DEN SOM SÖKER HAN SKALL FINNA – DEN SOM INGET VILL VETA, FRÅGAR INTE

Hundavel är alltid en het potatis och orden ”seriös avel” har olika betydelse för olika uppfödare. Som valpköpare är det inte alltid enkelt att sortera ut vad som kan vara viktigt att veta och därmed kan det vara svårt att ställa de rätta frågorna eller var man ska leta efter information.

I coronans kölvatten så har valpmarknaden ökat explosionsartat och då också öppnat dörrarna, för oseriös avel, på vid gavel. När man ändå tvingades vara hemma, så skulle det skaffas hund och självklart skulle man ha valp genast! Att vänta fanns inte på kartan och på de allra flesta seriösa kennlar, så var väntlistan redan välfylld. Blocket fylldes med hanar som erbjöds till avel, tikägare såg sin chans att tjäna enkla pengar och desperata valpköpare blundade stenhårt för de svåra frågor vi uppfödare ställde. Jobbiga frågor kunde ju innebära att man blev utan valp och valp det skulle man ha – seriös avel eller inte! ”Den som inget vill veta, frågar inte”.

Nu när livet börjar återgå till det lite mer normala, så fylls istället Blocket med hundar till omplacering. Plötsligt finns inte tiden till en jobbig unghund och alla hunddagis är överfyllda till bredden. Trots detta dyker det upp avelsförfrågningar på t.ex. Facebook, där tikägare söker hane till avel. Det delas inga uppgifter om tiken och man efterfrågar inga specifika egenskaper hos hanen. Att hanen bor nära verkar dessutom vara viktigare, än huruvida den genomgått de hälsotester som krävs eller om den ens har en genbank/mentalitet som bör föras vidare – alla golden är söta, men det betyder inte att alla golden bör gå i avel. Med stora skygglappar på, så erbjuder man sin hane. Kunde det inte vara mysigt med en liten valp efter min fina kille? ”Den som inget vill veta, frågar inte”.

Viljan att skaffa en ny familjemedlem får aldrig överskugga det etiska när det kommer till uppfödning. Ställ frågor – jobbiga och obekväma frågor! För en uppfödare med rent mjöl i påsen, så finns det inga frågor som är för granskande. Varken när det kommer till hälsa eller avel. Om ni får undvikande svar på en rättfram fråga, så dra öronen åt er. Ni kan naturligtvis ha tur med en valp från en oseriös uppfödare, likväl som ni kan ha otur med en från en seriös, men varför chansa? Grundreglerna som finns är till för att skydda hundar såväl som valpköpare. Blundar du, så stöttar du detta, men ”den som inget vill veta, frågar naturligtvis inte” och ”visst var den här valpen alldeles särskilt söt?”.

Som förstagångsköpare är det naturligtvis inte helt enkelt att veta vilka frågor man bör ställa eller var man ska leta efter informationen man söker. För mig finns det en en del grundläggande saker som måste bockas av på listan, medan andra kanske är mer preferenser för egen del, när det kommer till avel.

1. Fråga alltid efter tikens/hanens registreringsnummer (ex SE56633/2011). Det är den viktigaste informationen i ert vidare sökande. Då kan du nämligen själv leka detektiv om uppfödaren är undvikande eller om du vill kolla upp att det uppfödaren säger faktiskt stämmer. Enklast gör du detta på RASDATA, HUNDDATA eller AVELSDATA.
2. Fråga alltid efter ledstatus på avelsdjuren eller uppskattat index på de tilltänkta valparna. A och B på höfter (HD), samt 0 på armbågar (ED), räknas som fritt. Det går även att använda föräldrar med exempelvis C på höfter eller 1 på armbågar, under förutsättning att index på valparna blir 100 eller högre.
3. Fråga alltid om föräldradjuren är ögonlysta och när den gjordes, samt om föräldrarna är testade för GR_PRA1+2. Ögonlysning gäller endast ett år och ska sedan göras om. Ultimat är om båda föräldradjuren är fria på ögonen, men undantag kans göras så tillvida att den ena parten är fri. (Mer om det hittar du HÄR).
4. Fråga alltid om mental status på både tik och hane. Rädsla är oerhört ärftligt och du vill inte han en rädd hund. Det kommer begränsa såväl ert, som hundens liv. Ett genomfört MH eller BPH säger inte allt, men det säger mycket. Be din uppfödare förklara resultaten på genomförda BPH/MH.
5. Fråga alltid om genetiskt ärftliga sjukdomar, såsom exempelvis ichtyos, allergi, epilepsi, mag-/tarmproblem eller renal dysplasi.
6. Fråga alltid om vad uppfödaren förväntar sig av den tilltänkta kombinationen. Är det en kombination som passar er livstil eller kanske bör ni leta vidare och hitta någon som matchar er bättre? En bra uppfödare väljer bort valpköpare som troligen inte kommer matcha ert liv. Vare sig det gäller att sälja en icke arbetsvillig hund, till någon som vill jobba eller en arbetsvillig hund, till någon som bara vill ta långpromenader i skogen. Ingendera kombinationer kommer resultera i ett harmoniskt hundägande, så var ärlig med vad du söker och skriv inte vad uppfödaren kan tänkas vilja höra.
7. Meriter är inget krav när det kommer till friska hundar, men det är absolut en fingervisning om vad hunden kan eller vilka egenskaper den har. Är den utställd? Har den gått på jaktprov? Tävlar den i någon annan gren, som kan ge en hint om dess samarbetsvilja? Oavsett merit eller inte – fråga om vad som krävs aktiveringsmässigt, för att ni ska få den bästa möjliga vardagen tillsammans.

