MED ÖPPNA ÖGON FÖR EN SUNDARE RAS

Det är nu sex veckor sedan jag fick det fruktansvärda sms från min valpköpare:

”Nikon blev igår väldigt dålig, så natten och dagen har vi spenderat på olika veterinärkliniker. Det visade sig att hon hade kraftigt kroniskt skadade njurar, med cystor på som gjorde att hon hade dåligt med röda blodkoppar och hon har idag fått somna in”.

_DSC4264.jpg

Anna & Nikon

Jag minns att jag blev alldeles kall inombords och det tog ett bra tag innan jag ens kopplade vad där stod. Jägers syster! Knappt två år gammal fanns inte längre. Frågorna var många och jag visste faktiskt inte i vilken ända jag skulle börja. Det enda som stod klart för mig var att inget skulle döljas och jag skulle göra allt i min makt för att få svar på vad som orsakat hennes tidiga bortgång. Här någonstans började sex veckor av tårar, ilska och ”jävlar anamma”. Jag har jagat djursjukhuset. Vädjat till er där ute att dela med er av information. Pusslat, våndats och försökt förstå hur detta kunde hända oss. Jag har försökt vara där som stöd för mina valpköpare samtidigt som jag har har gråtit floder av oro för min egen fina Jäger.

Det första som vi såg till att göra efter att Nikon skickats på obduktion, var att kolla upp syskonen med hjälp av ultraljud. Tre fick ultraljud utan anmärkning. En fick det inte – Holly. Jag kan bara föreställa mig en bråkdel av det hennes ägare Sandra känner just nu, men med snabbt insatta åtgärder så hoppas vi att de får några fina år tillsammans. Jag känner mig så otroligt maktlös som inte kan göra någonting mer än att bara finnas där för dem.

_DSC0345.jpg

Sandra & Holly

Finnas där och försöka göra någon skillnad. För man kan som uppfödare inte skydda sig mot allt och även om RD (kronisk njursjukdom) inte var diagnosen jag önskade, finner jag tröst i att den är otroligt ovanlig. Ibland måste man våga göra en kalkylerad chansning för sånt man tror på och jag tror på både Jäger & Alice. De är alldeles för bra individer för att inte ge dem en chans, men i nuläget kommer båda två pausas från avel medan jag får mer kött på benen. Skulle jag välja att ändå ta kullar på dem, så kommer jag naturligtvis gå jag in i detta med vidöppna ögon, informera eventuella valpköpare och jag kommer följa deras framtida avkommor minutiöst. Dessutom kommer jag (om möjligt) vara ännu mer noggrann i mitt avelsarbete. Jag kan självklart inte garantera att detta inte kommer hända igen, men jag kan garantera att jag endast avlar på sådant som jag själv tror på – och med en intention att föda upp friska, sunda golden retriever!

Utdrag från SKK:
”Arvsgången har inte kunnat fastställas men eftersom sjukdomen är allvarlig kan följande rekommendation tillämpas i avelsarbetet – den affekterade individen är självfallet inte aktuell för avel. Båda föräldradjuren till den affekterade individen nedärver sannolikt en ökad risk för att utveckla njursjukdomen och ska därför fortsättningsvis inte heller användas i avel”

_DSC3422.jpg

Det har sagts att jag slåss mot väderkvarnar, att jag inte kommer kunna förändra något och kanske är jag naiv. Men jag vägrar att tro att saker och ting förändras genom att man blundar, håller för öronen och hoppas på det bästa. Det jag gör nu kommer inte få Nikon tillbaka och det kommer heller inte ändra utgången för Holly. Men kanske, kanske kommer det här inlägget göra skillnad – både för framtida uppfödare och valpköpare.

Vad vill jag då med detta inlägget? Jo, min vädjan till er alla där ute – uppfödare såväl som valpköpare är att gå in HÄR och fylla i hälsoblanketten. Genom öppenhet och ärlighet för vi den här rasen vidare – tillsammans!

Goldenklubbens rekommendation – ” Kombinationer som lämnat Renal dysplasi ska inte göras om samt hund som lämnat RD i mer än en kombination ska inte användas i fortsatt avel – enligt den generella avelsrekommendation som gäller för ärftliga sjukdomar.”

Renal = njure
Dysplasi = onormalt växtsätt för celler

RD”den onormala utvecklingen av njuren (själva grundorsaken till sjukdomen RD) sker redan hos fostret i livmodern eller hos den nyfödda valpen. När njurarna är färdigutvecklade ca 1- 2 månader efter födelsen, kan denna utvecklingsrubbning inte uppkomma. De sekundära förändringarna fortsätter dock att fortskrida, varvid njurarnas funktion successivt minskar. Sjukdomen utvecklas i olika takt hos olika individer, men det vanliga är att hunden drabbas av kronisk njursvikt och dör (eller avlivas) mellan 4 månaders och 2 års ålder. Sjukdomen har dock diagnostiserats även hos hundar upp till 10 års ålder. Att hunden då har kunnat leva längre kan exempelvis bero på att den trots allt haft en fungerande njure.”

