JAG ÄR EN PERIODARE

Jag är en riktig PERIODARE och nu när våren är här så har motivationståget helt klart bytt spår – från lydnad till jakt. Lydnaden kommer tyvärr få stå tillbaka för nu vill jag satsa ALLT för att få till hans dirigeringsarbete så vi kan starta både på KKL och i öppenklass i höst. Det ger mig tillräckligt många månader för att skapa en GEDIGEN grund istället för att träna in halvdana ”quick-fix”.

Det här är livet!

Naturligtvis kommer jag fortsätta min satsning på ett jaktchampionat för Baccis del -både på A- och B-prov- och när vi kommer till henne MÅSTE jag backa bandet. Hon behöver stärka sin trygghet i dirigeringsarbetet samt öka självständighet i sitt markerings- och sökarbete. I dagsläget har vi anmält till ett par WT -i augusti ska vi till Goldenspecialen och i år ska vi ”slåss” på riktigt- Vilket ger mig ett YPPERLIGT tillfälle att träna i ”skarpt” läge och att samtidigt ges möjligheten att stärka upp och stötta vid behov.  Förhoppningsvis kommer kroppen hålla i år och då vet jag att vi kommer kunna ta oss långt. Riktigt långt. ”Hur svårt kan det va?!”.

HELGENS INTERNAT VAR EN RIKTIG ÖGONÖPPNARE – jaktinternat för birgitta staflund-wiberg

Helgens internat hos Birgitta fick mig att inse hur min målbild ser ut när det gäller mig och mina hundar. Jag vill ha det lugnet hos mina hundar, som jag finner hos hennes. Jag vill se den INNERLIGA beundran hos mina hundar som syns i deras ögon när de följer henne med blicken. Jag vill känna att jag betyder ALLT för mina hundar. Jag vill vara deras idol. Jag vill vara deras lugna ledare. Jag vill vara värd mer än en köttbulle. Vad är då nyckeln till att hennes hundar ser upp till henne, medan mina bara väljer mig om det inte finns bättre alternativ? Det stavas R.E.S.P.E.K.T. Något de flesta av oss vill ha och helt klart något jag kommer skaffa mig. Med början idag. Idag har jag nämligen STROSAT 17.000 steg mina hundar i koppel -visserligen har jag gått med dem en och en, men Rom byggdes inte på en dag- Vilken UPPLEVELSE! Ingen har nosat. Ingen har gjort några idiotryck för att sluka något ätbart i vägkanten. Ingen har kastat sig efter luktfläckar eller markeringspinkat. Skönt för både för mina axlar och för mina hundars nackar.

Viktigast av allt idag är hur JAG känt mig. För första gången på jag vet inte hur länge, så har jag kunnat lyfta blicken mot horisonten, känna lugnet i bröstet och bara NJUTA av att vara ett med mina bästa vänner och när jag för en gångs skull hade möjligheten att bara kunna låta tankarna vandra, så slog det mig helt plötsligt. På lydnadsplan lägger ett ENORMT fokus på att få till en bra position vid sidan, men när det gäller min ”jaktfot” så har jag nöjt mig med att hundarna är ”häromkring”. Det ena ger högt betyg, det andra handlar om SÄKERHET. Jag menar det värsta som kan hända oss på lydnadsplan är att jag får dåliga betyg, medan jag i jaktsammanhang kan skada mig själv, min hund eller faktiskt i värsta fall få någon dödad. Ganska dålig prioritering om du frågar mig. Från och med nu vill jag att mina hundar lugnt ska befinna sig vid min vänstra sida, med bogen i jämnhöjd med mitt knä. När jag stannar så stannar hunden. När jag går så följer den med, dvs precis som på lydnadsplan, men av HELT andra orsaker och med helt annan attityd.

Från en av helgens viktiga ögonöppnare – vikten av ett bra fotgående.

Förutom mindre bra prioriteringar, så tenderar vi tvåbeningar till att ofta ha svårt att på ett neutralt sätt relatera till hundar och hundträning. Speciellt om man använder ord som korrigering, ledarskap och respekt, så när jag håller kurser så försöker jag omvandla det jag vill förmedla till något som vi alla känner igen – dvs familj, arbete och vänner. Vad inger mest respekt hos dig? Någon som står lutad över dig, vilt gestikulerande, vrålandes medan saliven sprutar ur munnen? Eller den som spänner ögonen i dig och på ett myndigt sätt påtalar att det du just gjorde INTE var att föredra, för att sedan lungt berömma dig när du gör rätt? För att inte tala om alla våra belöningar. Kommer min hund älska mig mer bara för att den i tid och otid får en massa köttbullar eller för att jag överöser den med en massa nya roliga -läs dyra- leksaker? Återigen se till dig själv, skulle du älska din livskamrat mer bara för att du dagligen fick choklad och blommor eller inser du kanske att kärleken er emellan inte hänger på att man ständigt ska uppvaktas med presenter. I slutändan blir det ganska tråkigt att fira jul varje dag. Lagom är bäst. Både för oss tvåbenta och för våra fyrbenta.

Att betala ut nästa års bonus i förskott, brukar sällan generera bättre arbetsmoral.

Hur får jag då det allra bäst? Jag kan nog tala för oss ALLA när jag säger att vi inför helgens begivenheter bunkrat upp med diverse belöningar. Det skivades korv, fickorna fylldes med köttbullar och för egen del hade jag med mig en oöppnad påse Frolic. Med oss hem fick vi istället ett ännu bättre alternativ – oss själva. Vi blev hundarnas belöning och bäst av allt – det funkade. Vi vågade ställa krav. Vi vågade utmana och vi vågade vara den bästa belöningen för våra hundar. Min Frolicpåse? Fortfarande oöppnad. Galet. Häftigt. Befriande.

Du & jag Alfred. Du & jag.

Våra hundars beteende är bara ett kvitto på hur vi tränat dem och det är inte jag som får ta skiten om jag tränat dåligt eller gått för fort fram. Det är min hund. För när jag tappar fattningen -vilket naturligvis händer oss alla- och blir irriterad eller frustrerad, så är det ju min hund som får ta det. Jag och Bacardi har det problemet – och nej, det är nästan aldrig så att jag blir arg för att hon gör fel. Det som istället får mig att koka av frustration är när hon går upp i varv och börjar gissa vad jag vill, istället för att bara lyssna. Vems fel är det? Jo mitt. Jag har lagt fel grunder. Jag har belönat galet. Jag har missat att vara tydlig när det blivit fel. Men det är HON som får betala. Varje gång.

