DÄR SATT DEN!

”Här kommer vi, över alla hinder och förbi.
Tillsammans har vi kommit ända hit.”

Två KKL-starter idag -kvalificeringsklass, som man måste godkännas på, för att få starta på A-provstävlingar- Perfekt med en halvdag, för att testa hållbarheten på Baccis tass och ett lysande initiativ för att få fram fler provmöjligheter för KKL-hundarna. Tack till alla er som gjorde det möjligt.

Jag är så GALET nöjd med båda tjejerna och det är imponerande hur mycket Bacci kommer ihåg i dirigeringsväg, eftersom vi inte tränat alls sedan september -hon fixade dirigeringar på ÖVER 120 meter och låg fint kvar i området och jagade. Gåshud!- och vad gäller Tequila, så har hon varken befästa signaler eller tecken, men det var inget man kunde se idag. Över 100-meterslinjer, långa sidotecken och stoppsignaler satt i stort sett hela provet igenom. Jag såg nog ut som värsta fågelholken, när hon hämtat in sig första dolda dirigering. Min hund? Kan hon det?

Med oss hem så fick vi ett GODKÄNT resultat och ett väldigt, väldigt nära godkänt resultat. Bacardi kan numera starta på A-prov och även om det hade känts kul med två godkända hundar, så hade jag inte kunnat vara mer nöjd med Tequilas prestation. Hon visar vilken UNDERBAR jakthund hon är och det är en av anledningarna till varför jag älskar henne så mycket.

Nu hoppas vi att Bacardis tass håller och sedan är det bara att finslipa på hennes och Tilas dirigeringar, inför nästa års provsäsong. ”Hur svårt kan det va?!”

SURT SA RÄVEN, MEN VAD GÖR VÄL DET OM HUNDRA ÅR

Kanske var det senaste månadens 600 mil i ryggen. Kanske var det alla tidiga morgnar med anspänning och nerver. Kanske var det alla pengar som lagts på starter. Kanske var det en kombination av allt. Kanske var det inget av det ovannämnda. MEN när Tequila bröts på gårdagens KKL, så blev det för mycket. Jag blev ledsen, besviken och tårarna rann. Löjligt kan tänkas, men det blev helt enkelt för mycket

Jag blev inte besviken på Tequila, för hon hade inte de kunskaper som krävdes på gårdagens prov. Jag blev inte besviken på mig, eftersom jag inte hade kunnat handla annorlunda och jag blev heller inte besviken på domaren som plockade bort oss. Nej, det som gjorde mig ledsen var att jag kände att Tila inte fick en rättvis chans att visa hur duktig hon är som jakthund. ALLA apporter under gårdagen -i alla fall de under bedömningen- var dirigeringar och för Tilas del var det dessutom dolda sådana. Tila är en GRYM markör. Hon är SJÄLVSTÄNDIG nog att ligga tio minuter i en damm -längre om jag tillåtit- för att leta upp skammat vilt. Hon är INTE dirigerbar för fem öre. Allt detta visste jag naturligtvis när jag anmälde, men jag trodde ändå att hon skulle få någon typ av retning, innan jag skickade ut henne. Man lär så länge man lever.

På första såten, så fick hund nummer ett och två stå framme med domaren, medan jag och nummer fyra stod inne i skogen och väntade på vår tur. Både hon och jag uppfattade det som att de första hundarna skulle jobba färdigt och sedan skulle vi bytas av, men om varit lite mer erfaren, så hade jag naturligtvis sett till att Tequila SETT markeringarna som föll. Nummer ett fick inte in sin fågel, så Tequila och jag blev inkallade och tillsagda att hämta in anden, som landat knappa 60 meter bort. Kanske inte jättelångt på ett fält, men när Tequila skulle över en vattensamling och genom ris, så var vi chanslösa. Hon hade absolut fått in den på sök -vilket hon naturligtvis påbörjade- men det var inte så det var tänkt. Domaren bad mig kalla in, vilket inte var det lättaste, för när hon jobbar, då jobbar hon.

Vi gick vidare och två fåglar till hade blivit skjutna -ingen markering som Tila sett- hund nummer ett fick hämta in en på en gräsö i vattnet, medan Tila som stått jämte, skulle skickas längs med vattnet. Det började bra, men efter 20 meter, så vek hon av och ner i vattnet. JAG trodde hon siktade på området där den förra hunden jobbat, men hon hade siktet inställt på en rot som stack upp ur vattnet. Kollade av den och sedan simmade hon bestämt in mot kanten igen. Röjde lite i strandkanten, innan hon simmade ut i vattnet igen och letade. Jag fick kalla in henne och skicka om och även om jag fick ut henne längre -apporten skulle ligga långt längre ut än så- så återkom hon till samma ställe i vattnet och det var tack och adjö för vår del.

