Då var min och Kryddans tävlingsdebut avklarad -och jag kan tala om att man blir nervös av att köra någon annans hund också- Jag är FANTASTISKT nöjd med vår prestation och vad vi lyckats åstadkomma med bara fyra träningspass i ryggen.
När jag började träna henne i måndags, så insåg jag att mycket av hennes ”kommandon” satt i kroppshjälper och min utmaning var att banta ner och/eller få bort så mycket dubbelkommandon som möjligt. Med facit i hand, så tycker jag att jag lyckades ganska bra.
Platsliggningen var jag inte speciellt orolig för. Det jag däremot inte hade räknat med, var att hon skulle tolka min djupa inandning -man måste ju få pulsen under kontroll- som en inkallning -höjda axlar, som sedan sänks, måste betyda kom- Inte mycket att göra åt, utan bara glatt konstatera att ingången på ”inkallningen” var jättesnygg.
Linförigheten gick över förväntan. Vi hade ju haft problem med halterna, men allt som krävdes var ett tyst ”sss”, så satte hon sig både snabbt och rakt -jag ska naturligtvis inte sticka under stol med, att STÖRRE delen av fotgåendet så gick jag och peppade henne, men det domaren inte hör/ser, har domaren inte ont av- Innan tävlingen hade jag räknat med en femma, så en sjua ser jag som en mindre seger.
Läggandet hade jag handtecken och sedan ytterligare ett DK med kroppen. Här valde jag medvetet att vara extra tydlig -jag visste att det skulle kosta mindre om jag dessutom inte hade ett verbalt kommando, utöver DK:t- och jag trodde nog inte att vi skulle få mer än en sjua. Jag hade uppenbarligen lyckats banta ner vårt DK på uppsittandet tillräckligt mycket, för att domaren skulle missa det. Puh!
Inkallningen. Jag säger bara WOW! Fram tills tävlingen hade jag inte lyckats få Kryddan att förstå att hon skulle komma in och sätta sig vid sidan -det var hela tiden antingen rakt eller snett framför- Snacka om GULDKORN när hunden svischar in vid sidan och ser sådär allmänt lycklig ut. Yey!
Ställandet trodde jag faktiskt inte vi skulle klara, men när jag vände mig om, så stod hon så fint och viftade på svansen. På vägen tillbaka var jag tvungen att ta ett snabbt beslut, om vilken sida jag skulle gå in på. Jag visste att det var störst chans att hon skulle bli stående, om jag gick in motsols och bakom henne, men valde tillslut att komma in på hennes högra sida, eftersom vi inte tränat ”rallyingången” tillräckligt mycket, för att jag skulle kunna lita på att hon stod kvar. Det resulterade i att hon satte sig för tidigt, men vad gör väl det. Hon ställde sig och hon STOD kvar!
Apporteringen. Ja, vad ska man säga. Hon tog den fint, höll den stilla och en MILLISEKUND innan tiden var ute, så valde hon att lägga sig. Na well. You can´t win them all.
Hoppet hade jag ingen chans att rädda. När jag satte henne vid hindret, så lade TL apporten i en back jämte hindret. Apportälskande hund + apport = problem. Eftersom jag inte tränat på den typen av störning, så hade jag ingen aning om hur jag skulle kunna rädda det. Provade att vänta ut henne, men hon släppte inte backen med blicken. Sa hennes namn och när hon tittade på mig sade jag ”hopp”, men icke. Apporten drog för mycket och nollan var ett faktum -dock såg jag till att locka bort henne från apporten, få henne över hindret och där berömma rikligt-
Allt som allt räckte det till ett tredjepris och jag är ganska övertygad om, att hade vi bara haft några dagars träning till, så hade vi fixat ett förstapris. ”Hur svårt kan det va?!”
kennelblagul 