TENNISBOLLSSÖK OCH SUDDADE MEMORYS

Den senaste månaden har jag tragglat -från och till- med Limon och hennes sök. Eller kanske snarare frånvaron av ett sök. Någonstans på vägen har jag gjort fel och/eller gått för fort fram. Men jaktprovsdebut nästa helg känns det som ett oövervinnerligt projekt, men skam den som ger sig.

Vi började helt enkelt om. Till en början valde vi att träna på ett och samma ställe, så att hon skulle förknippa platsen med ett beteende. Slängde ut 15-20 tennisbollar och lät henne sedan hämta ett par stycken. Som retning/dragning hade jag även med några av de andra hundarna, så att efter de hade sökt så kunde jag testa att skicka ut Limon igen.

Det funkade ganska bra bortsett från en sak – det här med att befästa inkallningssignalen på vägen in. Det funkar toppen, OM man inte råkar ”döpa” något felaktigt. Limoncello trodde nämligen inte hon skulle ta bollarna om jag inte blåste ”hit”. Ett litet dilemma, eftersom jag inte ville fortsätta ge henne ett ”kommando” att apportera, samtidigt som jag naturligtvis ville att hon skulle plocka upp det hon hittat. Jag fick helt enkelt blunda och låta henne själv komma på vad det var som lönade sig. Tillslut verkade hon lägga ihop två och två, genom att titta på de andra och bollarna kom in utan hjälp.

Pass efter pass så har hon fått hämta in fler och fler bollar och vi har dessutom bytt område. Igår slängde jag återigen ut 15-20 bollar, men ingen fick hämta. Istället tog jag med henne ut idag. Själv och därmed utan stöd från de andra. Måste säga att det funkade över förväntan. Fem bollar kom in ganska enkelt, sjätte fick hon söka lite efter, tog ny mark, vilket lönade sig. På den sjunde såg jag att självförtroendet dalade lite. Tempot sjönk och hon rullade sig i en kobajs. Påtalade naturligtvis att det INTE var okej, kallade in och skickade om. Hon tog ny mark, men var fortfarande osäker och kom in tom. Skickade ut henne ytterligare en gång och då fick hon vind på en boll. Snacka om stolt tjej när hon följde upp vittringen och sedan kom in med sin apport.

Även Bacci fick sig ett mindre pass. För hennes del gäller det att sluta förutsätta saker och faktiskt lyssna. På söndagens prov så slog det mig – bara handtecken i dirigeringarna funkar mycket bättre än om jag pratar samtidigt. Något jag ville testa idag. På förmiddagsrundan lade vi därför ut två memorys och 1.5 timme senare gick vi ut för att hämta hem dem.

Den första var längst upp på vår åker. Svårigheten här är att hon gärna vill in i buskage och dylikt och för att göra det ytterligare ett snäpp svårare, så valde jag att kasta en markering till vänster om henne. Ett tydligt ”nej”, följt av ett ”nu ska vi gå på linje”, varpå hon skickades ut. Föll lite i vind, men tog både mitt stopp och min sidodirigering ute på djupet. När apporten var inne skickades hon ut till markeringen på ”Bacci”. Inga problem.

Nummer två var lite svårare ändå. Över ett fält och in i en ganska slyig skogsbacke. Den här gången kastades markeringen till höger om henne och i en sådan vinkel att hon var tvungen att springa ganska nära. Samma sak här. ”Nej”, ”nu ska vi gå på linje” och ”ut”. Hon kom ut i rätt område ganska lätt, men i och med att det var ganska uppväxt så fick hon inte korn på dummien direkt. Det krävdes lite blås och ”tysta” tecken, men vad gör väl det när hon åtlyder allt. Det ENDA problemet på det avståndet var att hon till en början blandade ihop närsökssignalen med stoppsignalen. Något att tänka på när avstånden blir stora. ”Hur svårt kan det va?!”.

SJUMILAKLIV FRAMÅT

Söndagens ”instruktöruppvisning” på Goldenlägret är något jag kommer leva på länge. Xanté visade att vår träning tagit oss SJUMILAKLIV framåt och även om det långtifrån är befäst så inser jag att det här kommer bli riktigt bra när vi väl är färdiga.

