighet, så får vi kasta om. Den här gången kastar jag mycket kortare än vanligt och hinner därför inte rädda momenten, när Limon försöker springa jämte – betyg 0
  • Vittringen var grym! Hon gör ett klanderfritt sorteringsarbete och klipper den rätta pinnen så fort hon får nos på den, men eftersom momentet inte är helt hundra befäst, så blir ingången tveksam och hon lattjar lite med pinnen (någon som kommer försvinna med rutin) – betyg – 7.5
  • Fjärren (som vi nollade förra tävlingen) var helt outstanding och det här kommer bli ett av våra starka moment när vi är klara – betyg 9

_DSC5650.jpg

Eftersom vi nu hade chans på pris i eliten, så valde vi att göra gruppmomenten och Limpan avslutade med 10/9.5. Totalt slutade hon på 211 poäng, vilket gott och väl räckte till ett 3:e pris. Bara två ”oflyt” ifrån ett förstapris.

På dessa två tävlingarna har hon visat att helheten finns där och nu behöver vi putsa till detaljer och öka säkerhet. Tre veckor till nästa tävling – ”Hur svårt kan det va?!”.

STÖRRE TYDLIGHET GER STOR SKILLNAD

Både Havana och Limpan har lite att fila på till på söndag. För Havanas del gäller det bättre åtlydnad av kommandon, eftersom hon faktiskt kan momenten, men väljer att låta bli att lyssna (och då menar jag inte att hon jävlas, utan snarare att det varit lönsamt för henne att låta bli att lyda), medan det för Limpans del gäller att få till säkerhet och självförtroende i framförallt de självständiga momenten.

_DSC5617.jpg

De senaste passen efter lördagens tävling, har inneburit större tydlighet från Lasses sida – tolerera ingen olydnad, men glöm inte vara rättvis mot hunden (Lasse blir gärna handfallen när det inte går som han tänt och låter på så sätt Havana göra fel länge, istället för att bryta direkt felet uppstår, så det blir enklare för henne att förstå var felet begicks). I början fick jag hjälpa till lite, men efter ett par fel så fattade Vannis och helt plötsligt, med rätt tajming och tydlighet så gick de från sexor till tior. Snyggt jobbat!

Limon, till skillnad från Havana, har inte några moment som är ordentligt befästa, men samtidigt så har hon en viss förståelse och jag har därför ändå valt att lägga på lite krav på det jag tror mig vetat att hon kan, dvs man ska lägga sig på första kommandot på nedläggandet vid sidan, man ska göra skiftena i fjärren (kräver dock inte teknisk korrekthet) utan att behöva ta till dubbelkommandon och man ska göra rätt skiften i zätat (hon har ordförståelsen).

_DSC5635.jpg

De momenten som kräver lite mer avvägning är ruta och dirigering. Samtidigt som hon har svårt att hålla isär vilket moment som är vilket, vilken apport som ska in på dirigeringen (vill gärna ta mitten) och huruvida man måste ta vägen via konen, så är det inget alternativ att inte göra något alls. Något hon är ganska bra på när hon blir osäker.

Igår pressade jag henne därför lite extra och vi fick till en början problem med att hon låste sig vid konen på dirigeringen (dels behövde jag säga till att man inte springer förbi konen, dels att man inte tar mitten), men efter att ha påpekat att det inte var något alternativ, samt berömt massor när hon sedan gjorde rätt, resulterade i en tia på sista skicket. Wiiiieee!!!

_dsc5460

En annan del i träningen var att inte låsa sig på TL när denna kommenderar nedläggande – något som kostade både poäng och självförtroende i lördags. Ett par gånger fick vi göra om, men sedan fattade hon att hon skulle lägga sig direkt. Testade även en tävlingsmässig fjärr, för att se om vi fick till dubbelkommandot från ligg till sitt och det fick vi. Samma sak där ”lyssna på vad jag säger och det lönar sig” och när det var klargjort, så fick vi till vår bästa fjärr någonsin. Knappt 15 centimeters förflyttning på fullt avstånd. Grymma lilla hund!

Idag blir det ytterligare ett rut- och dirigeringspass i arenan för Limon och eventuellt lite inkallning. Jag ska försöka hinna säkra upp de dyra momenten, så att vi har råd med extrahjälp på saker som jag kan styra. 2.5 dagar kvar att träna – ”Hur svårt kan det va?!”.

