SOM ETT GALET HUNDSPANN PÅ RAKETBRÄNSLE

Som ett galet hundspann fulltankat med raketbränsle – lite så var det att föra Bacardi idag. Fräsch i kroppen, utvilad och en bana där det hände massor hela tiden. En minst sagt svettig kombo. Banvandringen gick åt att hitta våra svagheter, samt att lista ut hur jag skulle lösa dem. Jag trodde att jag lyckats fullt ut, men icke.

Christer hade ritat en -som vanligt- utmanande bana, med diverse klurigheter. Konskick ur den tänkta linjen, med riktning mot frestelsen och inkallning där vi sprang rakt in i en halt. Allt på höger sida. Självklart tränade vi en del på detta utanför och jag fick experimentera en del för att -återigen- lista ut vilken arm jag skulle skicka med och hur jag skulle vinkla kroppen. Det gick bra och jag kände mig hoppfull. Big mistake!

Det jag hade missat var det där med ”galet hundspann” och ”raketbränsle”. När jag skickade Bacci mot kon så gjorde jag precis som vi tränat. Det jag HELT hade missat, när jag fokuserade på frestelserna i åttan, var att det stod en kon i bakkant och LYSTE. Bacardi satte naturligtvis högsta fart mot den och såg överhuvudtaget inte den hon egentligen skulle till. Vårt ENDA misstag på hela banan och ett kostsamt sådant -minus åtta poäng på ett i övrigt blankt papper-

Eftersom jag inte är känd för att vara bitter -i alla fall inte allt för länge- så väljer jag hellre att fokusera på alla GULDKORN. Och det var faktiskt en hel del. Jag höll mig lugn, förde henne lugnt, andandes när tillfälle gavs och inte en gång att hon steppade eller ”övervarvade”. Det mina vänner är en seger i sig. ”Hur svårt kan det va?!”.

ATT ÄNDRA MÅLET UNDER TÄVLINGENS GÅNG

Idag var det rallytävlingar i Oxie och debut för lilla Limpan i fortsättningsklass. Jag skulle ljuga om jag sa att vi tränat mycket -kom på nu i veckan att vi inte ens testat hoppet- men det visade sig att det funkade ganska bra ändå. När det gäller nya miljöer, massor av folk och nya lukter så visar det sig återigen att hon är ganska okomplicerad. Hon hänger på mig som hon aldrig gjort annat och idag räckte det hela vägen. Vårt mål för dagen var att ha kul och det hade vi verkligen. Som grädde på moset så fick vi dessutom 95 poäng vilket räckte till klassvinst! Grymma lilla loppa!

Sedan blev en ganska lång väntan innan det blev Bacardis tur. Gitte hade satt ihop en ”Bacardi-utmanande” bana, med många sidbyten -vilket för min del innebär en hel del handling med hjälp av händerna- och väldigt få stopp där vi kunde stanna och andas. På sådana här banor brukar jag och Bacardi ha en tendens att stressa upp varandra, så mitt mål för dagen var att föra henne runt banan UTAN att stressa upp. Tufft men utvecklande.

När det väl började dra ihop sig började jag känna mig ganska yr, men som den tävlingsmänniska som jag är så bet jag bara ihop. Kanske inte helt rätt beslut för halvvägs in i banan höll jag på att svimma och målet ändrades ganska snabbt från att föra hund lugnt, till att inte dråsa ihop i en hög. Bara ett litet missförstånd mellan mig och Bacci längs hela banan. I övrigt? PRICKFRITT! Fatta hur nöjd jag är.

96 poäng och en 8:e placering individuellt och en 2:a placering tillsammans med våra lagkamrater i laget ”The Retrievers”. En MYCKET bra dag i Oxie!

TENNISBOLLSSÖK OCH SUDDADE MEMORYS

Den senaste månaden har jag tragglat -från och till- med Limon och hennes sök. Eller kanske snarare frånvaron av ett sök. Någonstans på vägen har jag gjort fel och/eller gått för fort fram. Men jaktprovsdebut nästa helg känns det som ett oövervinnerligt projekt, men skam den som ger sig.

