Vet inte när jag tog en privatlektion sist, men idag var det äntligen dags!1.5 timme för Benny Steen stod på schemat idag och jag fick bevis på att vi slarvat en hel del när det kommer till grunderna. Inte helt enkelt när jag är en person som inte direkt brinner för träning och har en hund som mer eller mindre glidit fram i de olika klasserna/grenarna på en räkmacka. Tur att man inte är sämre än att man kan bättra sig.
Mitt mål är att få Sierra till jaktchampion och till och med våga mig på att satsa på A-prov, men ska vi lyckas med det, så är det färdigslarvat. Dagens träning var ett bevis på att vi har en fin helhet, men behöver sätta fasta grunder och jobba mer med mig som förare.
SIERRA: * Låst fokus på markeringar och ligga kvar i området * Våga springa på ut tills annan information ges * INTE knalla på utskicken i dirigeringarna
JAG: * Vind, vind , vind – tänka på vinden i skick, så hon kommer på rätt sida vittringen direkt * Hitta en rutin vid uppställning på linjer – tänk lydnadsplan och fokus mot ex ruta, konskick * Ha en tydlig plan!
Vi ska även träna inkallning över diverse hinder, så det inte blir ett problem vid eventuella markeringar/dirigeringar.
Nästa lektion är om en månad och då ska vi verkligen visa att grunderna sitter! ”Hur svårt kan det va?!”.
När jag började tävla, för sexton år sedan, så hade jag aldrig någon plan för hur jag skulle rädda moment – eller göra en mindre bra tävling, till en riktigt bra träning. Jag vet inte hur många lydnadstävlingar jag harvade igenom med stackars Baily, även om vi inte ens var i närheten av ett förstapris. Och som tur var brände jag inte ut honom, innan vi lyckades få vårt championat.
När jag satsade på championtiteln med Whiskey, så fick jag tänka om helt och anpassa mig efter hans förmåga. Han var en ”snitt åtta hund”, hade därför inte råd med några nollor och det fanns därför ingen mening att trycka på när slaget ändå var förlorat – jag började min inlärningskurva till ”en plan B”.
Många som ser mig tävla tycker nog jag är helt galen, men under alla mina år har jag bara fått ett rött kort och två gula – resterande domare har släppt igenom det. Och oavsett om jag hade fått ett dussin röda kort, så hade jag fortfarande gjort samma sak och gör än idag. För vet ni vad? Det gör nytta. En månad senare (och femton starter totalt), så var han Svensk Lydnadschampion! Whiskey var en god läromästare, när det kom till att ta till ”plan B”. och ju mer jag praktiserar det, desto enklare blir det att ta ett snabbt beslut. Har jag betalat för mig, så har jag lärt mig att ta plats (så länge det inte går ut över en eventuell parkamrat förstås).
Det viktigaste när jag tävlar är inte bra poäng eller pris – det är grädden på moset när det går bra. För mig är det oerhört beklämmande att se tävlanden bli besvikna på sina hundar, när hunden bara gör sitt bästa för att förstå. Istället för att beskylla hunden för felen som uppstår när du tävlar, så fundera på hur tydligt du faktiskt förmedlar vad du vill. Oftast tycker vi (mig inkluderat) nämligen att vi är mycket tydligare, än vad vi faktiskt är. Om du istället analyserar vad du gjorde, som du inte gör när du tränar, så är du på god väg att lösa era tävlingsdilemman.
Självklart finns det tävlingar där jag blir både frustrerad och irriterad, men jag försöker ändå att inte låta det gå ut över min hund. Jag är så rak och ärlig som möjligt. Säger till dem när det blir fel. Berömmer när det är bra. Släpper inte igenom några större felbeteenden, såsom att kolla av sakerna i exempelvis åttans frestelse eller springa jämte hindret.
Jag har vid flertalet tävlingar diskat Xanté genom att ta honom lätt i mungipan och påtala att jag vill att han lyssnar på mig, vilket resulterat i att resterande bana fungerat alldeles utmärkt.
Jag har på ett jaktprov i nybörjarklass tagit av mig till underkläderna och simmat ut med min hund, för att lösa apporten.
Jag har vid flertalet tävlingar med Limon rullat runt på marken som en dåre, för att peppa upp henne och sedan fortsätta resterande bana med en glad hund.
Jag har resolut plockat ut leksaker ur Malis mun, när hon snott i åttans frestelse.
