FRÅN SKOTTBERÖRD TILL VÄL GENOMFÖRT WORKING TEST

Ni vet den där känslan, när hårt arbete lönar sig, den känslan uppnådde jag och Havana i tisdags. För knappt ett halvår sedan trodde jag aldrig hon skulle uppskatta skott, än mindre klara av ett WT, där hon dessutom måste sitta passiv och vänta medan det skjuts, men det gjorde hon alltså och det med den äran! Men vi tar väl det från början?

WT:t i Billeberga var debut både för Havana & Limon och vilken debut sedan. Troligen det svåraste WT jag deltagit på och även om det nu inte är så att jag deltagit på så många, så måste detta ändå ligga på övre skalan när det kommer till svårighetsgrad. Eller vad sägs om ett halmbalshinder på c:a 140 cm eller 100-meters markeringar ut i betor? Jag valde att köra Limon först, för att sedan hämta Havana. Dels för att hon skulle få chansen att höra lite skott innan, men i bilens trygghet, dels för att tagga på Limon som fick vara ute och jobba, men framförallt för att värsta skottsalvan skulle lagt sig. Båd tjejerna började på ruta 4 och 5.

RUTA ETT:

En kort men diffus markering in i ett buskage, där varken kastare eller dummie syntes. Hundarna fick helt enkelt hörselmarkera och lösa det därifrån.

13323695_1303034536391893_2608822498827543940_o.jpg

Limon spikade denna markeringen, men eftersom vi stod så nära, så fann hon ingen anledning att springa sitt allra fortaste, utan hon trippade stolt hem till mig, med högt huvud – 17 poäng.

Havana hade otur och hennes första kast fastnade i ett träd och de fick kasta om. Precis innan det sköts på vår  rutan, så gick det ett skott bakom oss, något som tidigare orsakat djup obehag hos henne, men nu kastade hon bara en snabb blick bakåt. Tyvärr så kastades vår markering just i det tillfället, vilket gjorde att hon inte hade fullt fokus på rätt ställe och övermarkerade något – 19 poäng.

RUTA TVÅ:

Halmbalshindet – ett c:a 140 cm brett hinder av halmbalar, som omgärdades av inhägnade små hagar. Kastet hamnade bakom balarna på andra sidan och för högsta betyg skulle hundarna hoppa över och sedan ta samma väg tillbaka.

13323326_1303034853058528_7305509404185131444_o.jpg

WOW! Varken jag eller tjejerna har någonsin stött på ett hinder av denna kalibern och jag trodde faktiskt ingen av dem skulle fixa det. Limon p.g.a. tidigare ”höga-klackar-syndomet” och Havana p.g.a. att hon var tvungen att mer eller mindre stryka förbi skytten. Behöver jag tala om att båda tjejerna överraskade mig?

Limon sprang fram till hindret, men hade för dålig fart och kom därför inte upp på första försöket. Pushade henne med ”hopp” varpå hon gång på gång försökte ta sig upp och gång på gång ramlade ner. På fjärde eller femte försöket lyckades hon dock, men då hade hon tappat uppgiften lite och stannade kvar uppe på halmbalarna, för att nosa lite. Tryckte på med ett ”ut” varpå hon hoppade ner på andra sidan. Kunde se på funktionären att hon hittat, men hade lite is i magen för att se om hon självmant hoppade tillbaka över hindret. Efter ett tag valde jag att lägga på inkallningssignal och döm om min förvåning när hon plötsligt var inne i den inhägnade hagen. Trodde faktiskt aldrig jag skulle få ut henne därifrån, men att ha blivit mamma har uppenbarligen ökat dådkraften hos min lilla hund, för hon hoppade ur inhägnaden och lämnade stolt över dummien till mig – 13 poäng.

Havana som inte heller hon sett ett liknande hinder behövde bara två försök att ta sig över och jag valde därför att berömma med ett ”bra” när hon tagit sig över. Spik och samma väg tillbaka – 17 poäng.

RUTA TRE:

En lång markering på c:a 80-90 meter som hamnade framför en skogsridå. Halvvägs ut delades terrängen av med ett stråk av högt gräs och i det höga gräset doldes det både elstängsel samt staket, något varken hundar eller förare såg från skickpunkten.

