Vintern närmar sig smygande och mörkret med den. Träningsenergin och inspirationen är inte densamma, så vad bättre än att ta hjälp av er läsare. Har ni något ni undrar över? Något särskilt ni vill att jag skriver om? Kanske vill ni ha någon typ av ”följetong” –video- och/eller textbaserad– Speciella teman? Det finns inga dumma frågor och kan jag så svarar jag, men skriv dem gärna i kommentarsfältet, så alla kan ta del av både frågor och svar.
 |
| Frågestund – den som är nyfiken lär sig nya saker. |
Linda:
”Träningstips och övningar för oss nybörjare inom jakten! :)”
För det första kör jag mycket byteshandel med mina hundar. Hunden ska ALDRIG känna att den blir bestulen på sin ”skatt”. Välkomna hunden, inte det den bär på. Något som vi lätt glömmer när vi börjar värdera apporter. Skor, strumpor, leksaker eller mindre roliga saker som hittats utomhus, ALLT belönas med antingen en godis alternativt att jag får titta på det fina och att hunden sedan får tillbaka saken. Att hundarna sedan kommer och levererar löv eller vill byta med små, små stickor ser jag bara som ett lyxproblem. Då vet man att hunden vill komma in med det den hittar.
Nästa viktiga grund är söket. Jag börjar alltid med en apport, som hunden får ser när jag lägger ut, men inte var. Efter att ha gått kurs hos Birgitta Staflund, vill jag även addera en viktig detalj, nämligen den att lära hunden jobba med lägre fart och ha näsan på. På prov ser vi gärna att fart premieras och hundar får rusa runt LÄNGE, utan att den hittar något. Först när den börjar bli trött i benen, så börjar den hitta.
Här börjar man med att knyta fast apporten i ett snöre/koppel och sedan, utifrån och in, dra ett serpentinspår till hunden. På så sätt finns det vittring i HELA söket, som hunden kan ta stöd av. Sedan tar man -antingen själv eller eller med hjälp av en träningskamrat- en apport, som kastas upp i luften, men efter att den har landat, så plockas den upp igen. Gör så ett antal gånger och lämna sedan kvar en apport, som hunden kan leta efter. Retningen gör att hunden blir motiverad, men det finns bara en apport att hitta, vilket gör att noggrannhet premieras. Det är den sista apporten som är den svåraste att hitta i ett sök, inte den första i ett hav av många. När apporten är hittad, så smyger antingen medhjälparen ut en ny, eller så får du lägga ut en själv. Tänk på att inte gå raka vägen in, eftersom hunden lätt lär sig ”fuska” då.
Variera detta med att dra spåret och gömma apporterna ordentligt. Utnyttja snår, brännässlor och annan tuff terräng, där vilten på en riktig jakt skulle gömma sig. Variera terränger, lägg till terrängsskiften och som i all annan träning, bli inte för statisk. Ta gärna hjälp av folk som inte kan jakt och be dem lägga ut ett sök -och då utan hjälp från dig- Det oförutsägbara är det bästa, vare sig det gäller sök, markeringar eller dirigeringar.
Lär tidigt in ett kommando för att ta sig över hinder. Börja med exempelvis en mindre bäck eller nedfallna stammar. När hunden ska över på andra sidan, lägg till det kommando du vill ha, exempelvis ”över” eller ”get over” och belöna det. När du sedan står på en vatten dirigering där hunden ska över på andra sidan eller när hunden ska över ett staket, så har du redan ett kommando på det. Lycka till!
Kerstin:
”Jag får ofta frågor om hur man på bästa sätt ska jobba för att få till rutan (lydnadsklass II-elit) och fjärrdirigeringen (lydnadsklass II-elit). Många börjar på egen hand men verkar köra fast rätt snart. Och blir frustrerade. Kanske kan det vara något som du kan hjälpa till med?”
Det finns lika många sätt, som det finns instruktörer, men ”mitt sätt” har funkat på såväl mina, som andras hundar. Jag använde mig av boll/leksak, när jag lär in rutan, eftersom jag vill att hunden ska belönas DIREKT när den hittar dit. Man kan använda sig av target, men personligen anser jag att det då blir viktigare för hunden att trampa på targeten, än att faktiskt hitta de fyra konerna. Dessutom måsta man tänka sig för vad man använder för typ av target, så den inte syns för mycket eller kan förväxlas med en sågspåns- eller mullvadshög. Klicka HÄR för att komma till ett liknande inlägg.
