DEBUT OCH NYSTART INPLANERAD

I början på september åker hela gänget till Norge på valpträff för QQ-kullen. Ska bli så himla kul att träffa Bacardis alla syskon igen och som grädde på moset så har dessutom Gøril ordnat så vi kan starta på prov, så vad passar väl bättre än att debutera lilla Limpan och ge Havana en nystart. Spännande! Oavsett resultat så kommer det bli spännande och min förhoppning är att allt gammalt ”skit” vi haft med Vannis ska var som bortblåst.

Naturligtvis kommer vi behöva dra igång lite mer seriös träning. SPECIELLT för lilla Limon. Hon har fotgående, stadga och avlämningar, men vi behöver jobba på förståelsen i söket och vem det egentligen är som ska ha dummien -kastaren må vara logiskt, men det är inte rätt- och för Vannis del blir det ”skytteträning”.  Apportkastare, gevär, klabbet! ”Hur svårt kan det va?!”.

TUR ATT HÅRET ÄR NYFÄRGAT – eller den hunden ger mig gråa hårstrån

Efter en ganska lugn förmiddag så tog jag med mig tre dummies och hundarna -dock tog jag dem en och en- för lite dirigeringsträning. Dummiesarna lades ut enligt skissen nedan och när sedan sista dummien var utkastad så vände vi om för att skicka mot den först kastade.

Xanté fick börja och jäklar i min låda vad duktig han var. Ingen tanke på att testa någon av de andra punkterna, utan full fokus framåt mot det hållet jag riktade honom -vi testade ett liknade upplägg förra veckan och han var lika duktig då- Tror jag har hittat hans ”låsningssignal” -dvs när han låser fokus på målet- och det är en lätt vidgning av näsborrarna. Hittills har det stämt varenda gång och har jag däremot skickat utan att ha sett ”signalen”, så springer han inte dit jag vill.

Även Tila, Havana och Whiskey gjorde fina dirigeringspass. Ett omskick på Havana -som tänkte ta dummie nummer tre istället för nummer två som jag riktade henne mot- och en tillagd dold kortare dirigering -rakt bakom skickpunkten för dummie nummer tre- för Whiskeys del.

Limon skulle få träna på att hämta kråka, men se DET hade den lilla donnan ingen större lust med. Att bära den eller sitta kvar med den i munnen för att sedan ÖVERLYCKLIG komma på inkallning och glatt ta den igen efter att jag tittat på den – inga problem. Att hämta den när den var kastad – inte en chans -tur att håret är nyfärgat, då är det nämligen helt OMÖJLIGT att se alla nya gråa hårstrån hon gav mig- Gah! Det blir helt enkelt att sätta mig i min kammare och klura lite på hur jag ska köra vidare härifrån. ”Hur svårt kan det va?!”.

IBLAND LYCKAS ÄVEN EN BLIND HÖNA… – eller en klapp på axeln åt mig

Två jaktpass igår och jag vet inte om det bara är inbillning, men efter att i måndags tagit tag i ALLA hundars fotgående så verkade det som om de var mycket lugnare i träningen -speciellt Xanté och Bacardi men även Havana och Tequila gjorde sina bästa pass på länge- Mer fokuserade från start och mindre benägna att hitta på ”dumheter”.

Vi började dagens med en ”walk-up”, där Dea gick före och kastade dubbelmarkeringar -åtta apporter totalt- De ”grönare” hundarna fick hämta apporterna direkt och då ALLTID börja med att hämta den först kastade först, medan Bacardi och Pärla fick vänta med att hämta in apport nummer två, tills tre och fyra hade levererats och samma sak gällde dummy nummer sex, dvs sju och åtta skulle in först.

Bacardi var lite för uppvarvad på första skicket, vilket resulterade i att hon sökte lite planlöst, för att sedan komma in tom. Naturligtvis påtalade jag det okloka i att inte ha en apport med sig och det verkade som om informationen gick in, för efter det så var hon GRYM. Xanté hade lite problem med andra omgången då den sist kastade låg i en allt för lockande vinkel för att kunna avstå. En tillsägelse -eller kanske snarare två- och sedan var även han med på banan.