SLU – ”eftersom de kliniska symtomen för renal dysplasi inte går att särskilja från andra njurproblem innebär det att diagnosen bara kan fastställas genom analys av ett vävnadsprov från njuren. Målet med projektet är att identifiera den genetiska bakgrunden till utvecklingen av sjukdomen renal dysplasi. I framtiden hoppas vi att detta ska kunna leda till ett genspecifikt test som kan påvisa anlagsbärare. På så sätt kan vi i framtiden undvika anlagsbärare i avel och minska frekvensen av sjukdomen. För tillfället lägger vi all energi på att samla in blodprover för att göra en genetisk studie.”

ETT JOBBIGT BESKED

Häromdagen noterade både jag och Dea att Whiskey var extremt ”wobblig” i vänster has och när jag kollade den, så kändes den även gallig (svullen och svampig). Dagen efter såg det mycket bättre ut, men jag valde ändå att boka in en akuttid hos Magnus och idag åkte Dea dit med honom. Beskedet vi fick var inte inte direkt upplyftande – korsbandet på vänster bak är troligtvis av och hur gärna jag än hoppas att Magnus har fel, så betvivlar jag det.

1.jpg

Vackraste killen i världen.

På måndag vet vi säkert, men fram tills dess så lever vi i ovisshet och även om jag vanligtvis försöker se saker från den ljusa sidan, så måste jag även ställa in mig på det värsta. Whiskey fyller 11 i februari och frågan är om det är schyst att lägga honom på operationsbordet, där läkningsprocessen är oviss? Är det okej att han eventuellt ska leva sin sista tid i koppel och med smärta?

Samtidigt så är han den ”bästa” hunden för den här skadan, då han inte är speciellt explosiv och utan problem kommer gå att hållas i stillhet. Att jag sedan är omgärdad av ett toppteam i form av Anna, Karin och Magnus, gör att vi dessutom har tillgång till bästa tänkbara eftervård.

Jag hoppas och ber att det ska vara behandlingsbart inom rimlighetens gränser, så att vi får ha kvar vår fina kille flera år till, men samtidigt så är det hans väl och ve som kommer i första rummet. Har ni en tumme över på måndag, så får ni gärna hålla den lite extra åt finaste Snuskelidusk <3.

ÄNDA IN I KAKLET – OAVSETT HUR LÅNGT LOPPET BLIR

Ibland önskar jag att man bara kunde stoppa huvudet i sanden, för en del besked vill man verkligen inte höra. Dagens veterinärbesök med Tequila var ett sådant tillfälle.

I söndags kväll reste sig Tila från golvet och var helt plötsligt blockhalt vänster bak. Min första tanke var överansträngning av sitt knä, då hon för ungefär tre månader sedan gjorde en praktvurpa uppe på appellplan, landade på vänster knä och mer eller mindre haft känningar i det sedan dess.

Från att gå från blockhalt söndag kväll, till knappast synbart igår morse, gjorde ju att jag blev lite konfunderad, men med tanke på hur illa det varit dagen innan, så kände jag att vi var tvungna att kolla upp det.

1tila.jpg

Håller man för öronen, så slipper man lyssna!

Sagt och gjort. Tid bokades hos Pia-Heléne på Våxtorps Djurklinik, men trots att hon bände och provocerade till max, så fick vi inte fram någon hälta och vi bestämde oss för att röntga knäet. När hon ändå låg på bordet så röntgades även ländrygg, hasled samt tårna och beskedet jag fick, var definitivt inget jag hade varken trott eller önskat mig.

Knäet i sig var hur fint som helst. Rygg och hasled var däremot en helt annan femma. Bryggor mellan L4-5 och L6-7, samt pålagringar i hasleden. Ingen toppenprognos på någon av diagnoserna och just nu känns allt lite mörkt. Vi har hela tiden haft i åtanke att hon troligtvis inte kommer bli en riktigt gammal hund, men jag hade nog inte förberett mig på hur snabbt det faktiskt kan komma att gå.

Naturligtvis kommer vi lägga upp den bästa fysplanen med hjälp av Anna på Halmstad Hundsim och till hösten kommer hon få täta sprutor av Catrophen. Allt för att hon ska kunna få göra det hon älskar – jaga ända in i slutet. Att begränsa hennes hundliv finns inte på kartan. Vi kör på som vanligt, ända in i kaklet. Oavsett hur långt loppet blir.

