UTMANINGAR GER GRYMT FOKUS

Igår fick jag lite hjälp av Andrea att köra igenom en del moment. Bacardi fick börja med ett fritt följ, där vi kombinerade såväl lydnad, som rallylydnad och baklängesmarsch. Det SVÅRASTE hon vet är att sitta stilla när hon hör meningen ”framåt marsch”, så där behövdes några tillsägningar för att få henne att fatta att tassarna skulle vara stilla och självklart belöning när hon gjorde som hon skulle -i slutändan såg det faktiskt riktigt bra ut-

Jag fick även chansen att göra en tävlingsmässig vittring, med allt vad det innebär. Hon sprang på rätt pinne direkt -jag visste inte vilken det var- och tvekade lite på huruvida man skulle leta vidare, men bestämde sig sedan för att plocka upp den och komma in. Wiiieee!!!

Vi avslutade med att göra en favorit i repris, dvs blanda friskt mellan hela eller delar av olika moment -i det här fallet var det zäta, fjärr, inkallning, fritt följ, hopp och rutan- och det är häftigt att se vilket jäkla FOKUS hon får, när hon inte vet vad som ska hända. Inga gissningslekar där inte.

https://www.youtube.com/v/4PZNsy9CfUY?version=3&f=user_uploads&c=google-webdrive-0&app=youtube_gdata

EN UTANFÖR-BOXEN-LÖSNING PÅ VÅRT MARKERINGSPROBLEM

Har haft svårt att få till ett fokuserat markeringsarbete på Bacardi. Förmodligen har vi tränat alldeles för mycket dirigeringar och alldeles för lite självständigt arbete. Vi har även varit duktiga med att jobba in terrängskiften. Kanske lite för duktiga, eftersom hon väljer vika av in i terrängskiftet istället för att fullfölja markeringen och igår var frustrationen stor, eftersom jag SÅG hur hon markerade, men ändå valde att springa över -och långt dessutom- alternativt väja åt sidorna och in i sly, buskar eller ormbunkar. Provade att låta henne jobba på, fast hon yrade en hel del, men det resulterade i att hon letade ett tag och sedan kom in tom -bättre att komma in tom, fast det är fel och sedan få hjälp av matte att göra om- Gah!

Hur löser man markeringsproblem, på en hund som egentligen markerar riktigt bra? Vet inte hur jag kom på det, men när jag var som mest frustrerad, så dök idén upp. Efter att sagt ”markera” och Lasse hade kastat dummien, så älgade jag iväg och lämnade en minst sagt förvånad hund bakom mig. Hon hakade på ganska snabbt, men dummien den hittade JAG. Långnäsa! Nästa kast skickade jag henne först och startade själv steget efter. Jag vann igen, men bara med en hårsmån. Tredje gången hittade en mäkta stolt Bacardi dummien först.

Vi bytte plats och gjorde samma sak. Jag skickade Bacardi och startade strax efter henne. Den här gången tog jag dummien en MIKROSEKUND innan henne. Snopet, men det gjorde att hon blev mer fokuserad och nästa gång hade jag inte en chans.

https://www.youtube.com/v/oHXJqPYbiSg?version=3&f=user_uploads&c=google-webdrive-0&app=youtube_gdata

Idag valde vi helt ny terräng och vid första skicket, så vann Bacardi -tyvärr glömde min kameraman att sätta igång kameran, så ni får hålla tillgodo med ”The Blair Witch Project”– Nytt område och både jag och Bacardi fick hörselmarkera nedslagsplatsen. Jag vann två gånger -faktum är att jag tror att Bacci hade fixat det om hon fått någon sekund till på sig- och den tredje gången skickade jag Bacci, utan att följa efter själv, vilket funkade super. Hon gick lite långt, men hade näsan på och jobbade snabbt in den. ”Hur svårt kan det va?!”

HUR KAN MAN UTNYTTJA SIN LYDNADSERFARENHET I JAKTTRÄNINGEN?

