MOT ETT MER MEDMÄNSKLIGT 2017

När jag för två år sedan satt med en panikslagen Havana i källaren, trodde jag aldrig vi skulle kunna uppleva en dräglig nyårshelg igen, men tack vare Karins bioresonansbehandling, så känns det som om Havana är så nära sitt gamla jag igen som hon någonsin kan komma. För andra året i rad har vi nämligen haft en hund som är totalt trygg och avslappnad inomhus och i år brydde hon sig knappt om tolvslaget, utan låg länge kvar i TV-rummet och sov. När det blev för mycket kröp hon bara upp till oss i sängen och somnade direkt. Underbart!

Enda egentliga orosmomentet var när en granne vid 21-tiden bestämde sig för att ignorera min vädjan om att förvarna oss och istället tände sina fyrverkeripjäser lagom till vi skulle rasta, vilket resulterade i att hon sprang in okissad. Väl inne så var hon tacksamt nog sitt lugna, trygga jag igen – om än något kissnödig förstås.

untitled

Det här med bakfylla är en fin gammal tradition – låt oss aldrig ändra den.

Tyvärr kommer vi väl aldrig bli kvitt dem som envist ska hävda sin rätt till traditioner – oavsett vem som blir lidande och jag hoppas att ni aldrig kommer uppleva den maktlöshet man känner, när någon nära som har fullständig panik. Där ögonen nästan poppar ur sina hålor och där tungan blir helt blå. Där man får sitta och krampaktigt hålla sin hund, för att den tror att den ska dö. Men för all del, traditioner ska man ju inte ändra på.

Till alla er som sitter i mörka källare med era hundar eller i en stuga mitt ute i ingenstans, till alla er som stoppar bomull i era hästars öron, till alla vilda djur och traumatiserade människor – hoppas att vi får en bättre fortsättning på det  nya året, än slut på det förra. Gemensamt strävar vi mot ett bättre, mer medmänskligt 2017!

VI VILL INTE BEHÖVA VARA RÄDDA

Nyår – den tiden på året, då både människor och djur medvetet utsätts för den grymmaste av tortyr. Där barn och ungdomar med berått mod, skjuter raketer eller kastar smällare efter försvarslösa hundar och människor, eller där fulla människor allvarligt skadar sig själv eller andra, eftersom det är deras självutnämnda ”rättighet”.

Att sätta explosiva varor i händerna på grovt alkoholpåverkade människor är uppenbarligen inget konstigt så länge man hävdar tradition, men skulle någon byta ut raketen mot ett skarpladdat gevär, så skulle nog tongångarna bli helt annorlunda. För att inte tala om ifall densamme skulle sätta sig bakom ratten och köra.

Untitled1.JPG

Vi vill inte behöva vara rädda.

Och att 2016 fortfarande köpa ut eller sälja till barn/ungdomar, är inget annat än vårdslöst. Man kan inte blunda för all informations som delas på sociala medier, eller det som skrivs i tidningen och samtidigt berättiga sitt handlande. Man får inte vara så naiv. Man får inte vara så självcentrerad. För är det att vara en upplyst människa på 2000-talet om man:

  • vägrar visa medmänsklighet eller empati, utan envist fortsätta hävda sin rätt till tradition?
  • handskas med sprängämnen under alkoholpåverkan och med barn i närheten?
  • avsiktligt sikta mot en annan levande varelse, skjuta och sedan skratta hånfullt när denne flyr i panik?

Enligt djurskyddslagen 2§ så skrivs det ”djur skall behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom” och ändå är det precis det som sker. I flera veckor lider hundratusentals djur för ditt höga nöjes skull och faktum är, att om vi skulle hålla oss till de lagar och förordningar, som vi redan klubbat igenom, så skulle raketer och smällare inte vara speciellt svårt att förbjuda. Om man verkligen, verkligen ville förstås. Om det inte fanns grova pengar att tjäna. Om det inte vore för traditionen.

untitled2.JPG

Snälla, visa oss lite empati.