BÄST idag var helt klart Tequila. Grymt fokus. Inga problem med att välja bort den sist kastade och hon spikade ALLA apporter. Som grädde på moset så hade hon dessutom ett gudomligt driv både ut och hem. Fina lilla terrier!

På eftermiddagen blev det ett sök där vi utnyttjade en äng som via en låg stengärdsgård övergick i luftig blandskog. Vi började utifrån och drog upp ett doftspår med en dummy i koppel, samtidigt som vi lade ut sexton tennisbollar -tennisbollar ger inte ifrån sig så mycket vittring- Det här passet fick Xanté, Havana och Whiskey jobba och herregud vilket fint jobb de gjorde. Inte ens en tendens till planlöst springande, utan näsan jobbade konstant och det var väl bara Havana som hade något för högt tempo för att kunna göra det effektivaste arbetet.

DAGENS GULDKORN ger jag mig själv. Xantés sjätte boll krävdes en hel del arbete för att få in och medan han letade så sa jag till Andrea ”om han hittar denna bollen så bryter jag”, vilket jag också gjorde. Tur var väl det för när vi själva skulle hämta in resterande tre bollar, så såg jag hur han sprang ÖVER två av bollarna, vittrade till i luften och sprang vidare eftersom han inte orkade följa upp vittringen. Ibland lyckas även en blind höna hitta ett korn. En klapp på axeln till mig för det.

KAXIGHETSNÅLEN HAR GJORT NYTTA – eller den nya olydiga lilla havana

Igår gick vi ner på åkern nedanför huset för att träna lite memorys och linjer. Bacardi och Pärla fick markeringar med ”ägget” -flyger långt som satan och syns knappt när den far iväg- samt två olika punkter för dirigering, medan resterande gäng fick markering med canvasapporten och samma dirigeringspunkt fast från två olika håll.

Både Bacardis första och andra linje var riktigt grymma och ÅTERIGEN är jag galet nöjd med hennes säkerhet att bara ösa på och lita på sin linje och när vi sedan gick vidare till memoryn, så blev även den en ren dirigering -Bacci inte såg apporten flyga iväg och jag bara såg nedslagsplatsen-  Är mer än nöjd med mig själv att jag prickade djup och bredd på en gång, men när sedan Bacci inte hittade apporten så tvivlade jag på djupet och skickade henne längre ut. BIG mistake! -som ni kan se på filmen så väljer Bacci att inte lita på vittringen och leta vidare på annat håll och här måste JAG bli bättre på att lita på att jag faktiskt vet-

Xanté fixade linjerna bra, men valde att inte lyda på stoppen. Jag VET att han kan stopp, men i skarpt läge är det viktigare att hitta apporten, än att lyda mig. Tequila var riktigt GRYM och det enda smolket i bägaren var att hon på memoryn valde att lita mer på sitt minne än mitt. Det resulterade i lite olydnad, men efter att ha sagt till henne så vände det på en femöring och istället TVÄRNITADE hon i stoppen och följde varje direktiv från min sida.

Havana hade inga som helst problem med skotten -när hon stod på altanen och väntade så talade hon högt och ljudligt om hur missnöjd hon var med att de andra fick jobba och inte hon- däremot så har ”kaxighetsnålen” i vår akupunktur gjort att hon blir mer och mer olydig, men när det gäller henne så tar jag hellre det vilken dag som helst, jämfört med en rädd och ängslig hund. Nöjd, nöjdare, nöjdast!

Sist ut var Limon och TANKEN var en enkelmarkering över diket, men troligen hade hon hunnit bli trött i mössan av att höra skotten från apportkastaren och att se hur de andra fick jobba och inte hon -något att ta med i framtiden- så istället fick vi kasta om både två och tre gånger innan hon fattade vad hon skulle göra. På plussidan så vände hon faktiskt in till mig så fort hon väl hittat dummien och nöjde sig inte förrän hon fick trycka upp den i ansiktet på mig. Me like!