Precis inkommen efter ett dirigeringspass i jakten. Inte helt friktionsfritt och att få till fina dirigeringar är inte helt enkelt. Det är en hårfin linje på vad man belönar och vilken reaktion det ger hos hunden. Antingen belönar man stoppet och då är hunden inställd på att det är stannandet som är bra, varpå den stannar själv eller inte springer på. Eller så belönar man uppletandet och då får man en hund som inser att det är letandet som är bra, vilket innebär att den tar egna initiativ och inte lyssnar på stoppet.

Jag är av den tanken, att en dirigering i jakten egentligen inte är mer annorlunda än en dirigering till kon, ruta eller apportbock i lydnanden. Inget självständigt arbete, inget eget tänk, bara ren lydnad. Spring dit du ska, tills jag säger något annat. Ganska enkelt. Hur kan man då utnyttja sin lydnadserfarenhet i jaktträningen? Man får gärna påstå att jaktproven ska vara en egenskapsbedömning, men i min värld handlar det i mångt och mycket om just lydnad -i alla fall i de högre klasserna- och då borde man ju kunna lägga upp det som en lydnadsträning. Visst avstånden måste vara längre och man får inte glömma terrängskiften, men annars likt.

Jag vill alltså få Bacardi att springa rakt ut och/eller dirigeras 45° alternativt 90° åt höger eller vänster. Hur gör jag då, utan att träna stopp eller leta? Sätter dit något hon ska runda förstås -idag blev det en kon, men jag kommer ändra det till något mindre synligt nästa gång- och vips så sprang hon rakt fram i c:a 50 meter utan en tendens till att stanna eller leta, rundade konen och sprang tillbaka. Precis så som jag vill ha det -vill jag så kan jag dessutom träna stoppsignal och skick utåt utan att det påverkar farten-

Nästa pass blir imorgon och då ska jag hitta något annat att runda -samt filma för att visa hur jag tänker- Funkar det så kommer det bli grymt och funkar det inte för oss så kanske det funkar för någon annan. ”Hur svårt kan det va?!”

HÄMTA APPORTEN DÖD ELLER LEVANDE

I onsdags träffade vi Andrea & Matilda, för lite jaktträning. Xanté är inte så mycket att orda om, eftersom det gick snudd på perfekt. Havana däremot, fick mig att tänka till lite. Vi lade ut en fågel, utan att hon såg det och hon letar jättefint, men sedan fattar hon inte vad hon ska göra med det hon hittar. Naturligtvis blir det KONFLIKT, varpå hon sitter som klistrad vid min vänstra sida -stadga i alla ära, men det där är absurt-

Efter överläggning med tjejerna, så sätts hon in i bilen igen och så får hon sitta där, till vi är klara med de andra. Då plockar jag ut henne, för att testa en markering på vatten. INGA bekymmer. Hon spikar markeringen, en knipa, tar den som det vore det självklaraste i hela världen -första mötet med den fågeln- och lämnar av i hand, utan en tillstymmelse till att varken droppa, eller skaka sig. Det tog ett tag att samla upp min haka från marken.

Same, same, but different.

Uppenbarligen tar hon vilt, så en regelrätt viltvägran är det inte tal om, även om det naturligtvis skulle dömas så på prov. Vad är då orsaken till detta beteende? Jo, hon har helt enkelt inte förstått UPPGIFTEN. Egentligen är det inte konstigare, än att hon skulle kolla av en apportbock, som ligger på appellplan, konstatera att ”där låg den” och sedan gå vidare. Det ena är viltvägran, är då det andra apportvägran?

Om jag då kastar apportbocken, så hon inser att den ”lever”, skulle hon då plocka den om den i nästa läge låg stilla? Troligen, eftersom det är så jag tränar ingångar. Detta fick mig att testa samma teori, fast med en kråka. Först en markering, som hon hämtade utan en fundering -ergo hon tar vilt- och levererade med full fart, hem till mig. Följt av en droppad fågel, som hon fick söka upp. Inga bekymmer! Hur kul som helst, om du frågar henne och resterande promenad, så råkade jag tappa fågeln och hennes uppgift var att leta upp den. Ingen belöning, utöver chansen att få leta igen och muntligt/fysiskt beröm av mig.

