Igår tog jag äntligen tag i det – ett beslut som legat och gnagt i bakhuvudet ett bra tag, men som jag tidigare inte fått tummarna ur att göra. Igår kastrerade jag Xanté. Samtidigt som det är skönt att ha fått det gjort, så är det även lite vemodigt. Här har vi en hane som inte har några som helst ”hanhundsproblem”. Han kan träna tillsammans med löptikar -vare sig det gäller sök, lydnad eller rally- han springer inte omkring och markerar överallt och han är inte ett uns aggressiv mot andra hanar. Han mår bara dåligt vid löp, men det räcker. Mer än väl.
Troligen kommer hans päls bli helt oregerlig -den finns redan i överflöd om man säger så- men det finns ju en trimmaskin i hemmet och även om jag älskar hans fina päls, så kommer jag inte älska honom mindre i en ”Baily-kostym”. Lilla hjärtat.
Kategoriarkiv: Xanté
UTTAGNA TILL NORDISKA MÄSTERSKAPEN
Nu är det klart! Vårt WT-lag ”The Golden Girls” är uttagna till NM! Hur coolt som helst och det kommer bli en fantastisk erfarenhet för tre helt ”laggröna” tjejer. Med en knappa månad kvar till start var det verkligen hög tid att ta tag i vår träning, så förra veckan träffades vi för ett gemensamt upplägg och Margrets dotter Sara var gullig nog att ställa upp som kastare. Ett extra stort tack till dig!
Eftersom jag inte vågar utmana Baccis tass fullt ut än, så fick Xanté ställa upp som stand-in. Vi började med en liknande markeringsuppgift som vi fick på Charity-WT. Hundarna stod i stort sett på varandra och sedan skickades de på varsin enkelmarkering. Svårigheten här var naturligtvis stadgebiten, men även att markera en dummie som landande bakom ett krön i en uppförsbacke. Alla hundarna skötte sig ypperligt. Xantés enda ”neddrag” var att han gick lite för långt, men ingenting han inte kunde lösa.
Vi gick vidare till vattnet och lyckades få till en båda lång och utmanande enkelmarkering. Här slapp de stå på linje, men samtidigt fick de stå passiva i närheten av den som jobbade. Markeringen i sig var 60-70 meter och vägen ut bestod mestadels av dyig vass. Dummien landade något diffust i ett buskage med pors och även om JAG trodde att den hamnat längre ut, så hade Xanté full koll på sin uppgift och löste uppgiften galant. På vägen hem kunde man verkligen se hur TUNGT det var att ta sig fram genom vassen, men det var inget som stoppade Xanté, utan han krigade på och toppade det dessutom med en fin avlämning.
Uppgift nummer tre var en liknande uppgift som den vi började med -förutom att kast och nedslag nästan helt doldes av sly och träd- och uppgift nummer fyra var en enkelmarkering på vatten -vatten, landtunga med sly/träd, vatten- Xanté löste markeringen riktigt bra och enda poängneddraget var att han valde den snabbaste vägen hem, dvs land.
Vi avslutade med en dirigerings-/markeringsövning. Xanté fick en enkelmarkering, men innan den skulle hämtas hem så skulle Pärla och Tess hämta varsin dirigering. Här kom träningens egentligen enda plump i protokollet. Trots att han är en GRYM markör så störs han ut av de andras arbete -och då var det inte ens i närheten av hans- Helt klart något vi måste jobba vidare på, men ”hur svårt kan det va?!”.
SVEBÖLLE – öppenklassens upplägg
Att debutera på prov på årets VARMASTE sommardag kanske inte är helt genomtänkt, men likväl satta jag mig i bilen tillsammans med Dea, Xanté och Pärla och styrde kosan mot Svebölle på Själland. Som tur var hade vi fått möjligheten att komma lite senare, men trots detta blev det ändå en lång väntan för oss och hundarna innan det var dags för start.
I Danmark går startar man som par först i söket och slipper därmed ”störningen” från den andra hunden i markerings- och dirigeringsarbetet -skönt om du frågar mig- Vår första uppgift var en dirigering följt av en dubbelmarkering. Svårigheten här -för de flesta- var att dirigeringen var kort. Inte mer än 15-20 meter vilket gjorde att många av de jag såg slarvade när de skickade. Dragningen mot skytt och kastare gjorde att de var tvungna att använda sig av en hel del blås. Något som kan tyckas onödigt på så kort avstånd. Planen med Xanté var att övervinkla åt vänster -dels skulle det ta bort en del av dragningen till funktionärerna, dels innebar det att han kom rätt i vind- en plan som visade sig vara helt rätt. KLOCKREN dirigering.