Vi började helt enkelt om. Till en början valde vi att träna på ett och samma ställe, så att hon skulle förknippa platsen med ett beteende. Slängde ut 15-20 tennisbollar och lät henne sedan hämta ett par stycken. Som retning/dragning hade jag även med några av de andra hundarna, så att efter de hade sökt så kunde jag testa att skicka ut Limon igen.

Det funkade ganska bra bortsett från en sak – det här med att befästa inkallningssignalen på vägen in. Det funkar toppen, OM man inte råkar ”döpa” något felaktigt. Limoncello trodde nämligen inte hon skulle ta bollarna om jag inte blåste ”hit”. Ett litet dilemma, eftersom jag inte ville fortsätta ge henne ett ”kommando” att apportera, samtidigt som jag naturligtvis ville att hon skulle plocka upp det hon hittat. Jag fick helt enkelt blunda och låta henne själv komma på vad det var som lönade sig. Tillslut verkade hon lägga ihop två och två, genom att titta på de andra och bollarna kom in utan hjälp.

Pass efter pass så har hon fått hämta in fler och fler bollar och vi har dessutom bytt område. Igår slängde jag återigen ut 15-20 bollar, men ingen fick hämta. Istället tog jag med henne ut idag. Själv och därmed utan stöd från de andra. Måste säga att det funkade över förväntan. Fem bollar kom in ganska enkelt, sjätte fick hon söka lite efter, tog ny mark, vilket lönade sig. På den sjunde såg jag att självförtroendet dalade lite. Tempot sjönk och hon rullade sig i en kobajs. Påtalade naturligtvis att det INTE var okej, kallade in och skickade om. Hon tog ny mark, men var fortfarande osäker och kom in tom. Skickade ut henne ytterligare en gång och då fick hon vind på en boll. Snacka om stolt tjej när hon följde upp vittringen och sedan kom in med sin apport.

Även Bacci fick sig ett mindre pass. För hennes del gäller det att sluta förutsätta saker och faktiskt lyssna. På söndagens prov så slog det mig – bara handtecken i dirigeringarna funkar mycket bättre än om jag pratar samtidigt. Något jag ville testa idag. På förmiddagsrundan lade vi därför ut två memorys och 1.5 timme senare gick vi ut för att hämta hem dem.

Den första var längst upp på vår åker. Svårigheten här är att hon gärna vill in i buskage och dylikt och för att göra det ytterligare ett snäpp svårare, så valde jag att kasta en markering till vänster om henne. Ett tydligt ”nej”, följt av ett ”nu ska vi gå på linje”, varpå hon skickades ut. Föll lite i vind, men tog både mitt stopp och min sidodirigering ute på djupet. När apporten var inne skickades hon ut till markeringen på ”Bacci”. Inga problem.

Nummer två var lite svårare ändå. Över ett fält och in i en ganska slyig skogsbacke. Den här gången kastades markeringen till höger om henne och i en sådan vinkel att hon var tvungen att springa ganska nära. Samma sak här. ”Nej”, ”nu ska vi gå på linje” och ”ut”. Hon kom ut i rätt område ganska lätt, men i och med att det var ganska uppväxt så fick hon inte korn på dummien direkt. Det krävdes lite blås och ”tysta” tecken, men vad gör väl det när hon åtlyder allt. Det ENDA problemet på det avståndet var att hon till en början blandade ihop närsökssignalen med stoppsignalen. Något att tänka på när avstånden blir stora. ”Hur svårt kan det va?!”.

NORDISKA MÄSTERSKAPET 2015 – team "the golden girls"

Vilken intensiv helg vi haft, men samtidigt helt jäkla fantastisk! Ett helt grönt gäng, som innan starten på NM inte tränat ihop som lag en enda gång. Vårt mål -eller i alla fall mitt- var att samla så mycket erfarenheter som möjligt. Vad är svårigheterna? Hur ska vi lägga upp vår framtida träning? Hur står vi oss i nuläget mot nordens BÄSTA hundar och hundförare?