Den allra viktigaste lärdomen och ÖGONÖPPNAREN för oss alla var, att UTAN en bra relation mellan oss och vår hund så får vi heller inget samarbete. Varken i vardagen eller i vårt arbetet tillsammans. En relation bygger man inte på köttbullar. Heller inte genom att skrika, gorma och dra i våra hundar. En relation byggs på ömsesidig respekt och beundran – förare och hund emellan. ”Hur svårt kan det va?!”.

EN BRA INSTRUKTÖR TALAR OM VARFÖR MAN SKA GÖRA EN SAK

Idag var jag och Limon på vår första lektion hos Birgitta. Är så fantastiskt glad att ha denna underbara personen i mitt liv. Hon ger mig utmaningar. Hon ger mig konstruktiv kritik. Hon har alltid en bra förklaring, till varför man bör göra som man gör. Hon är grym på att läsa både hund och förare, samt har en erfarenhet som inte går att köpa för pengar.

Ta till exempel det här med godisbelöningar och jakt – idag fick jag en helt logisk och RIMLIG förklaring, till varför jag inte ska mata min hund med massor av godis. Inte bara det här vanliga ”ni ska inte belöna med godis, för att jag säger det”, utan snarare ”belöna inte så mycket med godis, för att hon inte ska gå upp i varv och för att hon ska bibehålla fokus och lugn på uppgiften”. Köper det rakt av, eftersom jag inser att det är precis ”spot on” på Limon. En bra instruktör talar om VARFÖR man ska göra en viss sak och inte bara ATT man ska. Det är en enorm skillnad.

Vi började med att släppa lös Limon på ett ”hopp och lek”. Här visar hon sin självständiga sida och trots att hon inte har en flock som stöd och trots att hon är på ny plats, så far hon iväg som en skottspole för att undersöka terrängen. Trots detta så reagerar hon BLIXTSNABBT på min inkallningssignal och kommer direkt. Wiiieee!!!

Nästa utmaning blir att lösa ett problem. Jag och Birgitta kliver över ett fårstängsel -inte fullhöjd- medan Limon blir kvar på andra sidan. Hon funderar ett tag, gör några tafatta försök att krypa under, med sedan tänds den där gnistan, som jag sett massor av gånger hos hennes mamma och hon kryper helt sonika under. Problemet löst.

Sedan fick vi köra lite följövningar inne i skogen. Raska steg hos matte och utan att säga ett ord, så ville Birgitta se Limons reaktion. Vid ett fåtal tillfällen hängde hon på ganska bra, men för det mesta skuttade hon mest runt och bjöd på lekinviter eller tramsade med pinnar -av förklarliga skäl har vi följsamhet som hemläxa- 

Vi avancerade vidare till en markering. Inte speciellt lång, men utmanande med terräng istället. Limon, som inte fått någon markering förrän i onsdags, gjorde ett fint arbete, för TROTS att hon inte visste vad hon letade efter, så låg hon kvar i området och letade tills hon hittade vad hon sökte. På plussidan så kom dummien NÄSTAN hela vägen in i hand.

Näst på tur var en memory. Birgitta kastade en dummie på stigen och sedan gick vi knappa 10-15 meter. Där stannade vi med ryggen mot dummien och väntade c:a 30 sek. Under tiden letade Limon pinnar och när vi väl vände oss om, så hittade hon en ny pinne att bära runt på. Efter att jag plockat ur den ur hennes mun, var väl knappast jag eller Birgitta övertygade om att hon kom ihåg kastet. Döm om vår förvåning, när den lilla loppan SPIKAR den och kommer in och lämnar av i hand!

Vi går vidare och hon får ytterligare en memory, men den här gången lite mer uppstyrt vid sidan och på lite längre avstånd. Inga problem -fick säga till henne en gång att hon skulle sitta, men i övrigt gick det fint- Dock märktes det att hon började bli trött och efter att hon hittat dummien, så var hon på väg åt ett annat håll och när jag kallade på henne, så glömde hon tygpåsen på vägen och sprang glatt in till mig. Avslutningsvis fick hon återigen lösa problemet med fårstängslet, men den här gången fick man inte krypa under. Det tog några tappra försök från henne, innan hon insåg att kan man inte kunde lösa problemet genom att krypa under, ja då får man hoppa över. Grymma lilla loppa!

En hel del hemläxa fick vi så klart, men nu är vi på gång och det känns riktigt härligt att börja i rätt ända för en gångs skull. Med sikte på A-prov:

• Lära in kommandot över/hopp.
• Göra ENSTAKA memory/markeringar.
• Träna på följsamheten.
• Träna stoppsignal vid sidan och UTAN boll-/godisbelöning.
• Träna på lättburet vilt en gång i veckan.
• Få jobba lite med aktivitetsspel, men inte till någon överdrift. Tanken är att stimulera problemlösning.
• Få henne att tänka själv -det kommer nog vara den lättaste uppgiften, eftersom hon redan är så bra på det-

BARA ATT KAVLA UPP ÄRMARNA – sm nästa

Vi har alla olika drivkrafter här i livet. Jag fungerar allra bäst när någon säger ”det där kommer du aldrig…”. Näst efter det kommer ”jag ska fanimej visa att det går”. SPECIELLT om det är domare som är kända för att inte ge SM-poäng eller de som tycker att mina golden inte hör hemma på jakter eller prov. Visst finns det domare jag helst inte startar för, men det beror inte på att de är hårda i sin bedömning. Det hänger helt och hållet på att de är inkonsekventa, dåligt pålästa eller för att de helt enkelt är oproffsiga.

På gårdagens tävling visste jag att det inte skulle släppas igenom några gratispoäng och även om jag kanske inte håller med om delar av betygsättningen -man har ju alltid den bästa hunden själv, sedd genom de rosa glasögonen- så sporrar det mig bara ännu mer. Jag ska fan visa att det funkar!

När någon sa att jag inte kunde ta körkort, ja då tog det tre månader och sedan hade jag lappen i handen. När någon sa att man inte kunde få en hund att prestera på B-prov för godis, så visade Baily vad man kan göra för en kebabpizza som externbelöning. När någon sa ”den hunden kommer aldrig funka i ÖKL”, så visade jag att Whiskey hade fem tvåor i sig och bara en av dem berodde på ett dåligt sökarbete. När jag och Bacardi blev petade ur Talangtruppen, så bestämde jag mig för att ta mig till SM på egen hand och det funkade ju ganska bra. Så funkar jag.

Bacardi kommer troligen pensioneras i lydnaden efter nästa år. Jag vill köra jakt med henne och jag vet att OM hon bara håller fysiskt, så har jag både en A- och en B-provschampion. Sedan har det blivit en omedveten press på henne och mig, som jag inte gillar. Visst vi har kul när vi tävlar, men det är för petigt för mitt tycke och jag har gjort för många fel längs vägen. Fel som går att reparera, men som kommer ta för mycket tid och för mycket energi.

