NU LIGGER VI I HÅRDTRÄNING

Efter Limons jaktprovsdebut i Norge så fick jag lite blodad tand, så nu ligger vi i hårdträning för att kunna starta OCH få ett förstapris i Halmstad 24-25 oktober.

Inför Norge så lade vi mycket fokus på att få henne att förstå att man ska apportera dummies och nu ska jag föra över samma princip på vilt. Problemet är inte att hon inte gillar dummies/vilt, utan snarare att hon inte riktigt fattar vad hon ska göra med det när hon hittar det. ”Visst det ligger här, men vad vill du jag ska göra åt det”, tycks hon tänka.

För att få ordning på ”dummieproblemet” så började vi med tennisbollar och när hon förstod sökuppgiften, så bytte vi bara ut bollarna mot dummies. Nu med viltet så ligger fokus på att inte tänka, bara handla. Vi har haft lite konflikt med kråka tidigare -ibland är jag tyvärr inte världens smidigaste hundtränare- vilket jag nu måste jobba med.

Efter ett par ”viltpass” så tror att jag hittat ett sätt att komma runt problemet -genom att kasta korta markeringar och hetsa henne lite- Går hon ifrån så påpekar jag bara att hon måste ha med sig viltet och när hon sedan bär det så berömmer jag MASSOR. Nu gäller det bara att avancera långsamt framåt, men ”hur svårt kan det va?!”.

ÄR MAN BARA KREATIV OCH ENVIS SÅ LÖSER SIG DET MESTA

OM man nu ska starta i öppenklass om knappt tre veckor och dessutom hinna peta in ett WT på elitnivå, så BÖR man kanske ha lite kunskap om dirigeringar. Sagt och gjort – i tisdags var jag och Xanté -tillsammans med Dea och Pärla- hos Birgitta. Vi fick testa av lite olika WT-upplägg och jag kan väl lugnt påstå att Xanté var långtifrån dirigerbar -vilket jag naturligtvis redan visste om när vi kom dit- men eftersom jag är som jag är, dvs vägrar tro att man inte kan lära in allt så länge man är kreativ och envis, så fick vi med oss två övningar hem att träna flitigt på. Förhoppningarna var väl kanske inte jättestora men samtidigt ”Hur svårt kan det va?!”.

Övning 1 – sidotecken

Första övningen bestod i att lära in sidotecken -ovan ser ni en enklare skiss på upplägget samt nedan en film från mitt och Xantés första pass hemma- Här skulle vi gå ut och kasta två apporter på lämpligt ställe. När han markerat dessa vinklade vi vänster -går naturligtvis att göra åt andra hållet med- och gick en ganska lång sträcka till nästa punkt. Där kastade jag en dummie som jag sedan plockade upp, för att kasta en till som fick ligga kvar. När detta var gjort vinklade vi återigen vänster och begav oss tillbaka till utgångspunkten.

Först skickade vi ut mot den sist kastade apporten, dvs den där det bara låg en. När den var inne skickade jag till samma punkt igen. Där låg naturligtvis ingen dummie, så istället blåste jag ”stopp” och skickade honom åt höger där de första två apporterna slängts. När den var inne så avslutade vi med ett linjetag ut till den kvarvarande apporten och sedan spegelvändes hela övningen.

Den andra hemläxan bestod i att få Xanté att förstå tecknet ”ut” när han blivit stoppad ute i arbete. Här letade jag upp en riktpunkt och i dess område slängde jag ut fem memorys så att Xanté såg. Jag flyttade mig sedan nedåt på linjen, satte honom och fortsatte sedan fram själv -streckad lila linje- När jag kommit ut på, ett för oss, lämpligt avstånd påminde jag honom om stoppsignalen genom att blåsa i visselpipan, varpå jag kort därefter skickade honom utåt bakåt. När han sedan kommit in med dummien hade avståndet ut automatiskt ökat, så jag satte honom på den punkten och fortsatte sedan på samma sätt som vid första skicket och när fyra av fem dummiesar kommit in -och avståndet ut till våra memorys ökat ganska avsevärt- så avslutade jag med att skicka honom på ett linjetag ut till den kvarvarande apporten.

