FRÅGESTUND

Vintern närmar sig smygande och mörkret med den. Träningsenergin och inspirationen är inte densamma, så vad bättre än att ta hjälp av er läsare. Har ni något ni undrar över? Något särskilt ni vill att jag skriver om? Kanske vill ni ha någon typ av ”följetong” video- och/eller textbaserad Speciella teman? Det finns inga dumma frågor och kan jag så svarar jag, men skriv dem gärna i kommentarsfältet, så alla kan ta del av både frågor och svar.

Frågestund – den som är nyfiken lär sig nya saker.

Linda:
”Träningstips och övningar för oss nybörjare inom jakten! :)”

För det första kör jag mycket byteshandel med mina hundar. Hunden ska ALDRIG känna att den blir bestulen på sin ”skatt”. Välkomna hunden, inte det den bär på. Något som vi lätt glömmer när vi börjar värdera apporter. Skor, strumpor, leksaker eller mindre roliga saker som hittats utomhus, ALLT belönas med antingen en godis alternativt att jag får titta på det fina och att hunden sedan får tillbaka saken. Att hundarna sedan kommer och levererar löv eller vill byta med små, små stickor ser jag bara som ett lyxproblem. Då vet man att hunden vill komma in med det den hittar.

Nästa viktiga grund är söket. Jag börjar alltid med en apport, som hunden får ser när jag lägger ut, men inte var. Efter att ha gått kurs hos Birgitta Staflund, vill jag även addera en viktig detalj, nämligen den att lära hunden jobba med lägre fart och ha näsan på. På prov ser vi gärna att fart premieras och hundar får rusa runt LÄNGE, utan att den hittar något. Först när den börjar bli trött i benen, så börjar den hitta.

Här börjar man med att knyta fast apporten i ett snöre/koppel och sedan, utifrån och in, dra ett serpentinspår till hunden. På så sätt finns det vittring i HELA söket, som hunden kan ta stöd av. Sedan tar man -antingen själv eller eller med hjälp av en träningskamrat- en apport, som kastas upp i luften, men efter att den har landat, så plockas den upp igen. Gör så ett antal gånger och lämna sedan kvar en apport, som hunden kan leta efter. Retningen gör att hunden blir motiverad, men det finns bara en apport att hitta, vilket gör att noggrannhet premieras. Det är den sista apporten som är den svåraste att hitta i ett sök, inte den första i ett hav av många. När apporten är hittad, så smyger antingen medhjälparen ut en ny, eller så får du lägga ut en själv. Tänk på att inte gå raka vägen in, eftersom hunden lätt lär sig ”fuska” då.

Variera detta med att dra spåret och gömma apporterna ordentligt. Utnyttja snår, brännässlor och annan tuff terräng, där vilten på en riktig jakt skulle gömma sig. Variera terränger, lägg till terrängsskiften och som i all annan träning, bli inte för statisk. Ta gärna hjälp av folk som inte kan jakt och be dem lägga ut ett sök -och då utan hjälp från dig- Det oförutsägbara är det bästa, vare sig det gäller sök, markeringar eller dirigeringar.

Lär tidigt in ett kommando för att ta sig över hinder. Börja med exempelvis en mindre bäck eller nedfallna stammar. När hunden ska över på andra sidan, lägg till det kommando du vill ha, exempelvis ”över” eller ”get over” och belöna det. När du sedan står på en vatten dirigering där hunden ska över på andra sidan eller när hunden ska över ett staket, så har du redan ett kommando på det. Lycka till!

Kerstin:
”Jag får ofta frågor om hur man på bästa sätt ska jobba för att få till rutan (lydnadsklass II-elit) och fjärrdirigeringen (lydnadsklass II-elit). Många börjar på egen hand men verkar köra fast rätt snart. Och blir frustrerade. Kanske kan det vara något som du kan hjälpa till med?”

Det finns lika många sätt, som det finns instruktörer, men ”mitt sätt” har funkat på såväl mina, som andras hundar. Jag använde mig av boll/leksak, när jag lär in rutan, eftersom jag vill att hunden ska belönas DIREKT när den hittar dit. Man kan använda sig av target, men personligen anser jag att det då blir viktigare för hunden att trampa på targeten, än att faktiskt hitta de fyra konerna. Dessutom måsta man tänka sig för vad man använder för typ av target, så den inte syns för mycket eller kan förväxlas med en sågspåns- eller mullvadshög. Klicka HÄR för att komma till ett liknande inlägg.

Jag börjar med att lägga in bollen SYNLIGT i rutan. Hunden ska se vad jag gör och om den skulle tjuva när jag kommer tillbaka, så ser jag det bara som positivt. Sitter den kvar så lägger jag på kommandot ”rutan” direkt. Oftast är retningen så stor, att hunden går på vad som helst och det utnyttjar jag. Efter ett par skick, så gör jag ett hål där bollen/leksaken ska ligga -jag vill inte att hunden ska leta upphöjningar i marken, eftersom det gärna blir problem på tävling då- Det man ska tänka på är att ALLTID lägga bollen på samma ställe -för egen del i c:a 0.5 meter från det bakre konparet, i mitten- så att hunden inte behöver leta, utan kan springa rakt på den. De gånger jag har mycket utrymme, så gör jag samma sak -alltså börjar med synlig boll, som sedan hamnar i ett hål- fast då placeras bollen i rutans centrum. För att jobba bort själva utläggandet, så kan man sudda genom att göra något annat emellan, innan man sedan ställer upp för att skicka. Viktigt att tänka på vid själva skicket är att hunden ska ha fokus UT och inte upp på dig, så skicka inte hunden innan den tittar på rutan. Det lönar sig i långa loppet, jag lovar. Och sist men inte minst, när hunden börjar fatta galoppen, plocka ibland bort bollen -jag avslutar dock alltid med ett skick till boll i rutan, oavsett om det är en rookie eller en SM-hund som Bacardi- och när hunden kommit in i rutan klicka eller säg bra och belöna sedan med samma boll. Oavsett om där ligger en belöning eller om belöningen finns hos dig, så ska hunden inte behöva värdera vilken som är bäst. De ska vara exakt likvärdiga.

Eftersom det finns en belöning i rutan, så är det inga problem att komma ut på elitavstånd snabbt. Variera mellan 10-30 meter i tvåan och i trean/elit skickar jag några meter längre, än tävlingsavstånd -dvs 25 meter- Hunden ska lära sig hitta konerna, inte springa ett visst antal steg. När det kommer till ställande, så ställer jag i stort sett ALDRIG hunden i rutan. Det tränar vi på promenaderna. Ofta ser man hundar som galopperar på stället eller provar att ställa sig utanför rutan. Dessa har nästan alltid gemensamt, att föraren stannar hunden och därmed belönar ställandet och inte att hitta rutan -kan hunden stå/stanna kvar och hittar rutan, ja då är det sällan ett problem att lägga ihop dessa delmoment- När man slutligen kommer upp i eliten och ska lägga till konskick, så tränar jag dem parallellt och då är jag EXTRA noga med belöningen i rutan. Hundar har nämligen ett visst rörelsemönster vid konen och när man nöter det, så följer det oftast med till rutan. Antingen rundar hunden en kon IN i rutan eller så rundar den en kon UT ur rutan. Lägg bara belöningen i rutan. Om hunden skulle runda de första skicken, så ha lite is i magen. Den rakaste vägen till belöningen, är den snabbaste och hundar gör bara sådant som lönar sig.

Fjärren är ett EVIGHETSPROJEKT. Generellt – felet som vi oftast gör, är att vi skyndar för snabbt och att vi tror att hundarna har ordförståelse. En bra fjärr tar tid och hundarna läser av ALLA våra signaler, före de lyssnar på ordet. Värt att ha i åtanke. Sedan är det viktigt att du har DIN målbild klar för dig. Hur vill du att den ska se ut? Många tror nämligen att man måste ha låsta tassar, för att ens få poäng och det stämmer inte alls. Ju mindre förflyttning desto bättre, men en åtta rymmer ganska mycket och då får man fråga sig själv är det värt att lägga ner massor av tid på just det momentet?

Jag väljer att träna tvåans fjärr för sig och först i trean lägga på ståskiftet. Däremot tränar jag ALLTID -dvs när skiftena är befästa- på längre avstånd, än vad det är på tävling. Tvåans blir därför på tio meter istället för fem, treans på femton istället för tio och på elitens älgar jag iväg 20 meter. Då kan man kännas sig trygg med att oavsett om du råkar bli beordrad för långt, så har ni tränat på betydligt längre avstånd än så. Tänk även på att sina tre sekunder, går betydligt snabbare än tävlingsledarens, så det är av största vikt att inte fuska där. Det som annars kommer hända är att hunden gör ett skifte på eget initiativ eller -och det är vanligare- ligger som fastgjuten, eftersom den tror att det är platsliggning. Hoppas det är svar på dina frågor.

Anonym:
”Kan man ge en retriever ett fullgott liv även om man inte kan delta i riktiga jakter, dvs med döda fåglar att apportera? Blir hunden tillfreds med träning med dummies (tillsammans med andra aktiviteter som lydnad och personspår för att ta ett exempel)?”

Självklart kan du det. Frågar du mig så är det viktigaste ATT man gör, inte vad man gör. Får hundarna bara använda huvudet och sin nos, så mår de oftast väldigt bra. Sedan ska jag inte sticka under stol med att oavsett vilken ras man har, så är de avlade av en anledning och om du som retrieverägare inte har någon möjlighet att träna jakt med vilt, så funkar sök på dummies, leksaker -eller för de individer som saknar föremålsintresse- och godis lika bra. Bara fantasin sätter gränserna på vad du och din vän kan hitta på. Lycka till!