När kaninen var inne så var det dags för vår dubbelmarkering. Här hade hund nummer ett -dvs jag- en extra svårighet då ”dirigeringkaninen” till hund nummer två låg bakom skytten och därmed rätt i vind när hunden skulle hämta den sist kastade markeringen. Valde att skicka Xanté på den sist kastade -eftersom jag inte ville att han skulle få ett diffust minne och fastna vid kaninen- och han spikade den. Tyvärr hade han inte markerat den först kastade tillräckligt, utan fladdrade med blicken mellan dirigeringspunkten och nedslagsplatsen.
Han kom ut på rätt djup direkt men gick sedan för långt och i och med att han var fel i vind så hittade han den inte. Jag gick in och försökte hjälpa honom, men här kom hans orutin in vad gäller dirigering. Han lyssnade på alla stopp och var lydig i den mån han kunde vad gäller tecken. Flera gånger fick jag ut honom till rätt områden, men antingen var han för djupt, för grunt eller för långt åt ena eller andra hållet och ALDRIG rätt i vind, så tyvärr fick vi inte in den fågeln. Är dock väldigt nöjd med hans vilja att vara till lags, även om det nu inte räckte hela vägen.
Medan vår parkamrat gjorde dirigering och markering, så fick vi gå undan och vänta på nästa uppgift som var ett fotgående på en 30 meter, skott medan vi gick och sedan en dirigering på 60-70 meter. När den var inne så var det fotgående tillbaka en bit, följt av en enkelmarkering på vatten.
Fotgåendet var inga som helst bekymmer, men jag såg att han sneglade på vattnet när vi gick förbi det. Valde att vinkla honom längre åt höger för att undvika dragningen till vattnet -som tur var fanns det buskage mellan vatten och land, annars hade jag nog varit körd- och skickade honom sedan. Efter c:a 10 meter stannade han upp och här tänkte jag ”nu är det kört”, men icke. Jag klarade att trycka ut honom längs med vattnet -riskabelt jag vet, men samtidigt har han inte kunskapen att klara av en massa omdirigeringar, så jag behövde ha ut honom på rätt djup- När han kom ut till ”brytpunkten” stoppade jag honom och vinklade honom höger. Han tog mina tecken fint och behövde bara ett sidotecken till åt höger, två närsökssignaler och sedan var fågeln bärgad. Say what?! Hur gick det till?!
Vattenmarkeringen må ha varit en enkelmarkering, men för hunden var den väldigt diffus. Bomskott, följt av kast/skott -i Danmark skjuter man när fågeln var i luften, vilket jag tycker känns mer jaktlikt- dolt nedslag, minimalt plask och endast ringar på vattnet som avslöjade en ungefärlig nedslagsplats.
Xanté markerade fint, men det märktes att hans OTALIGA vurpor i vattnet satt avtryck. Dels i och med hans försiktiga igång, dels i och med att han tycker det är obehagligt att simma in i saker under ytan -något att träna på- vilket han naturligtvis gjorde. Detta gjorde att han tappade fokus lite och när de sedan sköt för markeringar borta på land, så kom han helt av sig. Vände precis ute vid vassen -kanske knappa fem meter från fågeln- så jag fick gå in och börja styra.
Fick faktiskt ut honom i rätt områden, men var lite nonchalant nog att tro att han skulle fixa det själv när jag väl vinklat honom runt ”vasshörnet”, så när jag hörde bestämd galopp hem genom vassen trodde jag naturligtvis han hade fågeln med sig. Det hade han INTE! ”Hur f*n gör jag nu”, minns jag att jag tänkte. Friskt vågat, hälften vunnet. Blåste stopp, tryckte jag ut honom och stöttade honom med ”yah” och söksignal i rätt område. Vips så kom duvan in och även om det inte var en snygg markering, så är jag GALET nöjde med att han litade på mig och tog alla mina tecken och signaler. Wiiieee!!!
