HUNDTRÄNING – att hålla reda på hunden, uppgiften och huvudet

I tisdags åkte jag och Tila till Moheda för en A-provsträning hos Birgitta Staflund- Wiberg. Med oss hem så fick vi många nyttiga övningar och ett förbättrat ”A-provstänk”, vilket är oerhört viktigt när man är helt grön. Vi började med en övning där hunden skulle lära sig ignorera den sista retningen och istället hämta in andra, tidigare utlagda, apporter.

Övningen började med att Birgitta först kastade en markering åt höger och sedan en åt vänster. I detta läget skulle vi hämta den sist kastade först, dvs den vänstra och när den var inne skulle vi skicka till samma område igen. Den biten var inga större problem för Tila, men när sedan svårighetsgraden ökade genom att det kom ett nytt skott och kast åt höger, men ingen retning alls åt vänster, så blev Tila osäker och ville inte gå ut alls. Vi löste det genom att gå närmre och i slutet på övningen litade hon fullt ut på mig. Härligt!

Efter lunch åkte vi till ett stort fält, där vi förare skulle få träna på att hålla tungan rätt i mun. Vi parades ihop två och två. Dels gällde det att hålla koll på ”linjen”, dvs sin parkamrat, dels på de två tennisbollarna som Birgitta simultant kastade. Ena gången fick man skicka först på den närmsta bollen och den andra sist på den kvarvarande bollen. Inte helt lätt att markera två bollar samtidigt, hålla kvar nedslagsplatserna i minnet och sedan komma ihåg vilken boll som låg var.

Jag och Tila fick skicka på sista bollen vid första tillfället. Jag trodde att jag hade koll på var bollen låg, men icke. Däremot så är jag himla nöjd med att hon lyssnade på alla tecken samt signaler och tillslut så fick vi faktiskt in den. Tänk vad glad man kan bli över en liten luddig boll.

1

Genomgång för ett gäng vetgiriga kursdeltagare.

Nästa skick stod vi som ”första hund” och även här trodde jag att jag hade koll på läget. Tila tog en spikrak linje, lyssnade på mitt stopp, tog min söksignal och hittade bollen direkt. Wiiieee!!! Tyvärr hade jag missbedömt djupet och hämtat in den längst ut. Na well, jag trodde det var rätt och Tila gjorde som jag sa. Bättre än så blir det inte.

Nästa övning gjordes med två olika svårighetsgrader. Birgitta droppade tre tennisbollar i ett område och kast/skott på ytterligare tre tennisbollar. Svårighetsgraden i övningen berodde på om skott/kast användes som störning eller hjälp.

0

Tila fick den ”enklare” uppgiften, dvs den med dragning ut tack vare markeringar ute på djupet. Att skicka ut och stoppa halvvägs ut var inga större problem och kanske hade vi klarat av skicket ut till  den bakre bollen också, men tyvärr tog Tilas trötthet över. Eftersom vi skulle hämta in ”markeringen” ett antal synretningar senare och efter att det gått ganska lång tid innan bollarna kastades, så var det en allt för svår uppgift. Att sedan jag fick hjärnsläpp och både glömde hur jag skulle hjälpa min hund samt tappade humöret, gjorde väl knappast saken bättre. Vi lyckades, men den härliga känslan som vi haft på de tidigare uppgifterna infann sig inte och vårt slut på dagen innehöll därför lite smolk i bägaren.

Självklart ville vi slutat med flaggan i topp, men utan misstag inga lärdomar och utan lärdomar inga framsteg. Hundträning – att hålla reda på hunden, uppgiften och huvudet. ”Hur svårt kan det va?!”.