Övning 2 – ut

Under veckans gång har vi stött på mest patrull vad gäller övning nummer två. När han varit ute och hämtat ett antal apporter så har jag märkt att han blivit tveksam på huruvida det funnits något kvar där ute, vilket har resulterat i att jag fått stå ganska nära honom för att trycka på utåt. Kanske inte optimalt eftersom det snarare ser ut tvärtom på prov -föraren långt från hunden, hunden ganska nära apporten- och en anledning för mig att börja aktivera mina grå.

Sagt och gjort – följande pass i veckan har jag valt att på första skicket ut gå ganska långt bort från honom, alltså haft ett stort avstånd oss emellan på det första skicket, för att sedan, när avståndet ut till apporterna ökat, stå närmre och närmre honom. Succé!

I helgen som varit kom det stora ELDPROVET. en uppvisning för deltagarna på GRK Hallands goldenläger, men mer om det i ett senare inlägg. Jag kan bara säga som så, det lönar sig att göra sin läxa.är man bara kreativ och envis

DET ÄR AV MISSARNA VI LÄR OSS

Häromdagen fick vårt WT-lag till sin första träning. En oerhört lyxig sådan där Margret hade förberett och lagt upp övningar till oss. På det stora hela var det ALLDELES för svårt för Xanté, men jag ville ändå utmana och se var vi har våra brister. Jag vet att han är en ypperlig markör med fantastisk näsa, men här märktes det att vi behöver träna på att behålla markeringar i minnet trots att andra jobbar innan eller på annat ställe -minnesmarkeringar i sig är inget problem, men då har vi ju inga andra hundar som ”stör” och vi behöver även träna på diffusa kast och nedslag. Han MÅSTE lita på sig själv, något jag faktiskt överraskades över att han INTE gjorde just denna träningen.

Som uppvärmning turades vi om att kasta en dubbelmarkering och där hundarna sedan skulle hämta en var. Xanté var alldeles för uppjagad för att sätta på näsan ordentligt -något jag ju faktiskt vet med mig- men efter några varv så sänktes farten och dummien hittades.

Nästa övning var en dubbelmarkering för hund nummer ett och när den var inne skulle ett linjetag -över en bäck- hämtas in. Xanté såg inte markering nummer två -den vänstra från föraren sett- och när han nästan var framme så vek han av till höger och hämtade in den först kastade. När jag sedan skickade ut honom igen så trodde han självklart att den högra var kvar och istället fick jag försöka gå in och dirigera och här insåg jag att han inte var speciellt enkel att bryta i det egna arbetet. Stoppsignaler ignorerades eller om han lyssnade så satt han inte kvar och eftersom jag gått in och börjat styra så var det också min uppgift att lösa problemet. Det slutade med att vi nästan stod på dummien, men vi löste det. Tillsammans!

Vad gäller linjetaget så fixade han det galant! Vi ”löste” svårigheterna med det långa avståndet och bäcken genom att han fick se Pärla skickas dit -dock betvivlar jag på att han kommer lära sig något genom att härma andra, utan jag tror snarare att jag kommer få problem med att han tror att han ska springa dit där andra varit-

Övning tre bestod av en diffus enkelmarkering som kastades till hund nummer ett, men innan den fick hämtas skulle hund nummer två hämta in en dirigering c:a 40-50 meter ut. Även detta var en, för Xanté, dold dirigering. Här hade han däremot ingen dragningshjälp av någon annan hund, utan vi fick lösa det själva. Första skicket slarvade jag och han drog för långt åt höger, men jag kallade bara in och gjorde om. Tro det eller ej, men jag fick ut honom i RÄTT område. Problemet var att när jag satte på söksignalen så var han redan i ”sök-mode” och drog snabbt en jätterepa inne i skogen. Kallade in honom igen och skickade ut en tredje gång. När han var ute i rätt område så blåste jag först stopp och sedan närsök. Hepp så funkade det hur bra som helst.

När det var hans tur att vänta på markeringsarbete så märktes det att hans minne stördes av att en annan hund gjorde något annat. Han sprang ut i rätt område, men litade inte på att där fanns något och sprang hem igen. Ett beteende som jag INTE är van vid och något jag måste lägga lite extra fokus på, för när han väl fick en direktmarkering, om än svår, så löste han det SPOT-ON! ”Hur svårt kan det va?!”.