För vår del så gäller hundra procent transparens när det kommer till vår uppfödning. Valpköpare såväl som tik-/hanhundsägare ska gå in med öppna ögon och därmed också kunna ta ett medvetet val. Även den bästa uppfödare stöter någon gång på patrull i sin uppfödning – det är hur man hanterar den motgången är det som definierar hur man bedriver sin avel. Ärlighet och öppenhet driver aveln framåt, medan lyckta dörrar snarare ökar problem och gör att sjukdomar frodas. ”Den som söker han skall finna – den som inget vill veta, frågar inte”.

ATT VÅGA MISSLYCKAS ÄR EN DEL AV UTVECKLINGEN

När det kommer till hundträning så finns det inga enkla genvägar. Snabba lösningar absolut, men troligen inget som kommer hålla i längden. Att våga misslyckas är en del av utvecklingen – det betyder inte att du som hundförare, eller din hund för den delen, är dålig. Det är helt enkelt ett kvitto på var er båge spänts till maxgränsen. Maxgränsen vid just det träningstillfället.

Det fina med kvitton och maxgränser är att du vet var du bör lägga fokuset i din träning och därmed också kunna flytta dina gränser. Visst det är självklart bekvämt att alltid lyckas, men träningar där allt flyter på är inga pass som utvecklar eller flyttar några gränser – de är enbart underhåll av det ni kan.

När jag började träna hund så var det oerhört viktigt för mig att alltid lyckas. Jag kommer ihåg när jag och Bacardi åkte hem från Talanglägret och jag kände mig helt nedtryckt i skorna. Jag minns att jag grät när jag pratade med Lasse – min grymma hund hade inte alls varit grym den helgen. Men tittar man i backspegeln så hade hon inte vilat en sekund på dessa två dagarna och då är det kanske inte så konstigt att saker och ting inte funkar. Lägg till pressen på att prestera, så gör det ju inte saker och ting lättare förstås.

Som tur är så är hundar väldigt förlåtande och nästa träningspass hemma, så var hon som vanligt igen. Det betyder inte att vi inte hade både toppar och dalar, för lika höga som topparna kunde vara, lika djupa blev dalarna. Jag kan inte räkna antalet gånger under min tävlings-/träningskarriär, som jag velat lägga ner allt vad hund heter. Men sedan vaknar mitt jävlar anamma och jag klurar på olika lösningar till problemen. Oftast hittar jag nyckeln, men ibland får jag sätta mig på min kammare igen och fundera ett eller flera varv till.

Nu har jag kommit till den insikten att jag oftast testar det svårare alternativet först. Funkar det så är det ett jättekliv framåt. Funkar det inte så kan man alltid backa bandet. Låser det sig helt så avslutar jag passet och gör något annat istället. Och jag har även blivit bättre på att inte bli besviken, på mig själv vill säga – hundarna är jag sällan besviken på. Tyvärr så fattar hundarna inte att det inte är dem jag är frustrerad på, utan de känner bara att jag inte är nöjd. De tar för givet att det är dem jag är missnöjd med och blir osäkra. En osäkerhet som kan ta sig många olika uttryck i exempelvis ljud, tempo, tänka själv, låsa sig, äta gräs – listan är som ni förstår lång.

Hur löser man det då? När man spänt bågen lite för hårt? Blivit frustrerad och kanske pressat mer än vad hund eller ni/jag kan? Jo, vi ger er oss själva en klapp på axeln och inser att vi inte är mer än människor. Människor felar och människor fastnar i det som varit. det fina är att det gör inte hundar. Hundar lever i nuet och om vi bara släpper det som varit, så brukar saker och ting lösa sig ganska bra självt. Och glöm inte – backa alltid bandet! Träna hunden som den inte kan momentet (i mitt fall är det inte så svårt, för det är ofta en verklighet) och låt den känna sig som en oövervinnerlig superhund lite nu och då. En egoboost är aldrig fel och även om ständiga egoboostar kan göra oss odrägliga, så kan det vara trevligt att ibland känna sig som en VM-vinnare.

Imorgon? Ja, imorgon är en annan dag. Kanske en dag som stärker eller en dag som gör oss ödmjukare – för de dagarna behövs också. Det är de sistnämnda dagarna som är en del av utvecklingen. Som tar oss en bit längre i vår träning. Som gör bågen maxgräns lite tåligare.