Tävlingen börjades genom att jakten blåstes igång och sedan presenterades alla lag från respektive land -en ganska häftig känsla att tillsammans med sina landsmän stå och sjunga Sveriges nationalsång- När det var gjort förklarades upplägget och vi insåg att det här skulle bli tufft. Riktigt tufft! På varje station skulle två apporter var hämtas in -förutom station tre, där det var tre apporter- och lagmedlemmarna roterade runt så att alla fick genomföra samma uppgifter. Missade man en apport så var det automatiskt noll.

STATION 5:

Stationen började med ett fotgående ner mot ån, där vi sedan ställdes upp i bokstavsordning. Först kastades det en markering upp i en hög skogsslänt till hund ”B”, men innan den skulle hämtas så skulle hund ”A” hämta in dirigeringen. Även den i en brant slänt. Hund ”C” var passiv och sedan roterade vi medsols.

Här fick vi lotta startordning och NATURLIGTVIS drog jag spiken, dvs ”A”. Att börja med vatten och ”lydnad” visade sig vara en allt för tuff uppgift. Bacardi började att ta en fin rak linje, men såg ganska snabbt busken på andra sidan vattnet -så har nämligen de två senaste träningarna hos Mirjam sett ut, så naturligtvis måste dummien ligga där- Hon gick minst sagt ur hand och nollan var ett faktum, vilket innebar att vi heller inte fick hämta in markeringen, när vi väl kom dit. Margret och Dea lyckades bra och båda hade med sig poäng från rutan.

STATION 1-2:

Här  var det en walk-up tillsammans med ett annat lag. Vi gick på varsin sida om ett mindre majsfält, av varierande höjd. Först fick det vänstra laget en markering som skulle hämtas in tvärs över majsen, varpå vårt lag fick en motsvarade på sin motsatta sida. Efter att de hämtats in roterade man i linjen och fortsatte gå framåt. Terrängen vi gick i var minst sagt svår och att försöka handla sin hund, där majsen är minst lika hög som en själv var minst sagt omöjligt.

Naturligtvis fick jag och Bacardi vår markering där majsen var som högst och gräset på andra sidan var knappast kort det heller. Bacardi som dessutom känts lite tryckt mellan mig och domarens käpp, fick inte en perfekt minnesbild -även om hon nu jobbade sig ut på andra sidan- Domaren påpekade gång på gång att hon var i fel område, men jag hade ingen möjlighet att varken styra eller hjälpa, eftersom jag inte kunde se henne. Med hjälp av mina lagkamrater, som stod på tå så lyckades jag få ut henne i rätt område ett par gånger, men tyvärr låg hon inte i och jobbade så även här var nollan ett faktum.

Då vi inte fick in vår apport, så var det Deas tur att ge den ett försök. Pärla hade tyvärr inte markerat, så det blev en blind dirigering genom majs/högt gräs och dryga 50 meter ut. Efter många om och men så lyckades de få in den, men tyvärr missade både Dea och Margret sina dirigeringar och hela laget nollade därmed denna stationen.

Station två var en drive, som även den gjordes tillsammans med det andra laget. Här ställdes hundarna upp tätt, tätt på linje innan det sköts och kastades massor med markeringar långt ut i en tät, låg ”granskog”. Hundarna skickades sedan en och en -där Margret började, sedan en i andra laget, följt av mig, nästa lag, Dea osv-

Tess spikade sin första -bytte dummie på andra skicket och nollade därmed- och Bacci likaså. Även Pärla spikade, men tyvärr Fick Dea för sig att nollan från station ett följt med och valde att stötta Pärla på vägen in, vilket kostade en del poäng.

När vi sedan roterat ett varv så insåg jag att detta kunde bli rutan där jag och Bacardi skulle få våra första poäng. Men istället för att skicka på vårt sedvanliga ”yah”, så skickade jag istället på ”Bacci”. Självklart blev hon konfunderad och det krävdes några blås för att få ut henne i rätt område. Väl där hittade hon ganska per omgående. Här valde jag att blåsa en inkallningssignal så fort domaren höjde sin käpp -i och med att en hund sök med dummie i mun och Tess hade bytt- men de 15 poängen jag fick med mig, var jag mäkta stolt över.