Idag testade jag en äcklig liten trut. Jag gömde den, utan att hon såg det och hon fick på eget bevåg följa upp mitt spår. Tyvärr såg jag inte om hon var framme vid fågeln, eftersom hon var en bit före mig och den låg ganska otillgängligt till, men när jag var framme och hon tog sig förbi hindret, så var det KLOCKRENT! Likaså resterande ”tappade fåglar”, trots terrängbyte och avstånd. Duktig tjej!

Jaktträningen har alltså gått från att på onsdagens träning, slita mitt hår, till dagens träning, där hon inser, att hämta fågel är självbelönande. Nästa test blir en markering med min bevingade kråkdummie och sedan kommer jag skicka henne att leta upp en duva. Funkar det, har vi tagit sjumilakliv framåt -samtidigt som jag kan konstatera att mitt lydnadstänk, funkar även inom jakten- om inte, så får jag gnugga geniknölarna lite till. ”Hur svårt kan det va?!”

Uppdaterat: Testade teorin med kråkdummien och en gömd duva, nu i eftermiddags och det funkade PERFEKT!. En gång är ingen gång, men det verkar lovande.

RÄTT TÄNK, GER RÄTT RESULTAT

Bacardi är en fantastisk hund. Fantastiskt enkel, men samtidigt fantastiskt svår. Hon är ett YPPERLIGT exempel, på vad jag alltid säger till mina kursdeltagare och till de som tar privatlektioner. Vad JAG tror jag lärt hunden och vad HUNDEN uppfattar den fått belöning för. Ofta har jag och hunden samma uppfattning om arbetsuppgiften, men så fort fel uppstår, så har jag numer börjat analysera min träning.

Tydligast exempel, är problemen vi haft på tävlingarna, med läggandet på inkallningen. Hon går per automatik upp i stress på tävling, tappar fokus och slutar lyssna. För att få fram samma känsla i kroppen, plockade jag fram en boll i snöre och krävde att hons skulle lyssna, TROTS att den hängde från min hand. Naturligtvis blev det fel, MEN jag fick henne att lyssna och hade lärt henne att lägga sig under stress, eller?!

Beteendet jag trodde jag lärt henne:

• att LIGGA ner och ligga kvar

Beteendet Bacardi uppfattade att hon fick belöning för:

• att TOUCHA magen i backen och sedan fortsätta mot belöningen

När jag väl insett problemet, så var det heller inga större problem att rätta till. Jag var bara tvungen att få henne att förstå att det var KVARLÄGGANDET, som var bra och inte ATT lägga sig. Stor skillnad, när man tänker efter.

Nu har jag ju ÄNTLIGEN insett, efter sju tävlingar i rad med DK, att vi har ett problem med fjärren -undrar när jag ska lära mig, att en gång är ingen gång, två gånger är ett problem- och jag har försökt att få fram samma problem, på träning som på tävling. Ganska enkelt, visade det sig. Att lösa det var desto värre, tills jag kom på vad jag tror att jag belönat och vad hon uppfattat som belöningen.

Beteendet jag trodde jag lärt henne:

• att LYSSNAR på mig, oavsett ”state of mind” och fokuserar, så får du din belöning

Beteendet Bacardi uppfattade att hon fick belöning för:

• att bli SKICKAD på belöning direkt hon gjort rätt skifte

Beteende jag numer belönar:

• att belöna FOKUSET i skiftet, snarare än själva skiftet i sig

Vi kan väl säga så här. Det blev en ganska STOR skillnad, så fort jag hittat problemet och sedan såg till, att jag och Bacci hade samma uppfattning, om vad arbetsuppgiften går ut på.