DSC_3346.jpg

Denna markeringen såg Limon inte över huvudtaget, utan det var på sin höjd en hörselmarkering. Trodde faktiskt aldrig att vi skulle få in den, men jag provade att skicka ändå. Kan säga att jag fick samla upp min haka, när den lilla donnan sprang ut, tog sig igenom båda hindren och vidare ut till rätt område. Tyvärr satte hon inte på näsan och efter lite letande började hon jobba hemåt. Hon kom hela vägen till stängslet innan jag testade att gå in och styra henne. Faktum är att hon tog mina rösthjälper riktigt bra (det gick inte att göra sig synlig med handtecken). Helt plötsligt var hon ute i rätt område igen och dummien kom hem – 18 poäng.

Havana hade lite flyt när dummien tog vägen genom trädridån och därmed skapade lite extra ljud, när den singlade ner genom lövverket. Trots detta skulle hon ändå ta sig förbi både terrängskiftet med stängsel och dessutom springa precis jämte skytten. Inga bekymmer varken ut eller in – 20 poäng!

RUTA FYRA:

På denna stationen var det först c:a 15-20 meter fotgående och sedan en markering på c:a 100 meter, som hamnade ute i betorna. Skytt och kastare stod längst ner, vilket gjorde att skottet bara blev en liten puff och den gröna dummien som kastades, försvann mer eller mindre mot den dito skogsridån som fanns i bakkant av betfältet.

_DSC0541.jpg

Detta var Limons första ruta och hon gjorde ett perfekt fotgående men såg tyvärr inte markeringen över huvudtaget. Provade att handla henne, men insåg ganska snabbt att det var lönlöst och kallade därför hem henne igen – 0 poäng.

Havana tycker och tyckte att fotgående var lite jobbigt, något vi fortfarande jobbar på i vardagen, men hon hade inga tendenser att vara någon annanstans än vi min sida och när vi väl gjorde halt, så hade hon fullt fokus på uppgiften. Trots att hon aldrig fått en liknande markering, så mer eller mindre spikade hon den – 19 poäng.

RUTA FEM:

Ytterligare en hyfsat lång markering, som dessutom blev ännu svårare då den kastades bakom en dunge, men istället för att hamna i buskagen som de flesta hundar trodde, så hamnade den istället 15-20 meter bakom dungen ute på fältet. Denna stationen nollades av nästan halva startfältet

DSC_1949.jpg

Jag är riktigt nöjd med Limons fokus på denna rutan. Jag såg att hon markerade och när jag skickade henne, så höll hon en spikrak linje in i grönskan. Däremot så gjorde hon som så många andra, dvs fastnade inne i dungen och där letade hon febrilt efter sin apport, men hittade naturligtvis inte och jag fick kalla hem – 0 poäng.

Detta var Havanas första ruta och det var alltså vårt första test på hur det skulle funka. Passiviteten utanför hade gått över förväntan och hon fixade till och med att domaren ”trängde” henne mellan mig och honom. Fullt fokus på markeringen som gick och ett tag trodde jag att hon skulle spika den, men i jämnhöjd med kastaren, valde hon istället att vika vänster mot denne, istället för höger mot markeringen. Hade jag vetat att hon var så styrbar, som hon senare visade sig vara, så hade jag stoppat och handlat redan där, men det gjorde jag alltså inte. Tillslut valde hon dock att springa mot höger, men fastnade inne i dungen, precis som de allra flesta. När hon återigen blev synlig, så valde jag därför att försöka styra henne och hon svarade på alla tecken och signaler. Även om jag flertalet gånger fick henne på rätt väg, så tappade jag henne bakom dungen varenda gång och tillslut fick jag kalla hem även henne – 0 poäng.

Så trots att vi inte blev godkända, så är jag så nöjd med båda tjejerna. Att, som i Havanas fall, kunna gå från paniskt rädd vid skott, till en serie på 19, 17, 20, 19, 0 är banne mig inget mindre än ett smärre mirakel och nu kommer jag verkligen gå ”all-in” för att få bort den sista skepsisen (dvs den när hon sitter och väntar utan en uppgift). Och när det kommer till lilla Fröken Högklackat, så har hon visat att man  inte ska ge upp bara för att allt inte flyter på som en dans på rosor. Sättet hon tog sig an svårigheterna och inte gav upp trots att många andra faktiskt gjorde det, visar verkligen att man inte ska döma hunden efter håren. Nu laddar vi om med fullt fokus på KM och Goldenspecial – ”hur svårt kan det va?!”.

