LIMPAN PÅ HARJAKT

Då har vi haft möjligheten att få vara med på en större harjakt och både jag och Limon älskade det. Äntligen än jakt där hon är i sitt helt rätta element. Borta var försiktigheten och de högklackade lackskorna, kängorna  fick stanna i garderoben de också. Istället hade hon snörat på sig spikskorna för bästa grepp och fart.

_DSC1635.jpg

Vi tillbringade hela dagen i drevet och njöt av varje minut. På första drevet missade jag tyvärr att en hare blivit påskjuten och skickade någon sekund försent. Iväg drog haren och Limon följde som ett skott efter. Envis var hon också, trots att haren hela tiden ökade avståndet och först efter dryga fem minuters jakt gav hon upp och kom tillbaka.

Nästa drev blev det inga apporter för oss, men jag fick ett ypperligt tillfälle att säga ifrån, då hon försökte dra efter en hare som vi stött upp. Och till hennes försvar är det inte lätt att veta vilka springande harar man får jaga och vilka man ska låta bli – allra helst i skarpt läge.

_DSC1777.jpg

På tredje drevet fick vi två riktigt fina apporter. Dels en som var död, dels en som blev skadeskjuten. När det kom till den sistnämnda var det riktigt häftigt att se hur ”urhunden” i henne väcktes till liv. Den här haren skulle inte slippa undan, det var solklart och det slutade med att hon tacklade den in i det höga gräset, för att ta den och lämna av till mig. Guldhund!

Jag fick även möjlighet att se hennes uthållighet och noggrannhet i spårarbetet, när vi skulle leta efter en eventuellt påskjuten hare. I trettio minuter spårade hon, tappade spåret, gick tillbaka och spårade vidare. Efter c:a 15-20 minuter valde jag att ta tillbaka till skottplatsen, eftersom hon verkade ha bytt spår och det lönade sig. Vi hittade haren, men den var antingen inte träffade eller för frisk för att vi skulle få tag på den, så det var bara att släppa den och Limon var lika glad ändå. Spårarbetet var lön nog.

_DSC1906.jpg

På de två sista dreven fick vi dagens bästa apport och även lite ”kan-själv-tänk”. Den första var riktigt grym. Skickade henne efter att haren gått omkull, men när hon hunnit ett tiotal meter ut, tog den sig upp på benen igen och började springa. Tror aldrig jag sett Limon springa så fort och när hon kände att hon tog in, så ökade hon lite till. Det blev stående ovationer från både matte och skyttar, när hon stolt kom tillbaka med sin fångst.

_DSC1964.jpg

På sista drevet gjorde hon en överenskommelse med en av skyttarna – om han sköt, så skulle hon bära. Inga bekymmer om man frågar Limpan (den första apporten är den ni ser ovan). Inga tveksamheter att plocka en sprattlande hare framför skyttens fötter, så när han sköt hare nummer två tyckte Limpan att det var onödigt att vänta på att jag skulle skicka henne och drog.

Tyvärr hade haren behövt ett skott till och precis när Limon kom fram, så reste den sig för att sticka, vilket resulterade i att Limpan och haren krockade och Limon höll på att vurpa. Snabbt fick hon ordning på benen och satte av efter haren i rasande fart. Till er som inte hört en skadad hare, så kan jag tala om att den skriker ganska rejält, men det var inget som bekom Limon. Ett resolut grepp över halsen och sedan in till mig och bortsett från olydnaden, så gjorde hon ett riktigt bra jobb.

_DSC2018.jpg

Som tur är så är det inte harjakt varje vecka, för Limoncello har definitivt fått blodad tand. Att rangordna hennes favoritapport är föga svårt – harjakt alla dagar i veckan. Nu ska hon bara fatta att man inte gör det på fritiden – ”hur svårt kan det va?!”.

MED GOD MARGINAL VÅR BÄSTA APPORT

Minsta motståndets lag, det var det som gällde för Limpan så sent som i somras och man kan knappt tro att det är samma hund jag har i snöret nu. Helgens fasanjakt bjöd på riktigt tuffa apporter (både när det kommer till terräng och svårighetsgrad), men Limon tvekade inte en sekund. Varken vad gäller att ge sig in i täta björnbärssnår eller hoppa över stängsel – allt för att hitta sina fåglar. Och även om hon slitit som ett djur hela dagen och nästan somnar sittande jämte mig på sista såten, så slutar hon inte jobba, utan stretar på som den jakthunden hon är för att hämta hem de fåglar jag skickat henne på.