Hund nummer två fick då samma uppgift. Att dirigera ut sin hund, till det område där anden skulle ligga. Hon hittade inget och även hon fick kalla in sin hund. När sedan en pick-up hund hittade anden, jag då låg den på det ställe där Tila hade jobbat. Troligen hade hon fått vittring på den och trott att roten var en and. När hon insåg sitt misstag, så satte hon på näsan igen och hittade den i strandkanten, varpå den troligtvis dök, vilket var det som gjorde att hon simmade runt i vattnet och letade. Ett beteende som slutligen ledde till att hon avbröts i sin prövning.

Jag sticker inte under stol med att jag var EXTREMT besviken just då, men sanning är att vi hade åkt vid ett senare tillfälle ändå. Vi hade helt enkelt inte den typen av dirigerbarhet som krävdes igår -minst öppenklass och ibland elitklass- och det är bara att inse att det var synd att inte Tequila gick KKL i fredags och att Bacardi hade gått igår. Bacardis svaghet på fredagen, hade varit hennes styrka igår och detsamma gällde Tequila. Surt sa räven, men vad gör väl det om hundra år.

På sista såten så fick Tequila visa vilken fin jakthund hon är och är jag TACKSAM för att vi fick möjligheten att vara med att apportera i så fina marker. Jag vill även passa på att tacka för det fina bemötande vi fick av Greger och Birgitta, vars änder vi apporterade, samt alla andra inblandade. Det är bara att inse vikten av att gå på jakter. Ett förstapris i nybörjarklass -som är kravet för att starta på KKL- räcker bara en bit. Resterande erfarenheter måste man skaffa sig praktiskt och jag hoppas att vi kommer med på lite jakter nu i höst, annars blir det svårt att utvecklas.

MISSLYCKAT PROV. LYCKAD JAKT!

Då var Bacardis KKL-debut avklarad. Terrängen i första såten var SJUKT svår. Bacardi fastnade ideligen på olika hinder och när hon väl kom ut till det fallna viltet, så hade hon helt glömt av vad hon höll på med. Även om hon hade en TYDLIG retning av fallande vilt, så glömde hon det lika fort igen, när fler skott avlossades och nytt vilt föll till marken, så den här gången blev det tyvärr inget godkänt resultat. Självklart tråkigt, men jag är dock glad över att ”misslyckandet” inte berodde på några graverande fel, såsom viltvägran, knallning eller ljud, utan att det helt och hållet hängde på hennes OERFARENHET.

På andra såten gick det desto bättre. MYCKET enklare terräng och även om hon till en början stördes av skott och nedfallande vilt under arbete, så kunde hon efter ett tag släppa det och fullfölja sin arbetsuppgift. Härligt att se hur stadig och fokuserad hon var och att hon inte stördes av de andra apportörerna. Det bådar gott för framtiden och jag är nöjd med hennes prestation och snabba framsteg.

Eftersom hon ska på två prov till i helgen, så valde jag att köra Xanté de resterande såterna. På den första blev det bara passivitet. Inte för att han på något sätt var stressad, utan för att apporterna landade för långt borta, för att JAG skulle vara säker på att han skulle klara av det. Xanté var lugnet själv och fullt fokuserad på skyttar och änder. Nöjd matte!

På sista såten fick vi tillslut testa att apportera. Xanté var stadig, trots nedfallande vilt och när jag skickade honom på en skammad and, så hade han full koll på var den landade. Han hade nog väntat sig något helt annat, för när han kom fram till anden, så blev han RÄDD. Snacka om att jag blev paff. Här har vi en hund med GRYMT viltsug och som plockat både en och tre tuppar och så SPRANG han ifrån anden, som han var jagad. Fattade ingenting och den skammade fick vi tyvärr aldrig in, men jag lyckades tillslut övertyga honom om att plocka in en död and -precis jämte vår skytt- Han kändes obekväm med att sitta jämte den och som tur var så sköt våra skyttar inga fler fåglar. På vägen tillbaka till bilen fick jag honom att apportera anden, UTAN att skutta bakåt, vilket kändes skönt.

Kanske var det krutlukten, kanske var det att han hade helt andra förväntningar på en apport, kanske fick han sig ett tjuvnyp. Jag vet inte, men jag hoppas att han släpper det och att vi får chansen att träna på fler praktiska jakter, för han ÄR en bra jakthund. Han vet uppenbarligen bara inte om det ännu.