Fel i skissen – två är passiv, tre dirigeras.

Upplägget var som sådant att vi instruktörer ställde oss på en linje. Först kastades en dubbelmarkering till hund nummer fyra, men innan den skulle plockas in så fick hund nummer tre skickas på en c:a 70-80 meter lång dirigering. När den var inne så fick hund nummer fyra hämta in sina markeringar och varvet avslutades med att hund nummer ett skickades bakåt i linjen till en annan dirigering. Hund nummer två var passiv.

Jag och Xanté började som hund nummer tre -den streckade lila linjen är hans väg ut- Tidigare under helgen hade vi tränat sidotecken på en punkt i närheten och det var alltså den han drogs till, men ett ”stopp” och en dirigering till höger var allt som behövdes för att få honom på rätt spår och även om han inte hittade dummien direkt, så låg han envis i och jobbade i rätt område. MÄKTA nöjd matte!

Varv två var han passiv och varv tre skickades han på linjetaget bakåt -c:a 30-40 meter- Det ska även tilläggas att publiken stod ganska nära den tänkta linjen, men det var ingen som bekom honom. Spikrakt ut och började jobba så fort han fått sin närsökssignal.

Avslutningsvis fick vi en dubbel. Här skulle vi som sagt vänta medan hund nummer tre plockade in dirigeringen. Kom ihåg Birgittas förmaning att ALDRIG släppa fokus på sin uppgift och även om det kändes lockande att snegla på hur det gick för dirigeringshunden så var blicken låst på markeringen som skulle in.

M2 spikade han och hade jag inte klantat mig på M1 så hade den gått lika bra. Han sprang nämligen ut i rätt område, men väl där så vände han upp och ”frågade”. Hade jag satt på en söksignal där så hade dummien kommit in, men jag ville inte att han skulle ta initiativet och valde därför att låta honom själv komma på vad han skulle göra. Naturligtvis blev sökandet tillslut lite yvigt -även om det höll sig inom en rimlig gräns- och tillslut fick jag gå in och börja styra. Döm om min förvåning när han tog VARENDA stopp och dirigering, dvs till han kom på markering nummer två igen. Han låste sig helt på den fast den var hämtad och istället för att bråka med honom så valde jag att plocka hem honom igen och skicka om. När jag behandlade det som ett linjetag så gjorde han det klockrent!

ENDAST fyra träningspass -utöver det hos Birgitta- så gick han från totalt odirigerbar till det här! ”Hur svårt kan det va?!”.

ÄR MAN BARA KREATIV OCH ENVIS SÅ LÖSER SIG DET MESTA

OM man nu ska starta i öppenklass om knappt tre veckor och dessutom hinna peta in ett WT på elitnivå, så BÖR man kanske ha lite kunskap om dirigeringar. Sagt och gjort – i tisdags var jag och Xanté -tillsammans med Dea och Pärla- hos Birgitta. Vi fick testa av lite olika WT-upplägg och jag kan väl lugnt påstå att Xanté var långtifrån dirigerbar -vilket jag naturligtvis redan visste om när vi kom dit- men eftersom jag är som jag är, dvs vägrar tro att man inte kan lära in allt så länge man är kreativ och envis, så fick vi med oss två övningar hem att träna flitigt på. Förhoppningarna var väl kanske inte jättestora men samtidigt ”Hur svårt kan det va?!”.

Övning 1 – sidotecken

Första övningen bestod i att lära in sidotecken -ovan ser ni en enklare skiss på upplägget samt nedan en film från mitt och Xantés första pass hemma- Här skulle vi gå ut och kasta två apporter på lämpligt ställe. När han markerat dessa vinklade vi vänster -går naturligtvis att göra åt andra hållet med- och gick en ganska lång sträcka till nästa punkt. Där kastade jag en dummie som jag sedan plockade upp, för att kasta en till som fick ligga kvar. När detta var gjort vinklade vi återigen vänster och begav oss tillbaka till utgångspunkten.

