DEBUT NO. 2

Tillsammans med tre av Jägers fyra syskon, samt Trolla från ”Ölkullen”, så var vi ett helt gäng Blågula som debuterade i nybörjarklass. Det blev en lång dag i Svalöv för de unga hundarna, men det var det verkligen värt – tio starter sammanlagt, varav kenneln fick med sig åtta godkända resultat hem! Inte nog med det, utav de åtta resultaten så var fyra pallplatser och två topp tio. Helt galet!

Jäger gjorde två riktigt bra tävlingar och lägger man dessutom till att han även tävlat dagen innan, så var han verkligen en fantastisk liten hund. Jag däremot kunde absolut fört honom lite bättre, men med massa nerver (jo, jag blir faktiskt nervös), så innebar bana A en ganska stirrig förare, som sprang omkring med hjärtat i halsgropen. Det fina var att Jäger inte brydde sig det minsta om att jag var nervös, utan försökte sitt allra bästa att tyda vad det var jag vill få fram.

Bana B passade mig lite bättre (bana A vara ganska tight transport mellan skyltarna och det gav mig ingen tid att samla ihop mig samt hund) – en flytig bana med mycket följsamhet. Tyvärr var vår ”akillesskylt” tysksvängen med, för i och med att vi börjat träna runda, så har Jäger fått för sig att han ska runda skyltar. Speciellt om matte viftar planlöst med händerna.

Fram tills dess var vi helt felfria, men med -5 poäng bort, så valde jag att dra på oss ytterligare avdrag när han nosade på ”ligg gå runt”. Var tvungen att säga till två gånger, varpå Jäger satte sig upp (felö). Eftersom jag anser att lagd hund ligger, så lade jag om honom igen och sedan fortsatte vi banan där jag både berömde honom för rätt beteende, samt sade ”nej” när han var på väg att nosa.

Nu är det vila som gäller idag, sedan ska vi ta tag i de detaljer som fallerade på lydnadstävlingen i lördags. Två veckor till nästa lydnadsbatalj – ”hur svårt kan det va?!”.

 

DET HAN SAKNAR I FÖRSTÅELSE, UPPVÄGER HAN I VILJA

Jäger och jag tränar vidare, fast ärligt talat inte så mycket som vi kanske borde, så igår passade jag på att testa var vi ligger i rallylydnaden. En mästarbana var uppsatt i Halmstad Hundarena och istället för att köra nybörjarskyltar, så provade vi att köra igenom hela banan.

HHA avanc-mästare.jpg

Första vändan gick väl sådär – en liten kille som legat och kollat på när Xanté körde banan, var väl inte bästa uppladdningen till ett lyckande och dessutom första gången han överhuvudtaget gick en rallybana, men tillslut tog vi oss igenom. Varv nummer två var jag bättre på att värma upp och när det var dags för varv nummer tre gick det faktiskt riktigt bra.

Är så galet nöjd med den här lilla killen och hans arbetsglädje, för det han saknar i förståelse (han kan egentligen ingenting, även om det må se ut så på film), uppväger han i vilja att vara mig till lags. Det här kommer nog bli bra i slutändan. ”Hur svårt kan det va?!”.

NÄR ALLT SITTER

I helgen var det rallytävlingar i både Malmö och Höganäs (Malmö hade dessutom lyckats med det smått omöjliga att rodda ihop domare och startlistor, så att alla som anmält till deras tre tävlingar kom med) och som alltid när man tävlar, så hoppas man att det ska vara värt all tid/väntan, men väldigt sällan lyckas man så bar som vi faktiskt gjorde i helgen.

Första banan var en tekniskt ganska enkel bana, men det behöver för den sakens skull inte innebära att det är detsamma som höga poäng. För egen del så har jag nämligen en tendens att slappna av och därmed även inte bli den toppförare, som mer utmanande banor tvingar mig till. Den här gången lyckades jag trots detta ändå hålla ihop och föra mina hundar på ett föredömligt sätt, vilket även visade sig i resultatlistan – 100 poäng till Limon och 99 poäng till Xanté.