Avslutningsvis var det dags för det fria söket. Lite orolig var jag allt. Inte för att han skulle göra ett dåligt sök, för han är en riktigt bra sökhund, nej snarare oroade jag mig för att söket skulle vara för litet. C:a 40×40 meter är inte jättestort. Speciellt inte när man ska söka SAMTIDIGT som en annan hund.
Xanté skickades ut först och när han var inne så var det den andra hundens tur. Så körde vi likadant ett varv till innan våra hundar skulle söka samtidigt. Vilken LÄTTNAD när man såg att han höll sig inom området och dessutom jobbade fantastiskt fint tillsammans med den andra hunden. Efter att de hämtat in fyra vilt var -två enskilt och två tillsammans- bröt domaren. Hon hade sett tillräckligt och visste att både Xanté och den andra glatt hade hämtat fler, men i och med hettan såg hon ingen anledning att köra slut på hundarna. Tänk om fler domare kunde tänka så.
I den öppna kritiken fick vi mycket beröm för fotgående, avlämningar, vilthantering, dirigering och mitt lugn som förare. Med en sådan kritik kan man inte bli annat än varm i hjärtat och när hon dessutom deklarerade att det blivit ett ANDRAPRIS i debuten lovar jag att tårarna var nära. Lilla fina guldhund!
ENDAST FEM YNKA POÄNG FRÅN NORDISKA MÄSTERSKAPEN
Igår startade Team Golden Girls på sitt första lag-WT – ”Apportera för livet mot cancer”. Ingen av oss tjejer hade någon erfarenhet av lagtävlingar -i alla fall inte på C-prov- och vår reservhund Xanté hade sämsta tänkbara förutsättningar, då han fick hoppa in som reserv 2,5 vecka innan start och därmed bara hunnit med att träna en handfull dirigeringspass innan tävlingen. Några förhoppningar om att kvala till NM fanns naturligtvis inte på världskartan och jag tror att jag talar för oss alla när jag trodde att vi skulle knipa jumboplatsen. Så blev det inte.
 |
| Team Golden Girls – klicka på bilden för skärpa |
Vår framgång hängde i stort sett ENBART Margrets och Andreas prestationer. WOW vilka tjejer och vilka hundar! För Xantés del så hade han en stor portion okunskap i kombination med en lika stor portion otur. På vår första station -ruta två- så var det två dirigeringar och en markering -först sköts ett skott på dirigering nummer ett, sedan skott och kast på markeringen, följt av ett skott för dirigering nummer två- Terrängen var svårt och bestod i stort sett enbart av högt gräs/vass.
Här hade vi otur. Xanté satt och stirrade efter en markering på det första skottet, vilket innebar att han inte han ställa om och se sin markering. Möjligen att han såg något i ögonvrån, men inte en chans att han registrerade det som ett kast. Med tanke på att han NOLL dirigeringsförmåga och han skulle skickas i blindo 45 meter ut i 1 meter högt gräs, så kan ju alla räkna ut hur det gick. Inga poäng här inte.
Ruta tre var två dirigeringar och en markering. Dirigeringarna skulle in först innan markeringen hämtades in. Här var Xanté ganska het och var OTROLIGT nära att knalla. När det sedan väl var hans tur så hade han tappat fokus lite, men efter att ha manat på honom med några ”yah” så fick jag ut honom. Här stiftade vi åter bekantskap med O.Tur. Xanté trampade på en gren och gnydde/skällde till. Man kunde se på hela hans kroppsspråk att det gjort ont, men han hämtade andan en kort sekund innan han fortsatte mot rätt område. Då fick jag order av domaren att kalla in min hund. Han hade skällt. Tror jag det. Hade också sagt ”aj” om jag trampat snett. RIKTIGT surt eftersom jag är övertygad om att vi hade fått in dummien.
Ruta fyra var tre enkelmarkeringar, men med en EXTREM störningsnivå. Hundarna placerades nästan på varandra och Xanté som skulle hämta den första markeringen sprang i stort sett över både Tess och Pärla på vägen ut. Här fick vi våra första och enda poäng. Han markerade bra och hade fin avlämning. Det ENDA som kostade poäng var att han satt som gjuten på det första kommandot och därför krävde ytterligare ett innan han sprang ut. Såååå nära en tjugopoängare i EKL, men 17 poäng är banne mig inte fy skam heller. Wiiieee!!!