Först skickade vi ut mot den sist kastade apporten, dvs den där det bara låg en. När den var inne skickade jag till samma punkt igen. Där låg naturligtvis ingen dummie, så istället blåste jag ”stopp” och skickade honom åt höger där de första två apporterna slängts. När den var inne så avslutade vi med ett linjetag ut till den kvarvarande apporten och sedan spegelvändes hela övningen.

Den andra hemläxan bestod i att få Xanté att förstå tecknet ”ut” när han blivit stoppad ute i arbete. Här letade jag upp en riktpunkt och i dess område slängde jag ut fem memorys så att Xanté såg. Jag flyttade mig sedan nedåt på linjen, satte honom och fortsatte sedan fram själv -streckad lila linje- När jag kommit ut på, ett för oss, lämpligt avstånd påminde jag honom om stoppsignalen genom att blåsa i visselpipan, varpå jag kort därefter skickade honom utåt bakåt. När han sedan kommit in med dummien hade avståndet ut automatiskt ökat, så jag satte honom på den punkten och fortsatte sedan på samma sätt som vid första skicket och när fyra av fem dummiesar kommit in -och avståndet ut till våra memorys ökat ganska avsevärt- så avslutade jag med att skicka honom på ett linjetag ut till den kvarvarande apporten.

Övning 2 – ut

Under veckans gång har vi stött på mest patrull vad gäller övning nummer två. När han varit ute och hämtat ett antal apporter så har jag märkt att han blivit tveksam på huruvida det funnits något kvar där ute, vilket har resulterat i att jag fått stå ganska nära honom för att trycka på utåt. Kanske inte optimalt eftersom det snarare ser ut tvärtom på prov -föraren långt från hunden, hunden ganska nära apporten- och en anledning för mig att börja aktivera mina grå.

Sagt och gjort – följande pass i veckan har jag valt att på första skicket ut gå ganska långt bort från honom, alltså haft ett stort avstånd oss emellan på det första skicket, för att sedan, när avståndet ut till apporterna ökat, stå närmre och närmre honom. Succé!

I helgen som varit kom det stora ELDPROVET. en uppvisning för deltagarna på GRK Hallands goldenläger, men mer om det i ett senare inlägg. Jag kan bara säga som så, det lönar sig att göra sin läxa.är man bara kreativ och envis

DET ÄR AV MISSARNA VI LÄR OSS

Häromdagen fick vårt WT-lag till sin första träning. En oerhört lyxig sådan där Margret hade förberett och lagt upp övningar till oss. På det stora hela var det ALLDELES för svårt för Xanté, men jag ville ändå utmana och se var vi har våra brister. Jag vet att han är en ypperlig markör med fantastisk näsa, men här märktes det att vi behöver träna på att behålla markeringar i minnet trots att andra jobbar innan eller på annat ställe -minnesmarkeringar i sig är inget problem, men då har vi ju inga andra hundar som ”stör” och vi behöver även träna på diffusa kast och nedslag. Han MÅSTE lita på sig själv, något jag faktiskt överraskades över att han INTE gjorde just denna träningen.

Som uppvärmning turades vi om att kasta en dubbelmarkering och där hundarna sedan skulle hämta en var. Xanté var alldeles för uppjagad för att sätta på näsan ordentligt -något jag ju faktiskt vet med mig- men efter några varv så sänktes farten och dummien hittades.

Nästa övning var en dubbelmarkering för hund nummer ett och när den var inne skulle ett linjetag -över en bäck- hämtas in. Xanté såg inte markering nummer två -den vänstra från föraren sett- och när han nästan var framme så vek han av till höger och hämtade in den först kastade. När jag sedan skickade ut honom igen så trodde han självklart att den högra var kvar och istället fick jag försöka gå in och dirigera och här insåg jag att han inte var speciellt enkel att bryta i det egna arbetet. Stoppsignaler ignorerades eller om han lyssnade så satt han inte kvar och eftersom jag gått in och börjat styra så var det också min uppgift att lösa problemet. Det slutade med att vi nästan stod på dummien, men vi löste det. Tillsammans!

