TRÄNING INFÖR KLASS II

I början på februari är det tänkt att jag och Jäger ska debutera i tvåan. Vi har 7.5 vecka på oss att lära in en hel del tekniskt svåra moment, men jag tycker att det ska bli en rolig utmaning – hur mycket kan jag befästa på knappa åtta veckors träning?

I förra veckan testade vi av de flesta momenten, varav hopp apport gjordes för första gången. Jag började med att introducera honom för metallen utan hindret, eftersom jag inte vill skapa eventuella konflikter. Han var väl inte helt övertygad till en början huruvida han faktiskt skulle apportera den där metallgrunkan och provade istället om det gick fint att runda den. Det gjorde det alltså inte och efter en knapp minut apporterade han den om om han inte gjort annat.

Nästa steg var att lägga till ut- och återhopp. Någon gång fick jag visa att han skulle tillbaka över, men i övrigt skötte han det perfekt, så när det kommer till detta momentet, så kommer det endast underhållas. Det tillsammans med inkallning, skiften i treans zäta och skick till rutan.

Det som kommer kräva allra mest är vittring och fjärr. När vi började förra veckan med vittringen, så fattade han nada! Letade gjorde han, men inte efter någon pinne och jag kände hur frustrationen sprutade ur öronen. ”Hur svårt ska det va?!”. När jag till och med kastar pinnen så han ser den landa, men han ändå letar efter boll eller vilt. Tankemössa på helt enkelt.

Jag kom fram till att introducera momentet där han inte hade någon förutfattad mening om vad han letade efter, så det fick bli bland kuddarna i soffan. Idag (efter att ha kört tre pass) så valde jag att flytta ner kuddarna på golvet och ganska snabbt kunde jag lägga till de andra pinnarna, om än i en stor hög. Det gick faktiskt riktigt bra och även om vi inte är där ännu, så tror jag han har börjat koppla vad det är han letar efter.

Fjärren är ett av mina ”hatmoment”. En bra fjärr kräver massor av nötning för att muskelminnet ska sitta och nöta är inte riktigt min grej. Igår däremot kom jag på en lysande idé. Till rallyns backa framför använder jag mig av kompostgaller, så jag testade samma princip när det kom till teknikträningen i fjärren (jag vill ha låsta tassar bak) och det funkade över förväntan. Nu är det bara att köra några korta repetitioner inför varje promenad för att få till rätt rörelse. Och det verkar dessutom som om jag ganska snabbt kan flytta ut på avstånd, samtidigt som jag behåller rätt teknik.

DEBUT FÖR BÅDE MATTE OCH HUND

Idag var det så dags för både mig och Jäger att testa vingarna i klass 1. Som tur är så kunde jag luta mig tillbaka på min tävlingsvana, för jag insåg ganska snabbt att jag tolkat ett par moment fel. Ingen fara på taket, då mitt genomförande faktiskt var svårare än verkligheten.

Jäger var riktigt fokuserad, men det märktes att vi lagt mycket fokus på strulande rundamomentet de senaste dagarna (han letade koner hej vilt), men vi tråcklade oss igenom hela programmet, med väl valda DK:n och hjälper. Vad jag fick i betyg hade jag ingen aning om, men med tanke på ett gott antal dubbelkommandon, så trodde jag nog att vi skulle hamna precis utanför ett förstapris. Vilket i och för sig inte spelade någon som helst roll, eftersom jag var så otroligt nöjd med han prestation och attityd.

Det blev en spännande väntan till poängen avslöjades och döm om min förvåning när vi hade klarat ett förstapris och det med råge – 276 poäng samt en andra placering. Nu satsar vi på klass 2 om ett par månader. ”Hur svårt kan det va?!”.

DEBUTEN NÄRMAR SIG

Tretton dagar kvar till debuten i klass I. Visserligen har vi kommit en bra bit på vägen, med endast ett par veckors träning, men vi har fortfarande en bit kvar. Helheten finns där, men detaljerna behöver putsas till.

I fredags gjorde vi en genomkörare (filmen ovan) och på det stora hela gjorde han riktigt bra ifrån sig. Störningen från rutan på inkallningen får vi jobba på, men i övrigt är jag väldigt nöjd.

I söndags passade jag på att köra en ”dold” ruta på klubben, bara för att se var vi står i träningen och han gjorde en klockren tia! Idag tänkte jag göra om samma bravad och få det filmat, men se den gubben gick inte (han blandar fortfarande ihop rutan och konskicket, vilket innebär att han rundar in i rutan). Efter lite tragglande, några ”nej”, ett par låsningar på kommandot ”ut”, så fick vi ett genombrott.

