A-PROVSTRÄNING – möjligheter att lära praktiskt

Under två dagar har jag och hundarna haft förmånen att kunna delta på Birgittas & Jans praktiska A-provsträningar. Ett ypperligt tillfälle att i skarpt läge kunna träna hundarna inför start på a-prov. För min del handlar det snarare om en möjlighet att få komma med på praktiska jakter. Att den sedan hålls av proffsiga instruktörer, som gör att man lär sig massor, är bara grädde på moset. Tack Birgitta, Jan & Thomas!

20

På väg ut för att apportera.

Egentligen hade jag köpt platserna med Bacardi i åtanke, men i och med hennes tasskada så fick jag tänka om. Varken Tequila eller Xanté har den dirigeringen som krävs för att i nuläget starta på A-prov, men samtidigt har jag märkt att inlärningsnivån höjs ett snäpp när det är på riktigt. Helt plötsligt är det viktigt att lyssna. Den som lyssnar finner nämligen mycket snabbare än den som kör sitt eget race.

21

Fredagens spanielförare.

I fredags fick Tequila börja, medan Xanté väntade på sin tur i bilen. På första såten gick hon helt ur hand när jag skickade henne på en dirigering. Visst, hon är ringrostig och ja, det hade hänt saker till höger om henne, men samtidigt så fick hon ett tydligt tecken att gå åt vänster. Vänster betyder inte vik av åt höger och kör din egen grej. När hon sedan valde att ignorera både stopp- och inkallningssignal, samt att jag vrålade ”Tequila” i högan sky, så fanns det inget annat alternativ än att älga efter henne. Reglerna är få, men enkla – ”lyder man inte, så får man inte hämta”.

1

Får man bara en apport, så får man åtminstone se till att det blir en bra bild.

På såt nummer två fick hon en ganska enkel markering bakåt – en skammad fasan (vilket också gav mig en av dagens läckraste bilder). Här hade jag hoppats på att polletten skulle trilla ner och att hon skulle se nyttan med sin förare. Tyvärr var så inte fallet. Även på efterföljande skick (en rapphöna), så gick hon ur hand och efter några tröstlösa försök att få henne att lyssna, var det bara att kalla in henne igen.

Efter lunch var det så Xantés tur. Jag trodde att han kanske skulle gasat igång allt för mycket i bilen och därmed skulle knalla, men lillkillen höll sig fint i skinnet både vad gällde fotgående på linje och stadga vid skott och andra hundars arbete. Vår prioritering med dagens träning var att överkomma hans ”rädsla” för änder. Är man rädd för änder så spelar det ingen roll att man älskar fasaner. De flesta KKL hålls på andjakter och tar man inte and, så är det inte ens lönt att starta.

17

Pärla apporterar skammad and.

På den första såten så krävdes det att hundarna kunde hållas kvar i området och jobba bara just där föraren/instruktören ville och för en hund som inte kan dirigeringar fullt ut, så var det alldeles för svårt. Däremot fick jag möjlighet att skicka honom på redan inhämtade änder, vilket var riktigt lyckat. Förra året hade han ryggat för dem, men nu plockade han dem spontant och jag kände hur hoppet om en KKL-start, ökade för varje minut.

2

Xanté – lycklig, orädd andapportör.

När vi kom till nästa såt så fick jag möjligheten att skicka honom på en skammad and. Full fart ut, trots att han visste att det var änder vi sköt och efter att ha dansat runt den flaxande anden en stund, så tog han mod till sig och greppade den. Maken till nöjd hund har jag sällan skådat och när han skickades på tredje apporten så fanns det inte längre ett spår av hans ”andrädsla”. Härligt!

14

En lyckad såt.

Igår var det så dags för en ny tur ner till Skåne och den här gången hade jag med mig Tequila och Limoncello. Eftersom Tila fortfarande inte är i form efter valparna och Xantés mål var uppnått, så kände jag att vad bättre att introducera en unghund i jaktens värld, än under ordnade former. Dock fanns det ett ”om” och det var att Tila skulle få tillräckligt många bra apporter innan hon byttes av.