20170913_085704.jpg

Näst på tur var bana B, lite knixigare och lite mer tekniskt utmanande – här hade jag och hundarna definitivt en del akilleshälar, så trots att jag nu var genomblöt och frös, så lyckades vi återigen bibehålla fokuset. Xanté belönades med en fullpottare och Limon fick 97 poäng (slarv från mig som förare, då det var poängavdrag på snett backande vid sidan och ett snett sättande, något hon inte gör om jag bara för henne rätt).

20170913_085718.jpg

Eftersom Havana löper, så fick jag starta henne sist i alla klasser. På de två första innebar det att jag skulle köra dessa mer eller mindre på raken och när det väl var dags insåg jag att det var längesedan jag behövt hålla reda på två banor samtidigt. Faktum var att jag hade glömt båda två och helt, så jag fick bara förlita mig på att jag skulle komma ihåg när jag väl kom in på banan, vilket jag som tur var gjorde. Havana bjöd både på härlig attityd och fint samarbete och fick 99 respektive 99 poäng på de två första banorna.

Med regnet som envist fortsatte strila ner och en lång väntan till sista start, så var det inte annat än att jag funderade på att glädja mig åt de grymma resultat jag fått och åka hem, istället för att stanna kvar och köra sista banan – en bana som dessutom var dagens klurigaste. Skulle det vara värt att frysa ytterligare några timmar till? Jag vet ju av erfarenhet att hålla ihop både hundar och mig så länge brukar aldrig funka, så risken för ett ”bottennapp” var större än succé. Som tur var stannade vi och återigen lyckades vi med det mer eller mindre omöjliga – Xanté 100 poäng, Limon 100 poäng och Havana 98 poäng. WOW!

När det så var dags för söndagens tävling i Höganäs, så funderade jag både en och två gånger på att stanna hemma. Dagen innan hade vi åkt hemifrån 06.30 och inte kommit hem förrän 21.15, så varken jag eller hundarna var på topp. Jag valde dock att masa mig ut i bilen och återigen styra kosan söderut. Banan i Höganäs var egentligen inte svårare än första banan i Malmö, men med en mer eller mindre oengagerad förare och trötta hundar, så var det inte lika enkelt i verkligheten, som på papper och jag slarvade bort onödiga poäng.

Limoncello var inte alls med mig och även om jag troligen hade kunnat dra henne med mig, för att höja vårt lägsta kvalresultat, så kändes det som att det var en bättre idé att diska henne för att försöka hitta rätt attityd istället. När det kom till Xanté och Havana, så tappade jag dem på ungefär samma ställe (bakombyte), vilket tyder på att jag brustit i min handling, eftersom det är ett ”säkert kort” i vanliga fall. Lite småmissar på banan till trots, så fick Xanté 98 poäng och Havana 97 poäng.

För Xantés del, så innebär det i nuläget att han känns ganska säker till SM 2018 (696 av 700 möjliga poäng), medan Havana för tillfället kan njuta av att hon för närvarande ligger på kvalplats 46, men med nästan nio månader kvar att kvala så gäller det att försöka toppa både hennes och Limons resultat, men just nu så njuter jag bara över en helt fantastisk helg tillsammans med min fyrfota vänner. Wiiieee!!!

INTE VIFTA, INTE VIFTA, IIIIINTE VIFTA

Lördagens rallytävling var speciell på många sätt. Först och främst för att jag hållit en jaktkurs hela dagen (och skulle hålla dagen därpå), med kanske framförallt för alla ollonborrar som infann sig så fort lamporna tändes på plan. Vidriga, enorma skalbaggar, som dundrade fram som värsta attackhelikoptrar. Störningsträning de luxe minst sagt!