 

BIORESONANSBEHANDLING – eller hur något man inte kan förklara kan göra så enorm skillnad på bara en vecka

Whiskey – den stabilaste, coolaste individen i min flock, min sjukvårdare när han var valp och jag var sjuk, Andreas stöttepelare när hon inte mår bra, en trygg hanhund till andra otrygga individer. The list goes on! Han är extremt signalkänslig och vet när han behöver hjälpa, men han vet också när han kan slappna av och lämna över ansvaret till någon annan. Till skillnad mot sin dotter. Havana har istället sin radar påslagen hela tiden, slappnar aldrig av och försöker ständigt förutse vad som ska hända. Ni kan ju själva försöka sätta er in i vad som då händer med en sådan hund i veterinärens väntrum eller på en tävling med allas nerver utanpå kroppen. Kaos!

När hon dessutom förra sommaren fick både Borrelia och Anaplasma, så var det precis som om hennes antenner maxades. Hon blev i denna vevan rädd för både åska och fyrverkerier, något vi fått bukt med tack vare Antjes akupunktur. Däremot så har vi inte lyckats med att få henne avslappnad utanför sin ”comfort zone”. Här har vi en hund som i trygghet är ganska benhård, men som ute i vida världen kan var ganska ängslig. Två motpoler. Vilken är den rätta? Vilken ska jag som uppfödare lyssna på och vilken kan jag bortse ifrån? Jag har en hund med massor av fina avelsegenskaper och som inte visar någon som helst rädsla i hemmet, men samtidigt så vet jag hur en signalkänslig hund utan avknapp funkar. Kunde det sett annorlunda ut om vi bara miljötränat henne mer som valp eller hade hon varit densamma ändå? Ena dagen  vill jag ta en kull valpar på henne, den andra inte. Om jag bara kunde få henne att slappna av och stänga ute alla andras problem…

Havana som vi är van att se henne.

Behandlingstillfälle ett – Havana som vi är van att se henne.

Och kanske ser jag nu ljuset i tunneln. Tack vare Karin så har jag nu fått en fantastisk möjlighet att testa på en helt ny behandlingsmetod på några av mina hundar – bioreonansterapi och för Havanas del så kommer vi jobba dels med stressen, dels med att eliminera ”energimässiga” spår efter borreliainfektionen.. Det är inte helt lätt att förklara behandlingsmetoden, men Karin förklarar det så här:

”En frekvensterapi som genom elektromagnetisk stimulans kommunicerar med kroppens olika system. Löser upp blockeringar (ryggrad/gamla eller nya skador/operationsärr/stress), ”öppnar upp” eliminations organ och effektiviserar detox förmågan (bland annat lungor, mage, lever, mjälte, tarmar, njurar, lymfa, hud), stärker immunförsvar och eliminerar stressfaktorer (mat intoleranser/överkänslighet, tungmetall/kemikalier/vaccin belastning, bakterier, virus, parasiter, fungi/svamp med mera).

Målet med behandlingen är att hitta roten/anledningen till ett visst problem, stärka kroppens immunförsvar och egna självläkningsförmåga, balansera kroppens olika system så att dom jobbar mer effektivt/är i sync, ta bort stressfaktorer som kan påverka att kroppen hamnar i obalans, dvs att fysiska symptom och sjukdom/problem uppstår. En förebyggande så väl som aktiv behandlingsmetod där patientens egen kropp och helhets belastning står som grund för behandlingen.”

På vår första behandling så var Havana så där galet uppjagad, som bara hon kan vara och detta trots att vi befann oss i en känd miljö på Halmstad Hundsim. Hon hässjade konstant under hela behandlingen och kunde inte slappna av. Intet nytt under solen alltså. Det som hittills hänt efter denna behandlingen hör däremot inte till vanligheten. Redan samma kväll kröp hon upp i soffan och kurade ihop sig tätt, tätt intill mig, för att sedan somna djupt. Resterande vecka märkte vi att hon inte längre var så ”kletig”, var mer fokuserad/samlad och på kvällarna sov hon lugnt hos oss.

Total avslappning

Behandlingstillfälle två – total avslappning

Det egentliga kvittot fick jag först nu i måndags, inför behandlingstillfälle nummer två. Karin var (som tur var) lite sen, vilket gjorde att vi slog oss ner i entrén till hundsimmet. Direkt lade sig Havana ner och slappnade av och som om det inte vore nog så trots att slamrade det runt omkring henne och även fast det passerade folk bakom henne, så brydde hon sig inte för fem öre. En situation som en vecka tidigare hade gjort henne galet stressad, bekom henne alltså längre inte alls. Vid själva behandlingen syntes inte ett spår av förra veckans hässjande hund och efter vi var klara och Bacardi fick sin behandling för sin tass, så somnade hon tryggt och lugnt på golvet.