Önska inte en enkel väg – träna för den svårframkomliga.

SE HUNDEN DU HAR FRAMFÖR DIG

När det kommer till hundträning kan det vara lätt att stirra sig blind på alla andras duktiga hundar. Tänk vad enkelt det skulle vara om min hund bara var lite snabbare. Lite mer samarbetsvillig. Lite mer motiverad. Lite mer… Fastnar man i det tankesättet så är det lätt att man fastnar.

Jag blir alltid lika glad när jag har ekipage på privatträning/kurser, som ser vad de har i kopplet och jobbar utifrån det. Som inte går efter mallen hur det bör vara eller hur alla andra gör. Alla hundar är individer – träningsplanen bör utformas därefter. Nedan följer några exempel på våra hundar och deras individuella problem.

MALIBU – en problemlösare som älskar att bära, men inte är lika benägen att vilja lämna sitt fynd till mig som förare. Med henne har jag fått jobba med byteshandel sedan dag ett. Hon får visa mig det hon hittat (läs snott) och får då antingen en godisbit för den, eller får tillbaka föremålet efter jag tittat. Alternativt både och.

Det bästa som finns är tennisbollar och vilt. Både dessa apporter är otroligt värdefulla för henne och i början kom hon i konflikt med sig själv, eftersom hon gärna ville visa sitt fynd, men inte lämna det ifrån sig. Vi fick helt enkelt börja med att hon kom in fot och jag droppade en godisbit framför näsan på henne. Därifrån jobbade vi oss vidare till att hon skulle titta upp mot mig (vände gärna ner huvudet nämligen), innan godisbiten droppades framför nosen. Nu har vi kommit till att hon gärna kommer in och lämnar av, för att sedan få springa ut och jobba igen. Med det sagt så belönar jag oftast mer än mindre – allt för att hon inte ska känna sig bestulen på sin apport.

JÄGERMEISTER – en styrbar kille som älskar vilt/dummies, men som på grund av osäkerhet har fått ett dåligt tempo hem. Sedan hans anaplasma så har jag kanske överanalyserat saker, vilket gjort honom mer osäker och jag har då analyserat ännu mer. Ja, ni fattar – moment 22.

Att önska att han var snabbare, kommer inte öka hans tempo, så jag får helt enkelt hitta ett sätt som passar just honom. Jäger älskar att kampa och det tog inte lång tid innan jag genom den belöningen, fick upp farten på dummies igen. Men när det kom till viltet så var det fortfarande dåligt tempo hem, något som naturligtvis inte premieras i öppenklass. Hur belönar man en kampglad hund, som inte vill byta ut fågeln mot kamp? I detta fallet så valde jag att kamp med fågeln. Det värsta som kunde hända var att fågeln gick sönder, men det gjorde den inte och vi har på så sätt börjat jobba oss upp mot ett bättre tempo.

I kombination med denna ”hädelse” så har jag även valt att träna in en tyst inkallningssignal, som jag kan använda mig av på prov. Den tränas helt utanför jaktträningen och innebär en grym godisbelöning när man kommer in. Igår testade jag av den i sökträningen och i mer än 75% av fallen (när han såg signalen) så var farten mycket bättre. Vi är inte framme än, men vi är på god väg i alla fall.

När det kommer till träningen av just din hund, så måste du först analysera era svagheter – dina så väl som hundens.

* Dåligt tempo hem – är hunden osäker på uppgiften eller känner den sig kanske bestulen på en eventuell apport?
* Tugg eller knäcker vilt – är hunden osäker på uppgiften, för het eller stirrar du kanske ut den på vägen hem?
* Kissa i arbete – är hunden säker på uppgiften eller är belöningen för utfört arbete för dåligt?
* Ljud – är hunden säker på uppgiften, för het eller bara rastlös?
* Dåligt fotgående – är hunden säker på uppgiften och/eller släpper du igenom dålig position?
* Avlämningar – är hunden säker på uppgiften eller tillåter du släppt apport, för att resten var bra?

Först efter det är det dags att lägga upp en träningsplan på hur ni ska kunna förbättras inom er gren. Hittar man bara rätt knapp, så är lösningen oftast enklare än man kunnat tro. Det kanske kräver lite arbete och tålamod, men de flesta av oss byter inte hund när saker skiter sig och då måste man ibland tänka utanför boxen. Har man använt samma tillvägagångssätt i flera år och utfallet blivit detsamma, så kan jag nog säga att det sättet inte funkar för er. Även om det funkar för hundra andra hundar.

Så se hunden du har framför dig – inte den du önskade att du hade. ”Hur svårt kan det va?!”.

VÅRA HUNDAR ÄR TRIATHLETER – by choise!

Jag och flera med mig får ofta höra att våra hundar inte duger. Duger inte till vad? De sysslar inte med spjutspetskompetens eller anses inte heller vara våra arbetsredskap. Våra hundar är i första hand familjemedlemmar och triathleter. Förutsätt inte att jag vill ha något annat, bara för att du vill.

När ska du skaffa en riktig hund?

