Den senaste månaden har jag tragglat -från och till- med Limon och hennes sök. Eller kanske snarare frånvaron av ett sök. Någonstans på vägen har jag gjort fel och/eller gått för fort fram. Men jaktprovsdebut nästa helg känns det som ett oövervinnerligt projekt, men skam den som ger sig.
Vi började helt enkelt om. Till en början valde vi att träna på ett och samma ställe, så att hon skulle förknippa platsen med ett beteende. Slängde ut 15-20 tennisbollar och lät henne sedan hämta ett par stycken. Som retning/dragning hade jag även med några av de andra hundarna, så att efter de hade sökt så kunde jag testa att skicka ut Limon igen.
Det funkade ganska bra bortsett från en sak – det här med att befästa inkallningssignalen på vägen in. Det funkar toppen, OM man inte råkar ”döpa” något felaktigt. Limoncello trodde nämligen inte hon skulle ta bollarna om jag inte blåste ”hit”. Ett litet dilemma, eftersom jag inte ville fortsätta ge henne ett ”kommando” att apportera, samtidigt som jag naturligtvis ville att hon skulle plocka upp det hon hittat. Jag fick helt enkelt blunda och låta henne själv komma på vad det var som lönade sig. Tillslut verkade hon lägga ihop två och två, genom att titta på de andra och bollarna kom in utan hjälp.
Pass efter pass så har hon fått hämta in fler och fler bollar och vi har dessutom bytt område. Igår slängde jag återigen ut 15-20 bollar, men ingen fick hämta. Istället tog jag med henne ut idag. Själv och därmed utan stöd från de andra. Måste säga att det funkade över förväntan. Fem bollar kom in ganska enkelt, sjätte fick hon söka lite efter, tog ny mark, vilket lönade sig. På den sjunde såg jag att självförtroendet dalade lite. Tempot sjönk och hon rullade sig i en kobajs. Påtalade naturligtvis att det INTE var okej, kallade in och skickade om. Hon tog ny mark, men var fortfarande osäker och kom in tom. Skickade ut henne ytterligare en gång och då fick hon vind på en boll. Snacka om stolt tjej när hon följde upp vittringen och sedan kom in med sin apport.
Även Bacci fick sig ett mindre pass. För hennes del gäller det att sluta förutsätta saker och faktiskt lyssna. På söndagens prov så slog det mig – bara handtecken i dirigeringarna funkar SÅ mycket bättre än om jag pratar samtidigt. Något jag ville testa idag. På förmiddagsrundan lade vi därför ut två memorys och 1.5 timme senare gick vi ut för att hämta hem dem.
Den första var längst upp på vår åker. Svårigheten här är att hon gärna vill in i buskage och dylikt och för att göra det ytterligare ett snäpp svårare, så valde jag att kasta en markering till vänster om henne. Ett tydligt ”nej”, följt av ett ”nu ska vi gå på linje”, varpå hon skickades ut. Föll lite i vind, men tog både mitt stopp och min sidodirigering ute på djupet. När apporten var inne skickades hon ut till markeringen på ”Bacci”. Inga problem.
Nummer två var lite svårare ändå. Över ett fält och in i en ganska slyig skogsbacke. Den här gången kastades markeringen till höger om henne och i en sådan vinkel att hon var tvungen att springa ganska nära. Samma sak här. ”Nej”, ”nu ska vi gå på linje” och ”ut”. Hon kom ut i rätt område ganska lätt, men i och med att det var ganska uppväxt så fick hon inte korn på dummien direkt. Det krävdes lite blås och ”tysta” tecken, men vad gör väl det när hon åtlyder allt. Det ENDA problemet på det avståndet var att hon till en början blandade ihop närsökssignalen med stoppsignalen. Något att tänka på när avstånden blir stora. ”Hur svårt kan det va?!”.