FRÅN NYBÖRJARKLASS TILL ELIT PÅ EN MÅNAD

Igår fick vi till lite träning i nya marker tack vare Matilda. Markeringar över t.ex. bäck, stengärdsgård och in i skog, för att sedan skicka på linje till samma punkt. När jag såg att till och med de mer erfarna hundarna hade svårt med markeringsarbetet så gick jag från nöjd till OTROLIGT nöjd!

Vi avslutade med två enkla på linje, där den första hamnade i björkslyet och den andra på linje bakom. Markering nummer två fick vi göra om då han gick bort sig helt -kanske för att nummer ett gick så bra och matte ”bara” skulle filma mummer två- men nästa i stort sett spikade han. Avslutet? Ja det skyller vi helt och hållet på matte!

Eftersom Bacardi inte kommer kunna starta på lag-WT i slutet på juni och vi inte fått tag på någon reserv så är det HÅRDTRÄNING som gäller för Xantés del -dirigeringarna hinner vi inte få till på så kort tid, men förhoppningsvis ska vi kunna träna på svåra markeringar- Från nybörjarklass till elit på en månad. ”Hur svårt kan det va?!”

I VÄNTAN PÅ DE VIFTANDE NÄSVINGARNA – nyckeln till en lyckad dirigering

De senaste passen jag haft med Xanté har varit riktiga GULDPASS. Han har varit fokuserad och lyhörd samt utnyttjat sina lärdomar från jakterna -dvs gå upp i vind för att lättare hitta markeringarna- På några dirigeringar har han stuckit åt ett annat håll, men det har helt och hållet berott på att JAG skickat för snabbt och inte väntat på ”de viftande näsvingarna”.

I veckan har det blivit både svåra enkelmarkeringar, med diffusa nedslag eller utan några direkta riktmärken att fästa blicken på och ”enklare” dubbelmarkeringar där vi stått ganska nära kastaren för att få en TYDLIG vinkel -det sistnämnda anser jag vara ganska viktigt när man ska lära hundarna att ta den först kastade först- Han har i stort sett spikat varenda en. Galet nöjd!

Igår blev det en ”fyrkant” där vi valde hyfsat långa avstånd och såg till att inte ha för tydliga riktmärken -det är annars lätt att man siktar på den ensamma busken/trädet mitt ute på ett öppet fält -den lila streckade linjen är hur man går ut fyrkanten, de lila siffrorna är i vilken ordning man slänger apporterna, de rosa hellinjerna är hur man skickar hunden och den streckade rosa linjen är hur man förflyttar sig till de nästföljande skicken-

Xanté var helt jäkla FANTASTISK. Efter att vi kastat ut ut den sista apporten och ställt upp oss för första skicket, så var han lite låst på ”memory” nummer tre. Hade jag hastat med att skicka honom så hade han stuckit dit, men istället hade jag is i magen och väntade på hans näsborrar. Ett bra val eftersom han SPIKADE både det skicket och skicken där efter.

Som avslutning fick han testa att hoppa över fårstängslet i hagen. Första uthoppet fick vi pusha honom lite eftersom han tänkte springa genom det med huvudet före, men sedan hoppade han över det med en sådan lätthet och sådan teknik, som om han inte gjort annat. Grymma lilla hund!

Avslutningsvis kommer även en liten film på mamma Tilas ”fyrkant”. Jag låter nämligen henne hänga med på lite enklare pass där terrängen eller utmaningarna inte är för fysiskt krävande och jag tror att hon uppskattar det. Duktig var hon i alla fall.

DET ÄR SÅDANA HÄR PASS SOM FÅR EN ATT UNDRA

Denna veckans träningspass har varit långt ifrån perfekt, MEN det imperfekta till trots så har det varit ROLIGA träningar. Igår körde vi först ett pass med dolda vattendirigeringar och avslutade med ett sök, upplagt som en ”drive” där jag kastade ut sexton tennisbollar i en skogsslänt.

Dirigeringarna gick faktiskt över förväntan och det ENDA jag opponerar mig emot är att hon FORTFARANDE tvekar vid igången i vattnet. Man skulle tycka att hon vid det här laget borde fattat att det INTE kommer ligga något i strandkanten, utan att tanke är att hon ska vidare ut. Vet inte riktigt hur jag ska komma åt det så igår gjorde jag helt enkelt om enligt devisen ”du får inte hämta, om du inte gör som jag säger”. Om det funkar får framtiden utvisa.