Kanske kan jag inte på ett tydligt förklara vad bioresonansbehandling är, men jag kan åtminstone försöka beskriva vilka skillnader det gör. På kort tid har jag helt plötsligt fått en hund som för första gången i sitt liv tycks kunna stänga ute allt brus. Antennerna är fortfarande aktiva och ute, men nu tycks hon själv kunna välja vilka kanaler hon vill ta in och det känns så otroligt skönt. Både för mig och Lasse, som sett hennes ”oro” och inte kunnat göra något åt den, men självklart allra mest för hennes egen del. Och för den skeptiske kan jag bara säga, hundar kan inte fejka resultat – inte ens för att dess ägare vill det. De skillnader i beteende och mående vi fått är på riktigt, även om det natuligtvis inte är ”mätbara”. Om man vågar, så kan man faktiskt också vinna och det slår all skepticism i världen. ”Hur svårt kan det va?!”.

TUR I OTUREN

Efter akutbesöket hos Magnus så känns Bacardi redan fräschare. För tillfället ingen direkt hälta, utan snarare orent rörelsemönster. Ni anar inte hur skönt det känns. Nu inbillar jag mig ju inte att vi kommer kunna starta på några prov i höst, men helt plötsligt känns allt lite mer hoppfullt. Jag har dessutom pratat med ansvarig veterinär i Helsingborg, som skulle vidarebefordra mina åsikter om feldiagnos till sin chef. Om jag får upprättelse eller inte återstår att se.

0

Fördelen med att vara dålig är att man får simma mer på Halmstad Hundsim.

Det blev även ett rejält simpass på Halmstad Hundsim. Tack vare att vi varit flitiga i sjön i sommar så kunde hon gå ut starkt med 15 + 5 minuter och tanken är att komma upp i 30 minuter ganska snabbt. I och med möjligheten att tidigt rehab-/fysträna henne i bassängen, så kommer hon förhoppningsvis vara i bra fysisk form när vi väl kan sätta igång och träna jakt igen. När man har sådan otur, som vi verkar ha, så är det ändå skönt att man har turen att Annas Halmstad Hundsim finns. Vad skulle vi göra utan henne. Tack!

ATT FÖRSÖKA TRO PÅ FRAMTIDEN – eller hoppet är det sista som överger en

Bacardi har på senare tid känts riktigt fräsch i kroppen. Tassen har hållit fint och vi har sakta men säkert avancerat framåt i träningen. I fredags var det slut på den turen. På vår ”träningspromenad” så tränade vi lite linjetag. Allt gick toppen. Allt utom den där sista gången. Linjetaget i sig var perfekt, men när hon skulle springa in igen valde hon fel väg, tvingades hoppa över en bred, låg pinnhög och taxerade tyvärr fel. Landade illa och skadan var ett faktum.

Bar henne på mina axlar till närmsta vatten hål för att kyla tassen, medan vi väntade på att Lasse skulle komma och hämta oss. Väl hemma insåg jag att skadan var mycket värre än vad jag någonsin trott. Två tår på vänster framtass var helt platta och eftersom jag sett det på hennes högra, så visste jag att det inte var bra. Ringde till Helsingborg, dit vi fick komma direkt. Berättade för dem om mina farhågor om senskador dels när jag ringde, dels när jag skrev in henne och sedan även för djursjukvårdare/veterinär. Trots detta så slutade det med att man röntgade handlederna och skickade hem oss med Norocarp. What?!

0

 Att blicka bakåt hjälper ingen.

Som tur var så fick vi en akuttid hos Magnus igår och han bekräftade mina farhågor. Senskada runt handleden med minst 6 veckors vila. Tyvärr tror jag inte det räcker med 6 veckor, även om hoppet är det sista som överger en, utan tror mer på Annas 12 veckor till ett år. Nu gäller stenhård rehab med simning, laser och när hältan gett med sig, även viktmanschetter. Kanske kan jag lyckas. Kanske kan nästa år bli vårt år. Kanske kan hon äntligen få visa vad hon går för. Kanske….

ETT TUFFT BESLUT ÄR TAGET

Igår tog jag äntligen tag i det – ett beslut som legat och gnagt i bakhuvudet ett bra tag, men som jag tidigare inte fått tummarna ur att göra. Igår kastrerade jag  Xanté. Samtidigt som det är skönt att ha fått det gjort, så är det även lite vemodigt. Här har vi en hane som inte har några som helst ”hanhundsproblem”. Han kan träna tillsammans med löptikar -vare sig det gäller sök, lydnad eller rally- han springer inte omkring och markerar överallt och han är inte ett uns aggressiv mot andra hanar. Han mår bara dåligt vid löp, men det räcker. Mer än väl.
0Troligen kommer hans päls bli helt oregerlig -den finns redan i överflöd om man säger så- men det finns ju en trimmaskin i hemmet och även om jag älskar hans fina päls, så kommer jag inte älska honom mindre i en ”Baily-kostym”. Lilla hjärtat.