I en värld där empati börjar bli en bristvara, hoppas jag med detta inlägg kunna påverka någon att avstå eller i alla fall tänka till en gång extra. Och om den i sin tur kan påverka någon annan så kanske det finns hopp.

Hopp om att slippa se sin fyrbenta vän bli blå om tungan av panik. Hopp om att inga hundar sliter sig, flyr i panik och blir påkörda eller försvinner till skogs. Hopp om att både vilda och tama djur slipper skaka av skräck och ångest. Hopp om att din älskade i fyllan inte skjuter ditt barn i ansiktet. Hopp om att krigstraumatiserade människor kan finna ro i sitt nya land – även på nyår. ”Hur svårt kan det va?!”.

DU VÄLJER SJÄLV

Jag har definitivt inte kommit dit jag är utan några hinder på vägen. Däremot har jag aldrig låtit dessa hinder stoppa mig eller definiera vem jag är. Livet är ingen räkmacka. Det är heller ingen dans på rosor. Nej, utan utmaningar och ”farthinder”, så finns det heller inget utrymme för varken utveckling eller vilja att förbättra sig och även om jag nu har en ”enkel” ras som golden, så har det inte varit enkelt att ta mig dit där jag är idag.

För alla vet ju, att när det kommer till hundträning, så finns det alltid en given ras. Du vet den som gör hela din tillvaro så mycket enklare och som magiskt nog ser till att du lyckas med allt du föresätter dig (köper en BC, så sitter lydnaden som en smäck eller om du köper en labbe, så har du automatiskt en grym apportör, etc). Tänk om det faktiskt hade varit så enkelt, att man bara kan välja en ”enkel” ras och så löser sig all av sig själv.

Men i verkliga livet så är det ju inte så. För att komma någon vart, så krävs det både hård träning och att man slutar leta undanflykter. Vare sig det gäller träning, tävling eller kapacitet. Alla kan inte vinna. Alla kan inte bli bäst. Men alla kan försöka och ge sitt bästa, för oavsett hur långt man tar sig här i livet, så är inget gratis. I alla fall inte om det är värt något att ha.

0.jpg

Wake up and smell the roses.

Förutsättningar hos förare, hund eller som helheten i ekipaget, gör att ”toppen” troligtvis aldrig kommer nås, men det innebär ju inte att man inte kan ha kul på vägen. Om man bara inser sin begränsningar och gör det bästa utav vad man har, så kan man faktiskt ta sig långt mycket längre än vad man trodde från början. Lite som att sikta mot stjärnorna, landa i trädtopparna och njuta av det fria fallet däremellan.

Jag har fått kämpa i motvind, både i verkliga livet och när det kommer till hundträningen, men vet ni vad? Jag har aldrig någonsin gett upp, för ingen ska få tala om för mig vad jag kan och inte kan göra. Hur man klarar det vi kallar livet, är i mångt och mycket en fråga om inställning, för om jag förutsätter att saker och ting ska barka käpprätt åt h-vete, så kommer det också göra det. En sak är nämligen säker – om du tror du kommer lyckas så finns det en risk att du har fel, medan om du tror att du kommer misslyckas, så kommer du garanterat få rätt.

Jag har nära vänner, som kämpar med att bara leva, men de vägrar låta sina sjukdomar definiera vilka de är. Jag vet de vars liv ständigt möts av den ena brutala motgången, efter den andra, men de kan ändå se ljust på tillvaron och om dessa människor trots detta kan hitta guldkornen, så borde väl vi kunna göra det när det kommer till vårt tävlande också. ”Hur svårt kan det va?!”.

DET HÄNGER INTE PÅ TEMPOT

Gårdagens grymma tävling med Limpan sitter som fastetsat på näthinnan. Inte för att hon var den flashigaste hunden på tävlingen. Heller inte för att hon var den bästa hunden, utan för att vi hade ett grymt teamwork. Genom mitt tävlande, så har jag lärt mig min hunds styrkor och svagheter och istället för att låta svagheterna påverka mig negativt, så har jag accepterat det faktum att det är så det ser ut (just nu i alla fall) och vips så har vi förvandlat vår svaghet till ytterligare en styrka.

