ALLTID ÄR DET NÅGOT

Precis som alla andra behöver även jag ett par kritiska ögon när det kommer till min träning. Även jag blir tveksam och tänker inte alltid på vad jag gör eller så gör jag saker som kanske är helt onödiga, bara för att säkra upp istället för att befästa. Dea är min ”to go to person”, som kan ställa de där frågorna som jag behöver för att faktiskt skärpa till mig.

När det kommer till mitt och Jägers fotgående, så har vi verkligen inte tränat speciellt mycket, vilket i sin tur gör att jag blir osäker och tänker alldeles för mycket. Att jag dessutom inte tränat lydnad på över ett år, hjälper knappast till, så när Dea föreslog att jag dels skulle kolla på gamla YouTube-klipp på Bacardi, dels börja att gå med Xanté för att få till den rätta känslan, så blev det helt plötsligt mycket enklare. Plötsligt hade jag fått tillbaka både min säkerhet i kroppshållningen, samt rätt pondus i steget och skillnaden visade sig direkt. Det är fortfarande lite pill med belöningsplacering kontra förväntan, men oj vad bra det blev.

Tyvärr så är Jäger såpass grön, så tränar jag ett par pass på fotgåendet, så har vi plötsligt problem med stadgan i de moment där jag lämnar honom. Han smyger sakta efter mig istället för att sitta kvar, alternativt sitter kvar när han ska komma. Ja, alltid är det något att träna på och allra helst med endast ett par dagar till tävling. Nu får vi försöka få till en förståelse för både ”här” (dvs fot) och ”stanna” på ett par ynka pass – ”hur svårt kan det va?!”.

HAR JAG SAGT ATT JAG GILLAR DEN HÄR KILLEN ?!

Idag har det blivit två lydnadspass för den lille – först ett ”vi plojar runt på klubben” och sedan ett lite mer uppstyrt här hemma. Det förstnämnda eftersom han inte tränat med speciellt mycket störning tidigare, vilket gjorde att vi fokuserade mer på att ha kul med mig, än att göra några faktiska ”moment” och det sistnämnda för att checka av var vi ligger sedan måndagens träning. Hans attityd när det kommer till arbete är helt magisk och det begynnande könsmognad till trots. Självklart kommer vi stöta på väggupp längs vår resa, men jag känner verkligen att den här killen och jag kan bli ett grymt team tillsammans.

På klubben utnyttjade vi det faktum att det var andra tränande ekipage där. Vi testade bland annat på att träna lite ”runda” runt en av de stora lyktstolparna, fotgående samt ligga kvar där man blev lagd. När det kommer till runda så kanske, kanske att han börjar ana vad jag vill. Allra helst när jag plockade bort kampleksaken och istället tog fram klicker/godis. Fotgåendet gick faktiskt över förväntan, medan ligga kvar där man blivit lagd, var absolut svårast idag. Bara att träna vidare helt enkelt.

Här hemma blev det bland annat lite ställande, läggande och sättande under gång. Jag har aldrig testat på någon av de tidigare hundarna att blanda mellan skiftena redan under inlärning, men Jäger visar att det faktiskt skulle kunna funka – och det ganska bra dessutom. Visst han behöver lite hjälper, men till vårt försvar så började vi ju faktiskt bara träna det så sent som i måndags. Har jag sagt att jag gillar den här killen?!

EN MARKANT SKILLNAD I FOTGÅENDET PÅ BARA FEM PASS

Tilas lydnadsträning går verkligen framåt och än en gång imponeras jag av hur mycket som sitter kvar och hur snabbt hon lär sig. Kon- och rutskick är super och hon sätter rätt skiften i zätat så gott som varje gång, men det som utvecklats mest är faktiskt hennes position i fotgåendet (och det bara på fem pass). Från att ha gått nästan en hundlängd framför mig, så har hon nu fallit bak och är numer i det närmsta där jag vill ha henne – en markant skillnad som framförallt märktes på helgens rallytävlingar. Istället för att ha en hund som jag måste ”tränga” i vänstersvängarna, så hade jag en hund som smidigt följde med mig .

Hur har jag då tränat? Första passet tänkte jag belöningsförväntan och belönade ganska mycket, men efter att ha instruerat Lasse att uthållighetsträna Havana, så gick jag istället över till längre pass (precis så som jag lär in jaktfot och en tanke jag kommer ha med mig till nästa hund) och verbalt beröm när hon gick rätt. Jag hade troligen fått henne dit jag velat genom att skapa en förväntan vid min byxficka, men jag kan garantera att detta sättet gjorde att vi tog snabbtåget till vår slutdestination, istället för godståget.