STATION 3:

På denna stationen skulle tre apporter in. Det började med skott och kast, där dummien landade c:a 80-90 meter ut bakom en stor buske. Skytt och kastare gick vidare. Nytt skott/kast c:a 50 meter ut i lite tätare gula blommor och avslutningsvis ett skott upp till dirigeringen, som låg c:a 40 meter ut i en galet brant backe. Det ska tilläggas att vi även här stod nästan ovanpå varandra.

Självklart drog jag ”A” även denna gången. Dirigeringen i sig var knappast spikrak, MEN Bacci lydde ganska bra och dummien kom in. Vad gällde den kortare markeringen så skötte hon även den ganska bra. Kom lite långt ut och behövde hjälp, men fick in den.

Nu var det ”bara” en kvar. MIN plan var att få henne att springa längs den breda klippta vägen som gick längs med markeringarna. Bacardi tyckte väl inte likadant och här krävdes en hel del handling. Tillslut hör jag ”sista chansen” och det var som om både jag och Bacci skärpte till oss. Dummien kom in och även om vi fick blygsamma 8 poäng, så hade vi i alla fall inte nollat. Grymt nöjd!

STATION 4:

Dagens tuffaste station vad gällde stadga. Hundarna satt mer eller mindre med tassarna i vattenbrynet.  Skytt och kastare gick från vänster till höger och gav ljud ifrån sig. Därefter sköts det ett skott och en markering kastades högst upp i en slänt c:a 70 meter ut, följt av ett skott mot dirigeringen som låg någonstans i vassen. Dirigeringen skulle hämtas in först av hund ”A”, följt av markeringen för hund ”B”, medan hund ”C” var passiv. Rotationen var metsols på denna stationen.

Den är gången VILLE jag dra ”A”, men icke. Istället började vi som passiva, vilket inte är helt lätt under förutsättningar som dessa. Svårighetsgraden på uppgifterna gjorde att det krävdes en hel del blås och handling och jag kände hur Bacardi började närma sig bristningsgränsen, så när vi roterade påminde jag Margret att skicka Tess så tyst som möjligt, allt för att undvika att Bacci knallade.

När hon skulle hämta in sin markering så valde jag att stötta henne lite på vattnet, eftersom hon tog en sådan fin linje. Att sedan få upp henne i slänten visade sig till en början gå ganska bra, men sedan fick fröken för sig att dummien skulle ligga i skogen och det krävdes lita handling för att få henne dit jag ville. På plussidan valde hon vattenvägen tillbaka, TROTS att det skulle varit både enklare och snabbare att springa på land.

När vi sedan skulle göra vår dirigering, så var minnesbilden från markeringen allt för stark. Valde dock att låta henne simma samma väg ut -vilket hon gjorde otroligt bra- för att sedan försöka styra henne längs vattenbrynet in i vassen. Hon tänkte fortfarande skog och markering, men när hon väl fattade vad jag menade fick jag ganska enkelt ut henne i rätt område och dummien kom in -även den vattenvägen, trots att hon började att springa på land-

Sedan hände det som INTE fick hända. När jag skulle sätta henne vid sidan, så tänkte jag få henne lite längre bak, dvs ur Deas och Pärlas linje. När jag sedan är på väg att sätta fram benet som ett stopp, så skickar Dea Pärla med ett ganska kraftigt ”ut”.  I slutet på dagen och i kombination med mitt ben i rörelse, så KASTAR sig Bacardi ut i vattnet och nollan är ett faktum -det är naturligtvis ingen ursäkt, men likväl en förklaring och något vi måste träna på i framtiden- Lite synd, eftersom det hade blivit vår första ruta där alla skulle fått poäng, men samtidigt var jag så nöjde med hennes tidigare arbete så den sista ”missen” var faktiskt inte hela världen.