Vad gäller linjetaget så fixade han det galant! Vi ”löste” svårigheterna med det långa avståndet och bäcken genom att han fick se Pärla skickas dit -dock betvivlar jag på att han kommer lära sig något genom att härma andra, utan jag tror snarare att jag kommer få problem med att han tror att han ska springa dit där andra varit-

Övning tre bestod av en diffus enkelmarkering som kastades till hund nummer ett, men innan den fick hämtas skulle hund nummer två hämta in en dirigering c:a 40-50 meter ut. Även detta var en, för Xanté, dold dirigering. Här hade han däremot ingen dragningshjälp av någon annan hund, utan vi fick lösa det själva. Första skicket slarvade jag och han drog för långt åt höger, men jag kallade bara in och gjorde om. Tro det eller ej, men jag fick ut honom i RÄTT område. Problemet var att när jag satte på söksignalen så var han redan i ”sök-mode” och drog snabbt en jätterepa inne i skogen. Kallade in honom igen och skickade ut en tredje gång. När han var ute i rätt område så blåste jag först stopp och sedan närsök. Hepp så funkade det hur bra som helst.

När det var hans tur att vänta på markeringsarbete så märktes det att hans minne stördes av att en annan hund gjorde något annat. Han sprang ut i rätt område, men litade inte på att där fanns något och sprang hem igen. Ett beteende som jag INTE är van vid och något jag måste lägga lite extra fokus på, för när han väl fick en direktmarkering, om än svår, så löste han det SPOT-ON! ”Hur svårt kan det va?!”.

I VÄNTAN PÅ DE VIFTANDE NÄSVINGARNA – nyckeln till en lyckad dirigering

De senaste passen jag haft med Xanté har varit riktiga GULDPASS. Han har varit fokuserad och lyhörd samt utnyttjat sina lärdomar från jakterna -dvs gå upp i vind för att lättare hitta markeringarna- På några dirigeringar har han stuckit åt ett annat håll, men det har helt och hållet berott på att JAG skickat för snabbt och inte väntat på ”de viftande näsvingarna”.

I veckan har det blivit både svåra enkelmarkeringar, med diffusa nedslag eller utan några direkta riktmärken att fästa blicken på och ”enklare” dubbelmarkeringar där vi stått ganska nära kastaren för att få en TYDLIG vinkel -det sistnämnda anser jag vara ganska viktigt när man ska lära hundarna att ta den först kastade först- Han har i stort sett spikat varenda en. Galet nöjd!

Igår blev det en ”fyrkant” där vi valde hyfsat långa avstånd och såg till att inte ha för tydliga riktmärken -det är annars lätt att man siktar på den ensamma busken/trädet mitt ute på ett öppet fält -den lila streckade linjen är hur man går ut fyrkanten, de lila siffrorna är i vilken ordning man slänger apporterna, de rosa hellinjerna är hur man skickar hunden och den streckade rosa linjen är hur man förflyttar sig till de nästföljande skicken-

Xanté var helt jäkla FANTASTISK. Efter att vi kastat ut ut den sista apporten och ställt upp oss för första skicket, så var han lite låst på ”memory” nummer tre. Hade jag hastat med att skicka honom så hade han stuckit dit, men istället hade jag is i magen och väntade på hans näsborrar. Ett bra val eftersom han SPIKADE både det skicket och skicken där efter.

Som avslutning fick han testa att hoppa över fårstängslet i hagen. Första uthoppet fick vi pusha honom lite eftersom han tänkte springa genom det med huvudet före, men sedan hoppade han över det med en sådan lätthet och sådan teknik, som om han inte gjort annat. Grymma lilla hund!

Avslutningsvis kommer även en liten film på mamma Tilas ”fyrkant”. Jag låter nämligen henne hänga med på lite enklare pass där terrängen eller utmaningarna inte är för fysiskt krävande och jag tror att hon uppskattar det. Duktig var hon i alla fall.

TUR ATT HÅRET ÄR NYFÄRGAT – eller den hunden ger mig gråa hårstrån

Efter en ganska lugn förmiddag så tog jag med mig tre dummies och hundarna -dock tog jag dem en och en- för lite dirigeringsträning. Dummiesarna lades ut enligt skissen nedan och när sedan sista dummien var utkastad så vände vi om för att skicka mot den först kastade.