Limoncello var först ut och som tur var så slapp vi skalbaggarna då. Hon hade en riktigt härlig attityd och verkade njuta av varje sekund inne på banan. Tyvärr  var jag lite ringrostig i min handling, vilket kostade oss en onödig tia i felövning (hon backade framför istället för att stå framför), men vi lyckades ändå med bedriften att ta första CERTET efter mammaledigheten och dessutom räckte hennes 90 poäng till en 7:e plats.

När det sedan var dags för Xanté så svärmade ollonborrarna som allra värst (ni ser på filmen hur folk i bakgrunden viftar och sprattlar för glatta livet) och jag tyckte de var precis lika äckliga som alla andra, men jag bestämde mig också att så att så fort kopplet åkte av, så fick jag helt enkelt bita ihop. På en skylt blev det för mycket (sitt, byte bakom, sitt) när en ollonborre landade i nacken och började krypa, men i övrigt är jag sjukt stolt över hur bra både jag och min hund höll ihop – 100 poäng, klassvinst och en grym start på vårt samlande av kvalpoäng till 2018.

Havana var sist ut och hon var taggad till tusen (tyvärr filmade bara Lasse när jag satte på henne kopplet efter avslutad tävling) och även om hon tyckte jag betedde mig underligt när jag duckade och kastade mig mot marken medan vi väntade, så dök inget av hennes gamla osäkerhet upp. Som tur var hade det värsta svärmadet lagt sig och jag kunde återigen koncentrera mig på att föra hund, istället för att gå runt och tänka ”inte vifta, inte vifta, iiiiiinte vifta”. Två sned och hon sluta på en 4:e plats med sina 98 poäng. Så nöjd med både mig själv och mina hundar den här helgen!

XANTÉ – FINALENS VINNARE SM 2017

”Focus on the good” – så står det på årets SM-armband. Att säga att man ska fokusera på det som gått bra är oftast enklare att göra än att faktiskt lyckas med det när det väl kommer till kritan. Personligen tycker jag nog att jag klarat det ganska bra den här helgen, även om allt nu inte lyckades riktigt så bra som jag hade tänkt, för redan på lottningen blev det stressig, för med bröllop senare på kvällen i Göteborg, så innebar startnummer 44 att jag omöjligt skulle hinna till vigseln. Bara att ladda om och fokusera! För Xantés del gällde det att han skulle vila så mycket som möjligt (tack Dea & Johan för att han fick vara i er stuga), medan det för egen del gällde att inte tappa stinget av den långa väntan i kombinationen med regnet och kylan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lagom till det var vår tur, så tittade solen fram. Jag och Xanté hade tränat lite på de knixiga delarna i banan (varav konskicket var en av dessa delar) och det gick riktigt bra. Rundade konen precis som på träning och ignorerade störningskoner och ”stövlar”, så när vi väl äntrade plan så kände jag mig ganska säker. Dock hade jag påmint mig själv innan vi gick in, att jag inte skulle ta för givet att han kan de saker han kan, utan istället vara extra tydlig och absolut inte chansa. Det gick väl så där.

Sändandet till konen började precis som vi tränat och både jag och Dea som fotade, såg att han tänkt runda, men sedan kom han på andra tankar och valde att fortsätta rakt fram. Som tur var reagerade jag snabbt, men inte snabbt nog för att rädda värdefulla poäng. Den missen i kombination med att jag inte påminde honom att stanna i ställande under gång, kostade oss guldet – något jag kunde räkna ut ganska snabbt, men trots att jag visste att vi inte längre hade chans på pallen, så grämde det mig inte så mycket som jag trodde det skulle göra. Hunden gick bra – föraren klantade sig. Inte mycket att göra åt saken och eftersom vi ändå lyckades ta oss till final, missarna till trots, så kände jag att bara sudda ut och börja om.