_DSC4452.jpg

På-knapp vid arbete, av-knapp när vi är klara.

Sista jakten vi var på fullkomligt briljerade hon. Kanske inte vad gäller absolut lydnad, men när det kommer till arbetet så har jag jag inget att klaga på. Hon som har haft lite problem med självförtroende med de apporterna som hamnar längre än åttio meter ut, spikade helt plötsligt fåglar som slog ner 150-200 meter ut på fältet, som om hon aldrig gjort annat. Bra fart, bra fokus och en grym attityd.

_DSC4643.jpg

I särklass vår bästa apport – grymma lilla hund!

Men en av hennes apporter stod ut inte bara lite extra, utan den var med god marginal den bästa apporten  någon av mina hundar någonsin hämtat. Vassen ni ser i bakgrunden på bilden ovan, ligger 100-150 meter ut från den punkten jag skickade Limon ifrån. Inte nog med det, fågeln hon skulle hämta var skadeskjuten och skulle med största sannolikhet börja springa så fort den fick markkänning, så när fasanen fortfarande var i luften och på väg ner i vassen så skickade jag Limpan. Jag hade väl inte allt för stora förhoppningar om att hon skulle hitta den, men samtidigt så lever jag efter devisen ”friskt vågat, hälften vunnet”.

Limon var borta minst fem minuter, innan jag såg henne komma runt kröken och i munnen hade hon sin fasantupp. Jag tror aldrig jag varit så stolt i hela mitt liv och jag tror att Limon kände ungefär detsamma. I sådana här lägen önskar man att man ahde det på film ocjh jag är så glad att jag inte lyssnade på alla ”olyckskorpar” som sa att hon var ett hopplöst projekt. Istället litade jag på att jag känner min hund bäst och det här mina vänner var helt klart värt allt blod, svett och tårar.

_DSC4697.jpg

Limon i sitt rätta element.

Att ha möjligheten att få visa sin retriever vad de är avlade till är få förunnat, så därför är jag extra tacksam att jag får lov att ta med mig mina valpköpare. Dels för att de ska få förståelse för sina hundars bakgrund, dels för att de ska inse vikten av fotgående, stadga och avlämningar. Något man kanske slarvar med i sin träning, men som är av yttersta vikt när det kommer till skarpt läge.

_DSC4894.jpg

Blågul´s Strongbow har fattat galoppen.

Att dessutom få se polletten trilla ner hos en helt grön hund, är ganska fantastiskt. Aha-upplevelsen när den kopplar samman skott med fallande fåglar och fokuset som helt plötsligt infinner sig. En mäktig känsla helt enkelt!

FULLT ÖS MEDVETSLÖS

Det har verkligen inte varit mycket till uppdatering på bloggen, men det betyder inte att vi legat på latsidan för det. Jakter, rallytävlingar och kursavslutning – allt genomfört med den äran. I dagens inlägg håller vi oss till jakten, så får rallytävlingarna ett eget kapitel senare.

1.jpg

I torsdags fick vi möjligheten att vara pickup-hund till SSRK Västras KKL i Varberg. Med mig hade jag Xanté och Bacardi. Xanté fick ta förmiddagspasset vid Viskan och gjorde ett riktigt fint arbete (jag vågar inte lova för mycket, men det verkar som om polletten trillat ner och att han har fattat att man kan söka i vatten och vass), medan Bacardi fick hänga på efter lunch.

Snacka om salig hund! Hon har knappt tränat och heller inte jagat på över ett år, men det var inget som märktes. Tre apporter (varav två riktigt bra) fick vi och det räckte gott och väl till min lilla pensionär. Nu har vi testat tassarna i skarpt läge efter operationen och peppar, peppar – det verkar funka så som jag tänkt mig. Nu får jag bara inte glömma att hon måste smygas igång, hur gärna hon än vill köra fullt ut.