Dirigering nummer ett – svårighet att inte dras mot land. 

Om man bortser från att jag fick skicka om på grund av att hon inte gick direkt i vattnet, så tycker jag det gick bra. Hon lyssnade på mina signaler och hon valde vattenvägen tillbaka, trots att det vore enklare att välja land.

Dirigering nummer två – svårighet att inte fastna på första ön. 

Här hade Pärla hämtat en dirigering på ö nummer ett, så vad gäller igången var jag inte speciellt orolig. Lite krångel til en början, men hon lyssnade även här och väl ute på ö nummer två tog hon ett eget initiativ efter att ha sökt av den och hoppade vidare till nästa. Här ska tilläggas att JAG inte hade en aning om att det fanns vatten mellan ö två och tre, så jag är VÄLDIGT glad över det initiativet.

”Driven” – svårighet att komma ihåg uppgiften. 

Den primära tanken med söket var att få upp värmen efter vattenarbetet. Jag kastade ut sexton tennisbollar i en slänt bevuxen med smågranar. Tjejerna såg inte alla kasten och här trodde jag att Bacardi skulle tappa sugen efter ett antal inplockade bollar -vi skickade dem varannan boll och medan den andra var på väg in- men inte då. Hon jobbade på bra ända till sista bollen, vilket verkligen VAR sista bollen. Så sjukt nöjd! Det är sådana här pass som får en att undra ”hur svårt kan det va?!”.

#SLITA-SITT-HÅR-I-SMÅ-ROSA-TESTAR

Alltid lika nöjd när jag lyckas klämma in lite träningspass mellan promenaderna. Idag fick hundarna en tripp till Toftasjön istället för sin sedvanliga långpromenad. På schemat stor linjetag -memory eller dold- en enkelmarkering över vatten och avslutningsvis ett sök för att bli varma och torka till.

Xanté fick börja och hans linjetag var en utlagd memory. För att öka svårigheten lite så kastades den över en bäck och skulle hämtas in före han fick hämta markeringen på vatten. Linjetaget i sig var inga större problem, men eftersom jag tvingats skapa en ”nej-apport” -han ville av naturliga skäl hämta markeringen först, eftersom det var mest dragning till den- så verkade det som han suddat den lite väl mycket ur minnet. Ingen större ko på isen och bara något att tänka på i framtida träning, dvs få honom att inse att inse att även ”nej-apporter” ska in, så kom ihåg dem.

I söket hade Dea lagt ut femton tennisbollar och med tanke på att han fick kämpa hårt igår, så tyckte jag att fem bollar in var ganska lagom. Fem tennisbollar in blev sex då han hittade en på vägen in och hade fundering på att byta. Som belöning för att han lyssnade och kom in, så fick han springa ut och hämta den han hittat.

Bacardi fick istället en dold dirigering och det som JAG hade tänkt som svårighet -dvs att få henne att vinkla av från Xantés raka spår och upp i skogen- var inte alls bekymret. Nej, det började med att hon först inte tänkte springa rakt. Efter jag fått henne att fatta det, ja då skulle hon inte springa åt sidan. När rakt fram och åt sidan funkade, ja då lyssnade man inte på sök- eller inkallningssignal. Gah! #slita-sitt-rosa-hår-i-små-testar. TILLSLUT lyckades jag övertala henne att MITT sätt var det enda som skulle fungera om man ville hämta. Nästa pass kommer i stort sett bara handla om ”reparationer”. Tänka själv får man göra i sök och i viss mån på markeringar. På dirigeringar där tänker matte. Punkt! ”Hur svårt kan det va?!”

GALNINGAR FINNS DET GOTT OM

Att träna vatten i slutet på mars kanske inte är helt optimalt och de som såg mig och Dea längs 25:an häromdagen lär ha tänkt ”galningar finns det gott om”. Med både WT och B-prov runt hörnet så har jag inte så mycket val -den sämsta tiden att bli blöt när det är minusgrader, i alla fall om du frågar mina hundar och då inte för att det skulle vara för kallt i vattnet utan snarare för att vattnet är fruset- utan det är bara att kavla upp ärmarna och köra.

