ATT FÖRSÖKA TA APPORTERINGEN FRÅN EN APPORTÖR

Jag är inre världsbäst på att följa mitt strukturerade träningsschema, men jag gör mitt bästa. Gårdagen bjöd på lydnadsvila för Xanté så det blev ett pass idag istället. Dock ändrades det från fotgående till konskick och dirigering. Man måste ju vara flexibel i sin struktur.

Eftersom Xanté är en sann apportör och därmed tycker det är VIKTIGARE att apportera, än att göra som jag säger så valde jag att testa att dirigera till godisskålar istället. Nu kan man ju FÖRSÖKA ta apporteringen från en apportör, men ska vi vara ärliga så lyckas det ju sällan eller aldrig…

Resultatet till trots så tänker jag ändå ge det några gånger till, innan jag helt förkastar idén -vet att jag testade på Tila, men hon ratade helt enkelt godiset och valde istället mittapporten för apportera ska man- ”Hur svårt kan det va?!”.

GENOMFÖR HAN TÄVLINGEN SÅ HÄR, SÅ KOMMER JAG JUBLA HÖGT

Idag stämde jag träff med Andrea på Helsingborgs BK -tack Lasse för att du avlöste mig- och tanken var att köra ett genrep på ett helt nytt ställe, samt i den ordningen det kommer ske på söndag. Självklart har vi en hel del att jobba vidare på, men för att vara Xanté så hanterade han den nya störningen riktigt bra. Att jag sedan har MASSOR med guldkorn med mig hem gör ju knappast saken sämre.

Är RIKTIGT nöjd med fria följet, zätat och inkallningen -minus avslutet då, men eftersom vi inte tränat det momentet alls så får jag nog köpa sådana fel- Kanske lite väl överstadig på inkallningen från rutan -men det räknar jag som ett LYXPROBLEM med tanke på att han har en tendens att tjuva därifrån- lite strul med uppsättande i fjärren samt konskicket till dirigeringen, men helheten och känslan kändes fin och det är det som räknas för mig.

Fyra veckor! Jag upprepar FYRA veckor har vi tränat eliten. Genomför vi söndagens tävling så här bra, ja då kommer jag JUBLA högt! Jag ska bara komma ihåg att andas, att vara ”här & nu” och att vara tydlig. ”Hur svårt kan det va?!”.

RALLYTRÄNING MED KOMMENDERING OCH GRYMMA FRAMSTEG I LYDNADEN

Inser att jag har en hel del bloggande att komma i kapp med, så det är väl lika bra att sätta igång. Igår passade jag & Dea på att åka till klubben en sväng. Tequila fick träna på rallymomenten under kommendering -filmen är dock från idag, då jag glömt kameran hemma- och Xanté fick nöta vidare på elitmomenten.

Att träna rally med en ”tävlingsledare” är ett GRYMT alternativ till att sätta upp en massa skyltar. Dels tränar man sig själv på att bibehålla fokus fast man inte vet vad som komma skall -det gäller att både lita på att hunden är där den ska vara, samt att hålla tungan rätt i mun- dels gäller det att kunna fånga hundens fokus i god tid och därmed förbereda den på de olika momenten. Klarar man detta så kommer en bana kännas som en enkel match.

Vad gäller Xanté så börjar han få fin förståelse för de olika momenten. Med det sagt, så innebär det INTE att han faktiskt kan dem. Igår tränade vi zätat och om ”om” inte funnits och konerna inte hade bestått av apporter, så KANSKE han hade fixat sitt första tävlingsmässiga zäta. Nu blev det istället så här…

Idag körde vi igenom ett tävlingsmässigt fritt följ och jag är minst sagt IMPONERAD över hur mycket man kan lära sig genom att träna på promenaderna. Vilken skillnad i position och uthållighet! Jag ÄLSKAR hans aktivitetsnivå, som för mig är i stort sett perfekt. Han har bra driv, utan att för den sakens skull flippa ur. Det ser riktigt lovande ut.

Vi testade även vittring med en pinne, där fokus var att öka säkerheten efter att han hittat pinnen. Även det momentet är på frammarsch och sista skicket hade inte ett enda omtag. Wiiieee!!!

Avslutningsvis körde vi hopp apport och dirigeringsapportering. Vilken skillnad på dagens och gårdagens konskick -på gårdagens dirigeringsträning så jobbade vi mest med att han skulle till konen FAST han visste vilken apport som skulle in- Ingen tendens att vinkla av åt höger och fullt fokus framåt. Att han sedan lyckades med hela momentet tävlingsmässigt är bara en bonus. ”Hur svårt kan det va?!”

EN GÅNG ÄR INTE INGEN GÅNG

Egentligen var jag alldeles för trött för ett träningspass igår, men efter lunch så jag tog mig i kragen för att köra lite blandade elitmoment med Xanté. Vi började med dirigeringen, där han fick se mig lägga ut apporterna, men innan vi körde igång med själva dirigeringsbiten, så ville jag se om han kom ihåg att man skulle till konen först. Det gjorde han och visade dessutom upp KLOCKRENA konskick!