Jag börjar med att lägga in bollen SYNLIGT i rutan. Hunden ska se vad jag gör och om den skulle tjuva när jag kommer tillbaka, så ser jag det bara som positivt. Sitter den kvar så lägger jag på kommandot ”rutan” direkt. Oftast är retningen så stor, att hunden går på vad som helst och det utnyttjar jag. Efter ett par skick, så gör jag ett hål där bollen/leksaken ska ligga -jag vill inte att hunden ska leta upphöjningar i marken, eftersom det gärna blir problem på tävling då- Det man ska tänka på är att ALLTID lägga bollen på samma ställe -för egen del i c:a 0.5 meter från det bakre konparet, i mitten- så att hunden inte behöver leta, utan kan springa rakt på den. De gånger jag har mycket utrymme, så gör jag samma sak -alltså börjar med synlig boll, som sedan hamnar i ett hål- fast då placeras bollen i rutans centrum. För att jobba bort själva utläggandet, så kan man sudda genom att göra något annat emellan, innan man sedan ställer upp för att skicka. Viktigt att tänka på vid själva skicket är att hunden ska ha fokus UT och inte upp på dig, så skicka inte hunden innan den tittar på rutan. Det lönar sig i långa loppet, jag lovar. Och sist men inte minst, när hunden börjar fatta galoppen, plocka ibland bort bollen -jag avslutar dock alltid med ett skick till boll i rutan, oavsett om det är en rookie eller en SM-hund som Bacardi- och när hunden kommit in i rutan klicka eller säg bra och belöna sedan med samma boll. Oavsett om där ligger en belöning eller om belöningen finns hos dig, så ska hunden inte behöva värdera vilken som är bäst. De ska vara exakt likvärdiga.
Eftersom det finns en belöning i rutan, så är det inga problem att komma ut på elitavstånd snabbt. Variera mellan 10-30 meter i tvåan och i trean/elit skickar jag några meter längre, än tävlingsavstånd -dvs 25 meter- Hunden ska lära sig hitta konerna, inte springa ett visst antal steg. När det kommer till ställande, så ställer jag i stort sett ALDRIG hunden i rutan. Det tränar vi på promenaderna. Ofta ser man hundar som galopperar på stället eller provar att ställa sig utanför rutan. Dessa har nästan alltid gemensamt, att föraren stannar hunden och därmed belönar ställandet och inte att hitta rutan -kan hunden stå/stanna kvar och hittar rutan, ja då är det sällan ett problem att lägga ihop dessa delmoment- När man slutligen kommer upp i eliten och ska lägga till konskick, så tränar jag dem parallellt och då är jag EXTRA noga med belöningen i rutan. Hundar har nämligen ett visst rörelsemönster vid konen och när man nöter det, så följer det oftast med till rutan. Antingen rundar hunden en kon IN i rutan eller så rundar den en kon UT ur rutan. Lägg bara belöningen i rutan. Om hunden skulle runda de första skicken, så ha lite is i magen. Den rakaste vägen till belöningen, är den snabbaste och hundar gör bara sådant som lönar sig.
Fjärren är ett EVIGHETSPROJEKT. Generellt – felet som vi oftast gör, är att vi skyndar för snabbt och att vi tror att hundarna har ordförståelse. En bra fjärr tar tid och hundarna läser av ALLA våra signaler, före de lyssnar på ordet. Värt att ha i åtanke. Sedan är det viktigt att du har DIN målbild klar för dig. Hur vill du att den ska se ut? Många tror nämligen att man måste ha låsta tassar, för att ens få poäng och det stämmer inte alls. Ju mindre förflyttning desto bättre, men en åtta rymmer ganska mycket och då får man fråga sig själv är det värt att lägga ner massor av tid på just det momentet?