HUR FÅR MAN ETT LUGN I VITTRINGSARBETET?

Om man vill att hunden ska jobba LUGNT och LÅNGSAMT ute vid pinnarna, hur gör man då? Jag har tidigare inte brytt mig om att det går fort, eftersom hon ALLTID hittar rätt, men om sex veckor, så rycker det 3 poäng om hon går över den rätta och på SM är alla poäng viktiga. Till och med de halva.

Jag vill få henne att tänka ”jobb” ungefär en halvmeter från pinnarna, att man väl där jobbar lugnt och METODISKT och när man hittar rätt, så tar man den direkt. Just nu ser det långt ifrån ut så. Hon far ut som en skottspole, har ingen strategi när hon letar och hinner oftast gå över den rätta pinnen -minst en gång- innan hon kommer på att hon fått rätt lukt i näsan.

ALLA tips är varmt välkomna. Dock funkar det INTE, att lägga en godis i framkant av pinnarna -hon börjar leta godis, så fort man plockar bort den- och vittringspinnar i cirkel funkar allra bäst. Förslag någon?

INSPIRATION I LYDNADSTRÄNINGEN

Det är långt ifrån perfekt, men kanske kan det ge lite INSPIRATION i lydnadsträningen.

Jag lovar både hund och förare tyckte det var ofantligt kul och jag tror att det är NYTTIGT för hundarna att då och då verkligen utmanas, för att inte träningen ska gå på rutin.

DUMDRISTIGT ELLER UTMANANDE – att tänka utanför boxen

Ni vet när man bestämt sig för att driva igenom till exempel valpens avslappning i knät, eller kloklippningen på den motsträviga hunden, OAVSETT hur lång tid det tar? Lite så blev det på vår vittringsträning igår. Trodde inte för mitt liv, att jag skulle behöva 55 minuter på mig för att lösa, en för mig en så enkel sak, som att hitta föremålet med min vittring, men ack vad fel jag hade. Tack vare UNDERBAR stöttning av Matilda E, så lyckades vi tillslut lösa upp knuten, öppna mina ögon och förhoppningsvis hitta ett sätt, som gör att säkerheten i vittringsarbetet ökar.

Foto: Matilda Edblom

Träningspasset började med lite dirigeringsapportering och här visar Bacardi verkligen framtassarna. Vi ökade störningen och hon löser det med bravur. Farten till konskicken är superfina och KONCENTRATIONEN är på max, så när Matilda tänkte utanför boxen på vittringen, så betvivlade jag inte, att hon inte skulle fixa det.

Till en början jobbade hon på bra och det var först när andra pinnen kom in -de som låg närmst min gröna lilla spårapport- som vi förstod, att vittringen hade en HELT annan innebörd för Bacci, än vad den hade för mig. Inte trodde jag att hon var så låst i momentet ”hitta träpinnen som luktar matte”, så att hon inte kunde ändra det till ”hitta föremålet som luktar matte”, men så var fallet och JAG fick verkligen jobba på mitt TÅLAMOD och BACARDI fick jobba med SIG SJÄLV och det faktum, att bara för att man får lite motgångar, så är det inte hela världen, utan man samlar ihop sig själv, lyssnar på informationen och löser problemet.

Foto: Matilda Edblom

Fler felaktiga pinnar kom in, hon provade att gå till Matilda, hon provade att gå till rutan, hon provade att komma in till mig, hon provade att yra omkring bland pinnarna, utan att sätta på näsan, lite som om hon resonerade ”är jag där ute, så gör jag rätt och sätter jag inte på näsan, kan jag inte plocka fel”.