Efter avslutad kvaltävling var det bara att lämpa över Xanté på Dea & Johan, slänga mig in i bilen och sätta full fart mot Göteborg och bröllopsfesten. Jag landade vid hotellet samtidigt som de andra gästerna började anlända och det blev en riktigt fin kväll med god mat och många skratt. Tack Linda & Daniel och ett stort lycka till i framtiden

Banskiss hämtade ut och ny nummerlapp fästes på västen. Efter att ha försökt tolka banan på pappret framför mig ett bra tag, så insåg jag att det nog var bättre att träna Xanté efter banvandringen. Speciellt med en åtta som skulle passeras inte bara en eller två, utan hela tre gånger. Här fanns inga utrymmen för missar, så det var bara att lita på att mina banvandringskunskaper skulle vara i sitt esse.

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

Med startnummer 6 så slapp vi i alla fall vänta speciellt länge och med pallplats utom räckhåll, så var målet att höja sig ett par snäpp, men utan att tumma på glädjen. Därför valde jag att låta honom snurra ett par gånger under uppvärmning, med risken att han skulle spinna igång totalt. När musiken sedan tystnade och vi klev över banbanden, så blev jag grymt nervös. Hjärtat slog frenetiskt och jag kände att Xanté inte var lika fokuserad som dagens innan, men istället för att balla ur så skärpte jag till mig.

Jag valde att släppa igenom ett visst ofokus, för att istället lägga vikt på att hämta upp honom innan det var dags för de mer krävande momenten, såsom backa och sidbyten. Vi lyckades bra – väldigt bra och när jag vinklade av efter målskylten, så stockade sig gråten i halsen. Vi hade klarat det! Jag och min fantastiske följeslagare hade satt en mer eller mindre felfri bana och vi hade gjort det i en SM-final.

Inga poäng delgavs, så jag hade ingen aning om hur det hade gått, men däremot var det flera som kom fram till mig och sa att vår bana varit dagens snyggaste. När det väl blev dags för prisutdelningen och mitt namn ropades upp, så blev jag minst sagt chockad. Vi hade tack vare dagens bedrift lyckats höja oss från en delad 13:e placering till en 6:e plats. Hur galet som helst! Och när jag dessutom fick reda på att vi hade dagens bästa poäng och därmed ”vunnit” SM-finalen, så kom tårarna. Min grymma hund och jag presterade när det verkligen gällde och även om vi nu inte vann ett guld, så ligger det där och lurar. Nu ska jag bara lära mig att vara lika fokuserad dag ett, som dag två. ”Hur svårt kan det va?!”.

YTTERLIGARE ETT KLIV UPP PÅ TRYGGHETSSTEGEN

I lördags åkte jag och Havana till Olofström för att köra en dubbeltävling i mästarklass. Målet var att jobba vidare på tryggheten i nya miljöer och skulle det dessutom bli bra poäng, så var det bara grädde på moset.

När vi kom fram så slog hettan emot oss, så vi hittade en plats i skuggan där jag kunde sätta upp vår bur. Precis när det var klart, så smällde det i närheten. Havanas första reaktion var att gå tillbaka till bilen, men när jag visade in henne i buren istället, så släppte hon den tanken direkt och efter det fanns det inte en enda tanke att ta sig till bilen på hela dagen.

Första banan var en ganska okomplicerad historia, som för den saken skull inte var utan sina svårigheter. Uppvärmningen var minimal i värmen, men den lilla vi hade visade på härlig attityd från Havanas sida – en attityd som höll sig hela banan igenom. Lite fladdrig vid min sida, men i övrigt mer eller mindre klanderfritt.

När förmiddagens tävling var klar, så blev det lite väntan innan det var dags för bana nummer två. Någonstans där på vägen så tappade jag den lilla prestationsångesten jag normalt har och bestämde mig för att experimentera lite. Istället för att peppa och prata med henne, som jag gjort på första tävlingen, så valde jag istället att köra henne så tyst som möjligt. Vilken skillnad! Om attityden var fin på första banan, så var det inget emot denna (tyvärr ingen film). Hon var grymt fokuserad och de få missarna vi hade, var i halterna där jag var lite otydlig, varpå hon var lite sen med att sätta sig. I övrigt prickfritt!