För i lydnadssammanhang, så är det är väldigt fokus på att allt ska utföras så snabbt och flashigt som möjligt och när det kommer till Limpan (och många hundar med henne), så kommer inte farten innan momentet är befäst. Jag vet detta och bryr mig därför inte så mycket om det, men många hundförare där ute går ner sig något fruktansvärt för att deras hundar inte springer de för glatta livet i fartmomenten. Lägg även till hysterin kring låsta fram- eller baktassar i fjärren och en härlig attityd, fast med perfekta detaljer i fotgåendet, så inser ni kanske vilken press ni lägger på både er och era fyrfota vänner.

Allt beror naturligtvis på vilka mål man har med sitt tävlande, men för att ta ett förstapris i trean så krävs faktiskt inte mer än just det vi presterade, dvs en härlig attityd utan några perfekta detaljer i fria följet och vi hade definitivt inte full spätta i fartmomenten, men det vägde vi upp med en hyfsat stor säkerhet. Och sist men inte minst – vi hade inte ens i närheten av några låsta tassar i fjärren och trots allt detta så räckte det till uppflytt i eliten.

Om man bara vågar släppa på det som anses vara det ultimata, så kanske man faktiskt inser att det man har, det är bra nog. ”Hur svårt kan det va?!”.

IBLAND MÅSTE MAN TÄNDA LJUSET, FÖR ATT KUNNA SE

När gårdagens besvikelse lagt sig (den platta duvan bryr jag mig inte om, eftersom det var första gången det hände), så gick jag in och kollade upp mina andra hundar och hur gamla de var när de fick sina förstapris i nybörjarklass. Bacci var bara dryga två, men sedan ligger resterande i flocken på mellan 3.5-4.5 år. Så där har vi det, svart på vitt – det är ingen brådska, ålder är bara en siffra och bara för att ”alla andra” skyndar fram i klasserna, så innebär det inte att jag måste hänga på det tåget. Och ändå har jag gjort det. Snacka om att man blir trött på sig själv.

Problemet när man vill bevisa för andra, är att det sällan blir bra ändå. Jag har flera gånger fått höra, både när det gäller Tequila och Limoncello ”att det där är inget att satsa på” och ”hade det varit min hund så hade jag omplacerat den”. Ju fler gånger man hör det, desto hårdare tar det, så enkelt är det, men jag skulle aldrig för mitt liv omplacera mina hundar, bara för att skaffa något ”enklare” och jag vet att jag lär mig massor på att inte glida fram på ett bananskal. Samtidigt så vill jag visa alla som tror sig veta vad man bör och inte bör ha, att det här valet funkar fint det med. Det kanske tar lite längre tid och jag kanske inte kan starta i elitklass med en tvååring, men om jag vill och lägger ner lite tid, så kommer jag komma dit jag med.

5.jpg

Ibland känns toppen onåbar…

När jag stod där igår och fick min öppna kritik, så sved det lite när jag fick höra ”din hund tycker inte att det här är roligt, men hon gör det för att du säger att hon ska” och även om det var tufft att höra, så behövdes det, för det stämmer ju. I nuläget tycker Limon inte att det är roligt och det beror nog till största del på att hon inte har full koll på vad det förväntas av henne, men det beror även på att jag pressat henne för mycket. Forcerat för att kunna få en etta och varför då? Jo, bara för att bevisa för ”alla andra” att hon faktiskt kan. Jag vet ju att hon kan, borde inte det räcka? Varför måste jag försöka övertyga de, som ändå troligtvis inte bryr sig?