Om det var tunt med fågel på fredagsförmiddagen, så var det tvärtom nu och på första såten sköts det en hel del änder. Tila som stod sist på linjen fick vänta länge på sin tur och hade alltså inga tydliga minnesbilder av några specifika nedslagsplatser. Tufft upplägg för en ringrostig hund, men hon skötte det med bravur! På alla skicken tog hon raka fina linjer ut och hon den här gången lyssnade hon på mina signaler. När hon inte gjorde det, så fanns Thomas tillhands för att på ett pedagogiskt och tydligt sätt, hjälpa oss att lösa uppgifterna.

10

Svårfångad apport på alla sätt och vis.

Dagens guldkorn var när hon skickades på linje till en apport, som man trodde skulle finnas kvar. Återigen en jättefin rak linje ut och väl ute i rätt område, så lyfte det en and (troligen den apporten vi letade efter). Tila ignorerade den och lät sig istället skickas in i vassen, där hon sedan försvann. Thomas uttryckte sin uppskattning över att hon inte kom fram och ”frågade”, utan istället idogt låg kvar och jobbade.

Efter ett tag insåg vi nog alla att anden inte fanns där och för att rädda ett gott arbete så slängdes det ut en annan and i samma område. Fortfarande syntes ingen Tila till och när hon väl dök upp, så var det långt bakom oss. Förmodligen hade hon sökt av hela strandkanten och jag vet att hon även hade varit nere i dammen, eftersom hon var blöt. Kallade in henne igen och sedan jobbade vi in den utlagda anden. En perfekt apport ”inlärningsmässigt”, då hon tog alla mina signaler och tecken, vilket bevisar att om man lyssnar på matte, så finner man.

6

Limpans första varmvilt!

Efter lunch var det så dags för rapphönor. Kanske inte det mest optimala viltslaget att introducera en ”gröngöling” på. Mycket fotgående på linje och snabba, svårskjutna fåglar. Na well, vågar man inte, så vinner man heller inget, så jag och Limon slöt upp med de rutinerade hundarna och hoppades på det bästa.

Jag hade förvarnat Thomas om att hon var helt grön och för att säkra upp, så fick hon börja sitt fotgående i koppel. På linjen skötte hon sig helt perfekt. Lugn och fin vid fötterna och när det sköts så riktade hon sin uppmärksamhet mot skytten. Precis så som jag vill ha det. När hon sedan skulle skickas på sin första ”varma” apport, så behövdes bara lite pepp vid själva greppandet, för att hon skulle förstå. Snacka om stolt och lycklig hund!

De sista såterna erbjöd allt för svåra apporter för Limon, men jag fick möjlighet att skicka henne på både inhämtad and och fasan. Apporterna i sig var enkla, men eftersom båda fåglarna hade ”dödsryckningar” och därmed efterliknande skammat vilt, så visste jag inte hur hon skulle reagera. Här hade jag inte behövt oroa mig. Tilas ”viltgener” har uppenbarligen gått i arv och Limon sög båda apporterna, som om hon inte gjort annat. Fina, älskade lilla hund.

8

Inflygning pågår.

Dagens sista uppgift var att skicka ut hundarna på eftersök. Limon har egentligen ingen aning om vad sök är, men jag tänkte att om vi lyckas, så har jag tjänat massor av pluspoäng i våran sökträning. När jag viftade ut henne i området, så sprang hon målmedvetet ut och trots sin ringa ålder och erfarenhet, så fanns det inte en tanke på att leka eller jaga efter de andra hundarna.

Efter att det letat intensivt i närmre tio minuter, så valde jag att smyga ut en fasantupp. Jag ville dels att hon skulle få utdelning för sitt sökande, dels att se om hon faktiskt hade näsan på och inte bara sprang rundor. Näsan var på och hon vände i luften när hon fick vittring på fågeln som var inkastad i en buske. Greppade den och vände direkt in till mig. Lycka!

7

A-provskursens sista apport.

Jag är innerligt tacksam för att den här typen av kurser erbjuds. Tack var den så har jag nu en hund som insett att änder inte är livsfarliga och en annan som fått testa på en praktisk jakt, utan att för den delen utsättas för den stress som stora godsjakter innebär. Att vi dessutom fått umgås med trevligt hundfolk i vackra miljöer, gör ju knappast upplägger sämre. Tack än en gång!