TÄNK OM ALLA DOMARE VARIT LIKA MÅN OM DE TÄVLANDE, SOM DAGENS DOMARE VAR

Idag var ingen toppentävling, varken för mig eller Lasse. Ofokuserade hundar och dito förare ger verkligen inga förstapris, men tack vare att domare tog sig tid att skriva något positivt på baksidan av allas protokoll, så fick vi ändå med oss en bra känsla hem. Tänk om alla domare hade varit lika måna om de tävlande, som dagens domare och domaren i Osby var. Då hade det inte varit så jobbigt att allt inte funkar. Allra helst om man är helt grön i klassen. En stor eloge till er!

Havana och Lasse börjar stabilt med full pott på gruppmomenten, men när det väl är dags för själva programmet, så vill känslan inte riktigt infinna sig. Lasse som känt sig lite krasslig var inte på topp och med en hund som Vannis, så blir minsta lilla avvikelse en grund till missförstånd, så då är det extra kul med kommentaren  ”trots misslyckanden i flera moment, berömmer föraren sin hund positivt”.

Tequila och jag började riktigt bra. Jag hade prickat rätt i vad som fallerade i Alleby (jag glömde le och var för snabb i halterna) och idag kändes fria följet riktigt bra. Lite småmissar här och var, men en bra känsla och även zätat (som kostat oss vårt förstapris pga att hon mött upp i ställandet) kändes riktigt bra, vilket domaren även konfirmerade med ”mycket bra zäta – förarens gång” samt en nia i betyg.

Rutan började kanonsnyggt (fick kommentaren ”farten till kon + ruta mkt bra, synd på avslut”), men tyvärr tjuvade hon även på denna tävlingen och den enda gemensamma nämnare med Osby, är att jag efter första vinklingen funderar på hur jag ska kalla in henne, vilket troligen resulterar i att jag gör något omedvetet med kroppen, som hon tolkar som att hon ska komma. Efter det så tappade jag konceptet och jag gissar på att Tila tog åt sig, vilket även märktes på resterande moment och jag valde att bryta fjärren, när hon faktiskt lyssnade.

Fram till nästa tävling om en knapp månad, så kommer jag att köra igenom hela eliten tävlingsmässigt minst en gång i veckan, för att på så sätt kunna bryta ner och träna på det som inte funkar, samtidigt som vi får träna på hur jag ska agera mellan momenten för att bibehålla fokus. Idag var vi långtifrån, nästa tävling kanske vi tippar över på rätt sida. ”Hur svårt kan det va?!”.

GRYMT TEAMWORK OCH HÄRLIG ATTITYD

Dagens elittävling i Osby var riktigt grym, trots att varken Havana eller Tequila fick något förstapris. Båda hundarna bjöd på fantastisk attityd och uppvisade massor av glädje hela programmet igenom. När det gällde Tequila så ville jag kolla hur vi låg till i fotgåendet (nu när jag trott mig komma på vad som felat de senaste tävlingarna) och det visade sig vara riktigt bra. Även dirigeringen, hopp apport och vittringen gick mer eller mindre feltfritt och rutskicket i sig var fantastiskt fint, men…

…av någon anledning så missförstod vi varandra helt på både zätat och avslutningen på rutan. I zätat mötte hon dels upp efter ståskiftet, dels satte hon sig inte alls och när det kom till rutan, så valde hon att för första gången tjuva på inkallningen. Hade antingen det ena eller det andra suttit, så hade vi haft en solklar etta. Nu får jag ”nöja” mig med vårt fina teamwork och vår härliga känsla och det är inte fy skam det heller.

Även Havana och Lasse hade gjort stora framsteg sedan senaste tävlingen (de har tränat mycket kedjor, för att få Havana att förstå att bara för att belöningen uteblir, så innebär det inte att hon gjort något fel). Deras tävling var helt outstandning och hon var bara en inkallning ifrån ett förstapris. Men samtidigt vad gör väl det när fria följet var deras solklart bästa hittills (både vad gäller poäng och attityd) och när deras störningsträning av rutan visade sig vara helt rätt väg att gå – betyg 9.5!