18527314_1681933098502033_2002029310457503298_o

När det sedan var dags för prisutdelning visade det sig att vi nått vårt mål med råge. Grym känsla både på och av plan och dessutom två klassvinster på 98 respektive 99 poäng. En grym start på kvalåret 2018 och ytterligare ett kliv uppåt på trygghetsstegen för oss som team. ”Hur svårt kan det va?!”.

FLER SKULLE INSE MERVÄRDET AV EN BRA DISK

Sjätte rallytävlingen i år för Havana och utomhuspremiär. Vårt primära mål var som alltid att skapa en bra teamkänsla på banan, men självklart fanns även förhoppningar om ett tredje CERT och championat.

Första banan var för Leif och under uppvärmingen utanför, så kändes hon helt perfekt, men efter några skyltar kände jag hur hennes fokus flyttades från mig, till allt annat runtomkring och det kändes som om jag tappade henne. Trots det så kämpade vi vidare, men efter några större missar, såsom missat sättande under gång och islag på hindret, så valde jag att peppa upp henne när hon hoppade upp på mig för att söka stöd (se filmen).

Visst, saker kan vara jobbiga, men det är inget som dödar och eftersom mitt mål är att stärka henne i nya miljöer, så var det dags att jobba igen. Och det funkade! Med mig hade jag en fokuserad Havana, som älskade varje steg inne på banan.

20170409_153753.jpg

Lite vila i bilen, innan det var dags för nästa bana – Petras. En bana som passade Havana som handen i handsken, då det var mycket flyt och bra möjligheter för mig att öka steglängden, så hon skulle tvingas att hänga på. Tänk vilket resultat en ”offrad” tävling kan ge en som tävlingsekipage. Helt plötsligt hade jag en hund som följde mig koncentrerat och attityden var helt outstanding! Ett litet extrakommando på konskicket på höger sida var allt, på ett i övrigt rent papper.

_DSC0900.jpg

Från disk till 97 poäng, CERT och ett Svensk Rallychampionat. Att vi dessutom kom tvåa i klassen var bara grädde på moset. Tänk om fler kunde inse mervärdet av en riktigt bra disk!

MED GLÄDJE OCH TRYGGHET SOM FÖRSTA PRIO

I söndags var det återigen dags för en dubbeltävling i Ulricehamn och med mig hade jag Xanté och Havana – två olika hundar, två olika mål. För Xantés del gällde det att försöka höja vårt kvalsnitt, medan när det kom till Havana, så var glädje och trygghet prio ett.

Xanté var först ut på båda banorna och på den första banan (B-banan), så var han het som en habanero. Jag fick kämpa mitt yttersta för att hålla honom på plats och i fokus, men det kändes riktigt bra och det lönade sig ännu bättre. Full pott och ensam högst uppe på prispallen!

 

2 0170328_093622.jpg

Havanas tur på Lenas bana och för en gångs skull hade vi lite flyt när det kom till ljud och störning. Bana A hade kört färdigt, så vi var helt ensamma inne i hörnet på bana B – den perfekta starten helt enkelt. Havana gick som en dröm, men framförallt kände jag att hon älskade varje sekund där inne och när vi var färdiga, så fanns det ingen tendens att ”flykta” mot bilens trygghet. Att hon dessutom fick CERT, 99 poäng och en andra placering var mer än jag någonsin vågat hoppas på.

Lite väntan innan det var dags för banvandring för bana A – en bana med ett antal svårigheter (bl.a. en skylt en knapp meter bakom det andra konskicket), så jag stegade, måttade och banvandrade med yttersta noggrannhet, för att sedan sätta upp en liknande ”bana” utanför. Naturligtvis började det skjutas lagom till jag skulle ta ut Havana, men döm om min förvåning när hon faktiskt inte brydde sig. Bästa känslan ever!