När jag hade tillgång till filmare/TL, så passade jag även på att köra igenom några andra moment såsom zäta, inkallning, dirigeringsapportering (”utanför” filmen kollade jag även av ruta och hopp apport):

  • ZÄTAT var grymt och då framförallt läggandet. Det vi behöver fila på är naturligtvis fotgåendet, men i övrigt wow liksom!
  • INKALLNINGEN har en riktigt bra helhet. Bra tempo, fina skiften och en bra ingång. Däremot måste jag belöna upp handtecknet litegrann.
  • DIRIGERINGSAPPORTERINGEN har också en fin helhet. När någon annan lägger ut så glömmer hon konan, men på plussidan så har hon full koll på vilken apport hon ska ta. Detalj som behöver putsas på – ordförståelse till konan.
  • HOPP APPORT finns inget att klaga på och i och med hennes rygg inget jag kommer nöta. Vi får poäng och de är ganska bra. Det får räcka.
  • RUTAN känns riktigt stabil här hemma, så det blir att testa av den på en större yta, för att utvärdera huruvida hon har koll på läget.

En dryg vecka kvar till tävlingen i Varberg – ”hur svårt kan det va?!”.

FINJUSTERINGEN FORTSÄTTER

Är det något jag är medveten om, så är det hur viktigt det är att bibehålla samma kroppsspråk både vid träning, som tävling. Trots detta får jag inte till det med Xanté. Hemma går han som en gud – på tävling not so much! De senaste träningspassen har jag verkligen försökt memorera hur jag går – vilken hastighet och steglängd jag använder mig av, samt hur jag håller överkropp och axlar. Jag tror mig vara något på spåren, så nu gäller det att fortsätta finjusteringen.

Idag fick vi lite kommenderingshjälp av Lasse. Troligen stressar jag på när det är skarpt läge och i kombination med att jag kortar steget, så tror Xanté att vi är på ”promenad”, så på dagens pass gällde tydliga, bestämda steg. Jag har dessutom en tanke på hur jag ska förhålla mig till språngmarschen och allt som allt så tycker jag faktiskt att det funkade riktigt bra. Nu ska jag bara komma ihåg det på måndag. ”Hur svårt kan det va?!”.

IBLAND BEHÖVER MAN EN DÅLIG TÄVLING

Jo, du läste rätt. En dålig tävling kan självklart stjälpa, men den kan även ge en den där uppryckningen som behövs för att ta ta i sina problem. Lördagens lydnadstävling var den perfekta sparken i baken vad gäller mitt och Limons fria följ. Ett moment som funkar super på träning, men som är helt bortblåst på tävling. Känns det igen?

Nu finns det inga undanflykter längre, utan det är helt enkelt dags för den här latmasken att träna upp sitt muskelminne. Ingen lydnadstävling inplanerad i nuläget, så det finn gott om tid att börja om. Det första jag gjorde var att plocka fram mitt kortkoppel – ett grymt hjälpmedel om man vill sträcka på sig, men ändå kunna känna var ens hund är. Efter det letade jag upp en bra låt, både tempo- och låtmässigt och det slutgiltiga valet föll på Aretha Franklins ”Think”. Perfekt!

Redan första träningspasset så jag satte den på repeat och sedan gick vi. Genast slog det mig vilken den största skillnaden var på tränings- och tävlingsfotgående. Under stress stolpar jag på som om jag hade betalt för det, medan när vi tränar så är jag lugn och tydlig. En nöt som jag troligen inte hade kunnat käcka om jag inte filmat mig själv både under träning och tävling.

Idag var tredje träningspasset och jag märker redan en enorm skillnad. Redan på första passet började jag lägga på kommandot ”fot”. och även om hon inte kan kommandot än, så har hon samtidigt ett hum om vad som förväntas av henne och jag behöver starta på ny kula med hela momentet. Jag är så galet nöjd med hela passet och lite extra glad att hon faktiskt satt kvar efter nästsista halten (något som hänt ett antal gånger på både träning och tävling tidigare). Eftersom hon satt fast i kopplet, så behövde inte jag tveka eller börja om som jag annars hade gjort, utan hon fick helt enkelt inse att om matte säger ”fot”, så betyder inte det sitt kvar. Vi är på gång! ”Hur svårt kan det va?!”.