Maria:
”Hej! Hur har du resonerat vid inlärning av dold platsliggning? Har en hund som absolut är duktig och stabil på platsen även om nån hund skulle verka lite sur /konstig /blängig – under förutsättning att jag står synligt. Men nu ska vi tävla trean… Maria”

Vad gäller hur jag tränar gruppmomenten, så har jag ändrat min tänk ganska radikalt. Istället för att se det som ett lydnadsmoment, som ger poäng, så väljer jag att träna det som ett rent allmänlydnadsmoment. Lagd hund ligger och detsamma gäller för sittandet. Jag har tidigare haft STORA problem med Bacardis gruppmoment. Hon gick sällan upp, men hon ändrade nästan alltid skifte och hur jag än funderade och bytte belöningar och hur rolig jag än försökte göra platsen, så slutade det alltid likadant. En eller två nollor. Numer? Inga problem! Varken på henne eller någon av mina andra hundar -so far-

Hur gör jag då? Jo, jag hittar en punkt där jag lägger/sätter hunden och sedan pysslar jag med annat. Sätter upp en ruta, kommenderar en kompis eller varför inte springa in och hämta något jag glömt. Om hunden ändrar skifte eller reser sig, så går jag lugnt och sansat tillbaka och placerar hunden i utgångsläge. Inget gap och skrik, inga sura miner. Bara bestämd. Tillslut kommer hunden inse fakta. Det lönar sig inte att vara olydig och hundar gör bara sådant som lönar sig. Naturligtvis belönar jag med ojämna mellanrum. Är man duktig ska man ha lön, men det är en stillsam godisbelöning. Att ligga/sitta i ett fåtal minuter behöver inte vara så jäkla kul. Har man fått fram den informationen till hunden, så spelar det ingen roll huruvida hunden ligger ensam, på rad eller med gömd förare. ”Jag ligger här, tills ny information ges”. Lycka till!

Malin S:
”Har en hund som gärna stannar till i stående ställning en sekund innan läggandet i inkallning med stå/ligg. Har du tips hur man får en bra inkallning med säkert stå och ligg. Har plockat ut läggandet separat men får ändå in detta när det länkas ihop till helt moment. Behöver inte ha superduper fart i inkallningen då jag hellre går på bra tempo med säkra delar och helheten blir bra. Tips/råd mottages gärna 🙂 ”

Om jag förstår det rätt, så uppstår det bara i hela inkallningskedjan. Här är frågan om din hund vet att den gör fel? Vi är nämligen väldigt duktiga på att vara otydliga och tror att om vi inte säger något, så fattar hunden att den gör fel, alternativt fortsätter inkallningen, trots det ”felaktiga” skiftet och belönar ingången, eftersom det är viktigt att belöna så att hunden inte går ner sig.

Låt mig ge ett exempel från arbetslivet. Du får en arbetsuppgift av din chef, som du utför felaktigt. Din chef säger inte att du gör fel, men är märkbart irriterad på dig och du förstår inte varför. Ingen har ju sagt att du gör fel, så då får du ju förmoda att du gör rätt. När du dessutom får lön den 25:e varje månad, MÅSTE chefen ju vara nöjd med hur du utför ditt arbete…

Jag hade plockat ut läggandet ur inkallningen och om det funkar där, så vet du att du KAN få utförandet du vill. Nu är det bara att påpeka för hunden att samma sak gäller i en kedja. Prova om du kan få fram felet genom att ställa hunden vid ”ställandekonen” och kalla in därifrån. Funkar läggandet även där, så kör hela kedjan. När hunden gör fel, alltså ställer sig lite innan, säg ditt felord -i mitt fall nej- och gör om. Ju bättre du tajmar felet och ju tydligare du är, desto snabbare lösning på problemet. Tänk även på vad du belönar. Ofta kör vi hela moment och även om det är bra att testa moment i sin helhet, för att se om det funkar, så glömmer vi ofta att belöna delarna och det slutar med att det bara är ingångar som är lönsamma. Utförandet på de andra delmomenten spelar ju ingen roll, eftersom det ändå inte belönas. Hoppas det var svar på din fråga och att det löser problemet. Det är nämligen lite svårt att ge generella råd, när jag inte sett utförandet live.

Zarah:
”Har du tränat, eller själv har en hund, som behöver dämpas i jakt, men höjjas i lydnadsträning? Hur bibehåller man balansen? Min kille (dock endast 1,5år ännu) är uppe bland fåglarna i träden på jaktträningen, fått tagit bort leken och bytt ut mot lugnare belöningar, lite mer fokus på kelstunder och att ”ha tråkigt” annars blir de bara spring och studs. I lydnaden däremot är han tvärtom, mycket lek behövs för att motivera. Men kör jag lydnad tisdag och åker på jakt onsdag är han bland fåglarna, och gör ja tvärtom kan ja leka bäst ja vill men han är som en filbunke som gör allt men med låg intensitet. Några bra idéer på hur man kan lära sig växla hunden, eller kommer det med åldern? Och ska man i så fall satsa på kvalité utan fart nu, och ta farten sen? :)”

Att behöva peppa i lydnaden och dämpa i jakten har jag varit med om, men inte med samma individ. Det brukar vara så att när det fattat hur kul jakten är, så är det en motivation i sig och ofta triggar vi medvetet eller omedvetet genom att träna mycket markeringar, där retningen är stor. Han är dessutom i en ålder nu, där det är mycket hormoner och ser jag till min hane så blir har REJÄLT splittrad. Fortsätt med lugna belöningar och testa om du faktiskt behöver belöna eller om jakten är belöning nog. Om du tränar mycket markeringar, så testa att lägga fokus på söket ett tag och se om han landar lite.

Vad gäller farten, så kan våra hundar springa, så jag hade inte hängt upp mig så mycket på det. Tyvärr har det blivit mer och mer fokus på fart och fläkt, än att faktiskt ha bra teknik eller göra ett fokuserat, systematiskt arbete. För egen del går teknik före fart och en del individer behöver dessutom vara HELT säkra på att de gör rätt. Först då kommer farten. Tänk på vad du VERKLIGEN belönar och inte vad du tror att du belönar, ha tydliga kriterier på vad du tränar och hur du vill att det ska se ut i slutändan.

Alla de här tipsen är bara generella och du kan ju fundera på om du kanske bara ska fokusera på en gren, åtminstone så länge han är ”tonårskille”.  När grunderna sitter och hunden är i harmoni, så tycker jag att lydnaden är ett bra komplement till jakten. Man får en hel del gratis så att säga. Hoppas svaren är till hjälp, annars får du gärna fråga igen.

Helene:
”Är det för sent att fråga om inlärningstips nu? Undrar om hoppet. Jag vill att Ceres hoppar ut och sätter sig några meter efter hindret, men jag får inte till det. Har försökt med nostarget och det funkar så länge pinnen sitter där han ska sätta sig eller kanske ett par meter till längre ut, men tar jag bort den eller flyttar den för långt ut så sätter han sig direkt efter hindret. Nu har jag provat att kasta boll ett tag. Och det funkar bra när jag kastar bollen när han är precis över hindret. Kommer inte bollen så kan det funka en gång att få ut honom, men inte gången efter. Sätter jag honom framför hindret och själv går ut och visar var jag vill ha honom, det räcker att jag stannar till och tittar på honom innan jag går tillbaka och skickar honom så sätter han sig där. Funderar på tasstarget i kombination med boll, men har du bättre tips?”

Det är aldrig försent. Personligen så lägger jag inte jättemycket vikt vid i att få ut hundarna så långt från hindret. De flesta hundarna fixar nämligen ett återhopp, även om de nästan sitter på hindret. Tänk på att ett islag ”bara” kostar två poäng och i trean/elit så har du dragningen av en apportbock på andra sidan. Det enda som inte får ske, är att hunden tar stöd mot hindret, eftersom det resulterar i en nolla. Vill man ändå lägga tid och energi på uthoppet, så är det viktigt att ALLA delar är lika mycket värda och som jag skrivit tidigare, så tenderar vi att träna hela moment, vilket gör att endast återhopp/ingång lönar sig.

Mina hundar funkar på boll, så då använder jag mig av det, men en stor godisbit skulle kunna funka lika bra, så länge det inte resulterar i godisletande på andra sidan. (Självklart funkar target också, men personligen tycker jag det är ett onödigt moment, i alla fall just på detta momentet, som dessutom måste fasas ut). Det viktiga med att kasta en boll, är att hunden inte ser din kaströrelse. Jag kommenderar ”hopp” och precis när hunden är på väg över hindret, så kastar jag en boll framför den. När den hämtat bollen gäller två saker. Antingen ser du till att den hoppar över hindret, eller så möter du upp på andra sidan. Fördelen med att lära hunden hoppa över med bollen, är att du redan är ett steg närmre hopp apport, medan om du lär den att det är okej att springa jämte när den apporterat, så har du det även när det kastas en apportbock.

Sedan gäller det att belöna alla delar, dvs uthopp, sättande och återhopp, med belöningar som har samma värde. När hunden kan sättande, så väljer jag att belöna fler uthopp än sättande, medan om hunden inte sätter sig, så är det det man lägger krutet på. Tänk på stadgan och vänta tre sekunder innan du kommenderar, oavsett om det är ut- eller återhopp. Hoppas du fått svar på din fråga.

Mia:
”Jag har en golden retriever tik på 1 år och 5 mån som jag har börjat träna jaktapportering med. Hon är duktig i vanliga fall på att hämta och lämna saker hos mig (leksaker, posten osv) men när det gäller dummies så springer hon gärna ifrån mig eller så släpper hon dummien precis innan hon kommit fram till mig. Har du några tips på hur man kan jobba med detta?”

Lämnar hon vanligtvis tidningar/leksaker i hand? Om så är fallet, kan du komma på vad du gör för skillnad på en leksak och en dummie? Ofta värderar vi saker väldigt olika. Exempelvis så är det inga bekymmer om ens hund tuggar på en skogspinne eller en leksak, men byter vi ut föremålet mot en dummie eller en lydnadsapport, så lägger de flesta av oss en omedveten press på hunden, eftersom dessa föremål är viktiga för OSS och tuggandet blir då ett problem i storleksordning med världsfreden.