DET KAN NOG BLI BRA DET HÄR

I förmiddags stuvades ALLA hundarna in i bilen och vi styrde kosan mot Ön för lite dirigeringsträning. Först ut var Bacci som gick i ”par” med Dea & Tindra. Sex dummiesar lades ut på sex olika punkter -varav en med fårstängsel som hinder- och sedan skickades hundarna växelvis till de olika punkterna. Bacardi var helt FANTASTISK och av förra årets tveksamheter -på de långa linjerna- syntes inte ett spår. Full fart ut och i stort sett spikraka linjer. Grymma lilla Sessa!

Även de andra hundarna genomförde förmiddagens träningspass med BRAVUR. Havana -som kördes av Dea- var den som var allra bäst, med sina raka linjer och sin härliga fart och jag hoppas verkligen att den ”nya” Vannis är här för att stanna. Då finns förhoppningar om jaktprov till hösten och kanske, kanske valpar i framtiden.

Sist ut var Limon. Hon fick dels lite jaktfot utan koppel, dels två memorys varav en med dolt nedslag och en som landade i en tät risbuske. Första dummien kom bara halvvägs in så på det andra kastet provade jag att skippa pipa och bara sätta mig på huk. Inte nog med att hon kom hela vägen in, hon tryckte dessutom upp dummien i ansiktet på mig i sann ”Tila-manér”. Det kan nog bli bra det här.

WIIIEEEE – eller det finns hopp efter nyårets smällare

Igår blev det jaktträning för hela slanten. Tanken var ett lydnadspass på eftermiddagens, men det tråkiga vädret gjorde att vi valde inomhusaktiviteter i stället. Däremot började vi dagen med att trotsa vädrets makter, genom att inviga den nya apportkastaren. Dagens STORA test, var att se hur Havana fixade det -alla hundarna, utom Baily, Whiskey & Limon, fick göra samma grundupplägg, medan Bacardi, Tequila och Pärla dessutom fick två dolda dirigeringar-

1. Två memorys lade ut -i sällskap med hunden- på c:a 130 meter.
2. Tillbaka på utgångspunkten sköts en markering med apportkastaren.
3. Vi vände bort från markeringen och skickade på linje till memoryn.
4. När hunden kommit tillbaka, så skickades den på markeringen.
5. Transport upp till skytten, där vi sedan hämtade dummy nummer två, fast från en annan vinkel och kortare sträcka.

Hon började med att knalla på markeringen, men eftersom jag inte ville bråka med henne, så fick hon hämta in den -det var inte det vi tränade- På nästa markeringen var jag mycket tydligare med vad som gällde och då satt hon kvar. Eller i alla fall tills apporten landat. Den här gången bröt jag henne, så fort rumpan lättat från marken och hon fick snällt komma i till sidan. Resten? Det såg ut så här och jag har fortfarande ett STORT leende på läpparna efter det passet.

Resten av mina hundar låste sig för mycket på markeringen. Den som lättast gick att låsa upp var Bacardi, medan Xanté helt gick i spinn och försökte lösa problemet på egen hand och INTE lyssna på vad jag ville. Han chansade hej vilt på gamla dirigeringspunkter och varvade det med att försöka sticka till markeringen. TILLSLUT lyckades jag bryta beteendet och då är det ju hur enkelt som helst. Gah!

Eftermiddagens träningspass bestod av uppletande i TV-rummet. Åtta minidummies gömdes högt och lågt och sedan fick hundarna leta upp dem. Det var FASCINERANDE att se hur noggranna de var tvungna att vara, för att hitta vissa utav dummiesarna. Dagens svåraste var helt klart dummyn på elementet, ovanför kattlådan -de som väl hittade den, fick nästan sätta näsan på den, för att få vittring- Bäst av allt var att se hur kul Baily & Whiskey tyckte det var, samt att inse hur UTVECKLANDE den typen av träning kan vara. Ett upplägg vi absolut kommer att göra igen.

TVÅ NYA ELITHUNDAR I FAMILJEN

Vilken helg! Vilka hundar! Mamma Bacardi kniper YTTERLIGARE ett förstapris/klassvinst och sedan slår Xanté & Havana till med varsitt förstapris i trean, vilket innebär TVÅ nya ELITHUNDAR i familjen, vilket gör att sex av våra sju hundar är elithundar. Wow!