VÄGEN TILL ETT LYCKANDE ÄR MYCKET NÄRMRE NU

Efter helgens B-provsstart med Havana så fick jag tydliga kvitton på vad vi behöver träna på, nämligen att skott är ganska kul, sitta passiv med koppel är ganska jobbigt, så igår satte jag min nya plan till verket – att få passivitet och miljö lika roligt!

Jens & Sofia har erbjudit möjligheten att ”starta” på B-prov ett par gånger i år. Förra gången testade vi NKL, vilket gjorde att jag vågade anmäla till prov och igår testade vi att starta ÖKL. Tanken med klassbytet var bl.a. att se hur långt vi ligger i vår öppenklassträning, men framförallt att få möjlighet att träna skott i passivitet eftersom man har en parhund som också får skott.

_DSC6258.jpg

Foto: Johan Wedeen – innan start

Då Havana inte är helt trygg i koppel p.g.a. olika anledningar, så fick jag för mig att detta skulle vara det perfekta sättet att introducera passivitet. Hon hör skott, får inte jobba, men samtidigt slipper hon kopplet och får dessutom se sin parkamrat göra en massa roligt, vilket båda kan öka tryggheten, samt trigga henne. Det funkade över förväntan!

Uppladdningen inför vår ”debut” var att sitta i bilen och höra skott då de fem NKL-hundarna kördes. Mellan klasserna tog jag ut henne för att rasta henne innan vår start och hon kändes inte speciellt påverkad av alla skotten (inte mer än vad hon gör när vi tävlar rally). Efter att hon gjort sina behov åkte kortkopplet på och vi tränade fotgående tillbaka till bilen (rastar henne i halsband och flexi för att hon inte ska känna sig trängd, vilket funkar ypperligt).

Första delen av provet såg ut som följer. Walk-up med en dubbel för hund nummer ett, transport och dubbel för hund nummer två. Ytterligare transport för en landdirigering till hund nummer ett, vidare transport och dirigering för hund nummer två.

 

_DSC6263.jpg

Foto: Johan Wedeen – domarinstruktioner

Parkamraten hade startnummer ett och jag nummer två och vi fick inte veta vilka uppgifter som skulle utföras av vem och i vilken ordning, utan instruktionerna var ”följ skytten, håll jämna steg med mig och lyssna på mina instruktioner”. Eftersom vi var första paret ut, så kunde vi heller inte gissa vem som skulle göra vad.

Havana kändes från början lite påverkad av publiken som gick bakom oss (inget konstigt då hon varit påverkad av miljöer sedan valp) och när kopplet åkte av, så funderade hon först på om hon kanske skulle springa till bilen, men när jag påpekade att vi faktiskt skulle hänga på de framför oss, så köpte hon läget.

_DSC6344.jpg

Foto: Johan Wedeen – i väntan på att parkamraten ska jobba

För en gångs skull så dunkade hjärtat lite extra, trots att det inte var på allvar, men efter att ha insett att Havana hängde på och inte alls stördes av parkamratens skott, så slappnade jag snabbt av. Inga problem att sitta passiv när den andra hunden jobbade och jag belönade ganska friskt med både muntligt beröm, lugnande klappar och en och annan godisbit.

När hon skickades på den första markeringen så bågnade hon lite för skytten på vägen ut, men efter det så var Sofia inte längre något problem. Fågel nummer ett spikade hon, medan fågel nummer två krävde lite stöttning då hon valde parkamratens nedslagsplats istället för sin egen (de var hyfsat nära varandra).

_DSC6355.jpg

Foto: Johan Wedeen – dagens klockrena landdirigering

Ju längre in i provet vi kom, desto roligare blev transporterna och desto mindre fokus lade hon på publiken. När det var dags för vår dirigering, så hade hon haft en hel del störning av den andra hunden, som gjort en mer eller mindre ”yvig” dirigering, men för en gångs skull tänkte jag på hur det blåste och kunde därför vara kylig när jag såg att hon började falla i vind. En stoppsignal samt ett vänsterskick och fågeln var inne. Att de skulle gå smidigt hade jag varken hoppats eller trott.

_DSC6367.jpg

Foto: Johan Wedeen – med pipan rätt i mun

Transporten till söket var inga som helt bekymmer, men däremot blev söket för svårt för oss. inte upplägget i sig, men när vi skulle skicka mot bilen så blev den en alldeles för stor dragning. Jag kunde bryta henne och kalla hem henne igen utan problem (en vinst i sig), men hennes fokus låg på helt fel ställe och därför fick hon aldrig igång ett fint sökarbete.

