FRÅN SKOTTBERÖRD TILL VÄL GENOMFÖRT WORKING TEST

Ni vet den där känslan, när hårt arbete lönar sig, den känslan uppnådde jag och Havana i tisdags. För knappt ett halvår sedan trodde jag aldrig hon skulle uppskatta skott, än mindre klara av ett WT, där hon dessutom måste sitta passiv och vänta medan det skjuts, men det gjorde hon alltså och det med den äran! Men vi tar väl det från början?

WT:t i Billeberga var debut både för Havana & Limon och vilken debut sedan. Troligen det svåraste WT jag deltagit på och även om det nu inte är så att jag deltagit på så många, så måste detta ändå ligga på övre skalan när det kommer till svårighetsgrad. Eller vad sägs om ett halmbalshinder på c:a 140 cm eller 100-meters markeringar ut i betor? Jag valde att köra Limon först, för att sedan hämta Havana. Dels för att hon skulle få chansen att höra lite skott innan, men i bilens trygghet, dels för att tagga på Limon som fick vara ute och jobba, men framförallt för att värsta skottsalvan skulle lagt sig. Båd tjejerna började på ruta 4 och 5.

RUTA ETT:

En kort men diffus markering in i ett buskage, där varken kastare eller dummie syntes. Hundarna fick helt enkelt hörselmarkera och lösa det därifrån.

13323695_1303034536391893_2608822498827543940_o.jpg

Limon spikade denna markeringen, men eftersom vi stod så nära, så fann hon ingen anledning att springa sitt allra fortaste, utan hon trippade stolt hem till mig, med högt huvud – 17 poäng.

Havana hade otur och hennes första kast fastnade i ett träd och de fick kasta om. Precis innan det sköts på vår  rutan, så gick det ett skott bakom oss, något som tidigare orsakat djup obehag hos henne, men nu kastade hon bara en snabb blick bakåt. Tyvärr så kastades vår markering just i det tillfället, vilket gjorde att hon inte hade fullt fokus på rätt ställe och övermarkerade något – 19 poäng.

RUTA TVÅ:

Halmbalshindet – ett c:a 140 cm brett hinder av halmbalar, som omgärdades av inhägnade små hagar. Kastet hamnade bakom balarna på andra sidan och för högsta betyg skulle hundarna hoppa över och sedan ta samma väg tillbaka.

13323326_1303034853058528_7305509404185131444_o.jpg

WOW! Varken jag eller tjejerna har någonsin stött på ett hinder av denna kalibern och jag trodde faktiskt ingen av dem skulle fixa det. Limon p.g.a. tidigare ”höga-klackar-syndomet” och Havana p.g.a. att hon var tvungen att mer eller mindre stryka förbi skytten. Behöver jag tala om att båda tjejerna överraskade mig?

Limon sprang fram till hindret, men hade för dålig fart och kom därför inte upp på första försöket. Pushade henne med ”hopp” varpå hon gång på gång försökte ta sig upp och gång på gång ramlade ner. På fjärde eller femte försöket lyckades hon dock, men då hade hon tappat uppgiften lite och stannade kvar uppe på halmbalarna, för att nosa lite. Tryckte på med ett ”ut” varpå hon hoppade ner på andra sidan. Kunde se på funktionären att hon hittat, men hade lite is i magen för att se om hon självmant hoppade tillbaka över hindret. Efter ett tag valde jag att lägga på inkallningssignal och döm om min förvåning när hon plötsligt var inne i den inhägnade hagen. Trodde faktiskt aldrig jag skulle få ut henne därifrån, men att ha blivit mamma har uppenbarligen ökat dådkraften hos min lilla hund, för hon hoppade ur inhägnaden och lämnade stolt över dummien till mig – 13 poäng.

Havana som inte heller hon sett ett liknande hinder behövde bara två försök att ta sig över och jag valde därför att berömma med ett ”bra” när hon tagit sig över. Spik och samma väg tillbaka – 17 poäng.

RUTA TRE:

En lång markering på c:a 80-90 meter som hamnade framför en skogsridå. Halvvägs ut delades terrängen av med ett stråk av högt gräs och i det höga gräset doldes det både elstängsel samt staket, något varken hundar eller förare såg från skickpunkten.