Bacardi brukar vara den som får stå i centrum, men idag får hon faktiskt lämna över till sina barn. Havana och Lasse började idag. Många fina helheter och minst lika många fina detaljer. Jag är så otroligt STOLT över deras ENORMA framsteg och idag visade det att de till och med hade råd med några större missar. Deras förstapris idag visar bara på att man inte ska ge upp hoppet, om ens hund inte är ”överljudssnabb” eller om man har en hund som är påverkad av miljöer. Stort grattis älskling! Ni är så väl värda detta.

Xanté gjorde en riktigt bra tävling. Även om fria följet är långt ifrån perfekt, så var det helt klart vårt bästa tävlingsmässiga. Är så GALET nöjd med den killens inställning till arbete och när vi är klara, så kommer det bli grymt!

Som den showhund han är, så ville han ju hålla sin matte på sträckbänken och inför gruppmomenten/helheten, så visste jag att vi behövde 29 poäng för ett förstapris. När han lade sig på sitt i grupp, så var det bara att be till de högre makterna, men med en tia på platsen och en tia på helheten, så klarade vi vår uppflyttning, med endast EN poängs marginal. Puh!

Ikväll blir det ROSA skumpa för hela slanten! Wiiieee!!!

KAN VI INTE HA KUL PÅ PLAN, JA DÅ HAR VI INTE DÄR ATT GÖRA

Att tävla ska vara kul, men någonstans på vägen har jag och Bacardi tappat det roliga. Kanske beror det på att vi har hittat ett härligt samarbete i jakten, kanske hänger det på att vi nått de målen jag satt upp för oss och i i samband med obefintliga möjligheterna att träna ordentligt, så gör det att jag mest känner att vi tävlar för att vi SKA, inte för att vi VILL.

Efter gårdagens KATASTROFTÄVLING, där vi hamnade i en galen stresspiral, så valde jag att stryka oss från dagens tävling. Kan vi inte ha kul på plan, ja då har vi inte där att göra. Planen inför nästa vecka, är att ta tag i fria följet -jag måste lära mig att gå rätt, för att ha en tillstymmelse till chans, att kunna föra henne på tävling och jag måste få ur henne lite överskottsenergi, så vi blir av med åtminstone de värsta myrorna i brallan- Jag ger oss de här tävlingarna vi anmält oss till och om vi fortfarande inte har hittat tillbaka till det roliga, ja då tar vi en paus på obestämd framtid.

Nu till det ROLIGA. Xanté är ett riktigt lyckopiller på plan och även om det skiter sig, så har vi kul. Igår blev det lite missförstånd och på sitt i grupp kom han och mötte mig, när jag hade några få meter kvar -helt och hållet mitt fel, då jag började vela huruvida jag skulle gå in vid sidan eller runda bakom honom- Fria följet måste vi nöta vidare på och då i miljöer, som han anser som störande. I övrigt är jag jättenöjd! Totalpoängen är inget att skriva hem om, men fy fan vilken känsla och vilken fjärr. Inte långt kvar nu, innan vi nått vår målbild.

https://www.youtube.com/v/yOEFD2eAPuM?version=3&f=user_uploads&c=google-webdrive-0&app=youtube_gdata

Även Havana och Lasse gjorde ENORMA framsteg igår. Bara att Havana var trygg i den stökiga miljön var ett gigantiskt GULDKORN, att hon dessutom fixade alla momenten och inte låste sig en sekund under hela programmet, var bara grädde på moset. Jag är så OTROLIGT stolt över deras resa och jag inser att det här kommer bli bra. Det har varit tufft, men ljuset i tunneln är inget tåg.

https://www.youtube.com/v/7tT0pE_IWdQ?version=3&f=user_uploads&c=google-webdrive-0&app=youtube_gdata

Jag vill även passa på att tacka för all pepp, som jag fick efter våra tävlingar. Att någon tar sig tid, att gå fram till en annan och ge lite beröm kan lyfta en hel dag. Tack!