Xanté är ganska grön. Med honom har jag tänkt annorlunda. Inte haft lika häftiga belöningar, varit noggrann med vissa saker och kört på helhet på andra. Han har visat sig ha ett härligt driv, utan att tippa över kanten -peppar, peppar- så nu känner jag att det är dags att strama upp träningen lite. Jag har lärt mig vilka moment som är viktiga poängmässigt och vilka man kan tumma lite på, så nu blir det fokus på fjärren och bygga muskelminne, samt ett bra fotgående. Dessutom behöver vi mer säkerhet i vittringen, så vi kan minimera tugget och avslutningsvis måste vi fixa till ingångarna, eftersom en poäng per ingång är nästan värt lika mycket som hela elitens platsliggning. Bara att kavla upp ärmarna helt enkelt. Målet för nästa år är nämligen att starta Xanté i eliten och kanske, kanske nosa lite på kvallistan till SM. ”Hur svårt kan det va?!”.

PÅ SÖNDAG LÄMNAR VI FÄLTEN

Hemma igen efter en avslappnande semester på Gran Canaria. Vilken lyx att kunna åka från Halmstad, resa till och från flygplatsen, incheckning och bagageutlämning – allt smidigare än smidigast. Att man sedan har en sådan TOPPENVÄN som Andrea, som roddar om i sitt arbetsschema, för att passa vår flock. OBESKRIVLIGT!

Nu när jag vilat upp sig ordentligt, så kan jag ta mig an resterande år, men nya friska tag. Imorgon bär det av till Danmark, för lite apportering. Hoppas på hyfsat väder, för omgivningarna där är som bäddade för FANTASTISKA bilder. Att man sedan får chansen att se duktiga hundar och förare i arbete, samt lära sig MASSOR, är ju inte fy skam det heller.

På söndag lämnar vi fälten, för att bege oss ut på de klippta gräsplanerna. Då är det lydnadstävlingar i Trelleborg, elit för Bacardi och trean för Xanté. Hoppas att han inte är allt för trött efter en hel dags apporterande och att han känns fortsatt lika stabil, som på senaste tävlingen. Allt kan så klart hända, men om det går som jag hoppas och tror, så bärgar vi förhoppningsvis vår etta i lydnadsklass tre och kan sikta vidare på eliten och SM. ”Hur svårt kan det va?!”

FASAN- & ANDJAKT – somewhere in [Skaune]

Att få möjligheten att få vara med som hundförare på en jakt, är verkligen få förunnat och jag kan inte med ord beskriva hur TACKSAM jag är, att jag och mina hundar fått förtroendet att få vara med och apportera. Det är först nu, som jag verkligen INSER hur viktigt det är för både mig och hundarna, att få den rutinen. En rutin, som man bara kan skaffa sig i skarpt läge. Tack snälla Birgitta & Janne!

Igår fick vi apportera både fasan och and, samt hjälpa till att gå i drev och låta Xanté stöta upp fågel. Han har verkligen VUXIT på de här jakterna, men än behöver han mer rutin. Han fullkomligt älskar fasaner -skammade som döda- men har svårt att skilja på att stöta fågel -dvs springa in och ur tät vegetation- och att i nästa sekund sätta på näsan i samma terräng. Det som jag uppskattar mest, är att trots att det är en ganska HET kille jag har att göra med, så är han helt stadig vid sidan. Oavsett om vi går på linje eller om någon jämte skickar sin hund, så sitter han tills han får nya direktiv.

Igår var en alldeles lagom jakt. Lagom mycket fågel och fantastiska marker att apportera i. Första såten började vi med att driva ut fåglarna ur skogen. Sedan ställde vi upp bakom skyttarna och för vår del, hämtades två fina fasantuppar in.

Nästa såt fick vi hjälpa Janne & Birgitta att driva fågel. Till en början fattade han inte alls hur han skulle bete sig i det höga gräset, men i slutet jobbade han på fint och höll sig på ett bra ”spanielavstånd”. Dock blev det svårt för honom att koppla om, när vi sedan skulle leta efter en skammad fasan. I det täta buskaget röjde han bara, medan han sökte på fint i den ”öppna” skogen. Bra att tänka på i träningen.

Ytterligare en fasansåt, där alla började med att driva och sedan ställde vi upp för apportering. Den här gången blev det en fågel för vår del, men en riktig GULDFÅGEL. Skickade in honom i majsen och när jag skickat, så ser jag två hundar till, som är på väg in i samma område. Där visar retrievern vilken FANTASTISK hund den är. Inget gruff, inga höga svansar och ut kommer Xanté med den träffade fasanen, medan de andra söker vidare efter annat vilt.

Dagen avslutades med ett kvällssträck på änder. Skickade honom på en skammad and och då märktes det att han var helt slut i huvudet. Anden var läskig och han hoppade förtvivlat runt den, med skräckblandad förtjusning. Han ville ta den, men hittade inte modet. Hade jag haft Tila med mig, så hade jag skickat henne och så hade problemet varit löst, men nu fick vi skicka en annan hund och eftersom det var en äldre hane, så lämnade Xanté apporten till honom.

Trots en knackig start, så fick vi tillslut in fem fåglar -varav tre var skammade- men även här behövs mer rutin. Sluta tänk. Agera! Det märktes även hon ENKELT vi tränar vid vatten. Fina igångar, utan snår och så såg det verkligen inte ut här. Skulle man i vattnet -från vårt håll- så fick man kämpa. Träning, träning och återigen träning. Viktiga erfarenheter att ta med sig, nu när vi ska sätta igång med Limon. Här ska banne mig inte curlas.

FRÅGESTUND

Vintern närmar sig smygande och mörkret med den. Träningsenergin och inspirationen är inte densamma, så vad bättre än att ta hjälp av er läsare. Har ni något ni undrar över? Något särskilt ni vill att jag skriver om? Kanske vill ni ha någon typ av ”följetong” –video- och/eller textbaserad– Speciella teman? Det finns inga dumma frågor och kan jag så svarar jag, men skriv dem gärna i kommentarsfältet, så alla kan ta del av både frågor och svar.

Frågestund – den som är nyfiken lär sig nya saker.