Vissa av våra hundar har mer ägandeintresse, än andra och speciellt om vi visar att just dessa föremål är viktiga för oss. I min flock är Tequila, Xanté och Limoncello dessa individer. Under inlärning, så bryr jag mig inte speciellt mycket om hundarna vill dra ärevarv med apporterna. Tycker de att det är roligt, så inser de snart att det lönar sig att samarbeta med mig. För dessa individer är det jätteviktigt att de aldrig känner sig bestulna på sin ”skatt”. Antingen får de en godis i utbyte eller så får de tillbaka apporten. Viktigast av allt, ta emot hunden och inte föremålet. Om hundarna släpper, så är det bara en detalj och helhet, dvs att komma in, är alltid viktigare än detaljer.

Angående släppandet, kan det vara så att det lönar sig att släppa? Får hon en godis för det eller är det så att du kastar dummien på nytt? Hundar gör inget som inte lönar sig. Jag hade tagit och brutit ut själva avlämnandet ut kedjan och tränat på den inne. Utan möjlighet att dra repor eller och i en störningsfri miljö. Belöna när hon håller dummien och se till att det inte är släppandet som lönar sig. En hårfin skillnad och här gäller tajming. Jag brukar ta hjälp av klicker här, av den enkla anledningen att jag inte vill att ”bra” ska betyda släpp och för att kunna belöna när hundarna håller i apporten. Variera med att böja dig fram, som om du skulle ta apporten, för att sedan resa dig upp och ge ett frigivande klick. Lycka till!

Gittan:
”Fritt följ igen, jag och storpudeln… Kanske du har några bra tips..Hon halkar fram och går för långt fram… Gillar hennes fokus och attityd, men hur sjutton får jag bak henne?? Jag bryter o börjar om, jag belönar vid benet alldeles i början av fotgåendet, innan hon halkat fram, men så fort vi går lite längre så halkar hon för långt fram… Bara tjata och börja om?”

Här kommer min standardfråga, vet hon om att hon gör fel? Bara för att vi bryter och börjar om, så är det inte säkert att hunden förstår varför vi gör det. Samma sak med belöningen i starten, att starta och att gå är två helt olika saker och hon har troligen inte uppfattat vad det är i starten som lönar sig. Kan det vara så att hon dessutom har fått belöning, fast hon gått fel? Vi är nämligen ganska bra på att slentrianbelöna våra hundar. Exempelvis ”sitt, sitt, sitt, men skit i det då, här får du en godis”.

För egen del, så är jag inte speciellt petig med positionen. Jag är nöjd med raka, snabba sättanden och en bra attityd. Har man det, då kommer man långt. Vill jag ligga på en hög nivå i eliten, ja då måste jag tyvärr peta på även den detaljen. När jag började om med Bacardi, så startade vi i långsam marsch. Det är ett tempo, som gör att hundarna måste koncentrera sig till fullo och ett tempo, som gör det lättare för dig som förare, att belöna rätt beteende. Att lära om en ny position tar tid och kräver tålamod. Ett riktigt bra fritt följ kräver daglig träning, för att få till ett bra muskelminne hos såväl hund, som förare.

Var man ger belöningen och hur du går som förare, gör också skillnad i hundens position. Har man en signalkänslig hund, så kan din kroppshållning vara skillnanden på att ploga och att gå parallellt. Bacardi går som allra bäst, när jag vickar på rumpan (mina axlar är då stilla, fast jag får en pendlande rörelse med armarna) och ett tag så körde vi hela fria följet bakåt, för att få henne att sluta tänka framåt. Belöningen ges alltid bakom min vänstra skinka, för att även där minska risken att tänka framåt och om hon gör fel, så talar jag om det för henne. ”Nej”, ”fot”, ”bra”. Med tydlighet kommer man långt.

Linda:
”Vår strävhåriga vorsteh är en ”jaktmaskin” utan nog, men han vägrar apportera vilt. Han är en stjärna på dummies, men inget vilt (oavsett sort), varken frysta, tinade eller nyskjutna. Lite frustrerande. Han älskar att springa fram till bytet oavsett vad det är, men väl framme tittar han bara bort med sin underbara ”jag bryr mig inte”-blick. Har du några tips? Hej från Linda och Jönsson”

Min första tanke är, beter ni er likadant när ni tränar med dummies, som med vilt? Chansen är att viltet värderas mer av er och därmed blir det mer pressat för Jönsson att prestera. Oavsett vilket, så har jag några tips ni kan testa:

  1. Konkurrens – finns det tillgång till någon annan hund, som ni kan skicka om han inte plockar upp? Konkurrens är en av det bästa motivationerna som finns. OBS! Finns risken till gruff eller slagsmål, så ska man INTE skicka en annan hund.
  2. Svårigheter – är apporten för enkel? En del hundar KRÄVER utmanande apporter. Är det för enkelt, så tycker de att vi tvåbeningar kan hämta den själv. Testa att gömma i rishögar och/eller täta snår. Sticks det, så triggar det faktiskt de flesta hundar. När du skickat på apporten, vänd dig om och gå åt andra hållet. Då måste Jönsson själv ta beslut om vad han ska göra. Lämna, äta upp eller ta med sig.
  3. Avlämningar – träna avlämningar hemma i köket. Plocka upp och ge, plocka upp och ge. Som belöning väljer du den bästa tänkbara för Jönsson, oavsett om det är godis, klappar eller leksaker.
Lycka till!

HUR HANTERAR DU OFOKUS I TRÄNINGEN – läsarönskning

”Nu kommer en fråga som väl egentligen hör hemma i frågelådan…. Om hunden inte är helt fokuserad på att träna, men du har bestämt att nu är det träningstid – hur löser du det? Gör du olika med de olika hundarna, eller har du en lösning som passar alla? Och har du någonsin haft problemet med någon hund att de är bara halvt med i träningen och halvt med på vad som händer runt omkring? Hur löser du det? Berätta gärna i ett eget inlägg”.

Det beror nog helt på VARFÖR de inte är med till hundra procent. Har de full koll på vad uppgiften, som jag gett dem, innebär? Är de inne i någon hormonstinn ålder eller är det löp på gång? Kan jag gått för fort fram vad gäller störning? Är JAG fullt fokuserad på vår uppgift? Det enda som är helt säkert är att jag behandlar alla individer olika, eftersom de helt enkelt ÄR olika och OM de vet vad uppgiften går ut på, då kräver jag faktiskt fokus. På fritiden gör vi vad vi vill. På jobbet jobbar vi.

Förr tränade jag nod OAVSETT om hunden var med eller inte, men numer finns pass där jag lagt ner träningen, eftersom jag inte får den responsen jag vill/kräver. Det ger ju faktiskt varken mig eller hunden något, om inte båda är med på tåget. Om  de av någon anledning INTE  är det, så brukar det -i mitt fall- bero på löp och/eller begynnande sjukdom. Självklart kan det vara så enkelt att hundarna också ledsnar på träningen, precis som vi. Kanske behöver man en utmaning, lite svårare uppgifter som kräver att hunden engagerar sig.

T.ex. Tequila, som är den av mina hundar, som varit mest svårmotiverad vad gäller ”uppstyrd” träning. Tidigare jobbade hon BARA om hon ville och det var inga långa stunder. Hon och jag hittade väl någon sorts kompromiss, där vi inte tränade varje dag och inte repeterade inte uppgiften särskilt många gånger, MEN vi tränade när jag ville det. Punkt! För ett par år sedan vände det och om det berodde på mognad eller bara att hon helt enkelt uppskattade lite egentid, det vet jag inte. Det jag vet är att nu ÄLSKAR hon att träna. Dock är det viktigt att UTMANA henne med svåra uppgifter, för blir det för enkelt, så tycker hon att jag kan lösa det själv.

Sedan har vi Xanté som gärna VILL, men under sina könsmognadsperioder inte klarat hålla ihop huvudet. Hans intentioner att vara mig till lags har det inte varit något fel på, men när han väl skickas ut på sin uppgift, så glömmer han vad det är han ska göra. Lite som vilken tonårskille som helst alltså. För hans del har det varit TOTAL träningsvila  som gällt -i drygt ett halvår- och först nu kan vi börja dra igång träningen igen.

Eller Havanas dåliga uppföljning på markeringar i jakten. Hon sprang ut till den ungefärliga nedslagsplatsen, tittade på mig och vände helt sonika tillbaka in. Den hunden har envist jobbat på tills hon funnit och ALDRIG gett upp. Särskilt inte på markeringsuppgifter. Men det hade en bakomliggande orsak. Hon hade Anaplasma och en hyfsat rejäl släng av det med. Inte lätt att klara fokusera då.

Egentligen spelar det kanske ingen roll vad svaret är. Frågan är om det ger DIG någonting att träna en hund som inte är med på tåget. Även om det är tråkigt, så kan en längre träningsvila faktiskt göra både hundförare och hund gott. Har man sex hundar som jag, så är det inte svårt att få till vila, samtidigt som jag ändå kan träna hund. Har man bara en hund, så gäller det att ha disciplin vid en eventuell träningsvila. Alternativt hitta ny träningsinspiration i en ny gren. 
Hoppas du fått svar på din fråga och lycka till med träningen.

FRÅGESTUND

Eftersom det varit lite stiltje på bloggen, så behöver jag lite inspiration. Vad passar bättre än en frågestund. Är det något ni undrar över i min hundträning? Har ni några frågor angående momentinlärning? Tankar om inspirationsfilmer eller inlärningsfilmer? Frågan är fri och kan jag, så svarar jag.

Skriv gärna din undring på bloggen, så kan fler ta del av svaren. Shoot!

FRÅGOR & LÄSARÖNSKNINGAR – svar

Våren är på väg, men träningsenergin och inspirationen har inte riktigt infunnit sig ännu. Vad bättre än att ta hjälp av er läsare. Har ni något ni undrar över? Något särskilt ni vill att jag skriver om? Det finns inga dumma frågor och kan jag så svarar jag. Kör hårt!