Huruvida det kvarstår imorgon får vi ju se då, men när han fattade uppsättandet på längre avstånd, dvs fler än fyra steg ut, så har jag snabbt kunnat öka till 10 meters avstånd. Min förhoppning är ju att samma sak gäller rutan – inte runda in, bara raka spåret! ”Hur svårt kan det va?!”.

RUNDA & RUTAN

Med uppflyttningsresultat i startklass, så är det dags att sätta sikte mot klass I. Onsdagen bjöd på solsken och lite barmark, så vad bättre än att sätta ut en ruta på appellplan. Sagt och gjort rutan monterades upp och hunden hämtades ut. Eftersom vi bara kört rutan en gång tidigare, backade jag bandet och lade in en belöning där jag vill att slutpunkten ska vara, dvs dit hunden ska springa, medan Jäger tittade på. När jag ställde upp jämte honom mumlade jag ”var är rutan”, mitt uppmärksamhetsord  för att han ska börja leta efter de fyra konerna och då är ju egentligen tanken att han ska titta ut mot rutan, för att sedan skickas dit. Det var väl inte riktigt så det gick till, men jag hoppas och tror att vi kommer dit så småningom.

_DSC6845.jpg

Efter att han hämtat leksaken, så testade jag att skicka honom dit en gång till, trots att det inte fanns någon retning. Visst han stannade upp halvvägs, men när jag inte sa något, så valde han att fortsätta ut mot rutan, vilket naturligtvis belönades rikligt och som avslutning smög jag återigen ut leksaken, ställde upp och skickade honom till rutan och den väntade belöningen.

Vi passade även på att testa runda och detta passet började jag lägga på mitt kommando när han gjorde själva rundningen. Omedvetet så ställde jag upp konen i jämnhöjd med hindret, vilket hade varit enormt svårt för mina andra hundar, men med tanke på att jag inte tränat speciellt mycket hopp, så drog konan mer – något vi verkligen har nytta av fram igenom.

Nu ska jag försöka strukturera upp vår träning, så jag får in både lydnads- och jaktbiten, men med dagar som blir ljusare och så fort snön behaga försvinna, så ska väl det lösa sig det med antar jag. ”Hur svårt kan det va?!”.

GRYMMA LILLA GULDHUND

Att jag är djupt imponerad över min lille kille, är det nog knappast någon som missat och efter helgens bravader är jag knappast mindre impad. Lydnadstävling både lördag och söndag, vilka innebar en hel del väntan i bil, nya miljöer samt störningar. I lördags reflekterade han nog inte ens att där satt folk, medan publiken igår störde honom lite (inte så konstigt, då han dels var ganska trött, dels satt publiken ganska nära), men med lite hjälp av mig, så löste vi det riktigt bra.

Lördagens tävling kändes riktigt fin. Vi hade ett litet missförstånd i slutet på följsamheten, där jag i efterhand tror att han trodde att jag kastat en godis åt honom, något jag gjort på träning för att få fram honom lite. Det och ett islag i hindret var de enda missarna i ett övrigt riktigt bra program, men eftersom jag fortfarande inte har full koll på bedömningen, så visste jag ju inte hur långt det skulle räcka. Ganska långt visade det sig och det blev 175.5 poäng samt en delad 4:e placering utav 13 ekipage.

Igår var vi en mycket större klass och jag hade hoppats på ett tidigt startnummer, men icke! Det blev startnummer 21, sista start och därmed en ganska lång väntan för oss båda, trots bra flyt i tävlingen. När det väl var vår tur, så märktes det att han var trött (bl.a. var han väldigt ”tittig” mot både publik och domare, släpade under följsamheten, krävde dubbelkommando på inkallningen, missade först att sätta sig på sättande under marsch och tjuvade på hindret), så jag gjorde mitt bästa att försöka stötta samt hjälpa honom.

Känslan vi haft dagen innan infann sig inte riktigt och jag hoppades att vi skulle klara ytterligare ett uppflyttningspoäng. Inte för att vi egentligen behövde det, eftersom jag inte tänker jaga någon titel, utan mest för att se hur jämn vår prestation är och huruvida lördagens resultat berodde på kunnande, snarare än tur. Inte nog med att vi fixade ett uppflyttningsresultat till – han toppade dessutom lördagens resultat med sina 176.5 poäng, samt en 4:e placering till. Grymma lilla guldhund!

Skärmavbild 2018-03-05 kl. 06.33.47.jpg

Nu närmast är det rally och jakt som gäller, men självklart kommer vi nosa på momenten i klass I. Vem har sagt att man inte kan blanda och ge mellan olika grenar. Vi kanske inte kommer bli världsbäst på allt, men jag kan garantera att vi kan bli bra på mycket. ”Hur svårt kan det va?!”.