Efter en halvtimme, så hörde jag att det kom folk nere på gårdsplanen och DIREKT ökade stressen hos mig -jag ville ju så förtvivlat lösa det, nu när vi hållit på så länge- men Matilda kollade av läget och jag kunde ANDAS och ta nya tag. Tog in Bacardi vid sidan och blundade, för att HÖRA när hennes andning gick ner. Fick instruktionen ”vänta tre sekunder extra, när du känner att du vill skicka henne” vilket jag gjorde. Det resulterade i FOKUS hos Bacardi utan dess like, man HÖRDE hur koncentrerat hon jobbade bland föremålen, MEN hon vågade inte lita på att hon hade rätt. ”Inte kan det väl vara den lilla gröna tingesten, som luktar matte? Det måste ju vara en pinne”.

Hon letade förtvivlat och kom tillbaka till de tre kvarvarande träpinnarna, men valde bort dem. GRYMT! Vi plockade bort pinnarna och då blev hon helt förvirrad. Hon kände ju vittringen, men var fanns pinnen? Vi plockade bort de andra föremålen och så fort jag hörde att näsan sattes på, så berömde jag. Hunden blir ÖVERLYCKLIG, men var finns pinnen?! Inte ens när jag PEKAR på den fattar hon, att det är den som ska in, men när hon väl plockar upp den så är lyckan TOTAL. Med apporten i munnen, så hoppar hon upp i min famn och vi är lyckliga tillsammans.

Som avslut gömmer jag apporten i gräset och skickar henne. Polletten har trillat ner och hon jobbar med fullt fokus och griper apporten med en SJÄLVSÄKERHET, som är få förunnat. Mattes Sessa!

Uppdaterat med film ifrån dagens grymma träningspass:

LÄSARÖNSKNING – inlärning konskick

Jag har fått frågan hur jag lär in konskick och faktum är, att jag kör allt möjligt. Det hänger på vad jag har för hund och om jag har tillräckligt med tålamod. Oftast väljer jag den enklaste vägen, vilket är visa hunden och belöna rätt beteende.

När jag började träna konskick, så var jag inte speciellt noga, vad gäller positionen vid konen -spring rakt fram och stanna när jag säger till- men med tanke på hur jag tänker i dirigeringsapporteringen, så blir positionen allt viktigare, när det gäller att få till rätt vinkel på vidare skick. Det är först nu, som jag har börjat lära in en fast punkt vid konen -först genom rundande av kon och nu är tanken att lära hunden hitta rätt punkt på egen hand- och jag är ÖVERTYGAD om att det kommer göra skillnad på rut- och dirigeringsskick.

Jag börjar vanligtvis genom att lägga något bakom konen -boll, godis eller target- så att hunden ser det. Antingen så låter man hunden följa med ut och ”rigga” -lite som man gör när man tränar in linjetag/dirigering inom jakten- eller så låter man den sitta kvar vid skickpunkten. Sedan skickar man på t.ex. ”varsågod” eller ”yah”. VIKTIGT är att endast skicka, om hunden tittar rakt fram -den kommer troligen hitta rätt ändå, eftersom den vet att det ligger något där, men när man sedan gör ”verklighet” av träningen, så springer hunden ALLTID dit näsan pekar- och enklaste sättet att få en hund att titta dit man vill, är att titta dit själv.

När hunden börjar fatta konceptet med konen, är det dags att lägga på kommandot, som för egen del är det ”kooonen”. Dock tycker jag att det är viktigt att kommandot är kopplat till själva konen och inte ett kommando för att springa rakt fram. Det finns tillfällen när man kan behöva dirigera om hunden -exempelvis om den hamnar utanför markeringen, om den sätter sikte mot något annat, eller bara är ofokuserad- och då är ett ”riktningskommando” ganska värdelöst.