Ann Edvinsson
”Det skulle vara kul att veta hur du lär in jaktfot!
Tack på förhand :-)”

Jaktfot eller lydnadsfot. Inlärningen för min del är densamma. KLICKA HÄR så kan du se hur jag tänker.
//Hanna

Lovisa & Kasper
”Jag vill få tips och idéer om passivitets träning under tiden jag bygger rally banor. Kasper går igång som en tok nu för tiden så jag får ägna 30 minuter åt att lugna honom när banan är klar. Hur ska jag göra 🙂 / Lovisa och Kasper”

Väldigt svårt att svara på när jag inte sett honom. Rent generellt så låter det som en högtempererad hund, som gärna bygger upp förväntning. Har du belönat mycket i samband med träning på bana? Hur du ska träna bort det på bästa/enklaste sett är svårt att säga utan att se er live 🙂
//Hanna

Anonym
”Belöning och belöningsutveckling. Har en hund som vissa dagar tittar på mig som om jag är dum i huvudet som ens tror att han skulle vilja ha en leksak eller godisbit. Andra dagar kan han kampa som en tok och göra vad som helst för en godisbit. Hittar inget sätt att ”dra upp” honom. Är han inte på och jag försöker peppa honom börjar han ge mig lugnande signaler och anser att jag är i obalans. Upplever att han bestämmer nivån och jag får anpassa mig. SURT, känner mig maktlös och tittar avundsjukt på alla som vifftar lite med en boll eller en köttbulle och hunden tycker det är toppen 🙂

Tack för en bra och inspirerande blogg!”

Svårt att även här ge ett generellt tips, när jag inte sett hunden. Spontant låter det som Tequila, dvs en hund som jobbar för sig själv i mångt och mycket. Jag vet inte heller hur gammal din hund är, men med Tila vände det runt 2,5 år och nu tycker hon att godis är gott.

Med Tila gjorde jag helt enkelt så att jag valde när vi skulle jobba och inte. Ville hon inte ha belöning så slapp hon, men träna gjorde vi i alla fall. Sedan var/är hon en sådan hund som ska tränas max 2 pass i veckan och gärna med längre vila emellan, så att informationen får landa. Hon blir gärna passiv vid osäkerhet, men när hon kan så är hon den bästa hunden jag har 🙂
//Hanna.

Ajda
”Hade gärna läst om hur du tänker när du börjar träna valpen/unghunden. Vad prioriteras och vad tränas öht. Och då tänker jag inte bara vardagslydnad, utan även inför eventuella tävlingsgrenar.

Förstår att det beror på individen till stort. Men generellt, vad som är bra att börja med, vilka krav man kan ha och hur ofta…”

Rent generellt så tränar jag inte mina valpar speciellt mycket. Jag kör dock mycket byteshandel, dvs om man har ngt i munnen, så bytar vi det mot en godis, eller så får hunden tillbaka det efter att ha visat det. En grym grund till apporteringen. Jag lär in sitt/ligg, samt att sitta/ligga kvar och slutligen jobbar jag in ett fotgående på frivillig basis enligt länken ovan. Allt är utan krav och utan detaljpet. Sådant kan man alltid lägga till senare 🙂
//Hanna

Unka Wedin
”Ett inlägg där du samlar alla dina lydnadstips på hur du lär in saker och ting så de blir lätta att hitta.”

Nu ligger det lättillgängligt i högerspalten.
//Hanna

Catherine & Xanto
”Hej har du lagt ut apport dirr , isåfall har jag missat 🙂 /Catherine & Xanto”

Nej, jag behöver lite filmhjälp för att ordna det, men det kommer inom det snaraste.
//Hanna

Anna
”Jag skulle vilja få tips på hur tusan jag ska få min Lingon att förstå det där med bärande av föremål. Iofs ett tag tills man måste kunna det men känns bra att börja med då man inte har någon aning om hur man ska träna in det =)”

Anonym
”Min hund har dåligt föremålsintresse, har du tips på övningar?”

Jag uppmuntrar allt bärande i vardagen och trots att man har retriever så är det tyvärr inte alltid liktydigt med att vilja bära/apportera. Vi kör mycket byteshandel. Får jag det du har i munnen, så får du något gott i utbyte.

Om hunden inte bär runt på saker självmant, men gillar godis, så kan man istället köra plockövningar med den. Man sätter sig med favoritgodiset i ena handen och en sak (som man tror hunden tycker om) i den andra. Viktigast av allt i denna övningen är att inte på något sätt hjälpa hunden och ett bra ställe är framför tv:n. Om det skulle ta tid för hunden att fatta, så blir det ingen press från din sida eftersom du lugnt kan slappna av framför ett bra program.

Tänk på att alla hundar är olika individer och att det tar längre tid för vissa hundar att förstå vad ni vill att den ska göra. Stressa inte, utan låt det ta tid. Var tysta och locka inte hunden till att titta på föremålet genom att röra på handen. Lycka till!

Nanna
”Har en riktigt positiv och träningsglad åttaårig tik som jag givit mig ut på tävligsbanan med. Vi har precis tagit oss igenom nybörjarklassen i rally med iof bra poäng men hon blir väldigt låg på tävling. Jag skulle gärna läsa lite om hur man tränar in en bra attityd även på tävling. Antar att det har att göra med att jag beter mig annorlunda.”

Tävlingsnerver påverkar alla hundar. Hur det visar sig beror helt på individ och erfarenhet. Jag kan bara tala för mig själv, men jag försöker att inte se tävlandet som någon tävling. Det låter kanske konstigt eller för den delen klyschigt, men det funkar för mig. Jag går ut med en förhoppning att klara av det, vare sig det gäller lydnad, jakt eller rally, men har alltid med mig en plan B och en plan C, ifall det skulle skita sig på vägen. Dessutom letar jag alltid upp minst tre guldkorn om det nu inte skulle gå som jag tänkt mig. T.ex. Tequila nollade zätat i elitlydnaden p.g.a. att hon gick på fel sidan konen, MEN hon satte alla skiften skitsnyggt och med en härlig attityd.

Mitt enklaste, men samtidigt svåraste, tips är att inte försöka prestera när du väl är på tävlingen. Bry dig inte om de andra och hur det går för dem. Välj att fokusera enbart på dig, din hund och ert samarbete och attityd tillsammans. Är känslan bra så kommer poängen/resultaten förr eller senare. Lycka till!
//Hanna

C.J.
”Jag önskar ett inlägg om jaktapportering. Vad som ingår på ett jaktprov och gärna en liten film på varje delmoment. Behöver ju självklart inte vara från en tävling, men bara så att man ser vad varje moment går ut på. Gärna kanske en liten beskrivning med ord också. Sen skulle jag gärna läsa om vad som är bra att börja träna tidigt, vad man kan vänta med etc. Det skulle i alla fall jag tycka vore väldigt intressant att läsa om.”

Din läsarönskning hittar du HÄR.
//Hanna

Anonym
”Jag vill veta hur man får till en bättre koncentrationsförmåga och hur man ska jobba med sin hund på bästa sätt att bli mer fokuserad och uthålligare inom tävling/moment, fotgående och vardagslydnad.”

Jag ska ärligt säga att jag inte tränar speciellt mycket uthållighet med mina hundar. I lydnaden delar jag mest upp momenten i smådelar och ser till att få bra teknik/attityd, före fart och detaljer. När hunden kan delarna, så testar jag att sätta ihop dem och fungerar de som helhet, så fortsätter jag som innan och om något fallerar, så tränar jag lite mer på just den detaljen.

Fotgåendet och rallymoment är i stort sett det enda jag tränar uthållighet i. Då använder jag mig av promenaderna och det är även där jag lägger största delen av min träning.  Jag har fördelen att kunna ha mina hundar lösa och allt som kan tränas utan redskap görs under promenadens gång. Då kan nämligen hunden själv välja när/om den vill träna och det blir naturliga pauser emellan momenten, när hunden springer iväg och nosar eller gör sina behov. Åker man till klubben eller går ut i trädgården så blir det gärna för långa pass eller för mycket slaskträning.

Hoppas det var svar på din fråga, annars fråga gärna igen.
//Hanna

Helen
”Vi har problem med apporteringen. Skulle gärna få lite tips.
Från början var han helt ointresserad av apportbocken, men kunde springa runt med pinnar i skogen och älskar leksaker. Nu gillar han apportbocken, men släpper den ca ½-1 meter framför mig om jag kastar den, håller jag bara fram den tar han den inte. Har även försökt backa med apporten, om jag hela tiden försöker trigga honom att leka med apporten då kan han ta den, men släpper så fort jag släpper. Tips om det får du gärna skriva ett lååångt inlägg om…”

Oftast är det så enkelt att det bara handlar om vad man tror att man belönar och hur hunden uppfattar det. Eftersom jag inte sett er och inte vet hur det går till, så tänker jag ut några scenarion.

Om han släpper den, vad gör du då? Går du fram och plockar upp den, för att sedan kasta den på nytt? Skulle det vara fallet så får han ju indirekt en belöning för att ha släppt den, i och med att du startar en ny jakt genom att kasta apporten igen.

Kan det vara så att han får en godis för att han nästan kommit in med den? Vi tvåbeningar är ganska bra på att slaskbelöna, även sådant som vi inte vill ha eftersom ”han hämtade ju den i alla fall”. Återigen så får hunden bekräftelse på att han gör rätt i att släppa. Du har ju till och med gett en godis för det.