Jag väljer att träna tvåans fjärr för sig och först i trean lägga på ståskiftet. Däremot tränar jag ALLTID -dvs när skiftena är befästa- på längre avstånd, än vad det är på tävling. Tvåans blir därför på tio meter istället för fem, treans på femton istället för tio och på elitens älgar jag iväg 20 meter. Då kan man kännas sig trygg med att oavsett om du råkar bli beordrad för långt, så har ni tränat på betydligt längre avstånd än så. Tänk även på att sina tre sekunder, går betydligt snabbare än tävlingsledarens, så det är av största vikt att inte fuska där. Det som annars kommer hända är att hunden gör ett skifte på eget initiativ eller -och det är vanligare- ligger som fastgjuten, eftersom den tror att det är platsliggning. Hoppas det är svar på dina frågor.
Anonym:
”Kan man ge en retriever ett fullgott liv även om man inte kan delta i riktiga jakter, dvs med döda fåglar att apportera? Blir hunden tillfreds med träning med dummies (tillsammans med andra aktiviteter som lydnad och personspår för att ta ett exempel)?”
Självklart kan du det. Frågar du mig så är det viktigaste ATT man gör, inte vad man gör. Får hundarna bara använda huvudet och sin nos, så mår de oftast väldigt bra. Sedan ska jag inte sticka under stol med att oavsett vilken ras man har, så är de avlade av en anledning och om du som retrieverägare inte har någon möjlighet att träna jakt med vilt, så funkar sök på dummies, leksaker -eller för de individer som saknar föremålsintresse- och godis lika bra. Bara fantasin sätter gränserna på vad du och din vän kan hitta på. Lycka till!
Maria:
”Hej! Hur har du resonerat vid inlärning av dold platsliggning? Har en hund som absolut är duktig och stabil på platsen även om nån hund skulle verka lite sur /konstig /blängig – under förutsättning att jag står synligt. Men nu ska vi tävla trean… Maria”
Vad gäller hur jag tränar gruppmomenten, så har jag ändrat min tänk ganska radikalt. Istället för att se det som ett lydnadsmoment, som ger poäng, så väljer jag att träna det som ett rent allmänlydnadsmoment. Lagd hund ligger och detsamma gäller för sittandet. Jag har tidigare haft STORA problem med Bacardis gruppmoment. Hon gick sällan upp, men hon ändrade nästan alltid skifte och hur jag än funderade och bytte belöningar och hur rolig jag än försökte göra platsen, så slutade det alltid likadant. En eller två nollor. Numer? Inga problem! Varken på henne eller någon av mina andra hundar -so far-
Hur gör jag då? Jo, jag hittar en punkt där jag lägger/sätter hunden och sedan pysslar jag med annat. Sätter upp en ruta, kommenderar en kompis eller varför inte springa in och hämta något jag glömt. Om hunden ändrar skifte eller reser sig, så går jag lugnt och sansat tillbaka och placerar hunden i utgångsläge. Inget gap och skrik, inga sura miner. Bara bestämd. Tillslut kommer hunden inse fakta. Det lönar sig inte att vara olydig och hundar gör bara sådant som lönar sig. Naturligtvis belönar jag med ojämna mellanrum. Är man duktig ska man ha lön, men det är en stillsam godisbelöning. Att ligga/sitta i ett fåtal minuter behöver inte vara så jäkla kul. Har man fått fram den informationen till hunden, så spelar det ingen roll huruvida hunden ligger ensam, på rad eller med gömd förare. ”Jag ligger här, tills ny information ges”. Lycka till!
Malin S:
”Har en hund som gärna stannar till i stående ställning en sekund innan läggandet i inkallning med stå/ligg. Har du tips hur man får en bra inkallning med säkert stå och ligg. Har plockat ut läggandet separat men får ändå in detta när det länkas ihop till helt moment. Behöver inte ha superduper fart i inkallningen då jag hellre går på bra tempo med säkra delar och helheten blir bra. Tips/råd mottages gärna 🙂 ”
Om jag förstår det rätt, så uppstår det bara i hela inkallningskedjan. Här är frågan om din hund vet att den gör fel? Vi är nämligen väldigt duktiga på att vara otydliga och tror att om vi inte säger något, så fattar hunden att den gör fel, alternativt fortsätter inkallningen, trots det ”felaktiga” skiftet och belönar ingången, eftersom det är viktigt att belöna så att hunden inte går ner sig.