_DSC6432.jpg

Foto: Johan Wedeen – på väg till vattenmarkeringen

När vi sedan gick vidare till vattnet så fick vi börja som passiva, vilket innebar att ”gömma” sig medan parkamraten skickade sin hund på dirigering. Perfekt! Det innebar ju en passivitet så nära NKL man kan komma och resultatet var långt över förväntan. Inga flykt- eller obehagstendenser, bara nyfikenhet. Wiiieee!!!

_DSC6480.jpg

Foto: Johan Wedeen – vattendirigeringen i hand

Vårt avslutande vattenarbete var inte helt hundra – första markeringen (den sist kastade) i dubbeln spikade hon, men sedan fastnade hon i strandkanten och när jag tillsist fick ut henne, så satte hon sikte mot dirigeringen (vilket i och för sig inte var så konstigt, då den nästan låg i samma linje som markering nummer ett). Den avslutande passiviteten var inga bekymmer alls och heller inte när kopplet åkte på för öppen kritik. En bit kvar, men det känns som vägen till lyckande är mycket närmre nu, än för bara några veckor sedan. Skam den som ger sig. ”Hur svårt kan det va?!”:

NU BEHÖVER VI BARA TRÄNA PASSIVITET – eller hur man blir trygg i koppel

Dagens prov i Helsingborg var en riktig fullträff vad gäller provledning, provupplägg och domare – mycket mer jaktlikt än så här får man det knappast. Alla hade koll på sina uppgifter och man lotsades tryggt och tydligt genom provets alla delar. Grymt bra jobbat SSRK Södra!

20170506_135237.jpg

Min stora uppgift på dagens prövning var att Havana skulle tycka att det var roligt att jobba under skott och det lyckades vi verkligen med. Sedan måste vi jobba vidare med att det ska vara kul även efter avslutat arbete och där har vi en bit kvar. Provet som sådant var egentligen inget svårt prov, men för den sakens skull var det heller inte lätt.

Väldigt många utav hundarna hade problem med framförallt första vattenmarkeringen. Okomplicerad markering på blankvatten, men ändå gick hundarna inte i, utan valde att leta bättre väg, så när även Havana gjorde likadant så blev jag minst sagt paff. Här har vi den av mina hundar som är en av de mest vattenpassionerade och hon ”vägrade” första markeringen (andra löste hon, men valde en omväg ut och sedan en annan omväg in).

20170506_135717.jpg

Vidare till söket där vi jobbade oss runt sökmarken tillsammans med hunden. Om vi bortser från att jag var tvungen att säga till henne att ta kaninen och en omständig inleverering, så gjorde hon nog ett av dagens mest effektiva sök. Och hon älskade varje sekund av det!

De avslutande markeringarna var absolut ingen enkel sak. Mitt ute på det gröna ”havet”, utan några som helst referenspunkter landade fågeln och släppte hund/förare nedslaget med en ynka sekund, så var minnesbilden borta. Jag fick helt enkelt lita på att Havana markerade, för jag vågade inte släppa nedslaget om det skulle vara så att jag skulle behöva gå in och stötta henne. Hade inte behövt tvivla, för hon spikade båda två.

Sedan kom vi till passiviteten och hit har vår akilleshäl numer flyttat. Skott under arbete är inga problem och frågan är om skott i passivitet utan koppel hade varit det heller, men passivitet med koppel är absolut ett bekymmer. Då kommer nämligen hennes allmänna oro fram och hon börjar fundera allt för mycket, vilket gör att hon stressar upp sig. Lite som när man intalar sig själv att det inte finns några spöken i källaren och att man absolut inte ska springa upp för trappan, men det slutar med att man sprintar upp som en galning, för man har lyckats skrämma upp sig själv.

Nollan var ett faktum, men det gör inte så mycket för nu har jag fått mitt kvitto i skarpt läge. Så länge kopplet är av och hon jobbar så är livet en tur på Gröna Lund, vilket är enorma framsteg, men när hon har kopplet på så är det en helt annan femma. Nu gäller det att dels jobba fram en trygghet i kopplet, dels få passiviteten att vara roligt och skapa en förväntan att även om du inte jobbar just nu, så kommer du få jobba senare. Det och att lita på att folk inte ska skrämma henne. Jag har en plan – ”hur svårt kan det va?!”.