Ska jag se till vårt arbete individuellt, så blev jag och Bacardi mer och mer av ett team ju längre dagen gick och på de sista tre stationerna så fick vi faktiskt in ALLA apporter, även om vi nu inte fick poäng på sista -frågade domaren vad vi skulle fått om ”om” inte fanns och det hade blivit 6/4 poäng- För lagets del så tyckte jag att vi coachade varandra bra och med oss hem har vi MASSOR av kvitton och tankar att använda oss av i vår träning.

Att vi tre tjejer dessutom lyckades med bedriften att komma 8:a av 16 startande lag på vårt FÖRSTA Nordiska Mästerskap är banne mig helt fantastiskt! Inte nog med det, vi klättrade även en placering från kvalet och slutade som TREDJE bästa svenska lag. Nästa år siktar vi på vinst. ”Hur svårt kan det va?!”.

A-PROVSTRÄNING – mirjam axner

Kan en blogg självdö? Det verkar i alla fall inte bättre. Jag ska försöka mig på ett upplivningsförsök. Om inte annat för egen del.

Två tisdagar har jag haft den fina möjligheten att hänga på Mirjams A-provsträning i Nymölla. PERFEKT för den som oftast tränar själv. Massor av nya hundar, det skjuts och kastas, ”störningshundar” som susar förbi på linjen samt ett ypperligt tillfälle att säga till din hund om det behövs. Träningen är upplagd som en drive, dvs förare och hundar på linje medan det drivs -med hjälp av spaniel- och skjuts ”fågel” -i det här fallet dummies- Allt för att på bästa sätt simulera en riktig jakt.

Gång nummer ett fegade jag lite. Vi valde att stå i den gruppen som lade ut lite kortare linjer bakåt -något vi kunde skicka till när som under driven- och apporten jag hämtade in tillhörde inte den svårare. På land gick det inte att lura damen och hon var både stadig och i hand. Däremot fick jag möjligheten att säga till henne vid vattnet, då det kom ett litet pip. Efter det var hon het, men tyst.

Igår var vi där för andra gången och det märktes redan på parkeringen att Bacci hade full koll på vad som skulle hända. Detta tillfället ville jag utmana henne lite och valde den långa dirigeringen bakåt. Hon fick se memoryn kastas ut, men det fanns inga spår att gå på, eftersom vi valde en annan väg ut till linjen.

Ser man till ”arbete” på linjen så märktes det även där att hon kom ihåg vad som skulle hända. Full fokus på båda skyttarna och jag tror inte hon missade en markering. Efter avslutat drive valde jag att skicka henne på den utlagda memoryn. Inga problem! Spikrak linje både in och ut. Wiiieee!!!

När vi sedan skulle hämta in en av de kastade markeringarna valde jag en av de svåra. Kanske lite för svårt i stark motvind, men utmanar man inte så kommer man heller inte framåt. Minnet från förra gångens hämtade apport i kombination med en av dagens markeringar -som dessutom redan hämtats in av spanieln- gjorde att hon slutade lyssna på vad jag ville och började chansa själv.

Efter -så här i efterhand för många- försök kallades hon in, men vi fick en möjlighet senare att göra om då Mirjam satt ut två dirigeringsapporter på samma ställe. TROTS att Bacardi faktiskt sett henne ställa ut dem, så valde hon att ”gå ur hand”. När hon sedan vägrade lyssna på stoppsignalen var det dags att sätta ner foten -tack Birgitta- Efter en tydligt tillsägelse så visade fröken att hon visst visste vad ”ut” betydde och efter min stoppsignal sprang spikrakt ut. Motvinden till trots. Gah!

Vid vattnet var hon het, men hon satt still och håll tyst. Att hon dessutom hämtade in en fin apport -minus avlämningen där hon droppade- gjorde knappast saken sämre. På den sista driven lade jag ut en lång dirigering bakåt -även den i motvind- och här trädde min FANTASTISKA hund fram, för precis när jag skulle skicka kom det en störningsmarkering susande och landade knappa två meter från Bacci. Tror knappt hon skänkte den en blick och efter att den hämtats in så skickade jag henne på hennes uppgift. Bästa beskrivning på arbetet? Ståpäls! ”Hur svårt kan det va?!”.