ALLTID ÄR DET NÅGOT

Precis som alla andra behöver även jag ett par kritiska ögon när det kommer till min träning. Även jag blir tveksam och tänker inte alltid på vad jag gör eller så gör jag saker som kanske är helt onödiga, bara för att säkra upp istället för att befästa. Dea är min ”to go to person”, som kan ställa de där frågorna som jag behöver för att faktiskt skärpa till mig.

När det kommer till mitt och Jägers fotgående, så har vi verkligen inte tränat speciellt mycket, vilket i sin tur gör att jag blir osäker och tänker alldeles för mycket. Att jag dessutom inte tränat lydnad på över ett år, hjälper knappast till, så när Dea föreslog att jag dels skulle kolla på gamla YouTube-klipp på Bacardi, dels börja att gå med Xanté för att få till den rätta känslan, så blev det helt plötsligt mycket enklare. Plötsligt hade jag fått tillbaka både min säkerhet i kroppshållningen, samt rätt pondus i steget och skillnaden visade sig direkt. Det är fortfarande lite pill med belöningsplacering kontra förväntan, men oj vad bra det blev.

Tyvärr så är Jäger såpass grön, så tränar jag ett par pass på fotgåendet, så har vi plötsligt problem med stadgan i de moment där jag lämnar honom. Han smyger sakta efter mig istället för att sitta kvar, alternativt sitter kvar när han ska komma. Ja, alltid är det något att träna på och allra helst med endast ett par dagar till tävling. Nu får vi försöka få till en förståelse för både ”här” (dvs fot) och ”stanna” på ett par ynka pass – ”hur svårt kan det va?!”.

KOPPELLOPPOR OCH HINDERVÄGRAN

Idag var vi en snabb sväng i Lotushallen – platsen för lördagens tävling. Återigen en helt ny plats för Jäger, men inget i den nya miljön som störde honom nämnvärt. Varken lukter, agilityhinder eller tunnlar. Är så otroligt nöjd över hur han bara accepterar allt nytt jag utsätter honom för, utan att ens fundera på var han är, varför han är där eller huruvida jag är nervös eller inte.

På det stora hela gick programmet riktigt bra (minus en koppelloppa på halten i följsamheten) och det vi har tränat på funkade faktiskt riktigt bra – stadgan på inkallningen, apporteringen samt fjärren satt som en smäck och själva tagandet av apportbocken var bra även det. Sen kom vi till hopp över hinder och av någon anledning ville/förstod han inte att han skulle hoppa, utan valde först att springa jämte och när inte det funkade, så testade han fjärren för att tillslut hoppa, om än tveksamt.

Samma sak hände i arenan i veckan och den enda gemensamma nämnaren är att det var fler plank vi vanligtvis har när vi hoppar. Osäkerheten i sista momentet satte även sina spår i vidare fotgående, då han inte längre var säker på om han skulle sitta kvar eller följa med, så veckan som kommer blir det att säkre upp starter, befästa stadga och få tillbaka säkerheten i hoppet – ”hur svårt kan det va?!”.

SNUBBLANDE NÄRA – GRYM ATTITYD

Att debutera med en ny hund är alltid lite nervkittlande, för även om jag har en hel del tävlingsrutin, så vet jag ju inte hur den här individen kommer reagera på mina nerver, miljön eller publik. Hittills har Jägermeister inte gjort mig besviken och idag var inget undantag. Göterborgs Hundarena kan upplevas som lite ”bullrig” med sina fläktar, en matte som går omkring med bultande hjärta, domare som stirrar på oss och en publik som gör detsamma – inget av detta påverkade Jäger nämnvärt. Istället jobbar han på med  den fina attityd och arbetsmoral jag är van vid och när han blir äldre samt får mer erfarenhet, så kommer han bli en grym tävlingskamrat.

Innan det var dags för vår debut, så äntrade hans syster Alice (vår halvfodertik) & matte Camilla ringen och jag tror aldrig jag är så nervös som när en vän tävlar, men det hade jag verkligen inte behövt vara. De var otroligt samspelta och det var en fröjd att se dem tillsammans, vilket även domaren höll med om. Det blev 188 poäng och en 2:a plats av 29 startande. Inte fy skam av någon som är 10 månader och 5 dagar.

Jäger och jag gjorde så gott v kunde när det blev vår tur, men tyvärr så händer det ju alltid saker på tävling, som aldrig hänt innan och idag var inget undantag (på inkallningen så valde han att lägga sig ner innan jag vänt om och på apporteringen så tappade han apporten), men trots dessa kostsamma missar kan jag inte vara annat än nöjd. 157 poäng och ett godkänt resultat var en riktigt fin debut och nästa tävling är först om två veckor, vilket ger mig ”oceaner av tid” till att fila på det som behövs filas på. ”Hur svårt kan det va?!”.