Ruta fem var en ren dirigeringsstation. Terrängen var FRUKTANSVÄRD. Bara 35 meter för vår del, men genom tät sly och fylld med ris och grenar. Xanté siktade mot mitten och skytten, medan tanken var att han skulle ta den vänstra. Provade att dirigera honom och även om det gick sådär, så är jag väldigt nöjd med att han hellre satt kvar och FÖRSÖKTE komma på vad jag ville, snarare än att chansa själv. TILLSLUT fick jag faktiskt honom att ta en del tecken och han var SÅÅÅ nära att hamna i rätt område, men precis innan han var framme -behövde kanske ett par meter till- så vinklade han tillbaka in mot skogen och jag fick kalla in honom.
Sista rutan för vår del var ruta ett. Även den en ren dirigeringsruta belagd på GMBK´s appellplan. Dagens längsta avstånd och vår plan var att han skulle få hämta den andra och därmed få dragningshjälp av att Pärla varit därute. Det gick inte alls. Han var otroligt trött och fattade ingenting. Domaren insåg ganska snabbt att han inte besatt de rätta kunskaperna och bröt oss innan jag han förstöra allt för mycket. Det tackar vi för.
Allt som allt slutade laget på en 15 placering av 22 startande lag, endast FEM poäng från en plats på nordiska mästerskapen -jävla O.Tur- men WOW, en FEMTONDEPLACERING!!! Xanté var inte fy skam han heller. 64:e placering av 66 startande kanske inte låter som något att vara nöjd över, men om man förväntat sig noll poäng och en sista plats så är det helt j*vla fantastiskt! ”Hur svårt kan det va?!”.
SJUMILAKLIV FRAMÅT
Söndagens ”instruktöruppvisning” på Goldenlägret är något jag kommer leva på länge. Xanté visade att vår träning tagit oss SJUMILAKLIV framåt och även om det långtifrån är befäst så inser jag att det här kommer bli riktigt bra när vi väl är färdiga.
 |
| Fel i skissen – två är passiv, tre dirigeras. |
Upplägget var som sådant att vi instruktörer ställde oss på en linje. Först kastades en dubbelmarkering till hund nummer fyra, men innan den skulle plockas in så fick hund nummer tre skickas på en c:a 70-80 meter lång dirigering. När den var inne så fick hund nummer fyra hämta in sina markeringar och varvet avslutades med att hund nummer ett skickades bakåt i linjen till en annan dirigering. Hund nummer två var passiv.
Jag och Xanté började som hund nummer tre -den streckade lila linjen är hans väg ut- Tidigare under helgen hade vi tränat sidotecken på en punkt i närheten och det var alltså den han drogs till, men ett ”stopp” och en dirigering till höger var allt som behövdes för att få honom på rätt spår och även om han inte hittade dummien direkt, så låg han envis i och jobbade i rätt område. MÄKTA nöjd matte!
Varv två var han passiv och varv tre skickades han på linjetaget bakåt -c:a 30-40 meter- Det ska även tilläggas att publiken stod ganska nära den tänkta linjen, men det var ingen som bekom honom. Spikrakt ut och började jobba så fort han fått sin närsökssignal.
Avslutningsvis fick vi en dubbel. Här skulle vi som sagt vänta medan hund nummer tre plockade in dirigeringen. Kom ihåg Birgittas förmaning att ALDRIG släppa fokus på sin uppgift och även om det kändes lockande att snegla på hur det gick för dirigeringshunden så var blicken låst på markeringen som skulle in.
M2 spikade han och hade jag inte klantat mig på M1 så hade den gått lika bra. Han sprang nämligen ut i rätt område, men väl där så vände han upp och ”frågade”. Hade jag satt på en söksignal där så hade dummien kommit in, men jag ville inte att han skulle ta initiativet och valde därför att låta honom själv komma på vad han skulle göra. Naturligtvis blev sökandet tillslut lite yvigt -även om det höll sig inom en rimlig gräns- och tillslut fick jag gå in och börja styra. Döm om min förvåning när han tog VARENDA stopp och dirigering, dvs till han kom på markering nummer två igen. Han låste sig helt på den fast den var hämtad och istället för att bråka med honom så valde jag att plocka hem honom igen och skicka om. När jag behandlade det som ett linjetag så gjorde han det klockrent!