Xanté fick börja och jäklar i min låda vad duktig han var. Ingen tanke på att testa någon av de andra punkterna, utan full fokus framåt mot det hållet jag riktade honom -vi testade ett liknade upplägg förra veckan och han var lika duktig då- Tror jag har hittat hans ”låsningssignal” -dvs när han låser fokus på målet- och det är en lätt vidgning av näsborrarna. Hittills har det stämt varenda gång och har jag däremot skickat utan att ha sett ”signalen”, så springer han inte dit jag vill.

Även Tila, Havana och Whiskey gjorde fina dirigeringspass. Ett omskick på Havana -som tänkte ta dummie nummer tre istället för nummer två som jag riktade henne mot- och en tillagd dold kortare dirigering -rakt bakom skickpunkten för dummie nummer tre- för Whiskeys del.

Limon skulle få träna på att hämta kråka, men se DET hade den lilla donnan ingen större lust med. Att bära den eller sitta kvar med den i munnen för att sedan ÖVERLYCKLIG komma på inkallning och glatt ta den igen efter att jag tittat på den – inga problem. Att hämta den när den var kastad – inte en chans -tur att håret är nyfärgat, då är det nämligen helt OMÖJLIGT att se alla nya gråa hårstrån hon gav mig- Gah! Det blir helt enkelt att sätta mig i min kammare och klura lite på hur jag ska köra vidare härifrån. ”Hur svårt kan det va?!”.

DET ÄR SÅDANA HÄR PASS SOM FÅR EN ATT UNDRA

Denna veckans träningspass har varit långt ifrån perfekt, MEN det imperfekta till trots så har det varit ROLIGA träningar. Igår körde vi först ett pass med dolda vattendirigeringar och avslutade med ett sök, upplagt som en ”drive” där jag kastade ut sexton tennisbollar i en skogsslänt.

Dirigeringarna gick faktiskt över förväntan och det ENDA jag opponerar mig emot är att hon FORTFARANDE tvekar vid igången i vattnet. Man skulle tycka att hon vid det här laget borde fattat att det INTE kommer ligga något i strandkanten, utan att tanke är att hon ska vidare ut. Vet inte riktigt hur jag ska komma åt det så igår gjorde jag helt enkelt om enligt devisen ”du får inte hämta, om du inte gör som jag säger”. Om det funkar får framtiden utvisa.

Dirigering nummer ett – svårighet att inte dras mot land. 

Om man bortser från att jag fick skicka om på grund av att hon inte gick direkt i vattnet, så tycker jag det gick bra. Hon lyssnade på mina signaler och hon valde vattenvägen tillbaka, trots att det vore enklare att välja land.

Dirigering nummer två – svårighet att inte fastna på första ön. 

Här hade Pärla hämtat en dirigering på ö nummer ett, så vad gäller igången var jag inte speciellt orolig. Lite krångel til en början, men hon lyssnade även här och väl ute på ö nummer två tog hon ett eget initiativ efter att ha sökt av den och hoppade vidare till nästa. Här ska tilläggas att JAG inte hade en aning om att det fanns vatten mellan ö två och tre, så jag är VÄLDIGT glad över det initiativet.

”Driven” – svårighet att komma ihåg uppgiften. 

Den primära tanken med söket var att få upp värmen efter vattenarbetet. Jag kastade ut sexton tennisbollar i en slänt bevuxen med smågranar. Tjejerna såg inte alla kasten och här trodde jag att Bacardi skulle tappa sugen efter ett antal inplockade bollar -vi skickade dem varannan boll och medan den andra var på väg in- men inte då. Hon jobbade på bra ända till sista bollen, vilket verkligen VAR sista bollen. Så sjukt nöjd! Det är sådana här pass som får en att undra ”hur svårt kan det va?!”.

DU HITTAR INGET GENOM ATT BARA SPRINGA PLANLÖST

Det har verkligen gått i ett denna veckan och bloggen har fått stå ännu mer tillbaka än vanligt -som tur är kommer Lasse snart hem och då hoppas jag hitta orken och motivationen- men nu ska jag försöka få till en liten uppdatering. I onsdags uppnådde jag ÄNTLIGEN mina träningsmål med Bacardi – att backa tillräckligt i träningen för att slippa konflikt och istället kunna lägga fokus på att stärka vår mer eller mindre ostadiga grund. Härligt!