A & O TILL EN BRA TÄVLINGSHUND

Efter tisdagens bakslag i träningen, så började jag och Havana gårdagens träningspass med fotgående i c:a 30 minuter. När vi höll oss på vägen, så föll hon in fint vid sidan, men så fort vi gick ”off road”, så började hon sacka. Nu satt hon ju fast i koppel, så det fanns inte så många ställen hon kunde ta vägen, men i skarpt läge kommer det bli värre. Hon sackar, jag blir osäker, varpå hon blir osäker och där har vi påbörjat vägen till misslyckandet.

Nej, fotgående är och kommer alltid vara a & o till en bra jakt-, lydnads- eller rallyhund, så det är bara att kämpa vidare. De tidigare passen så har jag valt att belöna henne med godis med jämna mellanrum (något jag varken gjort med Xanté eller Limon när det kommer till ”jaktfot” och de är grymma på det), men eftersom jag inte har den möjligheten på prov, så har jag insett att jag bara gör mig själv och Havana en björntjänst. Utebliven belöning för henne är detsamma som att hon gjort fel och har hon ”gjort fel”, då blir hon osäker. Blir hon osäker så… – ja ni fattar.

_DSC3739.jpg

Efter avslutat fotgående, så gick vi och hämtade jaktvästen, skott samt en bollkastare, för att träna lite skott. Jag började med att kasta iväg bollen utan skott, för att sedan lägga på skott innan kast och slutligen låtsaskasta och skjuta när hon hade skotten i ryggen. Åtta skott, varav minst fyra bakom ryggen, var inga som helst bekymmer och vi avslutade passet med en lycklig hund, som ville mer.

Imorgon och på lördag så har jag försökt få ihop lite folk för att träna med andra än mig själv. Bästa tänkbara scenario vore en bössa, som kan brytas och slås ihop (funkar inte så bra med ett luftgevär), där hon kan få belöning av ”skytten” och en provliknande situation. En veckas träning kvar och sedan smäller det. ”Hur svårt kan det va?!”.

TVÅ STEG FRAM, ETT TILLBAKA

Man skulle kunna tro att jag känner mig uppgiven efter dagens träning hos Jens med Havana, men trots motgångarna så känner jag mig bara mer beslutsam på att vi ska och kommer lösa det! Det är möjligt att vi i nuläget har tagit två steg framtå och ett tillbaka, men ge upp finns inte på kartan.

Jens hade lagt upp ett bra B-prov med dummies och till landmarkeringarna skulle vi använda en Bumper Boy (en fjärrstyrd apportkastare). Tyvärr är Havana inte den typen som gillar överraskningspartyn och istället för att hämta apporten, så valde hon att springa till bilen.

DSC_2946.jpg

Eftersom flykt inte är något alternativ, så gick jag resolut upp och hämtade henne och när vi stod närmre apportkastaren, så var det inga bekymmer. Däremot ville hon inte hämta dummien som skjutis iväg, så jag fick hjälpa henne genom att visa att jag ville ha den, varpå vi lekte lite med apporterna.

Efter det bakslaget så valde vi, med tanke på Havanas vattenpassion, att först ta en markering på vatten utan skott, för att sedan bygga på med skott när nästa dummy var i luften. Öron fram och fokus på jobbet, så när apporterna var bärgade gick vi vidare till söket. Med tanke på att hennes fokus var splittrat, så var det väl inte hennes bästa sök, men hon tyckte det var kul och alla dummies kom in.

DSC_5498

Vidare till de två kvarvarande apporterna i Bumper Boyen. Den första sköts på ganska långt avstånd och på den andra stod vi kanske 20-30 meter ifrån. Ingen av gångerna blev hon illa berörd, men hon ville helst inte hämta de apporter som skjutits. När Jens kastade en vanlig dummie, så gick det fint att hämta den eller när han kastade en valig dummie, sköt och sedan bytte ut det mot Bumper Boyens apport, så gick det fint att hämta även den, så troligtvis var det krutlukten på dummien hon tyckte var jobbig.