På ENDAST fyra träningspass -utöver det hos Birgitta- så gick han från totalt odirigerbar till det här! ”Hur svårt kan det va?!”.
ÄR MAN BARA KREATIV OCH ENVIS SÅ LÖSER SIG DET MESTA
OM man nu ska starta i öppenklass om knappt tre veckor och dessutom hinna peta in ett WT på elitnivå, så BÖR man kanske ha lite kunskap om dirigeringar. Sagt och gjort – i tisdags var jag och Xanté -tillsammans med Dea och Pärla- hos Birgitta. Vi fick testa av lite olika WT-upplägg och jag kan väl lugnt påstå att Xanté var långtifrån dirigerbar -vilket jag naturligtvis redan visste om när vi kom dit- men eftersom jag är som jag är, dvs vägrar tro att man inte kan lära in allt så länge man är kreativ och envis, så fick vi med oss två övningar hem att träna flitigt på. Förhoppningarna var väl kanske inte jättestora men samtidigt ”Hur svårt kan det va?!”.
 |
| Övning 1 – sidotecken |
Första övningen bestod i att lära in sidotecken -ovan ser ni en enklare skiss på upplägget samt nedan en film från mitt och Xantés första pass hemma- Här skulle vi gå ut och kasta två apporter på lämpligt ställe. När han markerat dessa vinklade vi vänster -går naturligtvis att göra åt andra hållet med- och gick en ganska lång sträcka till nästa punkt. Där kastade jag en dummie som jag sedan plockade upp, för att kasta en till som fick ligga kvar. När detta var gjort vinklade vi återigen vänster och begav oss tillbaka till utgångspunkten.
Först skickade vi ut mot den sist kastade apporten, dvs den där det bara låg en. När den var inne skickade jag till samma punkt igen. Där låg naturligtvis ingen dummie, så istället blåste jag ”stopp” och skickade honom åt höger där de första två apporterna slängts. När den var inne så avslutade vi med ett linjetag ut till den kvarvarande apporten och sedan spegelvändes hela övningen.
Den andra hemläxan bestod i att få Xanté att förstå tecknet ”ut” när han blivit stoppad ute i arbete. Här letade jag upp en riktpunkt och i dess område slängde jag ut fem memorys så att Xanté såg. Jag flyttade mig sedan nedåt på linjen, satte honom och fortsatte sedan fram själv -streckad lila linje- När jag kommit ut på, ett för oss, lämpligt avstånd påminde jag honom om stoppsignalen genom att blåsa i visselpipan, varpå jag kort därefter skickade honom utåt bakåt. När han sedan kommit in med dummien hade avståndet ut automatiskt ökat, så jag satte honom på den punkten och fortsatte sedan på samma sätt som vid första skicket och när fyra av fem dummiesar kommit in -och avståndet ut till våra memorys ökat ganska avsevärt- så avslutade jag med att skicka honom på ett linjetag ut till den kvarvarande apporten.
 |
| Övning 2 – ut |
Under veckans gång har vi stött på mest patrull vad gäller övning nummer två. När han varit ute och hämtat ett antal apporter så har jag märkt att han blivit tveksam på huruvida det funnits något kvar där ute, vilket har resulterat i att jag fått stå ganska nära honom för att trycka på utåt. Kanske inte optimalt eftersom det snarare ser ut tvärtom på prov -föraren långt från hunden, hunden ganska nära apporten- och en anledning för mig att börja aktivera mina grå.
Sagt och gjort – följande pass i veckan har jag valt att på första skicket ut gå ganska långt bort från honom, alltså haft ett stort avstånd oss emellan på det första skicket, för att sedan, när avståndet ut till apporterna ökat, stå närmre och närmre honom. Succé!