Igår var det så avslutning på kursen hos Jens. Det har varit en givande kurs och det är tråkigt att den är slut. Limon har verkligen gått från klarhet till klarhet och jag är glad att jag inte gick på min första instinkt, dvs att byta ut henne mot Xanté, för då hade jag verkligen inte sett hennes potential. Hon har växt massor och även om hon tycker det är jobbigt när det blir fel eller när hon inte förstår, så ger hon inte upp, utan hon försöker igen. Något hon verkligen visade igår.

På första övningen kastades det en dubbelmarkering, som skulle hämtas in av två olika hundar, medan den tredje fick en dold dirigering. Dirigeringen bestod av en tennisboll och innan skicket, så sköt Jens ett skott mot legan. Tanken var att hundarna skulle lära sig att följa upp krutdoften, eftersom allt skjutet vilt föregås av just det.

Limon började med en markering. Inte helt enkel då den landade bakom ett krön, men hon jobbade in den fint. Efter det var det dags för en dirigering. Först stördes hon ut av markeringen, men jag kallade bara hem och skickade om, varpå hon tog linjen jättefint. Tyvärr sprang hon för långt (fortfarande i linje) och eftersom hennes styrbarhet i stort sett är lika med noll, så kallade jag hem igen och skickade om, varpå hon fick vittring på krutet. Tyvärr fattade hon inte att hon skulle ligga kvar och jobba just där, så det fick bli ett omskick till och då var det inga bekymmer och avslutande markering (Stjärna hade hämtat den ena redan) spikade hon!

Näst på tur stod hoppträning, något vi testat på kennellägret. En fålla med hinder i fyra olika höjder och då i maj, fick jag kämpa för att ens få henne över det andra. Igår briljerade hon och tog sig (med lite stöttning från Jens) till och med över det högsta hindret. Och fast hon ”fastnade” ett par gånger i tråden, så hindrade det inte henne från att hoppa igen. Det kanske finns lite pannben gömt därinne någonstans – jag ska bara utmana på rätt nivå för att få fram det helt.

2.jpg

Den avslutande övningen (en simulering i eget skytte, med egen apportör) bestod av en liten drive, där hundarna placerades framför oss och där Jens kastade ut varsin dummy i ett område i slänten nedanför oss (hundarna fick fri sikt och vi fick vända oss om för att markera). När dummiesarna var kastade fick vi förflytta oss i en båge (för att inte lämna några spår) upp till toppen på backen, där vi sedan ställde upp på linje. För att det inte skulle bli allt för enkelt, så sköts det även en störningsmarkering, som en annan hund skulle hämta in först.

Stjärna fick vara störning till Limpan och hämtade in sin markering. När jag sedan skulle skicka Limon, så ville jag testa hur långt vi kommit på hennes ”pass” (uppmärksamhetskommandot). Jag riktade upp mot driven och sa ”pass”. Först tittade hon mot den markering som Stjärna fått, men efter ett nytt ”pass”, så tittade hon dit hon skulle och jag skickade henne. De första stegen var hon lite tveksam, men sedan satte hon fart ner för backen (c:a 80-100 meter ner) och mer eller mindre spikade en av markeringarna. Jäklar i min låda – nu är hon dyr min lilla hund!

Även Xanté fick sig ett träningspass igår, då Pärla behövde en sparringpartner inför dagens elitstart i Nol. Vi hade placerat ut dolda dirigeringar (stående vita dummies) på fältet och som störning kastades det en dubbel till den andra hunden, som skulle hämta in den sist kastade innan man fick skicka på dirigeringen.

0.jpg

Xanté började som markeringshund och vi lyckades med konststycket att få honom att gå så fel, att han fick syn på dirigeringen (han gick för kort, började söka och fick syn på den vita dummyn). Ett unisont vrål från mig och Dea fick honom att bryta knappa tio meter från dirigeringen, som dessutom var placerad närmre 120 meter ut och när jag sedan tog hem och skickade om, så spikade han markeringen. När vi sedan skulle hämta in markering nummer två, så hade han bra koll på var den landande, även om riktpunkten var obefintlig i och med att den landade ute på ett gräsbevuxet fält, men eftersom han kom fel i vind, så fick jag gå in och styra lite. Vilket inte var några problem, eftersom han var extremt lyhörd.