Innan Bacci plockades ut ur bilen så lade vi upp en strategi/träningsplan. Försst och främst ville jag ha tre memorys på vatten där mitt mål dels var att stärka mitt ”ut”, dels att göra henne mer säker på igångar land/vatten. Andrea kastade en markering och efter att Bacardi getts tillräckligt med tid för att memorera den, vände vi oss om ett halvt varv och stod så i 30 sekunder innan vi vände åter igen och hon skickades på ett ”ut”.

Första memoryn var lite svårare än vad vi tänkt. Kastet skedde i motljus och nedslaget var ganska diffust. Det märktes FRAMFÖRALLT på Bacardis nysningar i vattnet, ett säkert tecken på osäkerhet från hennes sida. Dock förstod hon att något hade hänt på andra sidan och hon valde att lita på mig. Ett fåtal dirigeringar på andra sidan och dummien hittades. Bäst av allt var att hon valde samma väg tillbaka -dvs vattenvägen- TROTS att det var lättare att välja landvägen. Gött! Nummer två och tre -en på blankvatten intill strandkanten och en diffus på andra sidan sjön- var hur fina som helst. Ingen tvekan, inga nysningar och vattenvägen tillbaka hem igen.

Mitt mantra på träning och tävling – våga & andas

Nästa uppgift var att öka hennes självförtroende på markeringar. Hon har troligen hittat dummies bara genom att leta med ögonen, vilket har resulterat i att hon inte ligger kvar i rätt område/ger upp om hon inte hittar direkt. Andrea hade vittrat upp ett område med en dummy och sedan gömt en minidummy på samma ställe. Vi fick sedan en enkelmarkering in i samma område och medan Dea plockade bort den stora dummien, så fick vi vända oss om och vänta på klartecken.

Första markeringen var inte speciellt lång, men den landade bakom några granar i en svacka. Den markeringen löste hon KLOCKRENT. Däremot fick vi lite spring på markering nummer två – en längre markering som landade bakom ett krön och i ganska lättsprungen terräng. Tycker ändå att hon kom på sig själv ganska snabbt så när hon kom in i rätt område igen och satte på näsan, så var det plättlätt.

Det vi behöver jobba vidare på i markeringsarbetet är att näsan ska på i FÖRSTA läget, men jag tror det kommer lösa sig om vi fortsätter på samma spår, det vill säga ”Du hittar inget genom att bara springa planlöst”. Vad gäller dirigeringsbiten och då framförallt på vatten så ska vi bara fortsätta stärka upp mitt ”ut”. WT:t den 9 maj kommer ge mig de kvitton jag vill ha och målet är final och pallplats på årets Goldenspecial. ”Hur svårt kan det va?!”.

#SLITA-SITT-HÅR-I-SMÅ-ROSA-TESTAR

Alltid lika nöjd när jag lyckas klämma in lite träningspass mellan promenaderna. Idag fick hundarna en tripp till Toftasjön istället för sin sedvanliga långpromenad. På schemat stor linjetag -memory eller dold- en enkelmarkering över vatten och avslutningsvis ett sök för att bli varma och torka till.

Xanté fick börja och hans linjetag var en utlagd memory. För att öka svårigheten lite så kastades den över en bäck och skulle hämtas in före han fick hämta markeringen på vatten. Linjetaget i sig var inga större problem, men eftersom jag tvingats skapa en ”nej-apport” -han ville av naturliga skäl hämta markeringen först, eftersom det var mest dragning till den- så verkade det som han suddat den lite väl mycket ur minnet. Ingen större ko på isen och bara något att tänka på i framtida träning, dvs få honom att inse att inse att även ”nej-apporter” ska in, så kom ihåg dem.

I söket hade Dea lagt ut femton tennisbollar och med tanke på att han fick kämpa hårt igår, så tyckte jag att fem bollar in var ganska lagom. Fem tennisbollar in blev sex då han hittade en på vägen in och hade fundering på att byta. Som belöning för att han lyssnade och kom in, så fick han springa ut och hämta den han hittat.