När det gäller att få till PLACERINGEN, finns lite olika tillvägagångssätt. På Bacardi och Tequila, som vet vad kommandot betyder, så väljer jag att säga ”nej” -självklart valfritt- om de ställer sig på fel punkt och sedan upprepa kommandot och belöna när det blir rätt. Hur det kan se ut, kan ni se HÄR och HÄR. Är det i början av inlärningen, så hade jag antingen valt att ”shejpa” in positionen -låta hunden söka position runt konen själv och belöna rätt punkt- alternativ sett till att placera belöningen -antingen lägga den på det stället man vill ha hunden, eller alltid belöna hunden på samma ställe- där jag vill ha min hund. Efter tillräckligt många gånger, kommer hunden koppla ihop en viss punkt vid konen, som det ULTIMATA stället, för att få belöning. Så fort den har fattat konceptet med VAR man får belöningen, så kommer den troligen även att testa, om man får belöning OAVSETT hur man tar sig till punkten. Det är självklart upp till var och en, hur man vill ha det, men för egen del, vill jag att hunden ska RUNDA konen medsols, för att sedan hitta rätt punkt.

RISKEN med att börja träna konskick, är att hunden börjar ”leta” koner även i rutan. Inget konstigt alls och det kommer ge sig, om man bara nöter vidare med ORDFÖRSTÅELSE, dvs skillnaden mellan en kon och fyra koner. När jag börjar träna konskick, så brukar jag ganska snabbt köra moment i sin helhet, med den detaljen att jag alltid DELAR upp momentet i mindre delar  -konskick och rut/dirigeringsskick- för att så snabbt som möjligt få till rätt vinklar till dirigeringen och rätt ingångar i rutan. När det gäller just rutan, så ligger det ALLTID en boll i mitten och jag börjar passet, genom att ställa hunden på rätt punkt vid konen, för att sedan skicka till rutan -och belöningen som ligger där- Allt för att öka chansen, att hunden sedan går in rätt, när man kopplar ihop det med konskicket.  

Havanas första pass med konen

Oavsett vilken inlärningsmetod man väljer, så är det viktigt att vara så TYDLIGT som möjligt med kriterierna, redan från början. På så sätt underlättar du för hunden, minskar risken för stress och felbeteenden, samt får snabbare och hållbarare resultat i träningen och märk väl att detta inte är en sanning, utan MITT sätt att se på saken, med de hundarna som JAG tränar.

Tankar finns på att göra en en ”pedagogisk” film, där jag visar alla inlärningsstegen. Skulle det vara intressant att se, eller är beskrivningen tillräckligt tydlig?

LÄSARÖNSKNING – inlärning av rutan

Vad kul att det kom in lite önskningar på blogginlägg. För att inte inägget ska bli GIGANTISKT, så väljer jag att dela upp önskningarna på olika inlägg och först ut är, hur JAG lär in rutan. Det finns naturligtvis massor av sätt, mitt behöver inte alls var det som passar just dig, MEN det har funkat på tre hundar hittills -kanske skulle jag kunna filma en inlärning på Havana-

Jag har valt att blanda lydnads- och jakttänk i min inlärning, så tillgång till en egen gräsmatta, är att föredra -självklart går det ändå, men jaktbiten i inlärningen försvinner lite då- Jag väljer att sätta upp en ruta, UTAN band -viktigt att lära hunden betydelsen av de fyra konerna- i trädgården. Denna rutan flyttas inte, utan står kvar på vad som kommer bli en ”känd plats” -jaktbiten-

När jag börjar inlärningen, så lägger jag en boll SYNLIGT i rutan. Hunden sitter kvar på utgångspunkten, medan jag gör detta och när jag kommer tillbaka, så skickar jag hunden på ”yah”, men BARA om den tittar rakt fram, aldrig annars. Ganska snabbt lägger jag på kommandot som jag vill ha sedan -i mitt fall rutan- men de första gångerna sätter jag ”yah” framför, så kommandot blir alltså ”yah rutan”.