Inlägget jag skrev igår har varit uppskattat. Speciellt i den rosaskimrande Facebookvärld vi tycks leva i, där allt positivt höjs till skyarna och där allt det negativa göms undan. Livet är inte bara höga toppar, utan vi stöter även på en hel del djupa dalar. Hur man tacklar dessa dalar är avgörande för hur länge man blir kvar där. Att älta allt negativt burkar knappast hjälpa, så att försöka hitta guldkornet i det negativa anser jag vara ett måste. Kan man försöka hitta en mening eller bara ett litet framsteg, så blir det lättare att hitta stigen upp mot toppen igen. Den må kanske vara slingrig, smal och brant, men den finns där för den som letar.

6.jpg

…men väl där, snacka om utsikt.

Samtidigt så är det heller inte en fördel att bara dela med sig av överdrivet positiva inlägg. Världen är inte idel solsken och den ses heller inte genom rosaskimmrande glasögon. Nej risken finns då att man istället känner att man är ensammast i hela världen – ”vad är det för fel på mig, som inte kan få till det, när alla andra lyckas?”. En liten hemlighet mina vänner, ”alla andra” lyckas inte hela tiden, de låter er bara inte veta när det inträffar. Varför kan jag inte svara på, för att misslyckas är sådant som verkligen utvecklar dig. I alla fall om du väljer att inte fastna i en negativ spiral. Då kan faktiskt en platt duva ändra på mycket.

”Ibland måste man tända ljuset, för att kunna se” – så sant som det är sagt. För min del blir det att minska pressen, men inte kraven. Att kunna se skillnaden mellan dessa två ord kanske inte är helt enkelt, men jag vet att Limon måste utmanas för att utvecklas. Samtidigt så kan jag inte pressa henne så hårt som jag faktiskt gjort nu, utan jag måste backa bandet och istället fokusera på att stärka hennes grunder. Leka in vattenpassionen med lite bollkastning, ha med henne på jakter för att få den ultimata belöningen när hon lyckas och när allt sedan väl faller på plats, ja då är vi där tillsammans med ”alla andra”. Bara lite äldre och förhoppningsvis även lite visare. ”Hur svårt kan det va?!”.

ATT SE FELEN SOM EN MÖJLIGHET ISTÄLLET FÖR ETT MISSLYCKANDE

Igår träffades lydnadsgänget i Falkenberg och jag fick hjälp med att köra igenom Xanté och tur var väl det. Vi hade nämligen en hel del stora missförstånd på många av momenten, där Xanté valde att chansa istället för att lyssna och även om själva träningen inte kändes som en optimal uppladdning just där och då, så väljer jag så här i efterhand att se felen som en möjlighet, istället för ett misslyckande. En möjlighet att påtala fel, en möjlighet att hitta brister i vår träning, men framförallt en möjlighet att rätta till det som gått åt pipsvängen och på så sätt gå framåt i vårt tränande och tävlande.

När något inte funkar som jag tänk mig, så försöker jag ta ett steg tillbaka och betrakta problemet ”utifrån”. Ta t.ex. Xantés inkallning där läggandet blir ett ställande. Varför lägger han sig inte, när hans första intention faktiskt är att göra just detta? Jo, för jag har så smått börjat träna i ett verbalt kommando på ställandet. När vi påbörjade den träningen så var det snarare tvärt om – han lade sig istället för att ställa sig och vi har fått traggla ”ligg är fel, stå är rätt”. Självklart blir det problem för en hund som Xanté, som gärna vill vara steget före och tänker själv och till imorgon gäller det bara att rädda det som räddas kan, dvs använda dubbelkommando.

Ett annat exempel (och det tog tid innan jag fattade hur han tänkte), var jaktdirigeringsträningen som vi nött inför förra helgens jaktprov. En övning där man sätter ut en dummie, går c:a tio meter och sätter hunden med ryggen mot dummien, medan man själv går tio meter till. Vilket moment påminner det om och vad kan det ge för resultat? Jo, att Xanté gör ett kanonsnyggt ”ut” bakåt och hämtar mittapporten. Visst, jag pekade åt vänster, men Xanté ”visste” ju vad vi gjorde och när man ”vet” då behöver man inte ta in information.