Låt mig ge ett exempel från arbetslivet. Du får en arbetsuppgift av din chef, som du utför felaktigt. Din chef säger inte att du gör fel, men är märkbart irriterad på dig och du förstår inte varför. Ingen har ju sagt att du gör fel, så då får du ju förmoda att du gör rätt. När du dessutom får lön den 25:e varje månad, MÅSTE chefen ju vara nöjd med hur du utför ditt arbete…
Jag hade plockat ut läggandet ur inkallningen och om det funkar där, så vet du att du KAN få utförandet du vill. Nu är det bara att påpeka för hunden att samma sak gäller i en kedja. Prova om du kan få fram felet genom att ställa hunden vid ”ställandekonen” och kalla in därifrån. Funkar läggandet även där, så kör hela kedjan. När hunden gör fel, alltså ställer sig lite innan, säg ditt felord -i mitt fall nej- och gör om. Ju bättre du tajmar felet och ju tydligare du är, desto snabbare lösning på problemet. Tänk även på vad du belönar. Ofta kör vi hela moment och även om det är bra att testa moment i sin helhet, för att se om det funkar, så glömmer vi ofta att belöna delarna och det slutar med att det bara är ingångar som är lönsamma. Utförandet på de andra delmomenten spelar ju ingen roll, eftersom det ändå inte belönas. Hoppas det var svar på din fråga och att det löser problemet. Det är nämligen lite svårt att ge generella råd, när jag inte sett utförandet live.
Zarah:
”Har du tränat, eller själv har en hund, som behöver dämpas i jakt, men höjjas i lydnadsträning? Hur bibehåller man balansen? Min kille (dock endast 1,5år ännu) är uppe bland fåglarna i träden på jaktträningen, fått tagit bort leken och bytt ut mot lugnare belöningar, lite mer fokus på kelstunder och att ”ha tråkigt” annars blir de bara spring och studs. I lydnaden däremot är han tvärtom, mycket lek behövs för att motivera. Men kör jag lydnad tisdag och åker på jakt onsdag är han bland fåglarna, och gör ja tvärtom kan ja leka bäst ja vill men han är som en filbunke som gör allt men med låg intensitet. Några bra idéer på hur man kan lära sig växla hunden, eller kommer det med åldern? Och ska man i så fall satsa på kvalité utan fart nu, och ta farten sen? :)”
Att behöva peppa i lydnaden och dämpa i jakten har jag varit med om, men inte med samma individ. Det brukar vara så att när det fattat hur kul jakten är, så är det en motivation i sig och ofta triggar vi medvetet eller omedvetet genom att träna mycket markeringar, där retningen är stor. Han är dessutom i en ålder nu, där det är mycket hormoner och ser jag till min hane så blir har REJÄLT splittrad. Fortsätt med lugna belöningar och testa om du faktiskt behöver belöna eller om jakten är belöning nog. Om du tränar mycket markeringar, så testa att lägga fokus på söket ett tag och se om han landar lite.
Vad gäller farten, så kan våra hundar springa, så jag hade inte hängt upp mig så mycket på det. Tyvärr har det blivit mer och mer fokus på fart och fläkt, än att faktiskt ha bra teknik eller göra ett fokuserat, systematiskt arbete. För egen del går teknik före fart och en del individer behöver dessutom vara HELT säkra på att de gör rätt. Först då kommer farten. Tänk på vad du VERKLIGEN belönar och inte vad du tror att du belönar, ha tydliga kriterier på vad du tränar och hur du vill att det ska se ut i slutändan.
Alla de här tipsen är bara generella och du kan ju fundera på om du kanske bara ska fokusera på en gren, åtminstone så länge han är ”tonårskille”. När grunderna sitter och hunden är i harmoni, så tycker jag att lydnaden är ett bra komplement till jakten. Man får en hel del gratis så att säga. Hoppas svaren är till hjälp, annars får du gärna fråga igen.
Helene:
”Är det för sent att fråga om inlärningstips nu? Undrar om hoppet. Jag vill att Ceres hoppar ut och sätter sig några meter efter hindret, men jag får inte till det. Har försökt med nostarget och det funkar så länge pinnen sitter där han ska sätta sig eller kanske ett par meter till längre ut, men tar jag bort den eller flyttar den för långt ut så sätter han sig direkt efter hindret. Nu har jag provat att kasta boll ett tag. Och det funkar bra när jag kastar bollen när han är precis över hindret. Kommer inte bollen så kan det funka en gång att få ut honom, men inte gången efter. Sätter jag honom framför hindret och själv går ut och visar var jag vill ha honom, det räcker att jag stannar till och tittar på honom innan jag går tillbaka och skickar honom så sätter han sig där. Funderar på tasstarget i kombination med boll, men har du bättre tips?”