SM 2015 – kan man vara nöjd när man snubblat på målsnöret?

Ni vet när man gör saker man inte borde? Saker som inte är bra men som samtidigt ger en bitterljuv njutning. Klia på myggbett, pilla på sårskorpor, tänka ”om jag bara sprungit tre steg”. De där tre stegen kostade oss en 4:e placering i kvalet till finalen. Endast två poäng från ettan. Om om inte fanns…

Det är naturligtvis retligt att jag, som bara gjort fel på en skylt under hela min karriär, lyckas med bedriften att göra det när det verkligen gäller. Samtidigt är jag GALET nöjd med min hund. Hon höll sig på mattan, hon gjorde det jag bad henne om och HON gjorde inte fel. Otränad, övertaggad och ändå en sådan lägsta nivå. Man bli matt bara man tänker på det.

Banan i sig var den roligaste sedan min SM-debut i Tångahed. Perfekt med fyra domare längs bansidorna. Ingen såg allt, men alla såg något och jag kan väl lugnt påstå att jag blev paff när jag såg snittpoängen. Här hade vi SEX stycken med full pott förra året och i INGEN! Precis som det ska vara på ett SM. Kluriga banor. Tuff bedömning. Bra jobbat!

Vad gäller min egen prestation så är jag så här i efterhand nöjd med vad vi presterat. Jag är dessutom VÄLDIGT glad att jag inte insåg mitt misstag med språnget efter åttan förrän Dea påtalade det efter avslutad honnör. Då hade jag nämligen inte kunnat  njuta av att föra den fantastisk hunden jag faktiskt förde. Det var länge sedan jag hade så kul på en tävling, som jag faktiskt hade på detta SM. Stort tack till alla arrangörer! Det gjorde ni bra.

Bäst av allt? Tassen höll och det trots ganska rejäl belastning. Nu smyger vi igång med jaktträningen och sätter siktet mot Goldenspecialen och NM.

UTTAGNA TILL NORDISKA MÄSTERSKAPEN

Nu är det klart! Vårt WT-lag ”The Golden Girls” är uttagna till NM! Hur coolt som helst och det kommer bli en fantastisk erfarenhet för tre helt ”laggröna” tjejer. Med en knappa månad kvar till start var det verkligen hög tid att ta tag i vår träning, så förra veckan träffades vi för ett gemensamt upplägg och Margrets dotter Sara var gullig nog att ställa upp som kastare. Ett extra stort tack till dig!

Eftersom jag inte vågar utmana Baccis tass fullt ut än, så fick Xanté ställa upp som stand-in. Vi började med en liknande markeringsuppgift som vi fick på Charity-WT. Hundarna stod i stort sett på varandra och sedan skickades de på varsin enkelmarkering. Svårigheten här var naturligtvis stadgebiten, men även att markera en dummie som landande bakom ett krön i en uppförsbacke. Alla hundarna skötte sig ypperligt. Xantés enda ”neddrag” var att han gick lite för långt, men ingenting han inte kunde lösa.

Vi gick vidare till vattnet och lyckades få till en båda lång och utmanande enkelmarkering. Här slapp de stå på linje, men samtidigt fick de stå passiva i närheten av den som jobbade. Markeringen i sig var  60-70 meter och vägen ut bestod mestadels av dyig vass. Dummien landade något diffust i ett buskage med pors och även om JAG trodde att den hamnat längre ut, så hade Xanté full koll på sin uppgift och löste uppgiften galant. På vägen hem kunde man verkligen se hur TUNGT det var att ta sig fram genom vassen, men det var inget som stoppade Xanté, utan han krigade på och toppade det dessutom med en fin avlämning.

Uppgift nummer tre var en liknande uppgift som den vi började med -förutom att kast och nedslag nästan helt doldes av sly och träd- och uppgift nummer fyra var en enkelmarkering på vatten -vatten, landtunga med sly/träd, vatten- Xanté löste markeringen riktigt bra och enda poängneddraget var att han valde den snabbaste vägen hem, dvs land.