Bäst av allt tror jag ändå Lasse tyckte att känslan var. Havana var glad och fokuserad genom hela programmet och när de kom till den avslutande fjärren, som varit deras största akilleshäl, visade sig även den ge det hittills högsta betyget – en 8:a. Jag är så stolt över dessa två, hur de tränar och kämpar. Hur de försöker lösa knutar tillsammans och hur de överkommer motgångar. Stort grattis älskling! Förstapriset ligger bara precis runt hörnet.

HADE DET VARIT TÄVLING IDAG, SÅ…

En ledig helgdag tillhör inte vanligheterna, så då gäller det att göra det mesta utav den (ni trodde väl ändå inte jag skulle ligga på sofflocket). Dagen började med sovmorgon och plättfrukost, följt av ett vattenpass förr Xantés del. Igår testade vi att öka förväntan på att gå i vatten, genom att kasta en boll över huvudet och idag begav vi oss till samma plats för att se om polletten trillat ner.

Innan vi kommit på plats, så hade Lasse kastat ut en mörk dummy på blankvattnet och förhoppningen var alltså att Xanté skulle tuffa på ut i sjön, men det var att hoppas på för mycket. Nej, istället sprang han knappa två meter ut och ställde sig för att invänta nedslaget, som naturligtvis inte kom. Gah!

0.jpg

Provade att vänta ut honom, men killen är envis, så istället plockade jag hem honom samtidigt som jag ”grälade” på honom. Det krävdes några ”nej”, när han stannade och glodde, innan han fattade att han skulle fortsätta simma. Rätt beslut belönades med några lugna ”bra” och vid flertalet tillfällen så lyckades han själv belöna rätt beslut, genom att välja att vända ut och då få syn på dummyn.

Alla apporterna låg idag på blankvatten och min tanke är att lära honom att simma rakt ut i ingenstans, för att sedan kunna dirigeras vidare om så behövs. Han har nämligen inga problem att simma långt, bara han har något att fästa blicken på (finns inte detta, så börjar han tänka och har han väl kopplat på hjärnan, så är det nästan omöjligt att nå fram), så i eftermiddag kommer vi leta ny sjö och då öka avståndet (vi får absolut inte bli statiska, så han lätt får in ett visst avstånd i kroppen) han ska simma på blankvatten, innan han kan få syn på något. På torsdag åker jag ner till Jens för en privatlektion och då kommer jag förhoppningsvis få ett kvitto på huruvida jag tänkt rätt eller inte.

1.jpg

Förutom jaktträningen, så har vi lyckats peta in ett lydnadspass för Havana och Tequila. Båda fick kedja ihop första delen av programmet fritt följ (med belöning efter avslutat moment), zäta, inkallning och rutan (med belöning inne i rutan) och båda gjorde en grym prestation. Som Lasse sa ”hade det varit tävling idag och vi hade fått vara hemma, så…”.

I eftermiddag länkar vi nästa halva och i veckan ska vi försöka peta in ett liknande pass nere på nya hemmaklubben SBK Halmstad. Elittävling om två veckor och däremellan ska det petas in både jakter och prov. Bara att sänka huvudet och stånga vidare. ”Hur svårt kan det va?!”.

FRAMSTEG VÄRDERAS INTE BARA I ANTALET POÄNG

Man vet att man har ett hektiskt schema, när jag först nu hinner skriva om söndagens tävling i Oskarström – en bra organiserad tävling, där vi körde under devisen ”ömsom vin, ömsom vatten”. Det fina fokuset vi haft under fotgåendet på våra första elittävlingar är som bortblåsta (men trots detta måste det se betydligt bättre ut än vad det känns, för vi har bara tappat 1-1.5 betygsenhet) och det bevisar tydligt att fotgående är en färskvara – framförallt för mig, för går jag ordentligt så hänger Tila på, något jag märkte i måndags när vi körde ett uthållighetspass. Jag kände direkt att jag gick annorlunda på träning, jämfört med tävling och då är är det ju heller inte konstigt att Tila beter sig därefter. Skärpning!

På plussidan så funkar allt det vi tränat på. Är grymt nöjd med dirigeringen (typ första gången vi inte nollar den), för att inte tala om vittringen där vi fick en tia! Att hon dessutom var en av få hundar som faktiskt hittade rutan direkt (även om hon nu rundade ut) och gjorde världens snyggaste räddning på andra skiftet i zätat, gör ju knappast saken sämre. Med en månad kvar till nästa elittävling, så har vi gott om tid på att fila på det som inte funkade, samt att försöka bibehålla det som faktiskt funkade riktigt bra. 18 september ska det sitta – ”hur svårt kan det va?!”.