Linda:
”Träningstips och övningar för oss nybörjare inom jakten! :)”

För det första kör jag mycket byteshandel med mina hundar. Hunden ska ALDRIG känna att den blir bestulen på sin ”skatt”. Välkomna hunden, inte det den bär på. Något som vi lätt glömmer när vi börjar värdera apporter. Skor, strumpor, leksaker eller mindre roliga saker som hittats utomhus, ALLT belönas med antingen en godis alternativt att jag får titta på det fina och att hunden sedan får tillbaka saken. Att hundarna sedan kommer och levererar löv eller vill byta med små, små stickor ser jag bara som ett lyxproblem. Då vet man att hunden vill komma in med det den hittar.

Nästa viktiga grund är söket. Jag börjar alltid med en apport, som hunden får ser när jag lägger ut, men inte var. Efter att ha gått kurs hos Birgitta Staflund, vill jag även addera en viktig detalj, nämligen den att lära hunden jobba med lägre fart och ha näsan på. På prov ser vi gärna att fart premieras och hundar får rusa runt LÄNGE, utan att den hittar något. Först när den börjar bli trött i benen, så börjar den hitta.

Här börjar man med att knyta fast apporten i ett snöre/koppel och sedan, utifrån och in, dra ett serpentinspår till hunden. På så sätt finns det vittring i HELA söket, som hunden kan ta stöd av. Sedan tar man -antingen själv eller eller med hjälp av en träningskamrat- en apport, som kastas upp i luften, men efter att den har landat, så plockas den upp igen. Gör så ett antal gånger och lämna sedan kvar en apport, som hunden kan leta efter. Retningen gör att hunden blir motiverad, men det finns bara en apport att hitta, vilket gör att noggrannhet premieras. Det är den sista apporten som är den svåraste att hitta i ett sök, inte den första i ett hav av många. När apporten är hittad, så smyger antingen medhjälparen ut en ny, eller så får du lägga ut en själv. Tänk på att inte gå raka vägen in, eftersom hunden lätt lär sig ”fuska” då.

Variera detta med att dra spåret och gömma apporterna ordentligt. Utnyttja snår, brännässlor och annan tuff terräng, där vilten på en riktig jakt skulle gömma sig. Variera terränger, lägg till terrängsskiften och som i all annan träning, bli inte för statisk. Ta gärna hjälp av folk som inte kan jakt och be dem lägga ut ett sök -och då utan hjälp från dig- Det oförutsägbara är det bästa, vare sig det gäller sök, markeringar eller dirigeringar.

Lär tidigt in ett kommando för att ta sig över hinder. Börja med exempelvis en mindre bäck eller nedfallna stammar. När hunden ska över på andra sidan, lägg till det kommando du vill ha, exempelvis ”över” eller ”get over” och belöna det. När du sedan står på en vatten dirigering där hunden ska över på andra sidan eller när hunden ska över ett staket, så har du redan ett kommando på det. Lycka till!

Kerstin:
”Jag får ofta frågor om hur man på bästa sätt ska jobba för att få till rutan (lydnadsklass II-elit) och fjärrdirigeringen (lydnadsklass II-elit). Många börjar på egen hand men verkar köra fast rätt snart. Och blir frustrerade. Kanske kan det vara något som du kan hjälpa till med?”

Det finns lika många sätt, som det finns instruktörer, men ”mitt sätt” har funkat på såväl mina, som andras hundar. Jag använde mig av boll/leksak, när jag lär in rutan, eftersom jag vill att hunden ska belönas DIREKT när den hittar dit. Man kan använda sig av target, men personligen anser jag att det då blir viktigare för hunden att trampa på targeten, än att faktiskt hitta de fyra konerna. Dessutom måsta man tänka sig för vad man använder för typ av target, så den inte syns för mycket eller kan förväxlas med en sågspåns- eller mullvadshög. Klicka HÄR för att komma till ett liknande inlägg.

Jag börjar med att lägga in bollen SYNLIGT i rutan. Hunden ska se vad jag gör och om den skulle tjuva när jag kommer tillbaka, så ser jag det bara som positivt. Sitter den kvar så lägger jag på kommandot ”rutan” direkt. Oftast är retningen så stor, att hunden går på vad som helst och det utnyttjar jag. Efter ett par skick, så gör jag ett hål där bollen/leksaken ska ligga -jag vill inte att hunden ska leta upphöjningar i marken, eftersom det gärna blir problem på tävling då- Det man ska tänka på är att ALLTID lägga bollen på samma ställe -för egen del i c:a 0.5 meter från det bakre konparet, i mitten- så att hunden inte behöver leta, utan kan springa rakt på den. De gånger jag har mycket utrymme, så gör jag samma sak -alltså börjar med synlig boll, som sedan hamnar i ett hål- fast då placeras bollen i rutans centrum. För att jobba bort själva utläggandet, så kan man sudda genom att göra något annat emellan, innan man sedan ställer upp för att skicka. Viktigt att tänka på vid själva skicket är att hunden ska ha fokus UT och inte upp på dig, så skicka inte hunden innan den tittar på rutan. Det lönar sig i långa loppet, jag lovar. Och sist men inte minst, när hunden börjar fatta galoppen, plocka ibland bort bollen -jag avslutar dock alltid med ett skick till boll i rutan, oavsett om det är en rookie eller en SM-hund som Bacardi- och när hunden kommit in i rutan klicka eller säg bra och belöna sedan med samma boll. Oavsett om där ligger en belöning eller om belöningen finns hos dig, så ska hunden inte behöva värdera vilken som är bäst. De ska vara exakt likvärdiga.

Eftersom det finns en belöning i rutan, så är det inga problem att komma ut på elitavstånd snabbt. Variera mellan 10-30 meter i tvåan och i trean/elit skickar jag några meter längre, än tävlingsavstånd -dvs 25 meter- Hunden ska lära sig hitta konerna, inte springa ett visst antal steg. När det kommer till ställande, så ställer jag i stort sett ALDRIG hunden i rutan. Det tränar vi på promenaderna. Ofta ser man hundar som galopperar på stället eller provar att ställa sig utanför rutan. Dessa har nästan alltid gemensamt, att föraren stannar hunden och därmed belönar ställandet och inte att hitta rutan -kan hunden stå/stanna kvar och hittar rutan, ja då är det sällan ett problem att lägga ihop dessa delmoment- När man slutligen kommer upp i eliten och ska lägga till konskick, så tränar jag dem parallellt och då är jag EXTRA noga med belöningen i rutan. Hundar har nämligen ett visst rörelsemönster vid konen och när man nöter det, så följer det oftast med till rutan. Antingen rundar hunden en kon IN i rutan eller så rundar den en kon UT ur rutan. Lägg bara belöningen i rutan. Om hunden skulle runda de första skicken, så ha lite is i magen. Den rakaste vägen till belöningen, är den snabbaste och hundar gör bara sådant som lönar sig.

