På sista kurstillfället för Jens, så fick vi tips på hur man kan lägga upp sin sökträning. Jens väljer ofta att dela upp söket i tre olika områden, där varje sök har sin egen svårighetsgrad – svår, medel och lätt. Tanken är att man ska börja på det svårare söket och om det skulle behövas motiveras upp, så väljer man att skicka på något av de lättare söken, där det lätta söket endast är tänkt som en back-up ifall hunden helt tappar förtroende eller motivation.
Limon och jag har ju hela tiden haft mer eller mindre konflikt när det kommer till vår sökträning, men nu har jag testat denna varianten två gånger och det har funkat hur bra som helst. Visst, vi har säkerligen nytta av erfarenhet hon skaffat sig på jakter och mognad överlag, men samtidigt så har hon aldrig jobbat så fint som på just dessa två söken.
Idag hade jag preparerat tre områden med ett gäng tennisbollar och frågan är om det ens fanns ett ”medelsök”, eftersom de två tuffare sökområdena bjöd på helt olika svårigheter. Det svåra söket hade ett antal terrängskiften och den närmsta tennisbollen låg ganska långt ut på djupet, medan ”medelsöket” istället utmanade med riktigt tuff terräng att få någon vittring i och eftersom tennisbollar luktar mycket mindre än en dummie eller ett vilt, så hade jag slängt sex i det svåra, fem i medelsöket och tio i det lätta.
Hon började att hämta in tre i det svåra söket och trots att hon sprang in i strömtråden (givetvis utan ström), så bekom det inte henne nämnvärt. Efter det hämtade vi in två i medelsöket, motiverade upp med en i det lätta och avslutade med ytterligare en i det medelsvåra söket. Dessutom fick hon hämta in ytterligare fyra bollar i det lätta söket, medan Xanté letade efter de kvarvarande och det fanns aldrig ens en tillstymmelse på att ge upp. Fan vad gött och det visar att man aldrig ska ge upp, utan ständigt söka nya vägar och lösningar! ”Hur svårt kan det va?!”.
kennelblagul 