Att hitta anledningen till varför ens hund inte gör som du tänkt är inte alltid så enkelt, men ju fler ”aha-upplevelser” man får, desto mer har man att jobba med när nästa problem uppstår. För problem och fel kommer man aldrig undan. Det är hur man väljer att hantera det som gör skillnad. ”Hur svårt kan det va?!”.

NÄR SKA DU SKAFFA EN RIKTIG HUND?

Det händer oftare än jag skulle vilja höra det – plumpa kommentarer om mina hundar, sagda i ”all välmening”. Eller åtminstone hoppas jag att det är välmening. ”Du som är en så duktig hundförare, är det inte dags att du skaffar en riktig hund?” eller ”ska du lyckas, så måste du välja en jaktavlad hund”.  Joråsåatte.

Igår rann bägaren över, när jag återigen fick höra att det var dags att byta inriktning på mina hundar. När jag ifrågasatte varför en jaktavlad hund skulle vara så mycket bättre än det jag har, så skulle ett byte av hund innebära att jag kunde vinna A-prov. Jag tänker att för att komma med ett sådant påstående så måste man ju ha en hel del fakta. Fakta som många som uttrycker dessa kommentarer faktiskt inte har. Först och främst måste ju vederbörande anta att jag vill/kan starta på A-prov. Sedan måste vederbörande göra ett antagande på något de oftast inte sett, dvs mina hundar i arbete och tillsist så får denne även anta att jag bara sysslar med en sak, dvs jaktträning.

4.jpg

Problemet är att jag inte vill satsa på en gren. Jag älskar det faktum att man kan göra precis vad man vill med hundarna och jag har ingen större lust att ändra på det. Jag kanske inte kommer bli bäst på något, men jag kommer bli väldigt bra på mycket. Att mina hundar har kapacitet att komma högt inom alla grenar jag testat på, tror jag mig nog bevisat många gånger om. Inte bara en gång, utan flertalet och jag tror mig veta att en annan stamtavla inte hade gett ett annorlunda resultat.

3.jpg

Att sedan ödets nyck dessutom försett mig med en hel del skadade hundar, gör ju att det blir svårare att ”bevisa” vad vi kan. Tequilas spondylos gör att vi inte kommer kunna träna så länge det är kallt i vattnet och det innebär att både dirigeringsträning i vatten och andjakter är uteslutet. Hade vi inte haft detta, så hade jag inte sett några större problem både att ta oss upp i EKL eller att prestera på A-prov. Nu får vi nöja oss med rallylydnad och fasanjakter. Inte fy skam om du frågar mig. Eller Tila.

När det kommer till Bacardi, så är senor i tårna förstörda, vilket innebär att hon aldrig kommer kunna klara gå på prov (har vi tur kan jag linda henne, så hon åtminstone kan få följa med på jakter). Hade jag kunnat ge henne den träning som behövts så hade vi kunnat prestera på toppnivå, men utan träning så är vår lägsta nivå 3:e pris i EKL, godkänt KKL, SM start i både lydnad och rallylydnad, samt CK på utställning.

1.jpg

Självklart hade jag kunnat satsa fullt ut i jakten med Xanté också och kanske gör jag det vad tiden lider, men just nu är det lydnad som gäller. Tankar om att ta oss till SM finns – hunden är det inget fel på, så allt hänger på huruvida jag orkar fortsätta träna eller om jag svänger över till något annat. Det fina med att ha de hundarna jag har, är att jag kan göra vad jag vill. Utom möjligen satsa på utställningschampionat då, men ska vi vara ärliga, så är det inget som lockar heller. Mina hundar är fina för mig och följer rasstandarden. Det räcker gott och väl för mig.

Nej, på senare tid har jag faktiskt insett att det inte spelar någon roll vad jag gör eller vad jag säger. De som står vid sidan om och tycker, kommer fortsätta göra så oavsett vad vi når för resultat, så för mig är det viktigast att jag vet vad mina hundar kan prestera. Och jag är ganska säker på, att om jag en dag skulle rikta all min träning mot jakten, så kommer jag slå väldigt många av dessa ”förstå-sig-påare” på fingrarna – jaktavlad hund eller ej.