SE RALLYCH RLD N RLD F RLD A RLD M RESPONS RAPPA ROCKARTIST-TEN

En fråga jag bl.a. fått på prov med Tequila. Kanske var hon inte den snabbaste hunden, men hon gjorde som hon blev tillsagd och missade aldrig en vittring. Hon gick heller inte ur hand, utan tog alla tecken/signaler och framförallt så var hon precis lika godkänd som de andra hundarna som deltog.

Vad är en riktig hund? Är det jaktidioten som i EKL inte hittar apporterna i söket förrän efter tio minuter (eftersom den först måste springa av sig) och sedan antingen tömmer söket eller fortsatt inte hittar något? Eller är det hunden som hittar de fem första ganska snabbt och som sedan kroknar? Jag vet vilken jag föredrar.

Du vet att du aldrig kommer få en jaktchampion va?

J SE LCH SE RALLYCH RLD N RLD F RLD A RLD M BLÅGUL’S ALLRA COOLASTE POLARE

Något jag fått höra inte bara en, utan flera gånger! Det lustiga är att det är oftast sagt att personer med sämre meriterade hundar än mina. Hur kommer det sig?

News flash – jag hade absolut kunnat fixa en eller kanske fler jaktchampions, OM jag bara hållit på med en gren. Och även om jag inte kan få det, så vet jag inte varför det skulle vara enklare med en annan typ av hund. Våra tillkortakommanden har aldrig berott på att hundarna är omotiverade för arbete. För dåligt tränade? Möjligen. Osäkra på arbetsuppgiften? Må hända. Omotiverade? Nej!

När det kommer till B-prov så SKA det vara en egenskapsbedömning och möjligen är det det i NKL. Resterande klasser handlar enbart om lydnad, bar inlärningsförmåga och kondition.

Jag hade omplacerat den hunden!

J RLD N RLD F RLD A RLD M BLÅGUL’S LIMONCELLO

Ett förståligt svar OM jag hade siktat in mig på att bli bäst i världen och absolut inte kunde tänka mig att göra något annat. Men ursprungsfrågan var ”hur får jag min hund att bli bekväm i vatten”, dvs tips om problemlösning – inget annat.

Och det mest tragiska är att det varken är första eller sista gången jag (och flera med mig) kommer få det alternativet, trots att det inte HAR efterfrågats eller KOMMER att efterfrågas. Jag har den hunden jag har och jag gör det bästa av situationen. I de flesta fall har jag faktiskt löst upp knutarna själv och dessutom lärt mig massor på vägen. Något jag aldrig gjort om jag omplacerat eller bara köpt nytt och börjat om. De svåra nötterna är de som utvecklar dig som hundtränare – inte räkmackorna!

Man kan inte få förstapris på jaktprov med godisbelöning!

SE LCH RLD F RLD F RLD A RLD M STRANDGLÄNTANS BEST FRIEND

Det bästa sätter att motivera mig, är att säga ”du kan aldrig”. Just detta citatet sades av en jaktprovsdomare, vilket naturligtvis väckte min inre Pippi Långstrump.

Baily var vår första hund – enbart köpt som familjehund och absolut noll tanke på tävling eller prov. Fyra år gammal blev han SE LCH och efter det sadlade vi om till en kort brukskarriär, med ett uppflytt till lägre klass. Dock blev det aldrig någon start, eftersom vi vid sex års ålder sadlade om till en ”jaktkarriär”.

Preparerade med kebabpizza samt externbelöningar, så tog vi (den exteriöravlade, ljusa, fluffiga, godisätande golden) ett förstapris. Hade jag haft den kunskapen jag har idag, så hade han absolut kunnat ta både en och flera ettor i EKL, men vi nöjde oss med denna ettan

Jag söker problemlösning – inte göra mig av med ”problemhunden”

SE LCH RLD N RLD F RLD A RLD M RESPONS NOPPIGA NÄVERKONT-TEN

Om jag eller andra med mig INTE ber om råd när det kommer till hundköp, snälla behåll dina råd för dig själv! Om jag mot förmodan (läs kommer aldrig hända) skulle vilja byta inriktning på ras/typ, så söker jag upp den informationen själv.

OM jag ber om tips att lösa eventuella problem, ge mig det och om du inte har någon lösning, så säg det. Omplacering är inte ett alternativ och ny valp köper jag för att jag vill ha det – inte för att jag inte kan hitta de rätta knapparna på de hundar jag har!

Säg inte åt mig vad jag kan och inte kan – du har ingen aning om mina kunskaper eller vad som driver mig! Eller någon annan heller för den delen. Man kan och bör absolut utgå från sig själv, men man kan inte förvänta sig att alla tycker likadant som du. Att scanna läget innan är ALLTID en bra idé!

Våra hundar är triathleter!

Jag kommer aldrig har varken strukturen eller tålamodet att satsa på enbart en gren. Jag kommer troligen inte heller ha intresset att peta på detaljer in absurdum och jag kommer sannolikt inte heller lägga hundraprocentiga grunder, MEN jag har ett imponerande pannben och letar jag efter en lösning, så hittar jag den oftast – med eller utan hjälp från andra!