Efter några pass, där jag bara lägger bollen i rutan och sedan skickar, så lägger jag till YTTERLIGARE en jaktaspekt. Minnesmarkering. Det betyder att jag lägger bollen i rutan, som jag gjort vi de andra passen, men innan jag skickar, så gör jag något annat emellan. Minnesbilden -att jag lägger ut bollen- suddas ut något och det är första steget, till att jobba bort SYNINTRYCKET, av att jag lägger ut bollen. I samma veva börjar jag även minska synintrycket, av bollen, genom att göra en fördjupning i gräsmattan -till en början syns halva bollen, men tanken är att hålet tillslut ska vara såpass djupt, att bollen först syns, när hunden i princip redan ÄR i rutan-

Klicka på bilden, för att tydligare se min ”tanke”

När jag dolt bollen, så jobbar jag vidare på ”minnesmarkeringen”. Jag börjar med att lägga bollen i rutan -så att hunden se- när vi går iväg på promenad och när vi kommer tillbaka, så ställer vi upp i tävlingsposition och sedan skickar jag. Naturligtvis ökar jag tiden successivt, för att GRADVIS sudda synintryck och minnesbild:

• Lägg bollen, gör annat moment, skicka
• Lägg bollen, gör några moment, skicka
• Lägg bollen, gå på kissrunda, skicka
• Lägg bollen, gå längre promenad, skicka
• Lägg bollen, kvällskissa, skicka på morgonen efter

Jag arbetar även in ett ”pass-på-ord”, eftersom jag är skeptisk till att ”visa” hunden rutan –dels för att det ganska snabbt måste jobbas bort, dels för att hundarnasällan tittar dit man pekar, eftersom det är en ganska dominant handling, att böja sig över hunden- Redan de första passen lägger jag in mitt förberedande kommando, som är ”var är rutan”. När hunden sedan tittar mot rutan a.k.a. bollen, så skickar jag med kommandot ”rrrruuuutan”. När detta sitter kan man SE, hunden aktivt söka efter rutan med blicken och när den hittar den, så låser den rutan med blicken -ett mycket SÄKRARE sätt, än att försöka visa med handen, om du frågar mig-

Jag väljer även, att använda rutan som externbelöning. DOCK kan det innebära, att hunden blir lite väl fixerad vid rutan, under fria följet, men jag ser det endast som en positiv bieffekt -låsningen kommer försvinna, men glädjen för rutan bestå- Ett bra sätt att flytta rutan, från den kända platsen, till ett nytt ställe.

Jag ställer upp rutan och lägger in bollen, så att hunden ser och sedan tränar jag. Oftast blir det fritt följ, eftersom det innebär skick från olika ställen. Här är tanken att hunden ska lära sig leta KONER. För att hitta belöningen, MÅSTE man först hitta de fyra konerna. Här jobbar jag ganska mycket med avstånd och SYNLIG boll, för att verkligen utmana hunden och se till att den AKTIVT söker konerna.

VIKTIGAST av allt, är att INTE träna ställandet i rutan. 9 av 10 gånger -minst- skickar jag till belöning i rutan. Under inlärning ligger det ALLTID något där. Ställanden tränar jag på promenader och självklart testar jag om det även funkar som moment, men tanken hos hunden ska vara ”spring-fort-som-F-N-så-ligger-det-något-kul-i-mitten-av-de-fyra-röda-plupparna”.

Självklart går det att göra med targetplatta, eller godis -lägg dock godiset i en liten skål och kör sedan samma princip, som med bollen- och självklart finns det MASSOR med inlärningsvariationer. Det här är MITT sätt. Lycka till!

UPPDATERING 130322:

Började lära in rutan med godisskål på Xanté, men fick jobba bort det ganska snabbt, med tanke på att han vittrade in godisskålen på håll och alltså inte letade koner. Bytte ut mot boll, vilket funkade några pass, men sedan samma sak där. Nu har jag plockat bort bollen -han har ändå hunnit få ett hum om vad jag menar- och skickar honom utan belöning i rutan. Bollen får han först när han kommit rätt. Det har inneburit att han har testat att bara springa en bit ut och sedan stanna och vänta på belöning. Vid dessa tillfällen har jag helt enkelt brutit honom och gjort om, tills det blir rätt. Var inte oroliga för farten. Den kommer med säkerhet, jag lovar!