I helgen som varit kom det stora ELDPROVET. en uppvisning för deltagarna på GRK Hallands goldenläger, men mer om det i ett senare inlägg. Jag kan bara säga som så, det lönar sig att göra sin läxa.är man bara kreativ och envis
DET ÄR AV MISSARNA VI LÄR OSS
Häromdagen fick vårt WT-lag till sin första träning. En oerhört lyxig sådan där Margret hade förberett och lagt upp övningar till oss. På det stora hela var det ALLDELES för svårt för Xanté, men jag ville ändå utmana och se var vi har våra brister. Jag vet att han är en ypperlig markör med fantastisk näsa, men här märktes det att vi behöver träna på att behålla markeringar i minnet trots att andra jobbar innan eller på annat ställe -minnesmarkeringar i sig är inget problem, men då har vi ju inga andra hundar som ”stör”– och vi behöver även träna på diffusa kast och nedslag. Han MÅSTE lita på sig själv, något jag faktiskt överraskades över att han INTE gjorde just denna träningen.
Som uppvärmning turades vi om att kasta en dubbelmarkering och där hundarna sedan skulle hämta en var. Xanté var alldeles för uppjagad för att sätta på näsan ordentligt -något jag ju faktiskt vet med mig- men efter några varv så sänktes farten och dummien hittades.
Nästa övning var en dubbelmarkering för hund nummer ett och när den var inne skulle ett linjetag -över en bäck- hämtas in. Xanté såg inte markering nummer två -den vänstra från föraren sett- och när han nästan var framme så vek han av till höger och hämtade in den först kastade. När jag sedan skickade ut honom igen så trodde han självklart att den högra var kvar och istället fick jag försöka gå in och dirigera och här insåg jag att han inte var speciellt enkel att bryta i det egna arbetet. Stoppsignaler ignorerades eller om han lyssnade så satt han inte kvar och eftersom jag gått in och börjat styra så var det också min uppgift att lösa problemet. Det slutade med att vi nästan stod på dummien, men vi löste det. Tillsammans!
Vad gäller linjetaget så fixade han det galant! Vi ”löste” svårigheterna med det långa avståndet och bäcken genom att han fick se Pärla skickas dit -dock betvivlar jag på att han kommer lära sig något genom att härma andra, utan jag tror snarare att jag kommer få problem med att han tror att han ska springa dit där andra varit-
Övning tre bestod av en diffus enkelmarkering som kastades till hund nummer ett, men innan den fick hämtas skulle hund nummer två hämta in en dirigering c:a 40-50 meter ut. Även detta var en, för Xanté, dold dirigering. Här hade han däremot ingen dragningshjälp av någon annan hund, utan vi fick lösa det själva. Första skicket slarvade jag och han drog för långt åt höger, men jag kallade bara in och gjorde om. Tro det eller ej, men jag fick ut honom i RÄTT område. Problemet var att när jag satte på söksignalen så var han redan i ”sök-mode” och drog snabbt en jätterepa inne i skogen. Kallade in honom igen och skickade ut en tredje gång. När han var ute i rätt område så blåste jag först stopp och sedan närsök. Hepp så funkade det hur bra som helst.
När det var hans tur att vänta på markeringsarbete så märktes det att hans minne stördes av att en annan hund gjorde något annat. Han sprang ut i rätt område, men litade inte på att där fanns något och sprang hem igen. Ett beteende som jag INTE är van vid och något jag måste lägga lite extra fokus på, för när han väl fick en direktmarkering, om än svår, så löste han det SPOT-ON! ”Hur svårt kan det va?!”.
FRÅN NYBÖRJARKLASS TILL ELIT PÅ EN MÅNAD
Igår fick vi till lite träning i nya marker tack vare Matilda. Markeringar över t.ex. bäck, stengärdsgård och in i skog, för att sedan skicka på linje till samma punkt. När jag såg att till och med de mer erfarna hundarna hade svårt med markeringsarbetet så gick jag från nöjd till OTROLIGT nöjd!
Vi avslutade med två enkla på linje, där den första hamnade i björkslyet och den andra på linje bakom. Markering nummer två fick vi göra om då han gick bort sig helt -kanske för att nummer ett gick så bra och matte ”bara” skulle filma mummer två- men nästa i stort sett spikade han. Avslutet? Ja det skyller vi helt och hållet på matte!
Eftersom Bacardi inte kommer kunna starta på lag-WT i slutet på juni och vi inte fått tag på någon reserv så är det HÅRDTRÄNING som gäller för Xantés del -dirigeringarna hinner vi inte få till på så kort tid, men förhoppningsvis ska vi kunna träna på svåra markeringar- Från nybörjarklass till elit på en månad. ”Hur svårt kan det va?!”