Det finns så mycket vi vill göra och hur det går får framtiden utvisa. Det enda jag kan garantera är att vi kommer ha kul och vi kommer lyckas med vad vi än föresätter oss. Jag menar ”hur svårt kan det va?!”.

TANKAR OM RALLYGLÄDJE V.S. FYRKANTIGA, TRÅKIGA ELITFÖRARE

Jag har läst det i rallytrådar förr och igår dök det upp igen – för många är det så oerhört viktigt att man som förare ser glad ut när man för sin hund, annars räknas det inte som ”rally” och bör därmed ge avdrag på helheten. Som om inte det räckte, så finns det dessutom domare i detta avlånga land som faktiskt ger poängavdrag för att föraren inte ler. Say what?! Att någon ska diktera för mig som förare hur jag bör se ut när jag träna/tävlar hund, gör mig riktigt mörkrädd. Inte nog med att man redan är fullt koncentrerad på att föra hund, vilket i mitt fall knappast gör att jag ser lycklig ut. Dessutom måste jag ”tvingas” le på kuppen för att det ska räknas som rally. Helt absurt! I alla fall om ni frågar mig.

0.jpg

På träning syns ett glatt och trevligt rallyekipage, men med nerver med i spelet så kanske det skulle se annorlunda ut?

Att från läktarplats sitta och kommentera huruvida folk och deras hundar ser ut som ösregn eller inte, gör mig faktiskt mer än en hel del beklämd. Har vi en aning om hur dessa ekipage ser ut när det tränar? Vet vi vilken typ av hundindivid den föraren lotsar runt? Kanske är det så att inte ens föraren vet det? Och framförallt – har vi någon aning om hur förare och hund ser ut under stress/press?

2.jpg

Stelt och tråkigt ”elitlydnadsekipage” – men finns det en anledning?

Den översta bilden är säkert vad många föredrar vad gäller glädje hos förare/hund, men det betyder inte att man kan applicera det på alla individer, för jag ska ger er en lite hint – en viftande svans betyder inte alltid att hunden enkom är glad. Precis som en hängande svans och en hund som släpar, inte betyder att den är ledsen. Precis som ansiktsuttrycket kan ”snörpas ihop” hos oss människor när vi koncentrerar oss, så är det väldigt vanligt att hundar både sänker sin svans och till och med slutar vifta på den, när de är fullt koncentrerade. Ska det verkligen ge poängavdrag?

Bacardi är den hunden, som jag under hela vår tävlingskarriär fått höra ”men hon är ju så glad”. Det bara för att hon steppar som om hon gick på glödgat kol och med en svans som viftar så frenetiskt så den håller på att gå av. Det ingen ser är hur stressad hon verkligen är när hon befinner sig i den sinnesstämningen. Tittar ni noggrannare däremot så kommer ni upptäcka hennes glansiga ögon, kanske till och med rinner de och om det är riktigt illa, så är hon helt blå om tungan. Men hon ser ju glad ut och bör därmed få lite extra ”rallypoäng” – eller?

Om jag då, när hon är i ”fel” sinnesstämning, skulle börja klappa händer, tjoa, tjimma eller för den delen bara få lite bubblor i bröstet, så skulle hon fullkomligt explodera. Otydlighet i hennes värld ökar stressen, vilket gör att hon börjar chansa (allt för att vara mig till lags). Chansningarna är oftast felaktiga och då blir hon än mer stressad, än sekunden innan. Tills slut går hon upp i fullständig spinn, men aldrig, aldrig slutar hon vifta på svansen, så då måste hon ju vara glad – eller?

4.jpg

Att handla en sådan här hund, kräver fullkomlig koncentration hos mig som förare, vilket gör det helt omöjligt för mig att se glad ut.