Till sist så låter jag våra ”triathleter” tala för sig själva!

STRANDGLÄNTANS BEST FRIEND
1:a pris NKL
SE LCH
RLD N RLD F RLD A RLD M
Kvalad till tre rally-SM
Uppflyttad lägre klass spår
MH
1:a utställning

RESPONS NOPPIGA NÄVERKONT-TEN
2:a pris ÖKL
SE LCH
RLD N RLD F RLD A RLD M
MH
11 x CK utställning

RESPONS QNÄCKIGA QAKBIT-TEN
3:e pris EKL
Godkänt KKL
SE LCH LPI LPII LPIII
30 x 1:a pris elitklass
3 x DM-guld
reserv-CACIOB
kvalad till två lydnads-SM
RLD N RLD F RLD A RLD M
kvalad till ett rally-SM
MH
8 x CK utställning

RESPONS RAPPA ROCKARTIST-TEN
Uppflyttad ÖKL
Godkänt KKL
2:a pris elitklass lydnad
SE RALLYCH RLD N RLD F RLD A RLD M
kvalad till två rally-SM
BPH
6 x CK utställning

BLÅGUL’S ALLRA COOLASTE POLARE
1:a pris EKL
2:a pris KKL
SE LCH
SE RALLYCH RLD N RLD F RLD A RLD M
Kvalad till fyra rally-SM
BPH
CK utställning

BLÅGUL’S ALLRA BÄSTA VÄN
2:a pris NKL
2:a pris elitklass lydnad
SE RALLYCH RLD N RLD F RLD A RLD M
BPH
CK utställning

BLÅGUL’S LIMONCELLO
3:e pris EKL
3:a pris FCI klass 3
2:a pris elitklass lydnad
SE RALLYCH RLD N RLD F RLD A RLD M
Kvalad till fyra rally-SM
BPH
EXC utställning

BLÅGUL’S JÄGERMEISTER (3 år)
1:a pris NKL
2:a pris FCI klass 2
SE RALLYCH RLD N RLD F RLD A RLD M
Kvalad till två rally-SM
BPH
VG utställning

UP SWING JEWELED SIERRA (18 mån)
2:a pris NKL
3:e pris FCI klass 2
RLD N RLD F, uppflyttad mästarklass

BE ACTIVE’S FRAPPUCCINOS MALIBU (15 mån)
Uppflyttad FCI klass 1
RLD N + 1 kvalificerande resultat fortsättningklass

Don’t ask, don’t tell

Om jag eller andra ber om ett SPECIFIKT råd, så önskar jag/vi svar på det – inte något annat! ”Hur svårt kan det va?!”.

RAKNING AV GOLDEN – den andra sidan

Vår rasklubb har i dagarna gått ut med en artikel angående rakning av våra golden, som jag kände att jag behövde bemöta. De upplever uppenbarligen att det är ett sånt utbrett ”problem” att folk klipper ner sina hundar att de (enligt mig) publicerar en oerhört snedvinklad artikel. Där finns ingen källhänvisning, en del faktafel och heller ingen utav de fördelar jag upplevt när jag klippt ner mina hundar eller andras hundar. För att låta den ”andra sidan” komma till tals så tänkte jag försöka bemöta en del av dessa påståenden.

Personligheten sitter inte i pälsen

”Man undviker inte våteksem hos en Golden som gärna går i vatten genom att raka den”.

Att jag rakar ner Xanté har väl knappast undgått någon. Hans grundorsak är att han har en pälskvalité som inte beskrivs i vår standard – dvs den har inte en vattenavstötande funktion. Istället suger den åt sig vatten som en svamp och tar över ett dygn innan den torkar (det krävs ingen raketforskare att lista ut vad som händer om man får ett rivsår under en sådan päls). Vår första hund Baily hade en likadan päls och varken han eller Xanté har haft ett enda fukteksem nedrakad. 100% av mina hundar har alltså undvikit att få hot spots genom att ha kort päls, som därmed luftas och torkar snabbt – rivsår i huden till trots.

”I stället för att kyla ner hunden ökar man risken för att den kan bli överhettad då solen kommer i direktkontakt med huden”.

Tre av mina hundar som rakats har varit kastrerade och efter kastrationen fått en otroligt tjock päls. Denna tjocka päls gjorde att de blev otroligt värmekänsliga redan vid låga temperaturer, vilket visade sig genom lojhet och hässjande. Efter att de klippts ner kort, blev/blir de som unghundar på nytt. Massor av energi och lojheten har varit som bortblåst. Ingen av dessa hundar har någonsin överhettats – inte ens förra sommaren som var så extremt varm.

”Eftersom täckhåren tar längst tid på sig att växa ut så är det underullen som kommer först och pälsen blir då annorlunda”.