Gör han samma sak med pinnarna i skogen och med sina leksaker? Om inte så kan det vara så att du lagt omedveten press på apportbocken. Vi gör gärna det när vi vet att det i slutändan handlar om poäng på en tävling. Tänk istället att det är en pinne med klossar på eller en leksaksbelöning. Gillar han att kampa? Gör det med apporten i så fall, istället för att kasta den ifrån dig. Då blir han ju faktiskt belönad när han är hos dig och att han dessutom håller i apporten blir ju grädden på moset. Vi är allt för fyrkantiga när det gäller att använda ”arbetsredskap” (dummiesar/apportbockar) som belöning till hundarna. Om man kan få hunden att se det som en belöning istället för ett måste, så har man ju en enorm fördel på tävlingarna.
//Hanna

Anonym
”Jag har en snart 1,5-årig tik och tävlar i fortsättningsklass i rally. Jag hade tyckt det hade varit intressant att veta hur du lär in åttans frestelse samt annan störningsträning. I dina filmklipp ser dina hundar otroligt glada och fokuserade ut, så det hade varit roligt att få en liten hint om hur du gjort och varför du tror att ni lyckats så bra 🙂 Tack på förhand!”

Först och främst, tack! Alltid kul att höra att det ser fint ut och att hundarna ser glada ut. Angående åttans frestelse, så tränar jag inte den på något särskilt sätt. Mina hundar tränar fotgående enligt länken i svaret ovan och när vi börjar köra fortsättningsklass, så gör jag det ganska enkelt för mig. Engagerar sig hundarna i åttan, så säger jag helt enkelt nej och när de släpper frestelsen och tar kontakt med mig så belönas de. Samma sak gäller störningsträning. Tänkte spela in en film med diverse exempel på störningar, men fram tills dess så är det bara er fantasi som sätter gränserna.

Jag tror mitt ”framgångsrecept” hänger på tydlighet. Nej är fel, bra är rätt. Blir det fel oftare än det blir rätt så backar jag bandet, annars är jag ganska bra på att utmana och testa gränser. Jag ser skillnad på inlärning och kunnande, vågar ställa krav, är sällan orättvis och klarar (oftast) växla snabbt mellan ett nej och beröm/belöning. Det gör att mina hundar är trygga med mig och trygga med att jag talar om för dem om det är rätt eller fel.
//Hanna

Anonym
”Hej! Läser alltid din blogg och beundrar dig o dina hundar och ditt tänk!! 🙂 Vet inte om du ff svarar på frågor, men jag har en…
Kör ditt fftips och det är ju suveränt, varvar med ”vanlig” ff.. Jag undrar hur du gör när du tränar lite längre ff och hunden tappar i fokus o koncentration, säger du nåt och fortsätter, eller bryter du och börjar om och belönar kort ff, liksom… Känns som om vi aldrig kommer längre, korta stunder går det skitbra med full fokus och bra pos, men så fort jag försöker lite längre blir det svajigt och hon tittar på annat… :(”

När jag börjar träna fritt följ ”på riktigt” så väljer jag vad jag tycker är viktigt och då brukar helhet slå detaljer. I min helhet så är kontakt viktigt eftersom jag då vet att hunden är fokuserad på uppgiften. Jag börjar med kontakt vid sidan och anledningen till det är ganska enkel. Kan hunden inte sitta och titta på dig i tre minuter, så kan man knappast begära att de ska kunna gå också. Vid varje blicksläpp säger jag nej och när sedan hunden återupptagit kontakten, så blir den belönad. Dock är det viktigt att ha lite is i magen efter en eventuell korrigering, så det inte blir att ditt nej blir ett klick, dvs att hunden belönas för det den gjorde och inte det dan ska göra, så för att få en belöning så måste man sitta med kontakt ett tag efter korrigeringen, innan belöningen kommer. När det sedan funkar vid sidan, så kör jag samma princip under gång. Lycka till!
//Hanna

JAKTAPPORTERING – läsarönskning

En retriever är en hund som ska jobba efter skott, dvs efter att skytten skjutit viltet. Den ska kunna vara lugn medan den inte arbetar, för att sedan tända till direkt och jobba snabbt och effektivt. Den ska även ha ett mjukt fast grepp och fina avlämningar, samt kunna arbeta både självständigt och efter förarens direktiv. Många motstridiga drifter, som kan vara mer eller mindre svåra att få till en bra helhet. Enligt mig är på/avknappen samt viljan att bära de viktigaste grundstenarna. Allt annat kan man lära in, mer eller mindre enkelt, beroende på individens mentalitet.

”Retrievern används traditionellt som apportör vid fågeljakt. Hunden ska under skyttet vara stadig och uppmärksam vid förarens sida och lugnt invänta kommando för att sedan snabbt lokalisera det skjutna viltet och effektivt apportera det till föraren.

Av en retriever krävs med andra ord att den ska kunna växla mellan koncentrerat lugn och snabb aktion när t.ex. en skadeskjuten fågel ska apporteras. Det här kräver en samarbetsvillig, fokuserad hund och en tydlig förare. Ett lagarbete som är en förutsättning för att en skadad fågel inte ska behöva lida i onödan”. 

I detta inlägget komma jag i all enkelhet beskriva hur jag tänker och tränar. Se det som en buffé, plocka det ni gillar och resten glömmer ni bara, alternativt lägger i bakhuvudet till nästa individ.

MARKERINGAR – hunden/föraren ser ett vilt/dummie falla och ska på förarens kommando snabbt springa ut, lokalisera nedslagsplatsen, plocka upp viltet/dummien, samt snabbt leverera in apporten till föraren. I jaktprovs/träningssammanhang talar man oftast om enkel-, och dubbelmarkeringar, vilket innebär att det kommer skott och kastas det antingen en (enkel) eller två markeringar (dubbel). Enkelmarkeringar hämtas direkt, medan hunden måste vänta på och komma ihåg två markeringar på en dubbel. Svårighetsgraden kan enkelt varieras genom längd, terräng och antal markeringar, samt om hunden måste vänta medan en annan hund genomför exempelvis en dirigering.

När jag tränar markeringar, så tränar jag i stort sett bara enkelmarkeringar som jag hellre utmanar i svårighetsgrad och uthållighet i minnet, än att träna dubbla. Dels tycker jag att kommer hunden ihåg den första, så hittar/ser den markering nummer två, dels blir det lätt (enligt min erfarenhet) att hunden snabbt släpper fokus på den först kastade för att se kast nummer två, vilket innebär att den inte kommer ihåg den första. Jag tummar heller inte på stadgan. Sticker hunden direkt, så hinner den inte få en tillräcklig minnesbild om var markeringen landar, vilket minskar effektiviteten i arbetet. Dessutom innebär knallning (tjuvstart på skott/knall) en nolla på jaktprov, så det finns alla anledning att vara noggrann med grundlydnaden. Personligen räknar  tre sekunder jag tyst i huvudet, oavsett om det gäller stadga i lydnad eller jakt, vilket jag tycker ger goda resultat.

DIRIGERINGAR – är en samarbetsövning. Föraren ser viltet/dummien falla, alternativt vet var apporten finns, men hunden har däremot inte fått någon synretning. Hunden ska snabbt och effektivt kunna styras till en ganska specifik plats, för att sedan på kommando (vanligtvis en söksignal) sätta på näsan, finna viltet och komma in med det. Den kan komma att dirigeras förbi markeringar som den sett och inte ska bry sig om, för att hämta in ett skadeskjutet vilt, vilket innebär att lydnad och tillit är superviktigt.

När det kommer till träningen, så vill jag inte ha något självständigt tänk, utan jag vill att hunden ska lyssna och lita på mina signaler och handtecken. Jag har insett vikten av att tidigt lägga in terrängskiften och andra svårigheter, samt att det inte ska finnas något doftspår från föraren som hunden sedan kan följa. Alla dirigeringsdelarna ska vara lika värdefulla, dvs stopp-, sök- och inkallningssignal, samt själva dirigeringarna. Inte alltid helt lätt och ofta får man stanna upp och fundera ut vilken del man förnärvarande måste lägga extra mycket fokus på.

SÖK – är helt och hållet hundens egna arbete. Varken förare/hund vet var (eller ens om det finns något vilt kvar om man är på en praktisk jakt) det fallit något vilt eller hur många det ligger och där ska hunden helt självständigt kunna söka efter vilt/dummie utan förarens inblandning. Här gäller det att hunden både fysiskt och psykiskt har en god uthållighet, samt att den både litar på sig själv och sin förare (har föraren sagt att där finns vilt, så finns det det). Den ska inte komma in tom, dvs utan att ha funnit något vilt/dummie, utan den ska ligga kvar och jobba antingen till den funnit eller till föraren kallar in den.
Här gör jag skillnad på ett sök till jaktprov och jaktliga sök, som utgår från hundens egenskaper och arv. På ett jaktprov vill jag underlätta för min hund och mig veterligen finns det inga vilt som flyger/hoppar ut själv, utan det är en funktionär som placerar ut viltet. Vissa är mer noggranna än andra på att inte göra det enkelt för hunden genom att valla av söket och kasta ut vilt/dummies, men oftast finns det ett tydligare spår att följa och/eller ta stöd av och det utnyttjar jag. Spåra funktionären och du kommer finna vilt/dummies. Det finns säkert många som har åsikter om detta, men det bryr jag mig faktiskt inte om. Mina hundar funkar bra på prov, men har för den delen inga problem att ställa om till fria sök på jakter där inga spår finns. Best of both worlds, om ni frågar mig.
Återigen är det viktigt att blanda terrängskiften och storlekar på sök. Man ska heller inte vara rädd för att utmana och göra det svårt för hunden. Det är inte hela världen om man inte hittar varje gång, då får man jobba lite hårdare nästa gång istället. Det är sökarbetet som ska vara det roliga, att hitta är bara en bonus.
JAKTPROV – är tänkt som en egenskapsbedömning, där alla dessa delar sätts ihop. Markeringar, dirigeringar, sök, fotgående och stadga/passivitet. Allt måste fungera som en helhet för att ettan ska sitta och medan man nybörjarklass kan släppa igenom mindre missar, så blir bedömningen hårdare i de högre klasserna (öppen- och elitklass). För att avancera behöver man ett förstapris i NKL, två i ÖKL och tre i EKL (exteriörbeskrivning/utställningsresultat för att få starta EKL + ett praktiskt jaktprov för championat).