Fjärren är ett EVIGHETSPROJEKT. Generellt – felet som vi oftast gör, är att vi skyndar för snabbt och att vi tror att hundarna har ordförståelse. En bra fjärr tar tid och hundarna läser av ALLA våra signaler, före de lyssnar på ordet. Värt att ha i åtanke. Sedan är det viktigt att du har DIN målbild klar för dig. Hur vill du att den ska se ut? Många tror nämligen att man måste ha låsta tassar, för att ens få poäng och det stämmer inte alls. Ju mindre förflyttning desto bättre, men en åtta rymmer ganska mycket och då får man fråga sig själv är det värt att lägga ner massor av tid på just det momentet?

Jag väljer att träna tvåans fjärr för sig och först i trean lägga på ståskiftet. Däremot tränar jag ALLTID -dvs när skiftena är befästa- på längre avstånd, än vad det är på tävling. Tvåans blir därför på tio meter istället för fem, treans på femton istället för tio och på elitens älgar jag iväg 20 meter. Då kan man kännas sig trygg med att oavsett om du råkar bli beordrad för långt, så har ni tränat på betydligt längre avstånd än så. Tänk även på att sina tre sekunder, går betydligt snabbare än tävlingsledarens, så det är av största vikt att inte fuska där. Det som annars kommer hända är att hunden gör ett skifte på eget initiativ eller -och det är vanligare- ligger som fastgjuten, eftersom den tror att det är platsliggning. Hoppas det är svar på dina frågor.

Anonym:
”Kan man ge en retriever ett fullgott liv även om man inte kan delta i riktiga jakter, dvs med döda fåglar att apportera? Blir hunden tillfreds med träning med dummies (tillsammans med andra aktiviteter som lydnad och personspår för att ta ett exempel)?”

Självklart kan du det. Frågar du mig så är det viktigaste ATT man gör, inte vad man gör. Får hundarna bara använda huvudet och sin nos, så mår de oftast väldigt bra. Sedan ska jag inte sticka under stol med att oavsett vilken ras man har, så är de avlade av en anledning och om du som retrieverägare inte har någon möjlighet att träna jakt med vilt, så funkar sök på dummies, leksaker -eller för de individer som saknar föremålsintresse- och godis lika bra. Bara fantasin sätter gränserna på vad du och din vän kan hitta på. Lycka till!

Maria:
”Hej! Hur har du resonerat vid inlärning av dold platsliggning? Har en hund som absolut är duktig och stabil på platsen även om nån hund skulle verka lite sur /konstig /blängig – under förutsättning att jag står synligt. Men nu ska vi tävla trean… Maria”

Vad gäller hur jag tränar gruppmomenten, så har jag ändrat min tänk ganska radikalt. Istället för att se det som ett lydnadsmoment, som ger poäng, så väljer jag att träna det som ett rent allmänlydnadsmoment. Lagd hund ligger och detsamma gäller för sittandet. Jag har tidigare haft STORA problem med Bacardis gruppmoment. Hon gick sällan upp, men hon ändrade nästan alltid skifte och hur jag än funderade och bytte belöningar och hur rolig jag än försökte göra platsen, så slutade det alltid likadant. En eller två nollor. Numer? Inga problem! Varken på henne eller någon av mina andra hundar -so far-

Hur gör jag då? Jo, jag hittar en punkt där jag lägger/sätter hunden och sedan pysslar jag med annat. Sätter upp en ruta, kommenderar en kompis eller varför inte springa in och hämta något jag glömt. Om hunden ändrar skifte eller reser sig, så går jag lugnt och sansat tillbaka och placerar hunden i utgångsläge. Inget gap och skrik, inga sura miner. Bara bestämd. Tillslut kommer hunden inse fakta. Det lönar sig inte att vara olydig och hundar gör bara sådant som lönar sig. Naturligtvis belönar jag med ojämna mellanrum. Är man duktig ska man ha lön, men det är en stillsam godisbelöning. Att ligga/sitta i ett fåtal minuter behöver inte vara så jäkla kul. Har man fått fram den informationen till hunden, så spelar det ingen roll huruvida hunden ligger ensam, på rad eller med gömd förare. ”Jag ligger här, tills ny information ges”. Lycka till!

Malin S:
”Har en hund som gärna stannar till i stående ställning en sekund innan läggandet i inkallning med stå/ligg. Har du tips hur man får en bra inkallning med säkert stå och ligg. Har plockat ut läggandet separat men får ändå in detta när det länkas ihop till helt moment. Behöver inte ha superduper fart i inkallningen då jag hellre går på bra tempo med säkra delar och helheten blir bra. Tips/råd mottages gärna 🙂 ”

Om jag förstår det rätt, så uppstår det bara i hela inkallningskedjan. Här är frågan om din hund vet att den gör fel? Vi är nämligen väldigt duktiga på att vara otydliga och tror att om vi inte säger något, så fattar hunden att den gör fel, alternativt fortsätter inkallningen, trots det ”felaktiga” skiftet och belönar ingången, eftersom det är viktigt att belöna så att hunden inte går ner sig.

Låt mig ge ett exempel från arbetslivet. Du får en arbetsuppgift av din chef, som du utför felaktigt. Din chef säger inte att du gör fel, men är märkbart irriterad på dig och du förstår inte varför. Ingen har ju sagt att du gör fel, så då får du ju förmoda att du gör rätt. När du dessutom får lön den 25:e varje månad, MÅSTE chefen ju vara nöjd med hur du utför ditt arbete…

Jag hade plockat ut läggandet ur inkallningen och om det funkar där, så vet du att du KAN få utförandet du vill. Nu är det bara att påpeka för hunden att samma sak gäller i en kedja. Prova om du kan få fram felet genom att ställa hunden vid ”ställandekonen” och kalla in därifrån. Funkar läggandet även där, så kör hela kedjan. När hunden gör fel, alltså ställer sig lite innan, säg ditt felord -i mitt fall nej- och gör om. Ju bättre du tajmar felet och ju tydligare du är, desto snabbare lösning på problemet. Tänk även på vad du belönar. Ofta kör vi hela moment och även om det är bra att testa moment i sin helhet, för att se om det funkar, så glömmer vi ofta att belöna delarna och det slutar med att det bara är ingångar som är lönsamma. Utförandet på de andra delmomenten spelar ju ingen roll, eftersom det ändå inte belönas. Hoppas det var svar på din fråga och att det löser problemet. Det är nämligen lite svårt att ge generella råd, när jag inte sett utförandet live.