I VÄNTAN PÅ DE VIFTANDE NÄSVINGARNA – nyckeln till en lyckad dirigering
De senaste passen jag haft med Xanté har varit riktiga GULDPASS. Han har varit fokuserad och lyhörd samt utnyttjat sina lärdomar från jakterna -dvs gå upp i vind för att lättare hitta markeringarna- På några dirigeringar har han stuckit åt ett annat håll, men det har helt och hållet berott på att JAG skickat för snabbt och inte väntat på ”de viftande näsvingarna”.
I veckan har det blivit både svåra enkelmarkeringar, med diffusa nedslag eller utan några direkta riktmärken att fästa blicken på och ”enklare” dubbelmarkeringar där vi stått ganska nära kastaren för att få en TYDLIG vinkel -det sistnämnda anser jag vara ganska viktigt när man ska lära hundarna att ta den först kastade först- Han har i stort sett spikat varenda en. Galet nöjd!
Igår blev det en ”fyrkant” där vi valde hyfsat långa avstånd och såg till att inte ha för tydliga riktmärken -det är annars lätt att man siktar på den ensamma busken/trädet mitt ute på ett öppet fält -den lila streckade linjen är hur man går ut fyrkanten, de lila siffrorna är i vilken ordning man slänger apporterna, de rosa hellinjerna är hur man skickar hunden och den streckade rosa linjen är hur man förflyttar sig till de nästföljande skicken-
Xanté var helt jäkla FANTASTISK. Efter att vi kastat ut ut den sista apporten och ställt upp oss för första skicket, så var han lite låst på ”memory” nummer tre. Hade jag hastat med att skicka honom så hade han stuckit dit, men istället hade jag is i magen och väntade på hans näsborrar. Ett bra val eftersom han SPIKADE både det skicket och skicken där efter.
Som avslutning fick han testa att hoppa över fårstängslet i hagen. Första uthoppet fick vi pusha honom lite eftersom han tänkte springa genom det med huvudet före, men sedan hoppade han över det med en sådan lätthet och sådan teknik, som om han inte gjort annat. Grymma lilla hund!
Avslutningsvis kommer även en liten film på mamma Tilas ”fyrkant”. Jag låter nämligen henne hänga med på lite enklare pass där terrängen eller utmaningarna inte är för fysiskt krävande och jag tror att hon uppskattar det. Duktig var hon i alla fall.
TUR ATT HÅRET ÄR NYFÄRGAT – eller den hunden ger mig gråa hårstrån
Efter en ganska lugn förmiddag så tog jag med mig tre dummies och hundarna -dock tog jag dem en och en- för lite dirigeringsträning. Dummiesarna lades ut enligt skissen nedan och när sedan sista dummien var utkastad så vände vi om för att skicka mot den först kastade.
Xanté fick börja och jäklar i min låda vad duktig han var. Ingen tanke på att testa någon av de andra punkterna, utan full fokus framåt mot det hållet jag riktade honom -vi testade ett liknade upplägg förra veckan och han var lika duktig då- Tror jag har hittat hans ”låsningssignal” -dvs när han låser fokus på målet- och det är en lätt vidgning av näsborrarna. Hittills har det stämt varenda gång och har jag däremot skickat utan att ha sett ”signalen”, så springer han inte dit jag vill.
Även Tila, Havana och Whiskey gjorde fina dirigeringspass. Ett omskick på Havana -som tänkte ta dummie nummer tre istället för nummer två som jag riktade henne mot- och en tillagd dold kortare dirigering -rakt bakom skickpunkten för dummie nummer tre- för Whiskeys del.
Limon skulle få träna på att hämta kråka, men se DET hade den lilla donnan ingen större lust med. Att bära den eller sitta kvar med den i munnen för att sedan ÖVERLYCKLIG komma på inkallning och glatt ta den igen efter att jag tittat på den – inga problem. Att hämta den när den var kastad – inte en chans -tur att håret är nyfärgat, då är det nämligen helt OMÖJLIGT att se alla nya gråa hårstrån hon gav mig- Gah! Det blir helt enkelt att sätta mig i min kammare och klura lite på hur jag ska köra vidare härifrån. ”Hur svårt kan det va?!”.
kennelblagul 