Det är aldrig försent. Personligen så lägger jag inte jättemycket vikt vid i att få ut hundarna så långt från hindret. De flesta hundarna fixar nämligen ett återhopp, även om de nästan sitter på hindret. Tänk på att ett islag ”bara” kostar två poäng och i trean/elit så har du dragningen av en apportbock på andra sidan. Det enda som inte får ske, är att hunden tar stöd mot hindret, eftersom det resulterar i en nolla. Vill man ändå lägga tid och energi på uthoppet, så är det viktigt att ALLA delar är lika mycket värda och som jag skrivit tidigare, så tenderar vi att träna hela moment, vilket gör att endast återhopp/ingång lönar sig.
Mina hundar funkar på boll, så då använder jag mig av det, men en stor godisbit skulle kunna funka lika bra, så länge det inte resulterar i godisletande på andra sidan. (Självklart funkar target också, men personligen tycker jag det är ett onödigt moment, i alla fall just på detta momentet, som dessutom måste fasas ut). Det viktiga med att kasta en boll, är att hunden inte ser din kaströrelse. Jag kommenderar ”hopp” och precis när hunden är på väg över hindret, så kastar jag en boll framför den. När den hämtat bollen gäller två saker. Antingen ser du till att den hoppar över hindret, eller så möter du upp på andra sidan. Fördelen med att lära hunden hoppa över med bollen, är att du redan är ett steg närmre hopp apport, medan om du lär den att det är okej att springa jämte när den apporterat, så har du det även när det kastas en apportbock.
Sedan gäller det att belöna alla delar, dvs uthopp, sättande och återhopp, med belöningar som har samma värde. När hunden kan sättande, så väljer jag att belöna fler uthopp än sättande, medan om hunden inte sätter sig, så är det det man lägger krutet på. Tänk på stadgan och vänta tre sekunder innan du kommenderar, oavsett om det är ut- eller återhopp. Hoppas du fått svar på din fråga.
Mia:
”Jag har en golden retriever tik på 1 år och 5 mån som jag har börjat träna jaktapportering med. Hon är duktig i vanliga fall på att hämta och lämna saker hos mig (leksaker, posten osv) men när det gäller dummies så springer hon gärna ifrån mig eller så släpper hon dummien precis innan hon kommit fram till mig. Har du några tips på hur man kan jobba med detta?”
Lämnar hon vanligtvis tidningar/leksaker i hand? Om så är fallet, kan du komma på vad du gör för skillnad på en leksak och en dummie? Ofta värderar vi saker väldigt olika. Exempelvis så är det inga bekymmer om ens hund tuggar på en skogspinne eller en leksak, men byter vi ut föremålet mot en dummie eller en lydnadsapport, så lägger de flesta av oss en omedveten press på hunden, eftersom dessa föremål är viktiga för OSS och tuggandet blir då ett problem i storleksordning med världsfreden.
Vissa av våra hundar har mer ägandeintresse, än andra och speciellt om vi visar att just dessa föremål är viktiga för oss. I min flock är Tequila, Xanté och Limoncello dessa individer. Under inlärning, så bryr jag mig inte speciellt mycket om hundarna vill dra ärevarv med apporterna. Tycker de att det är roligt, så inser de snart att det lönar sig att samarbeta med mig. För dessa individer är det jätteviktigt att de aldrig känner sig bestulna på sin ”skatt”. Antingen får de en godis i utbyte eller så får de tillbaka apporten. Viktigast av allt, ta emot hunden och inte föremålet. Om hundarna släpper, så är det bara en detalj och helhet, dvs att komma in, är alltid viktigare än detaljer.
Angående släppandet, kan det vara så att det lönar sig att släppa? Får hon en godis för det eller är det så att du kastar dummien på nytt? Hundar gör inget som inte lönar sig. Jag hade tagit och brutit ut själva avlämnandet ut kedjan och tränat på den inne. Utan möjlighet att dra repor eller och i en störningsfri miljö. Belöna när hon håller dummien och se till att det inte är släppandet som lönar sig. En hårfin skillnad och här gäller tajming. Jag brukar ta hjälp av klicker här, av den enkla anledningen att jag inte vill att ”bra” ska betyda släpp och för att kunna belöna när hundarna håller i apporten. Variera med att böja dig fram, som om du skulle ta apporten, för att sedan resa dig upp och ge ett frigivande klick. Lycka till!