Zarah:
”Har du tränat, eller själv har en hund, som behöver dämpas i jakt, men höjjas i lydnadsträning? Hur bibehåller man balansen? Min kille (dock endast 1,5år ännu) är uppe bland fåglarna i träden på jaktträningen, fått tagit bort leken och bytt ut mot lugnare belöningar, lite mer fokus på kelstunder och att ”ha tråkigt” annars blir de bara spring och studs. I lydnaden däremot är han tvärtom, mycket lek behövs för att motivera. Men kör jag lydnad tisdag och åker på jakt onsdag är han bland fåglarna, och gör ja tvärtom kan ja leka bäst ja vill men han är som en filbunke som gör allt men med låg intensitet. Några bra idéer på hur man kan lära sig växla hunden, eller kommer det med åldern? Och ska man i så fall satsa på kvalité utan fart nu, och ta farten sen? :)”

Att behöva peppa i lydnaden och dämpa i jakten har jag varit med om, men inte med samma individ. Det brukar vara så att när det fattat hur kul jakten är, så är det en motivation i sig och ofta triggar vi medvetet eller omedvetet genom att träna mycket markeringar, där retningen är stor. Han är dessutom i en ålder nu, där det är mycket hormoner och ser jag till min hane så blir har REJÄLT splittrad. Fortsätt med lugna belöningar och testa om du faktiskt behöver belöna eller om jakten är belöning nog. Om du tränar mycket markeringar, så testa att lägga fokus på söket ett tag och se om han landar lite.

Vad gäller farten, så kan våra hundar springa, så jag hade inte hängt upp mig så mycket på det. Tyvärr har det blivit mer och mer fokus på fart och fläkt, än att faktiskt ha bra teknik eller göra ett fokuserat, systematiskt arbete. För egen del går teknik före fart och en del individer behöver dessutom vara HELT säkra på att de gör rätt. Först då kommer farten. Tänk på vad du VERKLIGEN belönar och inte vad du tror att du belönar, ha tydliga kriterier på vad du tränar och hur du vill att det ska se ut i slutändan.

Alla de här tipsen är bara generella och du kan ju fundera på om du kanske bara ska fokusera på en gren, åtminstone så länge han är ”tonårskille”.  När grunderna sitter och hunden är i harmoni, så tycker jag att lydnaden är ett bra komplement till jakten. Man får en hel del gratis så att säga. Hoppas svaren är till hjälp, annars får du gärna fråga igen.

Helene:
”Är det för sent att fråga om inlärningstips nu? Undrar om hoppet. Jag vill att Ceres hoppar ut och sätter sig några meter efter hindret, men jag får inte till det. Har försökt med nostarget och det funkar så länge pinnen sitter där han ska sätta sig eller kanske ett par meter till längre ut, men tar jag bort den eller flyttar den för långt ut så sätter han sig direkt efter hindret. Nu har jag provat att kasta boll ett tag. Och det funkar bra när jag kastar bollen när han är precis över hindret. Kommer inte bollen så kan det funka en gång att få ut honom, men inte gången efter. Sätter jag honom framför hindret och själv går ut och visar var jag vill ha honom, det räcker att jag stannar till och tittar på honom innan jag går tillbaka och skickar honom så sätter han sig där. Funderar på tasstarget i kombination med boll, men har du bättre tips?”

Det är aldrig försent. Personligen så lägger jag inte jättemycket vikt vid i att få ut hundarna så långt från hindret. De flesta hundarna fixar nämligen ett återhopp, även om de nästan sitter på hindret. Tänk på att ett islag ”bara” kostar två poäng och i trean/elit så har du dragningen av en apportbock på andra sidan. Det enda som inte får ske, är att hunden tar stöd mot hindret, eftersom det resulterar i en nolla. Vill man ändå lägga tid och energi på uthoppet, så är det viktigt att ALLA delar är lika mycket värda och som jag skrivit tidigare, så tenderar vi att träna hela moment, vilket gör att endast återhopp/ingång lönar sig.

Mina hundar funkar på boll, så då använder jag mig av det, men en stor godisbit skulle kunna funka lika bra, så länge det inte resulterar i godisletande på andra sidan. (Självklart funkar target också, men personligen tycker jag det är ett onödigt moment, i alla fall just på detta momentet, som dessutom måste fasas ut). Det viktiga med att kasta en boll, är att hunden inte ser din kaströrelse. Jag kommenderar ”hopp” och precis när hunden är på väg över hindret, så kastar jag en boll framför den. När den hämtat bollen gäller två saker. Antingen ser du till att den hoppar över hindret, eller så möter du upp på andra sidan. Fördelen med att lära hunden hoppa över med bollen, är att du redan är ett steg närmre hopp apport, medan om du lär den att det är okej att springa jämte när den apporterat, så har du det även när det kastas en apportbock.

Sedan gäller det att belöna alla delar, dvs uthopp, sättande och återhopp, med belöningar som har samma värde. När hunden kan sättande, så väljer jag att belöna fler uthopp än sättande, medan om hunden inte sätter sig, så är det det man lägger krutet på. Tänk på stadgan och vänta tre sekunder innan du kommenderar, oavsett om det är ut- eller återhopp. Hoppas du fått svar på din fråga.

Mia:
”Jag har en golden retriever tik på 1 år och 5 mån som jag har börjat träna jaktapportering med. Hon är duktig i vanliga fall på att hämta och lämna saker hos mig (leksaker, posten osv) men när det gäller dummies så springer hon gärna ifrån mig eller så släpper hon dummien precis innan hon kommit fram till mig. Har du några tips på hur man kan jobba med detta?”

Lämnar hon vanligtvis tidningar/leksaker i hand? Om så är fallet, kan du komma på vad du gör för skillnad på en leksak och en dummie? Ofta värderar vi saker väldigt olika. Exempelvis så är det inga bekymmer om ens hund tuggar på en skogspinne eller en leksak, men byter vi ut föremålet mot en dummie eller en lydnadsapport, så lägger de flesta av oss en omedveten press på hunden, eftersom dessa föremål är viktiga för OSS och tuggandet blir då ett problem i storleksordning med världsfreden.

Vissa av våra hundar har mer ägandeintresse, än andra och speciellt om vi visar att just dessa föremål är viktiga för oss. I min flock är Tequila, Xanté och Limoncello dessa individer. Under inlärning, så bryr jag mig inte speciellt mycket om hundarna vill dra ärevarv med apporterna. Tycker de att det är roligt, så inser de snart att det lönar sig att samarbeta med mig. För dessa individer är det jätteviktigt att de aldrig känner sig bestulna på sin ”skatt”. Antingen får de en godis i utbyte eller så får de tillbaka apporten. Viktigast av allt, ta emot hunden och inte föremålet. Om hundarna släpper, så är det bara en detalj och helhet, dvs att komma in, är alltid viktigare än detaljer.