När alla dummies var inne på första ”såten”, så bytte vi område och det var dags för Xanté att dirigeras. Alltså när den hunden samarbetar med mig, så är det en fröjd att se. En liten böj mot Pärlas markering, som han självmant rätade upp. Ett stopp, ett högertecken, ett stopp och ett ”ut” och dirigeringen var hemma. Nu ska vi bara få till det i skarpt läge och sedan är vi redo för A-proven. ”Hur svårt kan det va?!”.

VI GÅR FRÅN KLARHET TILL KLARHET

På dagens andjakt valde jag att bara fokusera på en hund – Xanté. Eftersom han lätt störs ut när jag är lite splittrad, så kändes det viktigt att ha skulle få en ärlig chans och idag tog både han och jag väl vara på tillfället.

5.jpg

På första såten fick han både någon längre direktmarkering, någon dirigering och sedan avslutade vi med att leta skammat vilt vid och i dammen, något som tidigare funkat så där.  Jag har nämligen kommit på att han är så inkörd på B-prov, att han inte förstår att man kan leta i tät sly eller i vatten, men idag ändrade vi på den erfarenheten. Han hittade tre änder, där han tidigare inte gått att få att leta och det var fantastiskt att se hur glad han blev när polletten trillade ner.

15.jpg

Såt nummer två fick vi inte hämta så mycket, men det vi hämtade var bra. Två fina dirigeringar och en direktmarkering ute i rapsen. Det vi däremot inte kan (och jag vet inte om jag vill kunna det i nuläget), är att driva upp änder ur dammen. Han ser dem, konstaterar att de inte är skadade och letar vidare i strandkanten. Ganska bra beslut om du frågar mig.

16.jpg

På den avslutande såten nere vid ån, fick han verkligen bekänna färg. Några låsningar när det hände för mycket runt omkring, men jävlar i min lilla låga vilka framsteg han gjorde. Dels gick det riktigt bra att dirigera på vattnet och dels förstod han att det kunde gömma sig skadat vilt i strandkanten (har tränat så mycket terrängskifte på vattendirigeringarna, att han helst går upp på land).

Höjdpunkten var när vi bärgade två skadade vilt uppe på land, på andra sidan ån. Branta kanter gjorde att vi tvingades förflytta oss i etapper, för att hitta ett ställe att gå upp på och inte en enda gång funderade han på att ge upp eller vända hem. Som belöning hittade han sina apporter och jag tror nog han växte flera centimeter. Att man sedan blir överöst med lovord av skyttarna, gör ju knappast saken sämre. Wiiieee!!!

DAGS ATT STRAMA ÅT TYGLARNA

Idag hängde vi på det ”gamla” gänget för lite apportering i soliga Skåne. Underbart väder, lagom många apporter och stora framsteg för båda hundarna. Xanté överraskade stort genom att inte tveka en sekund på de skammade änderna – varken på land eller vatten. Wiiiieee!!!

Däremot var det för mycket för hans lilla huvud när vi apporterade vid ån (många skott, mycket fallande fågel och många änder som simmade), vilket gjorde att han låste sig i vattenkanten, men den avslutande såten, en ynka apport till trots, var riktigt fin. Inga tveksamheter ner i vattnet och ingen tvekan på att apportera den skadeskjutna fågeln.

3.jpg

Första, men inte sista, skammade fågeln.

Limpan var väl den som imponerade mest. Man kan verkligen inte tro att hon varit reserverad i vatten, för idag drogs hon till dammarna som en magnet. När vi jagade vid ån, så tror jag hon låg i och simmade 10-15 minuter, efter änder som dök. Bästa belöningen blev när hon hittade en and som låg och gömde sig under strandkanten på motsatt sida ån. Inte helt lätt att få tag på, men inget som stoppade Limon. Tror att vi kommit så långt, att det snart är dags att strama åt tyglarna för den lilla loppan.

16.jpg

Bästa belöningen för idogt arbete.

Vad gäller Xanté, så var dagens jakt en utvärdering, dels vad gällde morgondagens start i Almö, dels start på KKL. Morgondagens prov kommer jag stryka mig från, då jag inte känner att vi har en säker etta. KKL känns däremot som det skulle kunna vara aktuellt. Som tur är har jag en jakt till för att känna honom på pulsen, innan jag måste bestämma mig. Allt eller inget. ”Hur svårt kan det va?!”.