DET DÄR MED ATT BLI HEMMABLIND

Tänkte bjuda på ett litet blandat träningspass, med Lasse och Havana. Tycker det är fantastiskt att se vilka stora framsteg de gör och nu när Dea var här, så insåg jag hur nyttigt det är med andras ögon. När man tränar själv, eller för den delen tillsammans med samma gäng, så blir man lätt hemmablind. Hon pekade snabbt ut dubbelkommandon, som jag missat och gav tips på enkla saker, såsom att säga ”fot”, VÄNTA tills Havana tar kontakt och SEDAN gå och inte bara säga ”fot” för att sedan älga på direkt. Sådant som jag automatiskt gör när jag tränar själv, men har glömt förmedla/se hos Lasse.

https://www.youtube.com/v/lxEh5T6iBJg?version=3&f=user_uploads&c=google-webdrive-0&app=youtube_gdata

Det ska bli riktigt kul att se dem på fredagens tävling. Som det ser ut nu, så har vi ekipage emellan oss -i de lägre klasserna är starterna redan lottade- så den här gången ska vi förhoppningsvis ha möjlighet att filma varandra, vilket är toppen. Finns inget bättre hjälpmedel, för att analysera en tävling. Man ser oftast vad det var som gjorde att det inte gick som det var tänkt och man ser att det nästan ALLTID ser bättre ut än vad det känns. Spännade!

MEN HALLÅ! LITE SMÄLLARE OCH RAKETER KAN MAN VÄL GOTT UNNA FOLK, ELLER?

Ni vet det där, som alltid händer alla andra? Igår hände det oss. För första gången har vi en hund som är rädd för fyrverkerier och då inte den yngsta, som man skulle kunna tro. På kvällspromenaden small det för fulla muggar och Havana gick från att tycka att det var lite obehagligt, till mer eller mindre FULLSTÄNDIG panik. Skillnaden från förgående år -förutom den ökade frekvensen av smällande- var att  år hade vi bestämt att alla hundar skulle vara kopplade. Utifall att.

Det var inte så att vi var långt hemifrån. Bara ett par hundra meter, men dessa meter kändes som mil, när man på ett kontrollerat sätt försökte avancera hemåt. Som tur var, så valde vi denna kväll att INTE para ihop Havana med Limoncello och det är vi evinnerligt tacksamma över idag. Istället gick Limon med Tila -oberörd som tur var- och Bacardi gick med mig och Vannis -jag kan bara tänka mig vilka känslor hon skulle fört över på den lilla, med tanke på att både Bacardi och whiskey, undrade vad det var som stod på-

Väl inne, så släppte hon obehaget ganska snabbt, så när vi gick och lade oss, så trodde vi att det var lugnt. Att tryggheten inne räckte. Vi bedrog oss å det grövsta. När tolvslaget kom och det RIKTIGA smällandet satte fart, så försvann tryggheten. Hon visste inte var hon skulle bli av, hässjade, skakade, lyssnade oroligt och med Limon tillsammans med oss i sovrummet, så bestämde jag mig för att ta Havana därifrån.

Det slutade med att jag satt på det kalla golvet i källaren -felklädd, då det var helt oplanerat- med min hund mellan benen. Smekte henne lugnande från nosryggen, upp mellan ögonen och bak över hjässan. Om och om och om igen. Vi satt säkert så i en timme. Mina ben smärtade något oerhört, men det var det värt. Vi gick från vilt panikslagen hund, med nästan vitt tandkött, vilt uppspärrade ögon och okontrollerade skakningar i hela kroppen, till sakta avtagande hässjningar, avslappnad kroppshållning och återvändande liv i ögonen. Ögonblicket när jag släppte på mitt grepp och hon kunde gå därifrån, men valde att ligga kvar, bedjandes om mer klappar och kel. Det ögonblicket var OBETALBART.

Om jag handlade rätt, det vet jag inte. Jag gick på ren instinkt. Oavsett vilket, så tror jag knappast min handling gjorde det värre och när vi lämnade källargolvet -personligen hasade/kröp jag, eftersom mina ben inte fungerade- så hade hon ätit upp allt godiset jag slängt ut på golvet, hon gick med Lasse ut och kissade, hon tränade lite fjärr med mig och hon gick lugnt och lade sig.

Tre år och plötsligen rädd för fyrverkerier. Men hallå! Lite smällare och raketer kan man väl gott unna folk, eller?