När vi sedan skulle träna höger vänster, så ville jag se hur mycket han fattat av mina tecken. Förhoppningarna var väl inte allt för höga, eftersom vi bara kört två pass dessförinnan, men döm om min förvåning, när han vinklade vänster UTAN att tveka -visserligen stod jag bara på tre meters avstånd när jag skickade honom, men ändå- Den högra dirigeringen blev lite för svår. Dels så hade det gått ganska lång tid sedan han fick retningen av utlägget, dels så syntes den ganska dåligt i jämförelse med den SJÄLVLYSANDE vedklabben, som låg i mitten -han kollade snabbt av den, innan han valde den högra apporten, men hade där legat en apport, så hade han självklart tagit den- Körde ett skick till åt höger, för att sedan utmana YTTERLIGARE, genom att göra en tävlingsmässig dirigering åt vänster, som den lilla guldhunden SPIKADE! Wiiieee!!!

Efter det lyckandet, så var JAG duktig nog att bryta och istället gick vi upp till appellplan, för att träna lite zäta och ruta. Började med lite fotgående, för att värma upp lite, innan jag placerade ut en boll i rutan. Tycker att det är dags att börja ”sudda” retningen lite, så innan han fick hämta den, så tränade vi ORDFÖRSTÅELSE i zätat -dock bara på raksträckor- Två felskiften -han satte sig på stå och ställde sig på sitt- men i övrig helt korrekt. Ett extra plus var att han dessutom lyckades koncentrera sig på uppgiften, trots att bollen i rutan pockade på hans uppmärksamhet.

Rutskicket var skitsnyggt och han hade ingen tendens att springa direkt till rutan. Jag lägger in bollen igen och den här gången kör vi hopp apport, för att ”sudda”. Vårt bekymmer sist, var ju att han låste sig och satt kvar vi kommenderingen. Den här gången var det inga bekymmer. Fin stadga i kast, direktreaktion vid kommandot, full koll på att han skulle hoppa tillbaka och en riktigt fin ingång. Mycket lovande.

Som avslutning körde vi en vänsterruta. Den blir lite svårare, eftersom jag inte ”blockar” rutan med min kropp. Ingen tanke på att springa direkt till rutan, men däremot så rundade han inte konen, utan drog lite längre åt höger. Inget som hade kostat något på tävling, men heller inget jag vill släppa igenom på träning -fick skicka honom ytterligare två gånger, innan han fattade galoppen, men sedan var det inga problem- En gång, är nämligen inte ingen gång, när man tränar en tänkande golden retriever.

JAG VÄLJER APPORT, INTE DU

En fullspäckad helg med vårt rallyinternat och två dagars hundträning med Dea och hundarna, har gjort sitt. Idag är jag galet ”bakfull”, men samtidigt så himla nöjd med alla framsteg. Xanté visar verkligen vilken GULDHUND han är och samtidigt som det är fantastiskt kul att köra en hund som honom, så inser jag även vikten av att göra RÄTT. Man hör nämligen allt för ofta ”det är mycket roligare att dämpa, än att höja”, men har man haft en hund som man tränat fel och belönat fel, så är det inte så himla kul längre. I alla fall inte om man vill gå hela vägen.

I måndags ville jag testa ett något så när tävlingsmässigt zäta. Jag VET att han kan alla skiften, men då MÅSTE han vara i rätt sinnesstämning -nu när vi shjepat en del i fjärren, så bjuder han tyvärr på mer, än vad jag önskat- Körde några ställande innan, där jag belönade att stå i skiftet, inte att ställa sig, dvs jag gick 2-3 steg innan jag vände om och gav honom en lugn belöning. Funkade över förväntan och han satte ALLA skiften. Att han dessutom hade ett helt okej fotgående, en fin stadga och fina upphämt, är ju bara grädde på moset. Det här kan bli riktigt bra.

Igår fick han ett pass med dirigeringsapportering. Här lade vi ut alla apporter och sedan var min tanke, att belöna konskick, medan Xanté hade en helt annan tanke, vilken var ”spring ut och hämta den självlysande vänstra apporten, utan att passera gå”. Inte konstigt och ett YPPERLIGT tillfälle att träna på att han inte får välja. Ska han apportera, då MÅSTE han lyssna på mig -när jag börjar inlärningen med detta momentet, så delar jag alltid upp det. Konskick för sig och apportering för sig. Däremot vill jag att rutinen ska se ut som momentet i sin helhet, dvs att jag lägger ut apporterna tävlingsmässigt och sedan väljer jag ANTINGEN ett konskick eller en dirigering- och efter lite tragglande, så tror jag han fattade galoppen.

Vi avslutade med vittring, där Dea gömde en pinne. Jag vill ha bort tugget på pinnen och bästa sättet med individen Xanté, är att han ska få en SÄKERHET i vad han ska göra när han väl hittat den -vi testade faktiskt med en kampbelöning och eftersom han i nuläget inte verkar gasa igång på det, så ska jag köra det några pass till- Kampbelöningen kommer ENDAST användas när vi kör med den enda pinnen och jag får inte glömma att variera NÄR han ska få sin belöning -direkt han vänder in, på väg in och/eller i fotposition- Vid minsta antydan till stress, så kommer jag genast plocka bort den typen av belöning, men som det ser ut nu, så kör vi på det. ”Hur svårt kan det va?!”