Angående släppandet, kan det vara så att det lönar sig att släppa? Får hon en godis för det eller är det så att du kastar dummien på nytt? Hundar gör inget som inte lönar sig. Jag hade tagit och brutit ut själva avlämnandet ut kedjan och tränat på den inne. Utan möjlighet att dra repor eller och i en störningsfri miljö. Belöna när hon håller dummien och se till att det inte är släppandet som lönar sig. En hårfin skillnad och här gäller tajming. Jag brukar ta hjälp av klicker här, av den enkla anledningen att jag inte vill att ”bra” ska betyda släpp och för att kunna belöna när hundarna håller i apporten. Variera med att böja dig fram, som om du skulle ta apporten, för att sedan resa dig upp och ge ett frigivande klick. Lycka till!

Gittan:
”Fritt följ igen, jag och storpudeln… Kanske du har några bra tips..Hon halkar fram och går för långt fram… Gillar hennes fokus och attityd, men hur sjutton får jag bak henne?? Jag bryter o börjar om, jag belönar vid benet alldeles i början av fotgåendet, innan hon halkat fram, men så fort vi går lite längre så halkar hon för långt fram… Bara tjata och börja om?”

Här kommer min standardfråga, vet hon om att hon gör fel? Bara för att vi bryter och börjar om, så är det inte säkert att hunden förstår varför vi gör det. Samma sak med belöningen i starten, att starta och att gå är två helt olika saker och hon har troligen inte uppfattat vad det är i starten som lönar sig. Kan det vara så att hon dessutom har fått belöning, fast hon gått fel? Vi är nämligen ganska bra på att slentrianbelöna våra hundar. Exempelvis ”sitt, sitt, sitt, men skit i det då, här får du en godis”.

För egen del, så är jag inte speciellt petig med positionen. Jag är nöjd med raka, snabba sättanden och en bra attityd. Har man det, då kommer man långt. Vill jag ligga på en hög nivå i eliten, ja då måste jag tyvärr peta på även den detaljen. När jag började om med Bacardi, så startade vi i långsam marsch. Det är ett tempo, som gör att hundarna måste koncentrera sig till fullo och ett tempo, som gör det lättare för dig som förare, att belöna rätt beteende. Att lära om en ny position tar tid och kräver tålamod. Ett riktigt bra fritt följ kräver daglig träning, för att få till ett bra muskelminne hos såväl hund, som förare.

Var man ger belöningen och hur du går som förare, gör också skillnad i hundens position. Har man en signalkänslig hund, så kan din kroppshållning vara skillnanden på att ploga och att gå parallellt. Bacardi går som allra bäst, när jag vickar på rumpan (mina axlar är då stilla, fast jag får en pendlande rörelse med armarna) och ett tag så körde vi hela fria följet bakåt, för att få henne att sluta tänka framåt. Belöningen ges alltid bakom min vänstra skinka, för att även där minska risken att tänka framåt och om hon gör fel, så talar jag om det för henne. ”Nej”, ”fot”, ”bra”. Med tydlighet kommer man långt.

https://www.youtube.com/v/Pk_vCIpk80o?version=3&f=user_uploads&c=google-webdrive-0&app=youtube_gdata

Linda:
”Vår strävhåriga vorsteh är en ”jaktmaskin” utan nog, men han vägrar apportera vilt. Han är en stjärna på dummies, men inget vilt (oavsett sort), varken frysta, tinade eller nyskjutna. Lite frustrerande. Han älskar att springa fram till bytet oavsett vad det är, men väl framme tittar han bara bort med sin underbara ”jag bryr mig inte”-blick. Har du några tips? Hej från Linda och Jönsson”

Min första tanke är, beter ni er likadant när ni tränar med dummies, som med vilt? Chansen är att viltet värderas mer av er och därmed blir det mer pressat för Jönsson att prestera. Oavsett vilket, så har jag några tips ni kan testa:

1. Konkurrens – finns det tillgång till någon annan hund, som ni kan skicka om han inte plockar upp? Konkurrens är en av det bästa motivationerna som finns. OBS! Finns risken till gruff eller slagsmål, så ska man INTE skicka en annan hund.
2. Svårigheter – är apporten för enkel? En del hundar KRÄVER utmanande apporter. Är det för enkelt, så tycker de att vi tvåbeningar kan hämta den själv. Testa att gömma i rishögar och/eller täta snår. Sticks det, så triggar det faktiskt de flesta hundar. När du skickat på apporten, vänd dig om och gå åt andra hållet. Då måste Jönsson själv ta beslut om vad han ska göra. Lämna, äta upp eller ta med sig.
3. Avlämningar – träna avlämningar hemma i köket. Plocka upp och ge, plocka upp och ge. Som belöning väljer du den bästa tänkbara för Jönsson, oavsett om det är godis, klappar eller leksaker.

Lycka till!

DET ÄR FÖRST I SKARTP LÄGE, MAN INSER SKILLNADEN

I lördags var jag i Danmark för att apportera på en, av skyttar och hundförare, köpt jakt. En möjlighet att kunna träna din hund i skarpt läge och dessutom få EXPERTISHJÄLP om/när problem uppstår. En helt fantastiskt möjlighet och jag är oerhört tacksam att Birgitta & Jan orkade rodda hela det här lasset. Utan dem hade den här möjligheten inte existerat. Tack!

Xanté var först ut och eftersom jag klantade det på förra jakten -skickade på en skammad and tidigare i höstas, som skrämde livet ur honom- så var han minst sagt skeptisk mot varmvilt -älskar kallvilt- och huruvida det skulle skrämma honom igen. På första försöket fick vi söka av nyponbuskar och brännässlor, för att hitta en and. Tror han fick vittring på den, men skepsisen i kombination med terrängen, gjorde att han mest irrade runt, så han fick kallas in. Andra försöket gick bättre och efter några hoppsaskutt vågade han tillslut greppa anden. Det var en MÄKTA stolt kille, som svassade runt med sin and.

Andra såten var fasan och Xanté var GRYM i linjen. Fint fotgående och fantastisk stadga. Vi fick ett försök på en fasan i lite snårig terräng, men här märks det TYDLIGT vilka problem man får om man bara tränar sök inför B-prov. Xanté fattade ingenting, ”Kan man söka i det där?” och jag fick kalla hem honom igen. Efter detta märkte jag hur det började blir för mycket att inte få springa av sig alla ”kraven” och man glömmer lätt hur mycket det faktiskt KRÄVS av en hund, att bara hålla sig vid sidan. När jakten blåstes av, fick han därför chansen att söka av lättare terräng, utan risken att det skulle skjutas omkring honom. Vilken skillnad! När han väl rusat av sig lite uppdämd energi, började han leta fågel, UTAN skepsis -innan hade han hoppat undan, bara han fått vittring på fjädrar som lossnat- och lyckan var total när han väl hittade en fasan i majsen. Mattes fina kille!