Xanté och Tindra fick börja. Vi slängde ut fyra memorys, vitt skilda från varandra för att inte skapa diffusa minnesbilder och det funkade ÖVER förväntan. Xanté spikade första -det enda jag kan klaga på är att han släppte dummien framför mina fötter. INTE okej!- medan den andra var lite svårare. Däremot fixade han avlämningen på den sistnämnda, vilket bara gör det tydligare för mig att jag ALDRIG får slappna av. Man måste jobba hela vägen in i kaklet.

Bacardi fick en tuffare memory samt en dold dirigering. Den dolda var inga större bekymmer -lite krångel precis när hon kommit ner i vattnet, men sedan höll hon linjen fint och jobbade på utan tveksamheter- problemet kom på skicket till memoryn. Där skulle hon skickas över en gungflyö till en annan. Bacardi hade dock bestämt sig för att den låg på den förstnämnda och VÄGRADE lyssna på mina ”ut”. Det blev ett evinnerligt strandraggande och eftersom det var lite för kallt för att jag skulle hoppa i vattnet, så kallade jag helt enkelt hem henne igen -något jag så här i efterhand skulle gjort LÅNGT tidigare-

På skick nummer två var hon mycket mer lyhörd, men då klantade jag mig. Eftersom jag hade kastat dummiesarna på andra sidan så hade jag ingen klar blid om var de landat, vilket i sin tur ledde till att jag fokuserade på helt fel område. Som tur var lyssnade jag på Deas instruktioner och i sin tur lyssnade Bacci på min och dummien hittades. Dock inte på smidigaste sättet och det märks att man inte kan vila sig i form i jakten.

I torsdags lade vi ut ett sök uppe i hagen på baksidan. Åtta vilt i ett område på 50×100 meter där jag och Xanté var först ut. Jag hade ingen aning om var vilten låg och var därför tvungen att lita fullt ut på min hund. Vilket j*vla sök han gjorde sedan! Näsa på från start, ett jämt bra tempo, fina avlämningar och letade ständigt i nya marker. WOW! Snälla låt honom komma med på  provet om två veckor och snälla låt honom genomföra hela provet i samma anda som han hade i söket. Då har vi vår etta som i en liten ask.

På eftermiddagen gick vi istället ner på åkern framför huset för att köra lite linjer. Vi TYCKTE att vi valt ut tydliga punkter för hundarna att komma ihåg, men det visade sig inte alls stämma. Xanté som är envisare än synden hade bestämt sig för ett ensamt träd mitt på åkern, snarare än buskarna i hörnet som vi valt och det slutade med att jag i stort sett stod anden när jag skickade honom. Med osäkerhet kommer tugg/omtag och eftersom jag numer har nolltolerans på det med så innehöll dagens sista pass mer konflikter än lyckanden. Inte bra och fram till provet så blir det BARA träningspass som fylls av positivitet. ”Hur svårt kan det va?!”.

NYA TRÄNINGSMÖJLIGHETER MED EN FANTASTISK UTSIKT

Idag fick jag och Andrea möjligheten att träna på fantastiskt fina marker uppe på Hallandsåsen. Tack snälla Veronica för erbjudandet och tack Kalle för att du tog dig tid att visa oss. Att hitta nya träningsmarker som erbjuder en massa variation är inte alltid det lättaste och jag hoppas att vi får möjligheten att besöka era marker igen.

Sämre utsikt kan man ha när man tränar.

Bacardi och Pärla fick börja. Efter att ha tagit oss upp för åsen och snabbt kollat av terrängen bestämde vi oss för att lägga ut två olika memorys, men innan hundarna fick ta dem skulle en dubbelmarkering hämtas in -först kastade först- Att beräkna djupet i kasten -brant uppförsbacke- var inte helt lätt och även om jag handlade lite fel och dirigerade lite kort, så gjorde det inte så mycket för Bacardi lyssnade och lydde ALLT. Fy fasen vad nöjd jag är.