NÄR DEN ”RIKTIGA” HUNDEN VAKNAR

Det är få förunnat att få följa med på jakt med sina hundar, så jag är verkligen lyckligt lottad, som får möjligheten. I veckan har jag och tjejerna varit på andjaktspremiär och det är så häftigt att se den ”riktiga” hunden i dem vakna. Tila (som är gammal i gemet) har full koll på hur jag placerar mig och anpassar sig därefter, för att på så sätt få bästa överblicken över skyttarna och jag lovar, hon missar inte en enda fågel. Frågar ni henne så är nog favoriten att få leta skammat (skadeskjutet) vilt i dammarna och där hade hon kunnat ligga och simma hur länge som helst, bara för att få tag i just den där fågeln.

9.jpg

Skam(mad) den som ger sig.

Limon fick ju testa lite smått förra året, men i år är tanken att hon ska få bli en fullfjädrad apportör och ni som följt oss vet ju hur försiktig den här damen kan vara i träningssammanhang, men när det kommer till att jaga på riktigt, så är det som att vända på en hand. Visst, hon är fortfarande inte någon galenpanna (vilket heller inte är något jag eftersträvar), men istället för att tänka för mycket, så gör hon bara.

Ta till exempel eftersöket på första såten, där hon självmant hoppade över hönsnät (för att komma ner i dammen där anden låg) och sedan sökte villigt både i vass och vatten. Det var faktiskt såpass roligt, att jag tillslut fick ryta i rejält för att ens få upp henne ur vattnet. Me like!

6.jpg

Fantastiska jaktmarker.

Igår fick vi möjligheten att hänga med på en mindre jakt och eftersom Tila skadade hornhinnan på förra jakten, Xanté har skurit sig i trampdynan och Bacardi är nyopererad, så hade jag bara Limon att välja på – ett lite läskigt val, med tanke på att vi skulle jaga vid Viskans åkant.

Jag hade inte behövt oroa mig, för min lilla hund skötte sig alldeles ypperligt. Hon gick mer än villigt ner i vattnet/vassen för att stöta fram ände, samt apporterade både skammad and och kricka utan att tveka, men bäst av allt var nog att hon på denna jakten helt plötsligt ”vaknade” och gick från ganska avslappnad och obrydd, till att ha full fokus på uppgiften. Det här kommer bli bra mina vänner.

16.jpg

Incoming!

Imorgon är det dags att apportera igen och förutom Limon, så kommer Xanté få hänga på. Min förhoppning är att han mognat och att jaktlusten är större än hans eventuella misstänksamhet mot änder. Med tanke på hur mycket han växte på höstens jakter, så tänker (läs hoppas) jag att polletten trillat ner och att han ska visa sig vara en minst lika god andapportör, som han är vad gäller fasaner. ”Hur svårt kan det va?!”.

MORS LILLA KRÅKA

I fredags fick vi följa med på svartfågeljakt för första gången och jag hade både Tila och Limpan med mig (Tila som reserv utifall att Limon inte skulle hämta). Första gångerna för tjejerna i ett gömsle och båda två tyckte det var lite jobbigt när de smällde kloss inpå dem, utan att de såg några fåglar (när vi sedan flyttade oss en bit bort var de samma gamla jakthundar igen, så jag antar att det bara ar den ovana situationen som gjorde det). Tyvärr så flög fåglarna allt för högt och inga fåglar sköts. Däremot så fick vi träna på att det skjuts, utan att något ramlar ner och det är minst lika viktigt det. Speciellt efter höstens godsjakter.

1jakt2.jpg

Idag fick vi en ny möjlighet och det är när klockan ringer 05.30 dagen efter man ställt om till sommartid, som man verkligen inser vilken nörd man är. Planen för dagen var att bara köra Limon, så att jag på så sätt kunde fokusera på enbart en hund i gömslet. I början tyckte hon att det var lite jobbigt, men det släppte ganska fort och hon satt avslappnad mellan min ben och väntade på skotten.