Som sista uppgift hade vi två linjer som skulle in. Med tanke på att hon hade en hel del med i bagaget och var ganska trött, så visade Jens apporterna innan han sköt i dess närområde. Skotten från Jens var inga bekymmer. Däremot tyckte hon det var jobbigt att ha fokus framåt, när det dels stod en Bumper Boy bakom henne, dels kördes en skogsmaskin ytterligare en bit bakom den, men vi löste uppgifterna på ett godtagbart sätt. För att inte tala om hennes stoppsignal som verkligen inte gick av för hackor.

Även om utfallet av dagens träning varken var som jag hoppats eller planerat, så vill jag nog tro att man ibland måste utmana, för att testa hur hållbart ”gummibandet” är. I vårt fall så är det vinna eller försvinna och för att vinna, så måste man våga. Nu gäller det att lägga upp konstruktiva pass och köra stenhårt på fotgåendet, för att i nästa vecka ta ett beslut om vi är redo eller ska vänta lite till. Men köra det ska vi! ”Hur svårt kan det va?!”.

JAKTTRÄNING

Just nu är det mest valp, valp, valp, men med Vannis B-provsstart runt hörnet, så kör vi även lite jaktträning och igår passade vi på att köra sök med skott, samt skott under fotgående.

Lasse lade ut ett sök med åtta vilt, medan jag och Havana värmde upp med lite fotgående. När söket var utlagt, så mötte Lasse upp, vi hälsade på honom och sedan fick vi två skott ut i söket, innan det var dags att jobba.

_DSC1863.jpg

Havana jobbade på fint och tömde söket utan några större bekymmer, så troligen känner hon sig säkrare på sin uppgift i skogen, än på de lite mer öppna söken (något vi får träna på). Avlämningarna var fina och upptagen likaså.

När vi var klara och skulle gå förbi bilen, för att köra skott under fotgående, så ville hon hoppa in i bagaget. Sa till henne att hon skulle gå hos mig, vilket hon köpte direkt och när Lasse sedan sköt, så var det öron framåt och full fokus på att jobba. Skönt!

Vi valde att bara köra två skott och efter sista så släppte jag henne (körde fotgående i kortkoppel), varpå jag trodde att hon skulle springa till Lasse. Icke! Hon valde istället att börja söka i det område han skjutit mot och som belöning slängde jag ut hennes boll, som hon kunde få hitta.

Med knappt två veckor kvar, så skulle jag verkligen behöva lite träningar med ”publik”, skytt, kastare och domare + skott. Allt för att bygga fina minnesbilder. Tolv dagar kvar – ”Hur svårt kan det va?!”.

IDAG HAR JAG GJORT NÅGOT JAG ALDRIG TRODDE JAG SKULLE GÖRA

Idag har jag anmält Havana till en B-provsstart (något jag faktiskt aldrig trodde jag skulle göra igen). Efter dagens B-provträning i Koholma så inser jag att vi har en hel del års slaskträning att ta tag i, men vad gör väl det, för idag var dagen vi hoppats och längtat efter i flera år – dagen då hon faktiskt inte tyckte att de var några större problem med skott.

_DSC1857.jpg

Med tanke på smittorisken, så fick vi starta som första ekipage (något som säker underlättade för både mig och Vannis, då det inte skjutits innan).  Fotgåendet är en mer eller mindre katastrof och vid ett tillfälle lämnade hon en kanin och droppade en duva efter 3/4 in i avlämningen. Och visst kunde uthålligheten i söket förbättras något, men samtidigt så tog vi oss igenom ett helt prov, med skott, publik och allt annat vad det innebär.

_DSC1888.jpg

Vid ett par tillfällen tyckte hon att det var lite jobbigt och fotgåendet höll på att sabba det hela för oss, när hon strulade extra mycket och ett skott avlossades bakom hennes rygg. Hade det varit för ett knappt halvår sedan, så hade hon flytt till bilen och visst fanns tanken att lämna mig för tryggheten, men när jag påpekade att vi jobbade, så stannade hon kvar och gjorde just det – jobbade!

Fina grepp och avlämningar, stadig vid skott och kast, samt en fin helhet. Dagens träning visar att man aldrig ska ge upp, så nu jäklar löper vi linan ut. Närmsta månaden blir det stenhård fokus på fotgående (utanför skotträningen till en början) och sök, sen testar vi av vart vi står i skarpt läge. ”Hur svårt kan det va?!”.

HAR VI LYCKAST VÄNDA SKOTTRÄDSLA TILL SKOTTGLÄDJE?