Pälsen på mina hundar har sett likadan ut innan som efter de klipptes ner. Några enstaka hundar (inte mina och bara på mindre fläckar) har snarare satt enbart täckhår och inte underull. På vintern är det ingen som skulle kunna se på mina hundar att de klippts ner till 1.3 mm under vår till sensommar.

Make love – not war

Det jag skriver här är enbart baserat på mina erfarenheter och upplevelser, så det är naturligtvis upp till var och en att tolka. Jag skulle heller inte klippa ner någon av mina hundar om det inte behövdes. De av mina som rakats har alltså haft en orsak till rakningen, men med det sagt så ser jag inga problem i att klippa ner sin hund om man nu känner för det. Det som jag kan tycka är långt värre är nedklippta hundar är de hundar som årligen dyker upp i mitt flöde på Facebook – bilder på golden med smärtsamma fukteksem och där ägarna kategoriskt vägrar att raka ner hunden. Inte ens för att den ska slippa smärtan år efter år.

Anledningen till att jag från början fastnade för golden sitter inte i pälsen – så nej jag vill inte byta till en korthårsras. Däremot så vill jag inte känna att jag ska behöva försvara mig för något som jag inte anser skadar hundarna – oavsett om jag har en ”medicinsk” anledning till min klippning eller inte. Den här rasen har långt mycket viktigare frågor att jobba med, än huruvida folk väljer att klippa sina golden kort eller inte. Håller ni inte med?

MOT ETT MER MEDMÄNSKLIGT 2017

När jag för två år sedan satt med en panikslagen Havana i källaren, trodde jag aldrig vi skulle kunna uppleva en dräglig nyårshelg igen, men tack vare Karins bioresonansbehandling, så känns det som om Havana är så nära sitt gamla jag igen som hon någonsin kan komma. För andra året i rad har vi nämligen haft en hund som är totalt trygg och avslappnad inomhus och i år brydde hon sig knappt om tolvslaget, utan låg länge kvar i TV-rummet och sov. När det blev för mycket kröp hon bara upp till oss i sängen och somnade direkt. Underbart!

Enda egentliga orosmomentet var när en granne vid 21-tiden bestämde sig för att ignorera min vädjan om att förvarna oss och istället tände sina fyrverkeripjäser lagom till vi skulle rasta, vilket resulterade i att hon sprang in okissad. Väl inne så var hon tacksamt nog sitt lugna, trygga jag igen – om än något kissnödig förstås.

Det här med bakfylla är en fin gammal tradition – låt oss aldrig ändra den.

Tyvärr kommer vi väl aldrig bli kvitt dem som envist ska hävda sin rätt till traditioner – oavsett vem som blir lidande och jag hoppas att ni aldrig kommer uppleva den maktlöshet man känner, när någon nära som har fullständig panik. Där ögonen nästan poppar ur sina hålor och där tungan blir helt blå. Där man får sitta och krampaktigt hålla sin hund, för att den tror att den ska dö. Men för all del, traditioner ska man ju inte ändra på.

Till alla er som sitter i mörka källare med era hundar eller i en stuga mitt ute i ingenstans, till alla er som stoppar bomull i era hästars öron, till alla vilda djur och traumatiserade människor – hoppas att vi får en bättre fortsättning på det  nya året, än slut på det förra. Gemensamt strävar vi mot ett bättre, mer medmänskligt 2017!

VI VILL INTE BEHÖVA VARA RÄDDA

Nyår – den tiden på året, då både människor och djur medvetet utsätts för den grymmaste av tortyr. Där barn och ungdomar med berått mod, skjuter raketer eller kastar smällare efter försvarslösa hundar och människor, eller där fulla människor allvarligt skadar sig själv eller andra, eftersom det är deras självutnämnda ”rättighet”.

Att sätta explosiva varor i händerna på grovt alkoholpåverkade människor är uppenbarligen inget konstigt så länge man hävdar tradition, men skulle någon byta ut raketen mot ett skarpladdat gevär, så skulle nog tongångarna bli helt annorlunda. För att inte tala om ifall densamme skulle sätta sig bakom ratten och köra.

Vi vill inte behöva vara rädda.

Och att 2016 fortfarande köpa ut eller sälja till barn/ungdomar, är inget annat än vårdslöst. Man kan inte blunda för all informations som delas på sociala medier, eller det som skrivs i tidningen och samtidigt berättiga sitt handlande. Man får inte vara så naiv. Man får inte vara så självcentrerad. För är det att vara en upplyst människa på 2000-talet om man:

• vägrar visa medmänsklighet eller empati, utan envist fortsätta hävda sin rätt till tradition?
• handskas med sprängämnen under alkoholpåverkan och med barn i närheten?
• avsiktligt sikta mot en annan levande varelse, skjuta och sedan skratta hånfullt när denne flyr i panik?

Enligt djurskyddslagen 2§ så skrivs det ”djur skall behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom” och ändå är det precis det som sker. I flera veckor lider hundratusentals djur för ditt höga nöjes skull och faktum är, att om vi skulle hålla oss till de lagar och förordningar, som vi redan klubbat igenom, så skulle raketer och smällare inte vara speciellt svårt att förbjuda. Om man verkligen, verkligen ville förstås. Om det inte fanns grova pengar att tjäna. Om det inte vore för traditionen.