Däremot hade jag lite svårt att få henne att fatta att hon skulle lämna det utlagda brödet och hämta kråkan som låg tjugo meter bort. Enkla apporter är nämligen inget som triggar henne, utan precis som med hennes mor så behöver hon utmaningar för att arbeta. Och utmaningar fick hon. En skadeskjuten kråka ser minst sagt elak ut och trots att hon ”slagits” med arga fasantuppar, så tyckte hon att denna lilla fågeln hade mer pondus. Det krävdes en hel del pushande från min sida, men då hämtade hon också in dem. Fick hon dem att börja springa så var det inga betänkligheter, utan då klapp hon direkt. Likaså med den som hamnade i bäcken – nemas problemas. Men de som bara satt stilla och blängde argt med öppen mun, de var riktigt läbbiga.

1jakt.jpg

När hon tillsist blev biten av en kråka, så tänkte jag att hon skulle få vila och istället plockade jag fram Tila. Min grymma jakthund som klipper allt. Eller i alla fall var det det jag trodde. Död kråka, skadeskjuten stadsduva och tillsist en kaja som låg otillgängligt i tät ris, inga som helst problem. Skadeskjuten kråka? Aldrig i livet! Snacka om att jag tappade hakan. Här fick jag så jag teg.

Min tanke med den praktisk jakten, var att få dessa illaluktande fåglar att bli lite mer värdefulla, speciellt när det kommer till B-prov och framförallt för Limons del. Om jag tänkt rätt, eller om jag gjort en tankevurpa får tiden utvisa, men efter dagens kråkjakt så inser jag i alla fall att vi måste ut mer. Imorgon får vi ytterligare en chans och då tänker jag ta till mitt trumfkort – konkurrens. Eftersom terrängen är schyst, så ska jag faktiskt ta med mig Bacardi. Förutom att det blir en test på hur hon håller, så tror jag mig veta att hon kommer hämta. Om inte annat bara på ren lydnad. Den som lever får se. ”Hur svårt kan det va?!”.

GENOM TÄTA SNÅR OCH BUSKAR

I lördags var det skyddsjakt på flyget och i söndags var det fasanjakt i Danmark. En topphelg för både hundförare och hund. Inte speciellt många apporter, men de vi fick var riktigt bra och sådana apporter som gav hundarna självförtroende och en push i rätt riktning.

När vi, genom ett ymnigt snöfall, körde ut mot flyget i söndags, så var vi redan inställda på att det troligtvis inte skulle skjutas speciellt mycket vilt, men samtidigt så såg vi fram emot en härlig halvdag med massor av frisk luft.

23.jpg

En underbar dag, tillsammans med en underbar hund.

När det sedan började ljusna, så lättade även snöfallet och kylan var så där alldeles lagom. Ni vet när det biter lite i kinderna, men utan att man fryser. Vi placerades ut på ett långt led, för att påbörja trampjakten (man ”trampar” upp viltet som ligger framför och trycker) och sedan började vi långsamt gå framåt. Blicken spänt fäst framåt, för att avslöja minsta rörelse i snön.

Trots att vi såg många harspår, så verkade själva hararna befinna sig någon annanstans och de vi såg gick antingen upp alldeles för långt fram, eller rusade bakåt när vi gått förbi. Som vanligt lyckades jag placera mig på fel ställe och den enda haren som sköts på första vändan, var på den platsen som jag precis lämnat. Som tur var fick vi möjlighet att testa den varma haren på Limon. Ett viltslag som hon tidigare inte provat på.

Första gången lade jag den i för lite djup snö och när Limon inte visste hur hon skulle greppa den stora haren, så borstade jag undan lite pudersnö och skickade igen. Den här gången var det inga betänkligheter och hon kom stolt in i full galopp. Duktiga lilla höna!

1.jpg

Nu kan vi bocka av hare från vår ”varmviltslista”.

Xanté och husse, som befann sig på en annan kant, fick tyvärr inte någon apport på hela dagen. Däremot fick även de möjlighet att testa att apportera nyskjuten hare i efterhand och det var inga som helst tveksamheter.

När vi närmade oss slutet av jakten, så började jag inse att vi nog inte skulle få chansen att testa Limons arbete direkt efter skott, men i de sista skälvande sekunderna så stötte Limpan upp en hare. Jag lyckades stoppa henne, så att skytten på vår högra sida kunde skjuta och trots att det gick av skott precis bakom ryggen på henne, så bekom det inte henne överhuvudtaget.