Självklart måste man inte ha som mål att starta på prov för att träna apportering. Se det istället som en fantastisk aktivering av din hund, där du använder dig av dess medfödda egenskaper och snarare har möjligheten att starta om du vill. En golden retriever är en ras, vars ursprung är en arbetande hund och jag tycker det är viktigt att den får möjlighet att få använda sina medfödda egenskaper, oavsett vilken av familjetyperna du har. Ingen mår bra av att bara ligga på sofflocket, alla mår bra av att använda huvudet. Lycka till!

ORDET ÄR FRITT

När jag startade den här bloggen, så kunde jag aldrig tro, att så många skulle uppskatta att följa med i mina hundars vardag. Jag försöker visa allt, oavsett om det det är bra, eller dåligt -i motgångar lär vi oss och förhoppningsvis, har jag kunnat dela med mig till er av såväl mina med, som motgångar- Ingen är perfekt och alla har träningar/tävlingar, som inte blir som man tänkt sig, även om väldigt många inte skyltar med det, som inte går så bra.

Nu vill jag att ni ska få ordet. Är det något ni undrar över, vill läsa mer -eller mindre för den delen- om? Ordet är fritt, så kör hårt!

LÄSARÖNSKNING – bacardi

När Bacardis kull föddes, så var det definitivt inte meningen att vi skulle ha en hund till. Visst vi hade pratat om en tredje, men eftersom vi skulle sälja huset och bo fem veckor i stan, innan vi fick tillgång till vårt nuvarande hus, så kändes det inte som det ultimata tillfället. Som tur är -på gott och ont förstås- så tar ödet ingen hänsyn till planer och när jag satt i skolbänken hos Securitas, så ringde telefonen och Maud meddelade, att det fanns en tik kvar. Och så var det helt plötsligt tre hundar i den Nilssonska familjen.

Hon charmade in sig hos både oss och killarna och när Baily morrade på henne -tvåveckors-regeln om att små valpar är äckliga och ska hålla sig på avstånd- så kröp hon bara lite närmre och somnade. Eller när hon släpade runt Whiskey på parkettgolvet, kampandes med hans svans och han bara hasade med och tycktes säga ”ja, ja lilla vännen, du tröttnar nog snart” -vilket hon naturligtvis inte gjorde- Eller hur hon fick för sig att man skulle göra sin behov på parkettgolven och kunde gå från gräsmatta, in på parketten, kissa och gå ut. Att placera ut tidningar gjorde ingen större nytta, eftersom hon aldrig kissade på dem -det var ju papper inte trägolv- och allt man kunde göra var att sucka och le åt eländet -när vi flyttade in till stan, så blev hon rumsren, eftersom hon inte hade tillgång till parkett och när vi flyttade in i huset, så hittade hon till sin lycka lite parkett att göra sina behov på-

Bacardi är en SMART hund. Som valp var hon femjävlig på att bita sönder saker, men ALDRIG så vi såg det. Under renoveringen av köket, stod papperskorgen i vardagsrummet och minst två gånger om dagen, låg sopor utspridda över hela golvet. En dag såg jag hur hon tassade iväg och jag smög efter. ÄNTLIGEN skulle jag få möjlighet att sätta dit henne. Inte då! När hon kom in i vardagsrummet, så kikade hon över axeln och såg naturligtvis mig. Behöver jag påpeka, att det inte blev någon korrigering och jag lyckades heller inte att fånga henne med ”handen i kakburken”. Tack och lov slutade förstörelsemanin i och med första löpet.

Att hon är en SPECIELL liten hund, har hon visat på många sätt. Framförallt på tävlingsbanorna och i skogen. Vi började träna lydnad mest på skoj, men jag insåg ganska snabbt, vilken grym hund jag hade. Hon charmar såväl domare, som funktionärer och publik, med sin UTSTRÅLNING och sin glatt viftande svans. Det blir inte alltid rätt och oavsett hur fel det blir, så är det knappt så folk märker det. Det enda som syns är hennes ENORMA glädje till livet, till arbete och till mig. Det sistnämnda är jag oerhört tacksam för.

Jag minns en valpträff hemma hos Maud & Janne. Vi hade tävlat lite lydnad och vårt fina fotgående där, gjorde att Janne var -minst sagt- skeptisk till hur hon skulle genomföra markeringarna, när vi tränade apportering. Han hade förväntat sig en hund, som satt och blåstirrade på sin matte, men insåg ganska snabbt att Bacardi inte hade några som helst problem att skilja på appellplan och skog. Tvärtom så visade hon ett fantastiskt fokus framåt och jag har för mig att hon spikade ALLT, vilket Janne även påpekade på lunchen.

En tasskada satte ett tillfälligt stopp för vårt tredje förstapris i trean och en jaktprovsstart i nybörjarklass, men vi hämtade oss från det och på en tävling i Laholm i trean -i jakten på det sista förstapriset- fick vi en FANTASTISK kommentar på protokollet, nämligen ”blivande SM-ekipage” -det blev inget förstapris den dagen, men vad gjorde det, när man hade fått en sådan feedback- Förstapriset kom tillslut och i den vevan sökte vi till Talangtruppen, blev först ratade, men halkade sedan in på ett bananskal. En kul erfarenhet, där vi träffade en massa härliga människor -dock blev det ingen fortsättning, eftersom jag hade bestämt mig för att satsa helhjärtat på Whiskeys championat-

När hon skulle få sin -och min- första kull med valpar, så skedde INGENTING enligt ”regelboken”. När det var 2,5 vecka kvar fick hon gröna flytningar och det blev ilfärd till veterinären. Eftersom allmäntillståndet var bra, så valde vi att sätta in antibiotika och avvakta. Temptagning fyra-fem gånger om dagen, lusläsning i valpboken och när tempen sjönk och frossan satte in -en vecka kvar till valpning- så googlade jag överlevnadsstatistik. Ingen positiv läsning och det var en vecka, fylld av vånda och vanmakt.

Dygn 58 var det dygn, som kändes ”säkert” och EXAKT 58 dagar efter första hängningen, tittade Xanté ut. I valpboken och av uppfödaren, hade jag fått höra att ”tiken äter inget dygnet innan”, tempen går ner, frossa sätter in och när tempen är på väg upp igen, kan man förvänta sig att valparna tittar ut. När valparna kommer fram, ska man ta bort fosterhinna och klippa navelsträng.

Nja, riktig så gick det väl inte till.

12:10 – Bacardi äter lunch, om än tveksamt.
12:47 – Bacardi får frossa.
12:48 – Ringer Lasse och säger att han kan börja tänka på att komma hem.
12:50 – Xanté föds i biabädden och inte i valplådan.
12:51 – Ingen fosterhinna och ingen navelsträng, att ta bort -valpen kom ut fix och färdig, dock med vatten i lungorna-
12:51 – Försöker tömma valpen på vätska -samtidigt som jag försöker lista ut hur i helvete en telefon fungerar-
12:55 – Har tömt lungorna på vätska, listat ut hur telefonen fungerar och försöker få Bacardi att inse, att det smartaste är INTE att fortsätta föda i biabädden, utan i valplådan…

Inget stämde, men ALLT stämde. Bacardi visade sig vara en underbar mamma, med finfina instinkter. Hon gjorde allt rätt och det HÄFTIGASTE av allt, insåg jag först i efterhand. Både Xanté och Havana var lite medtagna när det kommit ut, vilket gjorde att Bacardis instinkter tog över. Hon greppade dem, lyfte upp dem och klämde dem sedan försiktigt i munnen. Så fort de pep övertygande, så satte hon ner dem och gav dem ”OK”-stämpeln i rumpan.

Efter erfarenheten som mamma, var det som om alla pusselbitar fallit på plats. På tre elitstarter, så knep hon både ett championat OCH 1:a reservplats till SM i lydnad. Hon blev bl.a. distriktsmästare och fick C.A.C.I.O.B., kom 2:a  och fick Reserv C.A.C.I.O.B. på Stockholmsmässans internationella lydnadstävling -trots höglöp och två dagars väntan- blev 12:e bästa lydnadshund i Sverige 2012 och knep en GARANTERAD plats på årets SM i lydnad. Att hon dessutom lyckas med ett tredjepris i ÖKL på B-prov, på bara fem veckors träning, gör henne verkligen till en imponerande liten hund!

En hund man får ”once in a lifetime”. Bacardi, Bacci, Sessan…

LÄSARÖNSKNING – när det blir fel

Den hundtränare, som alltid utgör sig för att vara perfekt, eller bara ha lyckosamma hundträningar, UTMANAR garanterat inte sin hund. Alternativet är ju förstås, att fel uppstår, men att man ändå väljer att bara visa det som funkar. Det i sin tur leder till alla dessa ”perfekta” hundvideos, som florerar på nätet och som ger alla andra en felaktig bild. Visst momentet visas korrekt, men troligen kommer de som inte lyckas, tro att det är dem det är fel på, eller så tror man att för att få ett förstapris, så måste allt vara perfekt. I båda fallen är det HELT fel.

Jag resonerar som så här, om jag gör fel och sedan lyckas LÖSA problemet, så kanske jag kan dela med mig till er där ute. Om jag dessutom visar upp mina tävlingsfilmer -speciellt med Tila, men även Xantés senaste film, visar att man kan göra ganska grova missar och ändå lyckas- så inser man ganska snabbt, att perfektion inte behövs, för att få ett förstapris. Sedan är det ju upp till var och en var man lägger ribban och vilka mål man har, men för ett FÖRSTAPRIS och ett CHAMPIONAT behövs bara ett snitt på betyg 8.

Idag hyrde vi en timma på Halmstad Hundarena, där Havana och Bacardi var i fokus -Havanas träningsresultat kommer i ett annat inlägg- Bacci fick börja med mycket ”fartiga” moment -som gick väldigt bra- och om man tar med i beräkningen, att hon knappt tränat något sedan december, så kan man ana vilken STRESS, som snabbt byggdes upp. Med stress, kommer dåliga beslut.