Även Lasse & Havana har gjort stora framsteg och även om det inte räcker till ett förstapris, så är det bara några små detaljer som måste fixas till. I helgen toppade de till exempel sitt betyg i fria följet (när vi har filat klart på hur Lasse ska gå/springa, så kommer det bli riktigt bra), han lyckades dirigera in henne i rutan, trots att hon hade siktet på en annan punkt, de hade fina konskick samt ett riktigt bra vittringsarbete. Listan kan göras längre, bara man letar efter det som gick bra, istället för att hänga upp sig på det som inte funkar. För deras del ligger fokuset på fria följet (hur Lasse går), greppandet om apporten vid dirigering, hitta rutan direkt och att minska förflyttningen i fjärren. Nu kör vi!

PÅ GOTT OCH ONT – FÅR MAN BARA BÄRA, SÅ ÄR LIVET BÄST

Idag passade vi på att ta en kort tur till Oskarströms BK, för att träna lite hund. Limpan var först ut och Lasse kommenderade oss genom trean (slog ihop metallen och hopp apport, till hopp apport metall). Den lilla damen bjöd på en riktigt härlig attityd hela programmet igenom, med bl.a. bra fart till rutan, en fantastisk inkallning och ett grymt vittringsarbete. Håller detta i sig, så bådar det riktigt gott inför Augusti-Oskarn.

Även Tila fick sig ett pass. Vi började med lite fotgående för att värma upp och sedan blev det till att traggla ruta, konskick och dirigering. Det märks att jag lagt mycket fokus på dirigeringen på sistone, för det första rutskicket fattade hon inte alls. Vimsade runt en del innan polletten trillade ner och hon lokaliserade rutan (skönt med en hund som har hyfsad ordförståelse).

1app.jpg

På gott och ont – får man bara bära, så är livet bäst.

Vidare till dirigeringsapporteringen och här märks det stor skillnad på höger och vänster. Vänster är mycket enklare och hon tar ut vinkeln ordentligt, men när jag sedan ska skicka åt höger, så svänger hon runt för mycket och får därmed syn på mittapporten. Ett ”nej” från min sida gjorde att hon blev osäker i konskicket och vårt ”tävlingsproblem” där hon sätter sig vid konen, kom genast fram (något som kan vara bra att tänka på i skarpt läge). Ett ”nej” på det också och omskick, gjorde att hon tänkte rätt, vilket naturligtvis genererade massor av beröm och en mäkta nöjd hund.

Som avslutning testade vi en vittring. Här hemma har det gått riktigt bra (ja, faktiskt sedan tävlingen i Kungsbacka, där jag belönade henne på plan genom att kampa med pinnen) och vår träning har gjort att hon har jobbat metodiskt ute bland pinnarna. Samtidigt så är det inget som är säkert, så att testa den på ”ny” plats när hon är lite trött i mössan, gör ju att man får ett ganska bra kvitto på hur vi ligger till.

Jag valde att inte göra den tävlingsmässig, dvs det låg betydligt fler pinnar ute än på tävling, eftersom jag inte vill trigga hennes plockepinn-tänk. Ju mindre pinnar, desto mer värdefulla blir de. Lasse hade lagt en linje på sex pinnar och bakom dessa låg resterande pinnar i en stor hög. Första tanken var nog att bara ta en i högen, men när hon sprang förbi linjen, så fick hon min vittring i näsan och kom på andra tankar. Jobbade fantastiskt fint och hittade snabbt min pinne. Grymma lilla hund!

1x.jpg

Alltid glad och alltid mer än arbetsvillig.

När vi ändå hade tillgång till en stor klippt gräsplan, så medan Lasse & Vannis nötte konskick, så passade jag  och Xanté på att träna ”ut”-övningen vi fick lära os hos Jens & Sofia. Det är minst två veckor sedan vi körde den och innan dess har vi bara tränat en handfull pass, men det känns som om han fattat konceptet och sista skicket var ett klockrent skick 50-60 meter rakt ut bakåt. Nu ska vi bara träna vidare på denna övningen, befästa/kräva stoppsignal, nöta närsökssignal och fortsätta med våra dolda dirigeringar. Får vi ihop de delarna och söket/markeringarna sitter, jag då kommer ettan sitta som en smäck. ”Hur svårt kan det va?!”.