Haren fick ingen ordentlig direktträff och eftersom jag inte visste hur illa skadad den var, så skickade jag Limon direkt. Nya skott från skytten på vår vänstra sida bromsade haren såpass mycket att Limpan hann ifatt och kunde ta den innan den smet ut genom stängslet. Trots att den var skadeskjuten och trots att Limon aldrig testat att hämta en ”levande” hare, med allt vad det innebär, så visar hon återigen vilka fina instinkter hon har. Pytteskinn!

0

Finns viljan, finns vägen.

I söndags bar det av till Danmark. Fasanjakt för Xanté och mig, med förhoppningen att stärka vårt samarbete efter de senaste jakternas ”farthinder”. Det började väl inte toppen, då jag skickade honom på en skammad fasan i ett hägn. Han påbörjade förföljandet fint, men när jag hörde hur han rammade fårstängstängslet, så mindes jag vår förra konflikt och jag tänkte att ”nu ska jag hjälpa honom”.

Na well, det blev väl inte riktigt så. Den ena förarmissen var att komma ihåg riktmärkena, så jag tappade ganska snabbt orienteringen och den andra var att bli irriterad på honom. En ganska fatal kombination och sämsta tänkbara start för oss.

Som tur var vände turen för oss och på nästa såt fick han en lagom svår apport, där fasanen gick ner 30-40 meter framför honom i vassen och den apporten blev riktigt bra. Puh!

2.jpg

Jakthundens terräng – genom täta snår och buskar.

På näst sista såten ställdes vi upp framför ett fårstängsel, men efter att första fasanen skjutits, så insåg jag ganska snabbt att vi stod på fel sida. Det var bara att hiva över Xanté, för att hämta fågeln och när sedan fågel nummer två även hamnade på ”fel” sida, så hoppade jag över själv.

Här var den största utmaningen de täta björnbärssnåren och medan Xanté tryckte sig igenom för att hämta sin apport, så lyckades jag stupa baklänges ner i de taggiga snåren. På något sätt lyckades jag krångla mig upp och igenom utan några större olyckor.

Under tiden hade Xanté hämtat sin apport (och i och med han inte hade sett att jag hade flyttat på mig), så jobbade han sig tillbaka mot fårstängslet, genom de täta taggbuskarna. När han blev varse om misstaget, var det bara att vända om och trycka sig bakåt mot mig igen. Han fastnade flertalet gånger, men gav inte upp utan krigade på som en sann hjälte.

De efterföljande apporterna landade alla bakom en ”vägg” av björnbärsris. För att nå dem var han tvungen att kämpa stenhårt på vägen ut till dem och ännu hårdare på vägen in – nu med en apport som trasslade in sig i riset. Fyra tuffa apporter senare och en enorm boost för hans självförtroende, avslutade vi jaktsäsongen på topp! Wiiieee!!!

INGET STOPPAR LILLA LIMPAN

Andjaktspremiär för lilla Limon idag. Tack vara alla stormar och allt regn så var ån fylld till bredden med strömt vatten och med tanke på hur hon ”finsimmat” på Halmstad Hundsim, så fanns det naturligtvis en viss tveksamhet hur hon skulle klara av det. Inte jättekul att behöva hoppa ner i vattnet och fiska upp en drunknande hund.

Jag hade inte behövt oroa mig. Med jaktinstinkterna så väcktes även simtekniken. Första anden jag skickade henne på var skammad. Inte tillräckligt frisk för att dyka, men samtidigt pigg nog att försöka komma ur Limpans grepp. På vägen in såg jag hur den upprepade gånger bet efter henne, men hon bara knep ihop ögat och simmade på. Galet imponerande!

3.jpg

På andra och sista såten så hade jag även med Havana. Jag närde ett hopp att det skulle funka. Så här i efterhand så kanske jag snarare grep efter halmstrån. Inga problem att gå med de andra hundarna och skyttarna. Heller inga att ställa upp vid åkanten, men när skotten brann av så blev det för mycket för henne och jag provade att lugna henne.

Medan vi väntade på den ”perfekta” apporten så fick hon lite godis och hade hon inte tagit godiset så hade jag nog heller aldrig skickat henne, men när en and så lämpligt damp ner rakt framför näsan på oss så chansade jag. Kanske hade det funkat om om inte funnits, för till en början hade hon faktiskt fokus på uppgiften.