I snart 4.5 år så har Havana varit berörd av skott. Det började som en osäkerhet för skyttar och en förväntan att i jaktsammanhang bli skrämd, till att efter Borrelian utvecklas till regelrätt skotträdsla. Att dessutom vara trängd (koppel, folk bakom ryggen, inga flyktvägar) och befinna sig i för henne nya miljöer, har gjort att allt tävlande har blivit mycket svårare.

Hela förra året tävlade hon och Lasse lydnad, med tanken att komma till nya ställen och förknippa dem med glädje, istället för rädsla. Tyvärr hade de verkligen inte turen på sin sida och på femtävlingar på raken, så sköts/smällde det under hennes platsliggningar och det blev att de snarare bekräftade att nya miljöer är läskiga, än tvärtom. Där någonstans bestämde vi att de skulle köra rallylydnad istället, för att ge Lasse en annan möjlighet att peppa och stötta henne, men eftersom han inte har koll på skyltarna, så blev det istället att jag anmäldes som förare.

Mycket av min och hundarnas träning förläggs till våra skogspromenader och Havanas & min var inget undantag. I december började vi så smått vår rallyträning, vilket i sin tur ledde till att vi teamade ihop oss ganska snabbt, så när de första skotten dök upp på våra promenader, så insåg jag snabbt att Havana valde att ty sig till mig (och bollen), snarare än att fly hem, som varit hennes tidigare val.

Första rallytävlingen i Svalöv var verkligen inte optimal för en hund som tycker att nya miljöer och ljud är skrämmande. Sista startande p.g.a. löp och naturligtvis tyckte publiken att det var ett bra tillfälle att klampa i trappan och diskutera högljutt, samtidigt som arrangören började slamra med hoppbommar bakom Vannis rygg. Trots detta jobbade vi oss igenom banan och i och med att vi var sista ekipage, så hade vi möjlighet att äntra banan igen för lek och belöning i massor.

Tävlingen i Åhus/Kristianstad var vår nästa utmaning och här kände jag stor skillnad mot Svalöv. Visst vi hade delar av banan där hon zoomade ut för att ha koll på läget, men även delar där hon var glad och obekymrad – en klar förbättring mot tävlingen innan alltså, så förhoppningarna inför dubbeltävlingen i Ulricehamn var stora. Hur skulle hon fixa den?

Långt över förväntan visade det sig. Med mig hade jag en glad hund med härlig attityd, som istället för att dra för att komma till bilen, drog för att komma in i hallen och tävla. Att sedan se att hon helt ignorerade skott under vår uppvärmning utanför, gjorde mig otroligt varm i hjärtat och förhoppningen om att faktiskt kunna lära henne tycka om skott, väcktes.

Den senaste 1.5-2 veckorna har jag försökt skotträna dagligen (här hemma i sin trygga miljö, så är hon faktiskt inte rädd för skott). Först har jag låtit henne knalla genom att skjuta på hennes favoritboll, när den kastats, för att senare kräva stadga vid skott, för att få sin boll, så i onsdags eftermiddag när Dea hit, passade vi på att testa skott från en trygg person, men i en ny miljö. Resultatet var långt över vad jag någonsin vågat hoppats på och bortsett från en knallning, så löste hon/vi det ypperligt.

Inte en tendens till obehag – bara öron framåt och fullt fokus, så igår ökade vi svårigheten ytterligare, genom att köra ett B-provsupplägg (minus vatten). Enkelmarkeringar med skott, en dirigering och ett sök med skott. Återigen en knallning på den andra markeringen, men ingen oro eller rädsla och heller inga problem med skottet ut i söket, trots att hon satt lite trängd. Wiiiieee!!!

Nu gäller det att träna rätt, för att fortsätta bygga förtroende och glädje. Nästa utmaning blir skott där vi använder vårt luftgevär, för att sedan jobba oss vidare till nya miljöer och nya personer. Efter fyra års kämpande, så har hoppet om en B-provsstart har infunnit sig och lyckas vi med det, så visar vi verkligen att man aldrig ska ge upp! ”Hur svårt kan det va?!”.