Snälla, visa oss lite empati.

I en värld där empati börjar bli en bristvara, hoppas jag med detta inlägg kunna påverka någon att avstå eller i alla fall tänka till en gång extra. Och om den i sin tur kan påverka någon annan så kanske det finns hopp.

Hopp om att slippa se sin fyrbenta vän bli blå om tungan av panik. Hopp om att inga hundar sliter sig, flyr i panik och blir påkörda eller försvinner till skogs. Hopp om att både vilda och tama djur slipper skaka av skräck och ångest. Hopp om att din älskade i fyllan inte skjuter ditt barn i ansiktet. Hopp om att krigstraumatiserade människor kan finna ro i sitt nya land – även på nyår. ”Hur svårt kan det va?!”.

DU VÄLJER SJÄLV

Jag har definitivt inte kommit dit jag är utan några hinder på vägen. Däremot har jag aldrig låtit dessa hinder stoppa mig eller definiera vem jag är. Livet är ingen räkmacka. Det är heller ingen dans på rosor. Nej, utan utmaningar och ”farthinder”, så finns det heller inget utrymme för varken utveckling eller vilja att förbättra sig och även om jag nu har en ”enkel” ras som golden, så har det inte varit enkelt att ta mig dit där jag är idag.

För alla vet ju, att när det kommer till hundträning, så finns det alltid en given ras. Du vet den som gör hela din tillvaro så mycket enklare och som magiskt nog ser till att du lyckas med allt du föresätter dig (köper en BC, så sitter lydnaden som en smäck eller om du köper en labbe, så har du automatiskt en grym apportör, etc). Tänk om det faktiskt hade varit så enkelt, att man bara kan välja en ”enkel” ras och så löser sig all av sig själv.

Men i verkliga livet så är det ju inte så. För att komma någon vart, så krävs det både hård träning och att man slutar leta undanflykter. Vare sig det gäller träning, tävling eller kapacitet. Alla kan inte vinna. Alla kan inte bli bäst. Men alla kan försöka och ge sitt bästa, för oavsett hur långt man tar sig här i livet, så är inget gratis. I alla fall inte om det är värt något att ha.

Wake up and smell the roses.

Förutsättningar hos förare, hund eller som helheten i ekipaget, gör att ”toppen” troligtvis aldrig kommer nås, men det innebär ju inte att man inte kan ha kul på vägen. Om man bara inser sin begränsningar och gör det bästa utav vad man har, så kan man faktiskt ta sig långt mycket längre än vad man trodde från början. Lite som att sikta mot stjärnorna, landa i trädtopparna och njuta av det fria fallet däremellan.

Jag har fått kämpa i motvind, både i verkliga livet och när det kommer till hundträningen, men vet ni vad? Jag har aldrig någonsin gett upp, för ingen ska få tala om för mig vad jag kan och inte kan göra. Hur man klarar det vi kallar livet, är i mångt och mycket en fråga om inställning, för om jag förutsätter att saker och ting ska barka käpprätt åt h-vete, så kommer det också göra det. En sak är nämligen säker – om du tror du kommer lyckas så finns det en risk att du har fel, medan om du tror att du kommer misslyckas, så kommer du garanterat få rätt.

Jag har nära vänner, som kämpar med att bara leva, men de vägrar låta sina sjukdomar definiera vilka de är. Jag vet de vars liv ständigt möts av den ena brutala motgången, efter den andra, men de kan ändå se ljust på tillvaron och om dessa människor trots detta kan hitta guldkornen, så borde väl vi kunna göra det när det kommer till vårt tävlande också. ”Hur svårt kan det va?!”.

DET HÄNGER INTE PÅ TEMPOT

Gårdagens grymma tävling med Limpan sitter som fastetsat på näthinnan. Inte för att hon var den flashigaste hunden på tävlingen. Heller inte för att hon var den bästa hunden, utan för att vi hade ett grymt teamwork. Genom mitt tävlande, så har jag lärt mig min hunds styrkor och svagheter och istället för att låta svagheterna påverka mig negativt, så har jag accepterat det faktum att det är så det ser ut (just nu i alla fall) och vips så har vi förvandlat vår svaghet till ytterligare en styrka.

För i lydnadssammanhang, så är det är väldigt fokus på att allt ska utföras så snabbt och flashigt som möjligt och när det kommer till Limpan (och många hundar med henne), så kommer inte farten innan momentet är befäst. Jag vet detta och bryr mig därför inte så mycket om det, men många hundförare där ute går ner sig något fruktansvärt för att deras hundar inte springer de för glatta livet i fartmomenten. Lägg även till hysterin kring låsta fram- eller baktassar i fjärren och en härlig attityd, fast med perfekta detaljer i fotgåendet, så inser ni kanske vilken press ni lägger på både er och era fyrfota vänner.