Tyvärr valde alla änder att i samma ögonblick flyga över oss, vilket resulterade i att det sköts massor och änderna bara regnade ner i ån. Havana blev splittrad, valde till en början mellan två änder, men sedan blev det för mycket för henne. Hon kravlade sig upp på andra sidan ån och flydde mot bilen.

Eftersom jag inte hade en chans att hinna ikapp henne så jobbade jag och Limpan vidare. Jag är så tacksam för den hunden! Allt kommer naturligt för henne och hon tänker inte, utan bara gör. Hon listade snabbt ut att det skadeskjutna änderna gömde sig i strandkanten och tog sig i från lodräta strandbanker för att hämta hem apporterna. Älskar henne så otroligt mycket – lilla Limpan.

4.jpg

Efter avslutad jakt gick vi ner med Havana till ån igen. Hon fick två markeringar med en dummie och även om nu jakten inte gick som jag tänkt, så hade hon i alla fall inga kvarstående rädslor. Hon jobbade glatt och villigt fast det var jobbigt och det fanns inte en antydan till flykt. Härligt!

Tankarna som funnits på att eventuellt använda henne i avel, är naturligtvis skrotade. Jag kan inte stå för den typen av mentalitet och konstigt nog är jag faktiskt ganska tacksam att det gick som det gick. För hade jag enbart gått på den enorma skillnad jag sett här hemma, så kanske vi faktiskt hade tagit en kull på henne och det hade varken varit bra eller något jag hade kunnat stå för. Allt har en mening…

IBLAND GÅR DET UPP, IBLAND GÅR DET NER

I fredags var vi och apporterade i Danmark och om förra jakten var ”upp” vad gällde mitt och Xantés samarbete, så var denna verkligen ”ner”. Vi lyckades placera oss på ställen där det inte hamnade så mycket fågel och när jag väl skickade honom så fick jag plocka tillbaka honom allt för många gånger, då någon annan skickat på samma fågel. Inte suveränt för en mjuk hunds självförtroende.

2.jpg

På andra såten hamnade jag och Xanté vid vassen, en terräng som kanske snarare är Tilas område än hans, men vi gjorde vårt bästa. Eller snarare så insåg jag först i efterhand att han gjort sitt bästa, medan jag trodde han fjantade runt. Skickade in honom på ett antal skammade fåglar och till en början letade han ordentligt, men när han kom ut tom efter ett antal skick där jag visste att det skulle finnas fågel, så blev jag frustrerad. Vad jag hade missat var att det på baksidan av vassen fanns ytterligare två apportörer och troligen hade de hämtat in de fåglarna jag skickade honom på.

7.jpg

På näst sista såten var hans självförtroende i botten. Jag skickade honom på en apport ute på fältet, men efter knappa tjugo meter vände han sig om som att fråga ”är du säker på att den är min”. Efter ett stöttande ”yah” så sprang han vidare, men hade då hade han naturligtvis tappat nedslagsplatsen. Dock jobbade han fokuserat ute i området och efter ett tag hade han hittat den skammade hönan. Lycka!

På den såten fanns även ett mindre skogsparti där ett par fåglar landade. Valde att skicka honom på dessa, men det var precis som det tog stopp en bit in i skogen och han vände och kom tillbaka. Självklart blev jag återigen irriterad på honom och en frustrerad matte jobbar inte så bra ihop med en hund som Xanté.

11

När jag väl älgade in i området för att visa att jag hade rätt, så höll jag på att stå på örat över ett i stort sett osynligt stängsel. Xanté hade säkert sprungit in i det och tyvärr smälte det in såpass bra, att det nog var mer eller mindre omöjligt för honom att bedöma höjden. Kanske hade han försökt och misslyckats, vad vet jag. Det jag vet är att jag måste lära mig att släppa mina hjärnspöken. För trots att en ljus golden på jakt syns tydligt bland de svarta hundarna och en som kommer in tom utmärker sig å det allra grövsta, så måste jag lära mig att lita mer på min hund. Det är a & o när det kommer till apportering.  ”Hur svårt kan det va?!”.