Ser man noga på filmen, så är det ganska tydligt, att hon inte kollar av den rätta pinnen

Redan när jag bestämde mig för att testa av vittringen, ville jag utmana både henne och mig. Det var i slutet av timmen, så hon var troligen ganska trött och hon hade gasat igång ganska ordentligt. Dessutom valde jag att lägga ut en hel hög med pinnar, för att det inte skulle bli allt för enkelt, att gå igenom pinnarna. Med i beräkningen fanns även, att vi inte kört någon vittring -eftersom det är ett moment jag vanligtvis inte tränar- sedan Stockholms Mässan.

Redan från början, fick vi en ”dålig” start. Hon stack innan mitt kommando -jag valde att vänta en stund efter kommenderingen- vilket naturligtvis ökade på hennes stress. Det i kombination med den ökade aktivitetsnivån, gjorde att hon inte letade fokuserat. Hon hafsade runt bland pinnarna, men luktade aldrig på den rätta. Oorganiserat och ofokuserat helt enkelt.

Jag visste inte var den rätta pinne låg, förrän en bra bit in i träningen -vilket i efterhand hade underlättat, men man är alltid bäst på att vara efterklok- så det blev en ingång -som var korrekt enligt mina nya preferenser- och en ”nästan-ingång” innan jag beslutade mig för att sätta mig jämte och pusha vidare. Många hade säkert avslutat och gjort något annat, men jag tycker att det är viktigt, att hundarna får veta att bara för att det blir fel, så är det inte världens undergång -naturligtvis inte under inlärning- utan vi jobbar vidare tills vi löst det. Tillsammans!

Problemet med Bacardi, är att hon har lite väl mycket ”will-to-please”, vilket innebär att hon ALLTID vill göra rätt och tycker det är fruktansvärt jobbigt när det blir fel. Löser hon inte problemet ganska snabbt, så väljer som idag att gå till husse, köra plats eller krångla kring mig, medan jag tycker att problem är till för att LÖSAS. Tack vare Rose & Jeanette, så är jag idag inte rädd för att köra tills vi löser det. HUR lång tid det än tar. Det viktiga i det sammanhanget är dock att INTE bli irriterad, frustrerad, eller arg. Bara lugn och bestämd, eller som Ceasar skulle sagt ”calm and assertive”. SINNESSTÄMNING är a & o.

Nåväl. På filmen ser man tydligt att efter första felaktiga pinnen, så finns det ingen möjlighet att näsan är på och därmed heller inte kopplad till hjärnan. Jag väljer att säga ”nej” medan hon letar, eftersom det är helt fel sinnesstämning och tillvägagångssätt. För en hund som Bacci, blir det genast ganska jobbigt och hon väljer att försöka fly problem lösningen, på ett antal olika sätt -varav inget släpps igenom- Tillslut kopplar hon på både näsa OCH hjärna och vips, så hittar hon rätt. Det tar tid och hon måste verkligen jobba med sig själv, men det funkar.

Efter filmens slut, så blir det EN felaktig pinne till och resterande pinnar var rätt. Hon jobbade fortfarande på en icke optimal stressnivå, MEN hon hade hela tiden ett fint samarbete mellan näsa och hjärna och för vår del är det viktigt att hon TÄNKER, även om hon är uppjagad, med tanke på att ju längre in i en tävling vi kommer, desto högre aktivitetsnivå.

Jag vill slutligen FÖRTYDLIGA, att detta funkar inte på alla hundar och ska enligt mig definitivt INTE göras under inlärning.

LÄSARÖNSKNING – hur jag lär in vittringen

Ett av det största problemet i hundträningen, är hur vi VÄRDERAR saker. En pinne i skogen, har vi inga problem med, hur våra hundar hanterar. En pinne med två klossar, är det världens undergång, om samma hundar tuggar på. En kotte, som kastas in bland andra kottar, hittas varje gång, av våra fyrbenta vänner -vilket vi även tar för givet- En liten pinne bland andra små pinnar, skapar sådan stress hos oss, eftersom vi vet vad en sådan pinne är värd i tävlingssammanhang. Värdet på pinnarna skapas av OSS och därför är det även vi, som måste se till att ta bort den värderingen. En pinne, är en pinne -med eller utan kloss- och ingenting annat.

Baily var den första hunden, som jag lärde in vittringen på. Fråga mig inte HUR jag gjorde, för det kommer jag faktiskt inte ihåg. Vad jag däremot vet, är att det i stort sett aldrig funkade och en av orsakerna till det, tror jag är FART. Då tyckte jag att farten var viktig -vilket den visserligen är, men inte under inlärning- med fart kommer stress och med stress kommer oundvikligen dålig sortering. Lite katten på råttan, råttan på repet. Ibland kan hundarna fixa det i alla fall, men i många fall leder det till fel pinne och/eller tugg och inget av alternativen är att föredra, när det gäller vittringen. Jag väljer numer att ALLTID sitta nära pinnar och hund, under inlärning, för att få så perfekt aktivitetsnivå som möjligt. Fart och avstånd, är det absolut SISTA jag lägger in och då endast, när jag känner att momenten ”sitter”.

Denna metoden -som jag använder nu- använde jag första gången på Bacardi och sedan har jag gjort på liknande sätt, med Tequila, Whiskey och nu Xanté. Det är inte säkert att den fungerar på alla individer och det finns säkert lika många alternativ, som det finns hundtränare. Vad jag däremot är ÖVERTYGAD om, är att lära hunden att ”tvivla” på sina ögon och endast FÖRLITA sig på näsan -bara för att pinnen inte syns, så är det inte säkert, att den inte ligger där och med jämna mellanrum, väljer jag att dölja min rätta pinne under en näve gräs, eller som i det här fallet, en vedkorg- Kommer man på en tävling i ett ridhus och hunden råkar sparka sand över pinnen, så vill jag inte att den bara ska leta igenom de synliga pinnarna, utan lita på sin näsa och leta tills den rätta pinnen hittas.

I och med att jag vill lära hunden att leta med näsan och inte ögonen, så är vedkorgen ett bra alternativ på vintern -dessutom lär den sig skillnad på trälukt och min lukt- Resterande tid börjar jag ALLTID i högt gräs och ALLTID med en pinne. Mitt kommando ska innebära ”sätt på näsan och hitta min doft” -har man en synligare pinne, så hittar hunden självklart den, men frågan är ju om den använder näsan, eller letar med ögonen- Sedan jobbar man successivt in synliga pinnar -fortfarande med den rätta pinnen dold- tills dess att den rätta pinnen ligger tillsammans med de andra pinnarna. Hur lång tid det tar, är högst INDIVIDUELLT och felet vi oftast gör, är att stressa fram resultat.

Mitt tips är att låta det ta tid, för när hunden väl har fattat vad momentet handlar om, ja då spelar det ingen roll om de andra pinnarna är vittrade eller inte och PERSONLIGEN så tränar jag aldrig med vittrade pinnar. Inte ens när vi tränar för eliten. Att de andra pinnarna bär doft av både dig och tävlingsledare -plus en massa andra dofter dessutom- är oundvikligt och det är ganska löjligt att tro, att hundarna inte skulle känna lukten av tävlingsledaren, bara för att denne använder en tång. Betänk även att samma tång, har dessförinnan hållit i din pinne, med din vittring, vilket innebär att ALLA pinnar -mer eller mindre- luktar dig. En anledning till att jag slutat koka/frysa pinnar och inte är rädd för att använda de pinnar jag tagit i idag, till min vittringsträning imorgon. Min hund ska leta efter den pinne, som luktar MEST mig, för dagen.

Inlärningen som jag skriver om nu och som dokumenterats i filmen, går lika lätt att överföra till utemiljö och gräs. Glöm inte att låta det ta tid. Skit i att lägga på tempo. Bli inte frustrerad om hunden börjar köra plockepinn, eller tugga på pinnarna. Bara andas och backa bandet, för detta är ett moment, som kräver STORT självförtroende hos hundarna och det är inget som växer under press.

Dag I-V steg för steg

DAG I Jag började med en ensam pinne i vedkorgen, för att förknippa vedkorg, med att sätta på näsan och sätta på näsan med att hitta min lukt. Redan här är det mycket troligt att någon av vedklabbarna, eller tändveden -som dessutom påminner om vittringpinnar till utseende och lukt- bär min vittring. Vi tränar två korta pass under dagen.

Xanté fattar konceptet snabbt och letar efter min pinne, trots att den inte alltid är helt lätt att få tag på.

DAG IIJag vill ganska snabbt lägga in de synliga pinnarna, eftersom jag tror att man ganska lätt fastnar i ett delmoment för länge och därigenom skapar ett moment i momentet. Här gör jag en liten miss, eftersom han vid första försöket plockar ALLA synliga pinnar -han har alltså redan fattat värdet av pinne, bara inte kopplat vilken pinne som ger belöning- och jag tar emot dem med handen, för att sedan lägga ut dem igen. Egentligen ingen större fara, eftersom jag just nu INTE vill att han ska fokusera på dem, utan leta i korgen och därmed spelar det ingen roll vad de andra luktar. Vi tränar två korta pass under dagen.

Efter att ha plockat alla de synliga pinnarna och inte fått någon belöning, så hjälper jag honom genom att peka på korgen igen och när han hittar min pinne och fått belöning för det, så ignorerar han de synliga pinnarna, sätter på näsan och letar i vedkorgen.

DAG III Eftersom Xanté verkar koppla ganska snabbt, vad det är jag vill, så flyttar jag nu ut korgen från dess hörn, ställer den på våran ”utställningsmatta” och lägger dit synliga pinnar i en rad, där korgen  utgör ”mittpinnen”. Jag varierar genom att låta pinnen ligga bland de andra pinnarna och i vedkorgen, varav större delen av passen innebär att leta i vedkorgen, eftersom jag fortfarande inte vill lägga för stort fokus på de synliga pinnarna. Synliga pinnar ska innebära, lita inte på ögonen. Vi tränar två korta pass under dagen.