Gittan:
”Fritt följ igen, jag och storpudeln… Kanske du har några bra tips..Hon halkar fram och går för långt fram… Gillar hennes fokus och attityd, men hur sjutton får jag bak henne?? Jag bryter o börjar om, jag belönar vid benet alldeles i början av fotgåendet, innan hon halkat fram, men så fort vi går lite längre så halkar hon för långt fram… Bara tjata och börja om?”
Här kommer min standardfråga, vet hon om att hon gör fel? Bara för att vi bryter och börjar om, så är det inte säkert att hunden förstår varför vi gör det. Samma sak med belöningen i starten, att starta och att gå är två helt olika saker och hon har troligen inte uppfattat vad det är i starten som lönar sig. Kan det vara så att hon dessutom har fått belöning, fast hon gått fel? Vi är nämligen ganska bra på att slentrianbelöna våra hundar. Exempelvis ”sitt, sitt, sitt, men skit i det då, här får du en godis”.
För egen del, så är jag inte speciellt petig med positionen. Jag är nöjd med raka, snabba sättanden och en bra attityd. Har man det, då kommer man långt. Vill jag ligga på en hög nivå i eliten, ja då måste jag tyvärr peta på även den detaljen. När jag började om med Bacardi, så startade vi i långsam marsch. Det är ett tempo, som gör att hundarna måste koncentrera sig till fullo och ett tempo, som gör det lättare för dig som förare, att belöna rätt beteende. Att lära om en ny position tar tid och kräver tålamod. Ett riktigt bra fritt följ kräver daglig träning, för att få till ett bra muskelminne hos såväl hund, som förare.
Var man ger belöningen och hur du går som förare, gör också skillnad i hundens position. Har man en signalkänslig hund, så kan din kroppshållning vara skillnanden på att ploga och att gå parallellt. Bacardi går som allra bäst, när jag vickar på rumpan (mina axlar är då stilla, fast jag får en pendlande rörelse med armarna) och ett tag så körde vi hela fria följet bakåt, för att få henne att sluta tänka framåt. Belöningen ges alltid bakom min vänstra skinka, för att även där minska risken att tänka framåt och om hon gör fel, så talar jag om det för henne. ”Nej”, ”fot”, ”bra”. Med tydlighet kommer man långt.
Linda:
”Vår strävhåriga vorsteh är en ”jaktmaskin” utan nog, men han vägrar apportera vilt. Han är en stjärna på dummies, men inget vilt (oavsett sort), varken frysta, tinade eller nyskjutna. Lite frustrerande. Han älskar att springa fram till bytet oavsett vad det är, men väl framme tittar han bara bort med sin underbara ”jag bryr mig inte”-blick. Har du några tips? Hej från Linda och Jönsson”
Min första tanke är, beter ni er likadant när ni tränar med dummies, som med vilt? Chansen är att viltet värderas mer av er och därmed blir det mer pressat för Jönsson att prestera. Oavsett vilket, så har jag några tips ni kan testa:
- Konkurrens – finns det tillgång till någon annan hund, som ni kan skicka om han inte plockar upp? Konkurrens är en av det bästa motivationerna som finns. OBS! Finns risken till gruff eller slagsmål, så ska man INTE skicka en annan hund.
- Svårigheter – är apporten för enkel? En del hundar KRÄVER utmanande apporter. Är det för enkelt, så tycker de att vi tvåbeningar kan hämta den själv. Testa att gömma i rishögar och/eller täta snår. Sticks det, så triggar det faktiskt de flesta hundar. När du skickat på apporten, vänd dig om och gå åt andra hållet. Då måste Jönsson själv ta beslut om vad han ska göra. Lämna, äta upp eller ta med sig.
- Avlämningar – träna avlämningar hemma i köket. Plocka upp och ge, plocka upp och ge. Som belöning väljer du den bästa tänkbara för Jönsson, oavsett om det är godis, klappar eller leksaker.
Lycka till!
kennelblagul 