Jag har vrålat ”nej” när Sierra var på väg till domaren på en rallytävling.
Jag har mött upp och visat hundar över hindret i lydnaden. Springa jämte är aldrig något alternativ och nollad är jag ju ändå.
And the list goes on…
Jag får ofta höra att folk blivit tillsagda att man absolut inte får gå ut och tävla en hund, där inte allt är befäst. Hade det varit fallet, så hade jag nog inte haft en enda tävlingsmerit på våra hundar. Jag har varken struktur eller ork att träna utan mål. Det jag däremot är väldigt bra på, är att se hur mycket man kan lära in på kort tid. Så länge jag inte blir besviken på min hund, så har den ju faktiskt ingen aning om att den gör fel. Jag å andra sidan får väldigt fina kvitton på var jag behöver lägga mitt krut i träningen.
Tävlingar är något det finns gott om och oavsett nivå på ekipage, så är inte tävlingskarriären en konstant dans på rosor – det är hur vi hanterar våra nederlag som räknas. Jag har haft min beskärda del av vimsiga tävlingsledare, störande publik, konstiga upplägg, men är hunden störningskänslig, så använd de kvitton ni får på tävling och träna liknande störningar. Så länge ni väljer att skylla på andra, så kommer ni inte framåt. Jag hade min vändpunkt på en tävling med Bacardi, där jag blev irriterad på en i publiken. Det visste ju naturligtvis inte Bacci om, så hon trodde jag var sur på henne och vi tappade därmed resterande moment i tävlingen. Efter det valde jag att träna på sånt som störde ut oss på tävling och istället se malplacerade rutor eller störande publik/TL, som ett kvitto på hur vi låg till i träningen. Filmen nedan är ett resultat i den träningen.
Sierra är en av de hundar som inte hade haft en enda merit, om jag skulle väntat på att hon skulle kunna allt innan jag anmälde henne. Hon är istället en av de mest välmeriterade hundar jag haft och vi har inte startat på en enda tävling eller ett enda prov, där jag blivit irriterad på henne eller där hon gått ner sig för att det blivit fel. Helgens tävlingar i mästarklass var inget undantag. Att samla SM-poäng kan (och har absolut varit) oerhört frustrerande. Allt under 100 är ”dåligt” och det är lätt hänt att fastna i frustration över att man tappar ett ynka poäng. Med Sierra har jag bestämt att oavsett poäng, så ska hon aldrig känna att jag är missnöjd med henne, så när vi på dagens andra tävling tappade flera poäng på första momentet, så använde jag resterande skyltar till att kolla av kvitton i träningen och de var rätt så bra visade det sig!
Så min ”plan A” är alltid 100 poäng eller förstapris. Min ”plan B” är att få valuta för pengarna och en bra träning med min hund. Vilken är din plan?
Det är inte lätt för någon som mig, att bibehålla träningsmotivationen när den ena tävlingen efter den andra ställs in. Som tur är så är hoppet det sista som överger än och jag hoppas att mina två inplanerade lydnadstävlingar blir av som planerat.
Den av hundarna jag lägger mest fokus på är Sierra. Hon är den hunden har verkligen växt enormt i mina ögon. Träningssugen till max och hittar jag bara rätt nycklar, så lär hon sig saker blixtsnabbt. På bara 1.5 vecka så har vi fått kläm på såväl konskick och ruta, som fjärren. Nu ska jag bara försöka pussla ihop resterande delar till hela moment.
Fotgående – jobba vidare på uthållighet och bibehållen position i halt Ställande u gång – funkar bra i nuläget Inkallning – ingångar Sättande u gång – minska på mina DK så de inte blir så kostsamma Apportering – stadga och ingångar Ruta – befästa att det är innanför banden man ska vara, samt ligg från stå Fjärr – jobba vidare med skiftena samt uppsättande/nedläggande vid sidan Hopp – säkra upp att hon inte springer jämte Sitt i grupp – note to self, glöm inte träna åtminstone en gång innan tävling.
När det kommer till Limon och Jäger så är det framförallt vittringen som måste jobbas på – det enda momenten jag inte kan påverka över huvudtaget. Annars är det att säkra upp de andra momenten så gott det går.
Malibu får liksom bara hänga på. Vi tränar fotgående på promenaderna och tanke är att åka till klubben för att få lite störningsträning. I övrigt tror jag mig kunna rädda det mesta med tävlingserfarenhet – ”hur svårt kan det va?!”.
kennelblagul 