2 0170328_093604.jpg

Xanté gjorde en helt okej andra runda, men precis som förra gången vi tävlade på den banan, så var han allmänt ofokuserad. Om det berodde på närheten till publiken eller om jag inte var tydlig nog, har jag ingen aning om, men vi drog på oss några onödiga bris efter jag hämtat upp honom vid sista konskicket och efter skicka över hinder (båda på höger sida). Som tur var kostade det betydligt mindre än vad jag hade förväntat mig och vi fick ihop ytterligare ett CERT på 97 poäng. Höjda kvalsnitt med totalt 14 poäng och dessutom vann vi specialpriset för den hunden som hade högst sammanlagda poäng på de båda banorna. Wiiieee!!!

Havana gick som en dröm på den avslutande banan, trots skott utanför och trots att hon borde vara ganska trött. Svansen gick hela tiden och hon hade en grym attityd. Ett litet missförstånd vid andra konskicket, gjorde att hon satte sig och felövningen var ett faktum, men vad gör det om hundra år. Jag är mer nöjd över hennes 85 poäng, än vad jag varit med någon SM-start hittills. Vi är på rätt väg och vi ska fixa det här – ”hur svårt kan det va?!”.

FRÅN DISK TILL SM-KLAR

Gårdagens tre rallytävlingar var verkligen ömson vin, ömsom vatten, men de visar också att om man inte kastar in handduken, så är allt möjligt – vilket Limon var ett ypperligt exempel på.

Första tävlingen hölls i ett litet ridhus. Bangränsen var porten in, vilket inte gav oss tävlande någon möjlighet att vänja hundarna vid miljön. Nu brukar det vanligtvis inte vara något problem för Limon, men hon var allmänt ofokuserad (varpå jag blev stressad och därmed även övertydlig, vilket gjorde Limpan låg), så jag valde att diska oss, för att peppa upp henne inför de nästföljande tävlingarna.

Xanté däremot var allt annat än låg. Han kände mer för att köra sitt eget race, så honom valde jag också att diska, genom att faktiskt säga till honom på skarpen  att ”nu lyssnar vi”. Det hjälpte en hel del och resterande bana var faktiskt riktigt bra.

20170313_143124.jpg

Bana nummer två var en riktigt klurig bana, med skyltar som lätt kunde förväxlas – både av förare och hund. Limon var först ut och även om hon (och jag) fortfarande kändes tveksam, så var det stor skillnad och det räckte till 93 poäng och CERT.

För Havana var det en rejäl utmaning, med nu miljö och en massa ljud. Vissa delar av banan fullkomligt älskade hon, medan andra var lite jobbigare. Dock kände jag aldrig att hon tyckte det var obehagligt, vilket var ett stort snäpp upp från Svalöv. Däremot räckte det inte till CERT, men med tanke på vad vårt egentliga mål är, dvs att vänja henne vid olika miljöer, så är jag mer glad över dessa poäng, än vilket CERT som helst.

Xantés tillsägning på första banan hade verkligen gjort nytta och han gick som en gud. Åtminstone fram till nästsista bansträckningen, då jag såg hur Havanas leksak jobbat sig upp ur ryggfickan och hängde ut på min högra sida. Hur f-n skulle jag lösa det?! Inga problem på den sträckan jag var på för tillfället, men sedan hade jag en ganska lång sträcka där min högra sida skulle synas för domaren och då även den knallrosa leksaken som hängde ut.

20170313_143059.jpg

Jag gjorde mitt bästa att steloperera min arm, så den skulle dölja leksaken, men det gjorde också att mitt kroppsspråk blev fel, varpå Xanté missförstod mig och snurrade utåt istället för inåt och tio poäng försvann på ett kick. Tyvärr tappade jag fokuset på konskicket och glömde att påminna honom att han skulle stanna, så han kom och mötte mig, vilket resulterade i ytterligare tre poäng bort och vi slutade på 85 poäng. Surt sa räven!