”Monstret” Bacardi är helt och hållet skapat av mig. Jag inte visste bättre då, utan belönade en het hund alldeles för hett. Var otydlig i mina kriterier vad jag tyckte var fel och när det sedan blev fel igen, så blev jag otroligt irriterad på henne. Som ni förstår, så är det kanske inte ett helt optimalt upplägg för en sådan individ och en av anledningarna till att jag försöker förhindra andra från att göra samma misstag som jag. Det är nämligen oerhört lätt hänt, speciellt om man kört en lite mer svårmotiverad hund innan. Men jag lovar er, en hund som gått ”över gränsen” är oerhört svår att kontrollera och faktum är när man väl kommit dit, så är det inte ”roligare att dämpa, än att höja”. Det är faktiskt stunder det inte är roligt alls. Det finns många tillfällen där gråten är nära. Nära för att man inte lyckas nå fram till sin hund. En hund vars ögon rinner. En hund vars tunga är blå. Och allt detta bara för att den vill göra rätt, men är i helt fel sinnesstämning för att ta emot information.

En klok person sa en gång ”felen ni gör i hundträningen, kommer inte ni lastas för – det kommer eran hund lastas för” och det stämmer så väl. När frustrationen slår till, så är det inte Bacci jag blir frustrerad på – det är mig själv. Men det vet ju så klart inte hon om. Bubblorna i bröstet. Frustrationen. Adrenalinpåslaget. Allt det där är saker hon minns från förr, när allt blev fel, men jag inte talade om varför.

0

Mina hundar vet att de är mitt allt och det räcker för mig.

Så innan ni ”dömer” hur folk för hund på träning eller tävling, så kanske ni skulle ta er en funderare varför vederbörande gör så. Ta åtminstone en sekund och tänk till lite – innan ni börjar ropa om fyrkantiga, tråkiga ”elitförare”, hundar som ser ut som ösregn eller ”glada” hundar som viftar på svansen.

FÖR ANDRAS EGNA HÖGA NÖJE

Nyårsafton – en dag med mycket blandade känslor. Själv är jag minst sagt fascinerad över hur man kan spendera tusentals kronor på något som skrämmer skiten ur både två- och fyrbenta, bara för att det ”hör till”. Eller hur man i Hallands Posten ena dagen gör ”bäst-i-test” för fyrverkerier och dagen därpå gör ett reportage om raketrädda hundar. I min värld går det inte riktigt ihop.

3.jpg

Matte, varför ska vi behöva vara rädda?!

Att sedan någon i grannskapet väljer att smälla av ett fyrverkeri redan klockan 17.00, gör mig rent ut sagt rosenrasande. Inte nog med att Havana förra året var helt panisk större delen av kvällen och natten, jag har dessutom ett hundpensionat fullt med hundar och en gäst med en fyrverkeripåverkad hund på vårt B&B. Hur i h-vete ska man kunna planera säkra promenader om folk inte ens kan hålla sig till tolvslaget?! Och då pratar vi om folk som själva har djur. Höjden av egoism och jag hoppas att ni i er okunnighet (eller om det är ignorans) aldrig behöver uppleva den skräcken, som många djur gör. Det skulle jag nämligen inte ens önska min värsta fiende.

För egen del var det med skräckblandad förtjusning, som en stillsam nyårskväll tillsammans med Lasse & hundarna, inleddes. Förra året vankade en stressad Havana av och an i huset hela kvällen (detta trots att ingen av våra andra hundar reagerar på smällare eller raketer) och det hela eskalerade till en natt fylld med panik. Hur skulle det bli i år?

0.JPG

Härligt – en totalt avslappnad Havana, som sover sig igenom hela nyårskvällen.

Det visade sig att gårdagen skulle vara ett kvitto jag inte ens vågat hoppas på, för även om vår icke så genomtänkta granne brände av en salva precis i närheten, så brydde sig Vannis inte överhuvudtaget. På kvällskissen runt 21-tiden, så kunde Havana lugnt uträtta sina behov och även om hon var obekväm med smällarna, så var hon inte rädd.