Ett stort tack till GMBK som gjorde så tävlingen flöt på riktigt fint och förlottade så de som startade sist behövde vara där hela dagen. Vi kommer garanterat tillbaka igen! Nu är det bara att ladda om, för imorgon är det rallylydnadsdebut. Då debuterar inte mindre än fem hundar från kenneln, varav fyra kommer från Limons kull. Det ska bli så kul!

PITEÅ, RALLYTÄVLING & DEBUTERINGSDAGS

Så mycket som, men så lite som kommit in i bloggen. Först och främst har vi min och Stjärnas resa upp till Piteå, där vi på vägen upp hälsade på min ”Innis-frände” Susanne och hennes C, för att sedan bege oss vidare upp till Piteå till Kati, Per & Porter. Jag har fått träffa underbara hundmänniskor, bjudits på massor av god mat och dito skratt, samt åtnjutit en fantastisk gästfrihet.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Stjärna och Porter föll för varandra direkt, men Stjärna var till en början lite osäker. Att då se vilken gentleman Porter var gjorde att denna parningen kändes helt rätt – han uppvaktade, ignorerade och verkligen frågade om det var okej att hoppa upp, allt beroende på Stjärnas gensvar (parning skulle dessutom inte ske under vår insyn, utan paret skötte sig själva i hundgården och vi gick bara ut när hängningen var ett faktum).

Om åkturen uppåt gick på bra väglag, så var hemvägen precis tvärtom. Ymnigt snöfall, moddiga vägbanor och bitvis kryphastighet gjorde att jag aldrig trodde jag skulle komma hem, men tillslut lättade det något och efter en vecka på vift, så landade vi hemma igen hos en tacksam Lasse.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ingen rast ingen ro – lördagen bjöd på rallytävlingar, där resultaten blev ömsom vin, ömsom vatten. Poängmässigt absolut inga dåliga siffror, men när Xantés och Limons lägsta resultat är 99 poäng, så inser man ganska snabbt hur svårt det är att höja snittet. Hade jag nu trott att de var säkra på 697 respektive 696, så hade det väl varit sin sak, men det är jag inte och med nästan fem månader kvar att kvala, så kan allt hända.

Sedan har vi lille Jäger och hans debuter om knappa två veckor. På lördagen debuterar vi i startklass i Göteborg och på söndagen är det dubbelnybörjare i Svalöv. I ärlighetens namn har vi inte tränat så mycket och även om han snappar upp saker och ting snabbt, så ska eventuella uppflyttningsresultat även innehålla en hel del tur för vår del. Som tur är så är det inte så viktigt hur det går, utan jag tycker det är bra att komma ut och träna på att tävla, utan att det för den delen ska ställas för mycket krav och krav kan man inte ställa om man inte tränat. Win win alltså!

Igår körde vi igenom startklasen och kommer nog göra så närmsta veckan för att få till lite uthållighet. Naturligtvis kommer vi även få fila lite på detaljer, men för min del är helheten den viktigaste och om det kommer behövas så får jag hjälpa honom att göra rätt – jag menar ”hur svårt kan det va?!”.

HAR JAG SAGT ATT JAG GILLAR DEN HÄR KILLEN ?!

Idag har det blivit två lydnadspass för den lille – först ett ”vi plojar runt på klubben” och sedan ett lite mer uppstyrt här hemma. Det förstnämnda eftersom han inte tränat med speciellt mycket störning tidigare, vilket gjorde att vi fokuserade mer på att ha kul med mig, än att göra några faktiska ”moment” och det sistnämnda för att checka av var vi ligger sedan måndagens träning. Hans attityd när det kommer till arbete är helt magisk och det begynnande könsmognad till trots. Självklart kommer vi stöta på väggupp längs vår resa, men jag känner verkligen att den här killen och jag kan bli ett grymt team tillsammans.

På klubben utnyttjade vi det faktum att det var andra tränande ekipage där. Vi testade bland annat på att träna lite ”runda” runt en av de stora lyktstolparna, fotgående samt ligga kvar där man blev lagd. När det kommer till runda så kanske, kanske att han börjar ana vad jag vill. Allra helst när jag plockade bort kampleksaken och istället tog fram klicker/godis. Fotgåendet gick faktiskt över förväntan, medan ligga kvar där man blivit lagd, var absolut svårast idag. Bara att träna vidare helt enkelt.

Här hemma blev det bland annat lite ställande, läggande och sättande under gång. Jag har aldrig testat på någon av de tidigare hundarna att blanda mellan skiftena redan under inlärning, men Jäger visar att det faktiskt skulle kunna funka – och det ganska bra dessutom. Visst han behöver lite hjälper, men till vårt försvar så började vi ju faktiskt bara träna det så sent som i måndags. Har jag sagt att jag gillar den här killen?!