Sista övningen är den ni ser på filmens första del -kasten i nedförsbacke är inte med- En dubbel där den först kastade skulle in först. På första dubbeln, dvs den nedför, så tyckte jag att jag var tillräckligt tydlig, medan Bacardi själv ville hämta in den sist kastade och även den med tydligast referenspunkt. Ändrade mitt ”yah” till ”ut” och då var det inga som helst bekymmer. Sista markeringarna kastades i uppförsbacke och den här gången körde jag ”ut” direkt. Nemas problemas!

Xanté fick testa av en helt annan terräng och för hans och Tindras del blev det dirigering till fyra memorypunkter. Efter att gjort det för svårt häromdagen var vi VÄLDIGT noga med att han inte skulle kunna förväxla några punkter. Skickar honom mot den första -en stenhög- och SER att han fokuserar rätt. Problemet är dock att han är så van att springa fel att han självmant stannade upp efter tre meter -tog in och skickade om och då var det inga problem, men kontentan är att jag måste backa bandet och se till att han får upp säkerheten-

Gah! Nästa skick var över en liten bäck. Förvånande nog fastnade han till en början på hitsidan, men fattade ganska snabbt att han skulle över och efter att dirigeringarna kommit in gick vi vidare till markeringar. Vi hittade ett bra ställe där vi fick till en hel del terrängskiften -gräs, sump, bäck, gräs och högre gräs- Xanté markerade KLOCKRENT och levererade dummien fint i hand. Nöjdare än nöjdast.

Slutligen lade vi ut en memory på c:a 60 meter, men innan den skulle hämtas så kastade jag en störningsmarkering. När dummien landat vände vi oss tillbaka mot memoryn. Detta var uppenbarligen en störning på rätt nivå, för han spikade både memoryn OCH störningsmarkeringen. ”Hur svårt kan det va?!”.

KAXIGHETSNÅLEN HAR GJORT NYTTA – eller den nya olydiga lilla havana

Igår gick vi ner på åkern nedanför huset för att träna lite memorys och linjer. Bacardi och Pärla fick markeringar med ”ägget” -flyger långt som satan och syns knappt när den far iväg- samt två olika punkter för dirigering, medan resterande gäng fick markering med canvasapporten och samma dirigeringspunkt fast från två olika håll.

Både Bacardis första och andra linje var riktigt grymma och ÅTERIGEN är jag galet nöjd med hennes säkerhet att bara ösa på och lita på sin linje och när vi sedan gick vidare till memoryn, så blev även den en ren dirigering -Bacci inte såg apporten flyga iväg och jag bara såg nedslagsplatsen-  Är mer än nöjd med mig själv att jag prickade djup och bredd på en gång, men när sedan Bacci inte hittade apporten så tvivlade jag på djupet och skickade henne längre ut. BIG mistake! -som ni kan se på filmen så väljer Bacci att inte lita på vittringen och leta vidare på annat håll och här måste JAG bli bättre på att lita på att jag faktiskt vet-

Xanté fixade linjerna bra, men valde att inte lyda på stoppen. Jag VET att han kan stopp, men i skarpt läge är det viktigare att hitta apporten, än att lyda mig. Tequila var riktigt GRYM och det enda smolket i bägaren var att hon på memoryn valde att lita mer på sitt minne än mitt. Det resulterade i lite olydnad, men efter att ha sagt till henne så vände det på en femöring och istället TVÄRNITADE hon i stoppen och följde varje direktiv från min sida.

Havana hade inga som helst problem med skotten -när hon stod på altanen och väntade så talade hon högt och ljudligt om hur missnöjd hon var med att de andra fick jobba och inte hon- däremot så har ”kaxighetsnålen” i vår akupunktur gjort att hon blir mer och mer olydig, men när det gäller henne så tar jag hellre det vilken dag som helst, jämfört med en rädd och ängslig hund. Nöjd, nöjdare, nöjdast!

Sist ut var Limon och TANKEN var en enkelmarkering över diket, men troligen hade hon hunnit bli trött i mössan av att höra skotten från apportkastaren och att se hur de andra fick jobba och inte hon -något att ta med i framtiden- så istället fick vi kasta om både två och tre gånger innan hon fattade vad hon skulle göra. På plussidan så vände hon faktiskt in till mig så fort hon väl hittat dummien och nöjde sig inte förrän hon fick trycka upp den i ansiktet på mig. Me like!