Jag hade hela dagen funderat på om jag skulle stryka Limon från sista tävlingen, men valde att ge det ett sista försök. Nu skulle jag inte ”överhjälpa” henne, jag skulle sträcka på mig och jag skulle öka steglängden och vips gick vi från ”superdräktig” till min vanliga peppiga lilla hund. En grym känsla och grymma poäng! Full pott på vår sista chans och en säkrad plats på årets SM med 693/700 möjliga poäng! Wow liksom!

Xanté gjorde en fantastisk runda även han. Tyvärr glömde jag påminna honom att han skulle stå kvar efter ”stå framför, backa”, men det räckte ändå till 97 poäng, CERT och höjt kvalsnitt med 10 poäng. Än lever drömmen att kvala även honom till SM

RALLYCHAMPION NUMMER TRE

En fantastiskt rolig, men slitig rallyhelg (i lördags lämnade vi hemmet kl 06.00 och kom hem stax innan 21.00) är till ända . Med mig hem efter helgens slut har jag en nybakad championjon, samt en massa fina SM-resultat.

_dsc9683

På lördag förmiddag startade jag tre hundar – Xanté och Tequila fick var sitt CERT och Tila blev därmed svensk rallylydnadschampion, medan jag valde att medvetet diska Limoncello. Dels för att hon kändes lite låg, dels så drog vi på oss två felövningar och eftersom jag tycker det är långt mycket viktigare med känsla, än huruvida vi tar oss runt banan med poäng. Limons film ser ni nedan, medan Xantés finns HÄR och Tilas HÄR.

Något som visade sig vara ett klokt val när man sedan ser till eftermiddagens bedrift, för efter några timmars väntan var det dags för bana nummer två, där jag enbart startade Limon och Tequila. Tila var först ut, men tyvärr var både jag och hon lite ofokuserade, vilket resulterade i att vi drog på oss onödiga poängavdrag. Trots detta räckte det till ytterligare ett CERT, även om vi nu inte höjde vårt kvalsnitt. Efter det var det bara att vänta. Nästan 50 nummer mellan Tequila & Limons starter och jag kan lugnt påstå att både jag och Limon var mer än lovligt trötta. På något sätt lyckades vi ändå hålla ihop båda två och slår till med en fullpottare. 100 poäng, klassvinst och ett rejält skutt upp i kvallistan.

Igår var jag i valet och kvalet om jag skulle styrka Tilas eftermiddagsstart, men fick nys om att vi hade möjlighet till plats som reserver på förmiddagen, så jag, Tila och Limon kastade oss i bilen och åkte upp för omgång nummer två. Tyvärr missade jag banvandringen, men tack vare en annan medtävlande (som var snäll nog att förklara banans uppbyggnad), så klarade jag & Tila ändå av att fixa både CERT och smått fantastiska 99 poäng! Helt galet!

_DSC6480.jpg

En eftermiddagsbana kvar, oväder på ingång och oviss väntan om Limon skulle komma med som reserv, blev tillslut en riktigt grym avslutning. Trötta hundar och trött handler, men tillsammans vi förmådde fokusera och knep ytterligare två CERT – båda på 99 poäng.

Som det ser ut nu så har Tequila ett kvalsnitt på 98.7 poäng (691/700 poäng), medan Limon har 98.1 i snitt (687/700). Nästa helg kommer Tequila få lite tävlings vila. Det finns några tävlingar till innan kvalperioden är slut och förhoppningsvis (även om jag betvivlar det), så ska hennes resultat räcka. Limon däremot har sina sista tre innan karensen sätter in. Vi har ett resultat som absolut måste höjas (94 poäng), ett ”kanske” (97 poäng) och tre starter på oss. ”Hur svårt kan det va?!”.