När vi sedan gick till sängs runt 23-tiden och stängde av tv:n, så märktes det att hon blev stressad av det ökande fyrverkerierna. För att dölja ljudet från alla raketer, så satte vi igång tv:n igen. Förra året gjorde det ingen som helst nytta, men i år så lugnande hon ner sig i stort sett direkt och inte nog med det, hon somnade till och med!

0

Lugn och nyfiken – tack vare Karin.

Jag kan med säkerhet säga, att utan Karins bioresonansbehandlingar, så hade jag fått spendera ytterligare ett år i källaren med en skräckslagen hund. Jag har haft turen att lära känna Karin och ta del av hennes kunskap, många andra därute har inte den möjligheten och lever alltså under vidriga förhållanden, bara för att folk måste smälla smällare eller skjuta upp tusentals kronor i luften. Människor som inte bryr sig om andras välmående, utan bara ser till sina ”rättigheter”. Och dessutom skiter fullkomligt i när man får och inte får skjuta raketer.

Om ni nu måste smälla, kan ni åtminstone inte göra det lite enklare för era medmänniskor och deras fyrfota vänner? Ge dem andrum så att hundarna kan få kissa och bajsa i lugn och ro. Fundera ett tag på hur det skulle kännas att inte våga gå på toa på flera veckor. Att skräckslagen ligga på ett kallt källargolv och med blå tunga flämta efter luft. Och att som djurägare bara se på, utan att på något sätt kunna förklara för sin vän att det inte är någon fara. Att de inte kommer dö. Att allt smällande bara är för en del människor egna höga nöje.

God fortsättning allesammans!

NÄR UTSEENDE ÄR VIKTIGARE ÄN PRESTATION

Goldenspecialen – ett sätt att mötas. Jakt- och utställningsfolk. Arbete och utseende. För första gången var det kristallklart – exteriör värderas långt mycket mer än en fantastisk prestation ute i skogen och då pratar jag inte om min egen. Nej, för en gångs skull är jag glad att vi sumpade bra poäng på WT:t och därmed inte hade en chans att bli Dual Purpose 2015, för inte ens med full pott på utställningsdelen i jaktklass så hade min elithund slagit årets vinnare i nybörjarklass.

Personligen kan jag tycka att dagens poängsystem är så skevt som det någonsin kan bli. Som det är nu så får en hund som ställs i Open -dvs minst tre cert- på utställningen 22 poäng att ta med sig i sin eventuella tävla om DP. Ska vi överföra det till jaktdelen så innebär det att endast en EKL-hund kan få samma poäng, men BARA om den får hundra poäng. HUNDRA POÄNG! För att använda rumsrena ord – en rejäl tankevurpa. Här kommer ett litet exempel för att tydliggöra:

NKL 56 poäng + EXC och klassvinst i Open = 32.08 poäng
EKL 100 poäng + VG = 32 poäng
I rest my case…

Ska vi inte främja utveckling? Som det är nu så lönar det sig nämligen inte att flytta upp sin hund i nästa klass. Kanske är det dags att, precis som på officiella starter, KRÄVA att man måste göra så. I alla fall om man fått minst ett förstapris året innan? För mig personligen ser jag det som en utmaning att avancera uppåt. En utmaning som ger utveckling. En utveckling som för mig framåt och som därmed också öppnar nya dörrar.

Jag kan förstå att folk tröttnar. Jag är efter årets start nämligen en av dessa. Jag vet inte om jag har någon större lust att lägga en massa pengar på att enbart förlita mig på en enda persons tycke och smak och samtidigt vara helt beroende av hur konkurrensen ser ut. För det är bara att inse – få och/eller mindre exteriört bra hundar ger mig större chans på bra DP-poäng. Jag vill bedömas för vad jag presterar. Inte hur någon tycker att min hund ser eller inte ser ut.

En tillställning som var tänkt att föra folk och hundar samman, har i år delat dessa ännu mer. Hur ska de olika ”lägren” kunna föras samman, när vi inte ens lyckas göra det på en tävling? När utseende bli viktigare än prestation? ”Hur svårt kan det va?!”.