Bacardi fick istället en dold dirigering och det som JAG hade tänkt som svårighet -dvs att få henne att vinkla av från Xantés raka spår och upp i skogen- var inte alls bekymret. Nej, det började med att hon först inte tänkte springa rakt. Efter jag fått henne att fatta det, ja då skulle hon inte springa åt sidan. När rakt fram och åt sidan funkade, ja då lyssnade man inte på sök- eller inkallningssignal. Gah! #slita-sitt-rosa-hår-i-små-testar. TILLSLUT lyckades jag övertala henne att MITT sätt var det enda som skulle fungera om man ville hämta. Nästa pass kommer i stort sett bara handla om ”reparationer”. Tänka själv får man göra i sök och i viss mån på markeringar. På dirigeringar där tänker matte. Punkt! ”Hur svårt kan det va?!”

GALNINGAR FINNS DET GOTT OM

Att träna vatten i slutet på mars kanske inte är helt optimalt och de som såg mig och Dea längs 25:an häromdagen lär ha tänkt ”galningar finns det gott om”. Med både WT och B-prov runt hörnet så har jag inte så mycket val -den sämsta tiden att bli blöt när det är minusgrader, i alla fall om du frågar mina hundar och då inte för att det skulle vara för kallt i vattnet utan snarare för att vattnet är fruset- utan det är bara att kavla upp ärmarna och köra.

Xanté och Tindra fick börja. Vi slängde ut fyra memorys, vitt skilda från varandra för att inte skapa diffusa minnesbilder och det funkade ÖVER förväntan. Xanté spikade första -det enda jag kan klaga på är att han släppte dummien framför mina fötter. INTE okej!- medan den andra var lite svårare. Däremot fixade han avlämningen på den sistnämnda, vilket bara gör det tydligare för mig att jag ALDRIG får slappna av. Man måste jobba hela vägen in i kaklet.

Bacardi fick en tuffare memory samt en dold dirigering. Den dolda var inga större bekymmer -lite krångel precis när hon kommit ner i vattnet, men sedan höll hon linjen fint och jobbade på utan tveksamheter- problemet kom på skicket till memoryn. Där skulle hon skickas över en gungflyö till en annan. Bacardi hade dock bestämt sig för att den låg på den förstnämnda och VÄGRADE lyssna på mina ”ut”. Det blev ett evinnerligt strandraggande och eftersom det var lite för kallt för att jag skulle hoppa i vattnet, så kallade jag helt enkelt hem henne igen -något jag så här i efterhand skulle gjort LÅNGT tidigare-

På skick nummer två var hon mycket mer lyhörd, men då klantade jag mig. Eftersom jag hade kastat dummiesarna på andra sidan så hade jag ingen klar blid om var de landat, vilket i sin tur ledde till att jag fokuserade på helt fel område. Som tur var lyssnade jag på Deas instruktioner och i sin tur lyssnade Bacci på min och dummien hittades. Dock inte på smidigaste sättet och det märks att man inte kan vila sig i form i jakten.

I torsdags lade vi ut ett sök uppe i hagen på baksidan. Åtta vilt i ett område på 50×100 meter där jag och Xanté var först ut. Jag hade ingen aning om var vilten låg och var därför tvungen att lita fullt ut på min hund. Vilket j*vla sök han gjorde sedan! Näsa på från start, ett jämt bra tempo, fina avlämningar och letade ständigt i nya marker. WOW! Snälla låt honom komma med på  provet om två veckor och snälla låt honom genomföra hela provet i samma anda som han hade i söket. Då har vi vår etta som i en liten ask.

På eftermiddagen gick vi istället ner på åkern framför huset för att köra lite linjer. Vi TYCKTE att vi valt ut tydliga punkter för hundarna att komma ihåg, men det visade sig inte alls stämma. Xanté som är envisare än synden hade bestämt sig för ett ensamt träd mitt på åkern, snarare än buskarna i hörnet som vi valt och det slutade med att jag i stort sett stod anden när jag skickade honom. Med osäkerhet kommer tugg/omtag och eftersom jag numer har nolltolerans på det med så innehöll dagens sista pass mer konflikter än lyckanden. Inte bra och fram till provet så blir det BARA träningspass som fylls av positivitet. ”Hur svårt kan det va?!”.