Efter lunch var det dags för rapphönor i betfälten och eftersom Xanté var helt slut, så fick Tequila följa med. Den där hunden må ha sina sidor, men i skarpt läge visar hon vilken jäkla fin JAKTHUND hon är. Vid första apporten knallade hon, men efter tillsägelse, så var hon stadigare än berget -hon satt till och med kvar, när jag fotade och en annan hund skickades framför näsan på henne- och fick hem två rapphönor. Kunde blivit en tredje -men den fick hon bara stjärtfjädrarna på, eftersom den lyfte precis innan hon hann greppa den- och en fjärde -men den tyckte spanieln att den skulle ha-

Sista såten var ytterligare en fasansåt. Här lyckades vi få till en liten dirigering, även om det var en av det kortare slaget och jag tror faktiskt att en riktig jakt är det bästa stället för oss att få till åtlydnad och säkerhet i signaler och tecken, för på riktigt är det nämligen VIKTIGT för henne att hitta. Kallvilt och dummmies är kul, men INGET slår varmvilt. Som avslutande apport fick hon söka upp en skammad fasan, som seglat in i en trädgård. Här var jag tvungen att lita på min hund, eftersom jag inte såg henne och det är fantastiskt att se hur de lär sig utnyttja vinden på bästa sätt -medvind i skicket, gjorde att hon fick gå på djupet och vips kom hon med fasanen- Är så nöjd med min lilla terrier!

Efter helgens jakt har jag insett faktum. Att lyckas på B-prov säger ingenting om vad du har i snöret. För att få fram den ultimata hunden KRÄVS erfarenhet på praktiska jakter. Hundarna måste lära sig var viltet gömmer sig och det är inte i lättsprungen granskog, utan det är i brännässlor, björnbärssnår eller annan svårtillgänglig terräng, där du som förare inte vill ge dig in och gräva. Det kommer också lära sig att på bästa sätt ta hjälp av vinden, att lyssna på skotten, se gevärspipans riktning och se vilka fåglar som kommer kunna skjutas och vilka som är för långt borta. Är SÅ nöjd med min dag och nästa år blir det en hel helg. Längtar!

MISSLYCKAT PROV. LYCKAD JAKT!

Då var Bacardis KKL-debut avklarad. Terrängen i första såten var SJUKT svår. Bacardi fastnade ideligen på olika hinder och när hon väl kom ut till det fallna viltet, så hade hon helt glömt av vad hon höll på med. Även om hon hade en TYDLIG retning av fallande vilt, så glömde hon det lika fort igen, när fler skott avlossades och nytt vilt föll till marken, så den här gången blev det tyvärr inget godkänt resultat. Självklart tråkigt, men jag är dock glad över att ”misslyckandet” inte berodde på några graverande fel, såsom viltvägran, knallning eller ljud, utan att det helt och hållet hängde på hennes OERFARENHET.

På andra såten gick det desto bättre. MYCKET enklare terräng och även om hon till en början stördes av skott och nedfallande vilt under arbete, så kunde hon efter ett tag släppa det och fullfölja sin arbetsuppgift. Härligt att se hur stadig och fokuserad hon var och att hon inte stördes av de andra apportörerna. Det bådar gott för framtiden och jag är nöjd med hennes prestation och snabba framsteg.

Eftersom hon ska på två prov till i helgen, så valde jag att köra Xanté de resterande såterna. På den första blev det bara passivitet. Inte för att han på något sätt var stressad, utan för att apporterna landade för långt borta, för att JAG skulle vara säker på att han skulle klara av det. Xanté var lugnet själv och fullt fokuserad på skyttar och änder. Nöjd matte!

På sista såten fick vi tillslut testa att apportera. Xanté var stadig, trots nedfallande vilt och när jag skickade honom på en skammad and, så hade han full koll på var den landade. Han hade nog väntat sig något helt annat, för när han kom fram till anden, så blev han RÄDD. Snacka om att jag blev paff. Här har vi en hund med GRYMT viltsug och som plockat både en och tre tuppar och så SPRANG han ifrån anden, som han var jagad. Fattade ingenting och den skammade fick vi tyvärr aldrig in, men jag lyckades tillslut övertyga honom om att plocka in en död and -precis jämte vår skytt- Han kändes obekväm med att sitta jämte den och som tur var så sköt våra skyttar inga fler fåglar. På vägen tillbaka till bilen fick jag honom att apportera anden, UTAN att skutta bakåt, vilket kändes skönt.

Kanske var det krutlukten, kanske var det att han hade helt andra förväntningar på en apport, kanske fick han sig ett tjuvnyp. Jag vet inte, men jag hoppas att han släpper det och att vi får chansen att träna på fler praktiska jakter, för han ÄR en bra jakthund. Han vet uppenbarligen bara inte om det ännu.

SISTA ELITSTARTEN 2014?

Jag jobbar ju som allra bäst under press och till helgen så får vi se om det verkligen stämmer. Då kommer nämligen Bacardis starter i elitklass -i och med det nya lottningssystemet- vara slut. Kanske kan det ses som korkat att bränna alla starter på en massa nollor, men den ENDA nollan jag ångrar är den förra lördagen i Ransjön -den där hon inte letade dummies, utan bara skuttade omkring som ett förvirrat rådjur- På alla de andra proven har jag fått med mig tankar och tips, som fört oss framåt både i träningen och på prov, även om nollorna nu tycks säga annat.

På lördag och söndag är det två nya starter i elitklass och NATURLIGTVIS kommer jag behöva lite tur för att lyckas. Det och att polletten vad gäller söket trillar ner, samt att markerings- och dirigeringsarbetet håller samma eller högre standard. För OAVSETT vad det stod på lördagens kritik, så är JAG nöjd med hennes markeringar/dirigeringar. Visst kan de bli bättre, men det kan det nästan alltid bli och skulle vi inte lyckas, så får vi kanske se till att ”nolla” våra starter och bara satsa på viltprov under nästa år.

FÖRUTOM B-provsstarter, så bjuder fredagen även på ett KKL -kvalificeringsklass, som är ett måste för att starta på A-prov- Klarar vi det och blir godkända, så har vi möjligheten att starta på A-prov. Kanske kommer det passa mig och Bacardi bättre. Tävling OCH jakt. Bättre än så blir det nog knappast för en tävlingsmänniska och hennes jakthund?