Jag börjar passet med att gömma pinnen i korgen, för att återigen påminna ”vi letar med näsan och inte med ögonen”. Vid några tillfällen testar han att plocka en av de ovittrade pinnarna, men när det inte ger utdelning, så sätter han på näsan och då hittar han OUNDVIKLIGEN rätt pinne varje gång.

Jag utmanar även ödet -skulle det inte funka, så backar man bandet- genom att lägga in min pinne bland de andra och han förvånar mig, genom att använda näsan och leta igenom ALLA pinnarna. När han hittar rätt, då är det ingen tvekan, oavsett hur nära ”fel” pinne den ligger.

DAG IVPå dagens pass väljer jag att ställa korgen lite i bakgrunden och lägga raden med pinnar, lite för sig själva. Varierar genom att lägga pinnen i korgen, eller i raden med pinnar. Vi tränar endast ett pass

Jag börjar med att lägga pinnen i korgen, för att påminna om att näsan ska på. De flesta gångerna, ligger dock pinnen i raden av pinnar. En gång tänker Xanté fel och plockar fel pinne. Som tur är ligger den rätta i korgen, så det finns ingen möjlighet, att han kommer lyckas med att hitta rätt pinne, utan att koppla på näsan. Resterande gånger är näsan på och han plockar SJÄLVSÄKERT rätt pinne, när han får vittring på den.

DAG VTestar att göra en ”tävlingsmässig” vittring och Xanté använder näsan fint. Efter att ha lyckats två gånger, slutar vi medan vi är på topp -inte helt vanligt när det gäller mig, som gärna vill testa en gång till-

Det sista steget -alltså dag 5- kommer jag nöta, innan jag överhuvudtaget börjar fundera på att lägga på avstånd och/eller fart. Jag kommer istället fokusera på att lägga pinnarna i olika formationer, variera antalet pinnar och då och då gömma den rätta pinnen, allt medan jag sitter NÄRA pinnarna för att få så liten aktivitetshöjning hos hunden, som möjligt. Jag har under de här fem dagarna använt SAMMA pinne hela tiden, något som behöver fasas bort, inom kort.

Det här är mitt sätt att se på inlärningen av vittringen och det finns naturligtvis variationer i det oändliga. För egen del försöker jag göra det så enkelt som möjligt, för hunden och ha så lite hjälper som möjligt, att jobba bort. Jag är av naturen lat och måste man inte, så gör jag inte.

HÄR kan du hitta ytterligare en variant på vittringsträningen. En variant som kan öka säkerheten och noggrannheten i hundens nosarbete.

LÄSARÖNSKNING – whiskey

Idag är det Whiskeys födelsedag och vad passar väl bättre, än att berätta historien om honom, på hans 7-årsdag.

Egentligen hade vi inte tänkt köpa en hund till, men när vännerna runt omkring mig skaffade smått, så sög det självklart till i valptarmen. Lasse var väl inte helt positiv till idén, men en inflyttningsfest hos lillebrorsan -där han och hans kompisar sett till att Lasse fick en riktig fjortisfylla, med hjälp av just whiskey- ändrade inställningen helt. Visst, jag kan ha utnyttjat att Lasse genomlevde VÄRLDENS bakfylla och visst jag kan ha sagt något i stil med ”alla andra har ju”. Oavsett vilket, så fungerade taktiken och innan han ”tillfrisknat” helt, så fick han ringa till Maud på Kennel Respons. Vi hade tur. En valp fanns kvar och när första fotot dök upp i mailen, var Lasse lika såld, som jag.

Tanken på en mörk valp, fanns hela tiden i bakhuvudet och egentligen hade vi siktat in oss på Whiskeys mörkare bror, men när vi kom upp för att välja valp, så valde Whiskey OSS. Han kröp upp i Lasses knä och sedan satt han där. Trots det ville vi ändå testa de andra valparna, så på rekommendationer från Maud, så tog vi ut killarna en och en. Ingen vågade direkt ta för sig, utan höll sig i stort sett, där vi satt ner dem. Alla UTOM Whiskey då förstås. När vi satte ner honom i snön, så tog det två röda, innan valpen hade försvunnit runt husknuten. Orädd OCH social! Valet var solklart och Whiskey följde med oss hem till Halmstad.

I samband med att Whiskey flyttat hem till oss, så blev jag sjuk och kunde inte gå, vilket inte är helt lätt, när man har en liten. Som tur var, hade jag underbara vänner och en underbar man, som tog hand om killarna, när det var som värst och även om Whiskey hittade på en hel del hyss, så var han en väldigt enkel valp, att ha att göra med. I alla fall om man bortser från hans förstörelsemani -något som verkar ha gått i arv till hans dotter- Lämnade man honom ensam, så kunde man ge sig den på att något var förstört när man kom hem -dörrmattor, tidningar, värmeljus, etc-

Det värsta var den dagen jag kom hem och hittade min kortisonburk på golvet, med locket av. Jag hade ingen aning om hur många tabletter där fanns kvar, hur många som försvunnit under köksskåpen och hur många som han och Baily tryckt i sig. Det blev ilfärd till veterinären, kräkspruta och sedan fick vi vänta och se. Tabletterna kom upp, jag fick i uppdrag att hålla koll på deras vattenintag -det var INTE bra om de började dricka mängder med vatten- och jag vet inte hur lång tid jag höll andan när han och Baily drack vatten, men tillslut släppte det.

Att vi skulle syssla med jakt, var ganska givet och Whiskey var en NATURBEGÅVNING. På valpträffen plockade han allt och oerfaren som jag var, så hade jag ingen aning om att man kanske skulle behöva underhålla kunskapen, vilket ledde till lite huvudbry, när Whiskey var knappa 2 år. Då helt plötslig ville han inte ta något och trots tips och tricks, så vägrade han BESTÄMT att plocka upp det som presenterades för honom. Många uppfödare hävdar att man ska hålla tyst om sådant och andra hävdar att hundar, som inte är ”spontana” inte är något att ha. Som lydnadsmänniska anser jag inte att det är någon skillnad på en hund som tagit metallen som liten, men som när den blivit äldre, fått andra preferenser. En valp plockar ALLT den ser -speciellt om det kan ses som mat- och underhåller man det, hur kan man då veta med säkerhet att hunden är SPONTAN, eller om det bara är ett valpbeteende, som man sett till att behålla genom ”träning”?

Tillslut plockade jag fram en klicker, Whiskeys favoritbelöning -en boll- och efter en knapp vecka plockade han ALLT! På våran jaktprovsdebut fick han en tvåa och det berodde endast på att han inte hittade viltet längst ut -han var fem meter ifrån det- Jag kan lugnt påstå att jag var ÖVERLYCKLIG över min tvåa.

Efter den tvåan, följde en berg-och-dalbana i jaktprovssammanhang. Det fallerade alltid någonstans -ofta på söket- och de gånger han PRESTERADE, då var inte domaren av samma uppfattning. Vi kunde inte förstå, varför han var så ojämn. På träningarna kunde han med lätthet plocka in FJORTON dummies, eller för den delen TOLV vilt, medan han på prov slutade efter max fyra. Vi provade byta förare, så att Lasse fick köra honom, i tron att jag var för dominant, men inget hjälpte. Idag vet jag VARFÖR och om beteendet uppstår, så är det veterinärbesök, som gäller. Han hade helt enkelt Erlichia och så fort han blivit behandlad, så kom ettan som ett brev på posten.

Nu siktar vi på våra ettor i öppenklass och även om det finns en HEL del människor, som nitiskt hävdar att ”en sådan hund, aldrig kommer klara det” -helt fel sak att säga till mig- VET jag att det går. Whiskey ÄLSKAR jakten, han ÄLSKAR vilt och han är GRYM i söket. Det vi fallerat på hittills, har varit hans ”kan själv” när det kommer till dirigeringarna. När det sitter, så säger vi hej till ELITEN. ”Hur svårt kan det va?!”

Samma ”samarbetsproblem” dök upp på lydnadsplan och idag är jag övertygad, om att fästingsjukdomarna spelade in, något jag inte hade en aning om då. Jag tyckte han drev med mig, att han var tråkig, så när Bacardi kom in i flocken, blev han satt på undantag och endast när hon löpte, fick han ta över hennes tävlingar. I den vevan INSÅG jag hur lättlärd han var. På endast tre veckor fick vi till trean och vi var SNUBBLANDE nära ett förstapris -något jag schabblade bort- men han fick trots det stå tillbaka för Bacardi. I alla fall tills hon var färdig med trean, började löpa och inte kom med Talangtruppen. Visserligen halkade vi in på ett bananskal, men då hade jag redan bestämt mig för att ge Whiskey en ÄRLIG chans, vilket jag inte ångrar för fem öre. I augusti 2010 tog han sitt förstapris i trean och i mars 2011 blev han LYDNADSCHAMPION. Inte illa pinkat, om ni frågar mig och det är tack vare Whiskey, som jag idag ser en tävling, som ett YPPERLIGT tillfälle att träna hund, alltid har en plan B och inser att tävlingar är något det finns gott om.

I mitt tycke, så är Whiskey den ultimata golden. Han är snygg -vilket ett stort antal CK och ”nästan-cert” på utställningar visat- han är arbetsvillig och DESSUTOM mångsidig. Inte nog med att han är meriterad inom lydnad -champion- jakt -4×2:a ÖKL B-prov- och utställning -11 Ck och två placeringar officiellt i bästa hane- Han har dessutom tagit en rallytitel i nybörjarklass. Kanske inte något som imponerar på geneme man, MEN då ska man betänka att han var helt otränad och det sista resultatet tog med en helt annan förare.

Oavsett VAD folk tycker och tänker om min Snuskedusk, så ÄR och FÖRBLIR han en -i mitt tycke- ÄKTA golden. Snygg, smart och arbetsvillig, utan att på något sätt vara överdriven åt antingen det ena, eller det andra hållet. Till er därute. Låt ALDRIG någon tala om för er, vad ni kan och inte kan göra!

Grattis på 7-årsdagen hjärtat!