Allt beror naturligtvis på vilka mål man har med sitt tävlande, men för att ta ett förstapris i trean så krävs faktiskt inte mer än just det vi presterade, dvs en härlig attityd utan några perfekta detaljer i fria följet och vi hade definitivt inte full spätta i fartmomenten, men det vägde vi upp med en hyfsat stor säkerhet. Och sist men inte minst – vi hade inte ens i närheten av några låsta tassar i fjärren och trots allt detta så räckte det till uppflytt i eliten.

Om man bara vågar släppa på det som anses vara det ultimata, så kanske man faktiskt inser att det man har, det är bra nog. ”Hur svårt kan det va?!”.

IBLAND MÅSTE MAN TÄNDA LJUSET, FÖR ATT KUNNA SE

När gårdagens besvikelse lagt sig (den platta duvan bryr jag mig inte om, eftersom det var första gången det hände), så gick jag in och kollade upp mina andra hundar och hur gamla de var när de fick sina förstapris i nybörjarklass. Bacci var bara dryga två, men sedan ligger resterande i flocken på mellan 3.5-4.5 år. Så där har vi det, svart på vitt – det är ingen brådska, ålder är bara en siffra och bara för att ”alla andra” skyndar fram i klasserna, så innebär det inte att jag måste hänga på det tåget. Och ändå har jag gjort det. Snacka om att man blir trött på sig själv.

Problemet när man vill bevisa för andra, är att det sällan blir bra ändå. Jag har flera gånger fått höra, både när det gäller Tequila och Limoncello ”att det där är inget att satsa på” och ”hade det varit min hund så hade jag omplacerat den”. Ju fler gånger man hör det, desto hårdare tar det, så enkelt är det, men jag skulle aldrig för mitt liv omplacera mina hundar, bara för att skaffa något ”enklare” och jag vet att jag lär mig massor på att inte glida fram på ett bananskal. Samtidigt så vill jag visa alla som tror sig veta vad man bör och inte bör ha, att det här valet funkar fint det med. Det kanske tar lite längre tid och jag kanske inte kan starta i elitklass med en tvååring, men om jag vill och lägger ner lite tid, så kommer jag komma dit jag med.

Ibland känns toppen onåbar…

När jag stod där igår och fick min öppna kritik, så sved det lite när jag fick höra ”din hund tycker inte att det här är roligt, men hon gör det för att du säger att hon ska” och även om det var tufft att höra, så behövdes det, för det stämmer ju. I nuläget tycker Limon inte att det är roligt och det beror nog till största del på att hon inte har full koll på vad det förväntas av henne, men det beror även på att jag pressat henne för mycket. Forcerat för att kunna få en etta och varför då? Jo, bara för att bevisa för ”alla andra” att hon faktiskt kan. Jag vet ju att hon kan, borde inte det räcka? Varför måste jag försöka övertyga de, som ändå troligtvis inte bryr sig?

Inlägget jag skrev igår har varit uppskattat. Speciellt i den rosaskimrande Facebookvärld vi tycks leva i, där allt positivt höjs till skyarna och där allt det negativa göms undan. Livet är inte bara höga toppar, utan vi stöter även på en hel del djupa dalar. Hur man tacklar dessa dalar är avgörande för hur länge man blir kvar där. Att älta allt negativt burkar knappast hjälpa, så att försöka hitta guldkornet i det negativa anser jag vara ett måste. Kan man försöka hitta en mening eller bara ett litet framsteg, så blir det lättare att hitta stigen upp mot toppen igen. Den må kanske vara slingrig, smal och brant, men den finns där för den som letar.

…men väl där, snacka om utsikt.

Samtidigt så är det heller inte en fördel att bara dela med sig av överdrivet positiva inlägg. Världen är inte idel solsken och den ses heller inte genom rosaskimmrande glasögon. Nej risken finns då att man istället känner att man är ensammast i hela världen – ”vad är det för fel på mig, som inte kan få till det, när alla andra lyckas?”. En liten hemlighet mina vänner, ”alla andra” lyckas inte hela tiden, de låter er bara inte veta när det inträffar. Varför kan jag inte svara på, för att misslyckas är sådant som verkligen utvecklar dig. I alla fall om du väljer att inte fastna i en negativ spiral. Då kan faktiskt en platt duva ändra på mycket.

”Ibland måste man tända ljuset, för att kunna se” – så sant som det är sagt. För min del blir det att minska pressen, men inte kraven. Att kunna se skillnaden mellan dessa två ord kanske inte är helt enkelt, men jag vet att Limon måste utmanas för att utvecklas. Samtidigt så kan jag inte pressa henne så hårt som jag faktiskt gjort nu, utan jag måste backa bandet och istället fokusera på att stärka hennes grunder. Leka in vattenpassionen med lite bollkastning, ha med henne på jakter för att få den ultimata belöningen när hon lyckas och när allt sedan väl faller på plats, ja då är vi där tillsammans med ”alla andra”. Bara lite äldre och förhoppningsvis även lite visare. ”Hur svårt kan det va?!”.