DSC_3346.jpg

Denna markeringen såg Limon inte över huvudtaget, utan det var på sin höjd en hörselmarkering. Trodde faktiskt aldrig att vi skulle få in den, men jag provade att skicka ändå. Kan säga att jag fick samla upp min haka, när den lilla donnan sprang ut, tog sig igenom båda hindren och vidare ut till rätt område. Tyvärr satte hon inte på näsan och efter lite letande började hon jobba hemåt. Hon kom hela vägen till stängslet innan jag testade att gå in och styra henne. Faktum är att hon tog mina rösthjälper riktigt bra (det gick inte att göra sig synlig med handtecken). Helt plötsligt var hon ute i rätt område igen och dummien kom hem – 18 poäng.

Havana hade lite flyt när dummien tog vägen genom trädridån och därmed skapade lite extra ljud, när den singlade ner genom lövverket. Trots detta skulle hon ändå ta sig förbi både terrängskiftet med stängsel och dessutom springa precis jämte skytten. Inga bekymmer varken ut eller in – 20 poäng!

RUTA FYRA:

På denna stationen var det först c:a 15-20 meter fotgående och sedan en markering på c:a 100 meter, som hamnade ute i betorna. Skytt och kastare stod längst ner, vilket gjorde att skottet bara blev en liten puff och den gröna dummien som kastades, försvann mer eller mindre mot den dito skogsridån som fanns i bakkant av betfältet.

_DSC0541.jpg

Detta var Limons första ruta och hon gjorde ett perfekt fotgående men såg tyvärr inte markeringen över huvudtaget. Provade att handla henne, men insåg ganska snabbt att det var lönlöst och kallade därför hem henne igen – 0 poäng.

Havana tycker och tyckte att fotgående var lite jobbigt, något vi fortfarande jobbar på i vardagen, men hon hade inga tendenser att vara någon annanstans än vi min sida och när vi väl gjorde halt, så hade hon fullt fokus på uppgiften. Trots att hon aldrig fått en liknande markering, så mer eller mindre spikade hon den – 19 poäng.

RUTA FEM:

Ytterligare en hyfsat lång markering, som dessutom blev ännu svårare då den kastades bakom en dunge, men istället för att hamna i buskagen som de flesta hundar trodde, så hamnade den istället 15-20 meter bakom dungen ute på fältet. Denna stationen nollades av nästan halva startfältet

DSC_1949.jpg

Jag är riktigt nöjd med Limons fokus på denna rutan. Jag såg att hon markerade och när jag skickade henne, så höll hon en spikrak linje in i grönskan. Däremot så gjorde hon som så många andra, dvs fastnade inne i dungen och där letade hon febrilt efter sin apport, men hittade naturligtvis inte och jag fick kalla hem – 0 poäng.

Detta var Havanas första ruta och det var alltså vårt första test på hur det skulle funka. Passiviteten utanför hade gått över förväntan och hon fixade till och med att domaren ”trängde” henne mellan mig och honom. Fullt fokus på markeringen som gick och ett tag trodde jag att hon skulle spika den, men i jämnhöjd med kastaren, valde hon istället att vika vänster mot denne, istället för höger mot markeringen. Hade jag vetat att hon var så styrbar, som hon senare visade sig vara, så hade jag stoppat och handlat redan där, men det gjorde jag alltså inte. Tillslut valde hon dock att springa mot höger, men fastnade inne i dungen, precis som de allra flesta. När hon återigen blev synlig, så valde jag därför att försöka styra henne och hon svarade på alla tecken och signaler. Även om jag flertalet gånger fick henne på rätt väg, så tappade jag henne bakom dungen varenda gång och tillslut fick jag kalla hem även henne – 0 poäng.

Så trots att vi inte blev godkända, så är jag så nöjd med båda tjejerna. Att, som i Havanas fall, kunna gå från paniskt rädd vid skott, till en serie på 19, 17, 20, 19, 0 är banne mig inget mindre än ett smärre mirakel och nu kommer jag verkligen gå ”all-in” för att få bort den sista skepsisen (dvs den när hon sitter och väntar utan en uppgift). Och när det kommer till lilla Fröken Högklackat, så har hon visat att man  inte ska ge upp bara för att allt inte flyter på som en dans på rosor. Sättet hon tog sig an svårigheterna och inte gav upp trots att många andra faktiskt gjorde det, visar verkligen att man inte ska döma hunden efter håren. Nu laddar vi om med fullt fokus på KM och Goldenspecial – ”hur svårt kan det va?!”.