Vi avslutade med en dirigerings-/markeringsövning. Xanté fick en enkelmarkering, men innan den skulle hämtas hem så skulle Pärla och Tess hämta varsin dirigering. Här kom träningens egentligen enda plump i protokollet. Trots att han är en GRYM markör så störs han ut av de andras arbete -och då var det inte ens i närheten av hans- Helt klart något vi måste jobba vidare på, men ”hur svårt kan det va?!”.

ATT HANTERA ETT KRUTPAKET

Koppelpromenader i snart två månader. Ingen rallytävling, ingen rallyträning, ingen träning överhuvudtaget faktiskt. Sämsta tänkbara uppladdning för en hund som Bacardi. Man skulle kunna se det som att försöka hantera ett krutpaket – ett krutpaket med en extremt kort stubin, vilket gör att det kan smälla i stort sett närsomhelst. Minsta pulshöjning hos mig som förare eller en aningen för otydlig och/eller för hastig rörelse gör att hon laddar till hundra. Minst sagt svettigt, men samtidigt OTROLIGT lärorikt.

Försökte värma henne på samma sätt som i Borås, dvs ”lick-treat” som belöning när hon landat i en halt. Väl inne på banan är det mantrat ”andas-lugn-fokus” som gäller. Jag får inte glömma mig för en endaste sekund, något jag NATURLIGTVIS gjorde på sista skylten. Bye bye hundra poäng! Hej viktig lärdom!

Nu är det STENHÅRD träning som gäller. Bacardi måste tömmas på energi, vi behöver träna på stadga och positionen på höger sida måste slipas till. Vi har en vecka på oss. ”Hur svårt kan det va?!”.

BÅDA RALLYBRUDARNA ÄR KVALADE TILL SM 2015

Kvalperioden är avslutad och listan uppdaterad. Är så stolt över båda mina rallybrudar! Det visar sig att både Bacci & Tila kvalat till årets SM i rallylydnad. Bacardi kvalade in på en 27:e plats med sina 493/500 poäng och Tequila knep en av de sista platserna med sina 484/500 poäng. Wiiieee!!!

Prinsessan v.s. Grevinnan

Nu kommer jag ju inte anmäla Tila eftersom hon ska vara mammaledig, men nästa år då jäklar ska hon få visa framtassarna, för är det någon jag kan vinna SM med så är det henne. Måhända inte den ”fartigaste” inne på banan, men samtidigt den som har störst potential att plocka 100-poängare på 100-poängare. Förutsatt att hon får ordentlig träning då förstås.

Vad gäller Bacci så har vi bytt antibiotika och denna sorten verkar funka fint. Nu gäller det att såret läker bra och sedan kommer vi bosätta oss på Halmstad Hundsim för att på ett skonsamt sätt få tillbaka alla muskler hon tappat. Sedan är det upp till mig att ta vara på alla kvitton vi samlat på oss på de senaste tävlingarna. Lyckas vi med det, ja då kan vi komma RIKTIGT långt. ”Hur svårt kan det va?!”.

FEM ÅRS LIDANDE INTE ÖVER ÄN

Idag var det dagen D. Ultraljud utfört på Tequila och vi kan härmed konstatera att hon är dräktig -veterinären såg minst fyra valpar, men vi hoppas på några extra- Som den underbara diva hon är, så hade hon ingen större lust att lämna ”vaggan” efter genomfört UL. Den var mjuk, hon låg på rygg OCH blev kliad på magen. Vad är väl bättre än det? Inget, om du frågar Tila.

Det var de GODA nyheterna. Tyvärr så var Bacardis nyheter inte lika bra. I fredags gjordes nämligen en odling på hennes tass då den inte vill läka ordentligt och varar TROTS antibiotika. Det visade sig att hon återigen fått streptokocker i såret och i väntan på vilka bakterier det handlar om, så har vi fått byta antibiotika. Nu hoppas vi att rätt medicin satts in -får svar imorgon- och att det läker både snabbt och fint. Fem år med mer eller mindre problem – jag tycker nog att hon fått lida tillräckligt.