MOT ETT MER MEDMÄNSKLIGT 2017

När jag för två år sedan satt med en panikslagen Havana i källaren, trodde jag aldrig vi skulle kunna uppleva en dräglig nyårshelg igen, men tack vare Karins bioresonansbehandling, så känns det som om Havana är så nära sitt gamla jag igen som hon någonsin kan komma. För andra året i rad har vi nämligen haft en hund som är totalt trygg och avslappnad inomhus och i år brydde hon sig knappt om tolvslaget, utan låg länge kvar i TV-rummet och sov. När det blev för mycket kröp hon bara upp till oss i sängen och somnade direkt. Underbart!

Enda egentliga orosmomentet var när en granne vid 21-tiden bestämde sig för att ignorera min vädjan om att förvarna oss och istället tände sina fyrverkeripjäser lagom till vi skulle rasta, vilket resulterade i att hon sprang in okissad. Väl inne så var hon tacksamt nog sitt lugna, trygga jag igen – om än något kissnödig förstås.

untitled

Det här med bakfylla är en fin gammal tradition – låt oss aldrig ändra den.

Tyvärr kommer vi väl aldrig bli kvitt dem som envist ska hävda sin rätt till traditioner – oavsett vem som blir lidande och jag hoppas att ni aldrig kommer uppleva den maktlöshet man känner, när någon nära som har fullständig panik. Där ögonen nästan poppar ur sina hålor och där tungan blir helt blå. Där man får sitta och krampaktigt hålla sin hund, för att den tror att den ska dö. Men för all del, traditioner ska man ju inte ändra på.

Till alla er som sitter i mörka källare med era hundar eller i en stuga mitt ute i ingenstans, till alla er som stoppar bomull i era hästars öron, till alla vilda djur och traumatiserade människor – hoppas att vi får en bättre fortsättning på det  nya året, än slut på det förra. Gemensamt strävar vi mot ett bättre, mer medmänskligt 2017!

VI VILL INTE BEHÖVA VARA RÄDDA

Nyår – den tiden på året, då både människor och djur medvetet utsätts för den grymmaste av tortyr. Där barn och ungdomar med berått mod, skjuter raketer eller kastar smällare efter försvarslösa hundar och människor, eller där fulla människor allvarligt skadar sig själv eller andra, eftersom det är deras självutnämnda ”rättighet”.

Att sätta explosiva varor i händerna på grovt alkoholpåverkade människor är uppenbarligen inget konstigt så länge man hävdar tradition, men skulle någon byta ut raketen mot ett skarpladdat gevär, så skulle nog tongångarna bli helt annorlunda. För att inte tala om ifall densamme skulle sätta sig bakom ratten och köra.

Untitled1.JPG

Vi vill inte behöva vara rädda.

Och att 2016 fortfarande köpa ut eller sälja till barn/ungdomar, är inget annat än vårdslöst. Man kan inte blunda för all informations som delas på sociala medier, eller det som skrivs i tidningen och samtidigt berättiga sitt handlande. Man får inte vara så naiv. Man får inte vara så självcentrerad. För är det att vara en upplyst människa på 2000-talet om man:

  • vägrar visa medmänsklighet eller empati, utan envist fortsätta hävda sin rätt till tradition?
  • handskas med sprängämnen under alkoholpåverkan och med barn i närheten?
  • avsiktligt sikta mot en annan levande varelse, skjuta och sedan skratta hånfullt när denne flyr i panik?

Enligt djurskyddslagen 2§ så skrivs det ”djur skall behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom” och ändå är det precis det som sker. I flera veckor lider hundratusentals djur för ditt höga nöjes skull och faktum är, att om vi skulle hålla oss till de lagar och förordningar, som vi redan klubbat igenom, så skulle raketer och smällare inte vara speciellt svårt att förbjuda. Om man verkligen, verkligen ville förstås. Om det inte fanns grova pengar att tjäna. Om det inte vore för traditionen.

untitled2.JPG

Snälla, visa oss lite empati.

I en värld där empati börjar bli en bristvara, hoppas jag med detta inlägg kunna påverka någon att avstå eller i alla fall tänka till en gång extra. Och om den i sin tur kan påverka någon annan så kanske det finns hopp.

Hopp om att slippa se sin fyrbenta vän bli blå om tungan av panik. Hopp om att inga hundar sliter sig, flyr i panik och blir påkörda eller försvinner till skogs. Hopp om att både vilda och tama djur slipper skaka av skräck och ångest. Hopp om att din älskade i fyllan inte skjuter ditt barn i ansiktet. Hopp om att krigstraumatiserade människor kan finna ro i sitt nya land – även på nyår. ”Hur svårt kan det va?!”.