Då har vi haft möjligheten att få vara med på en större harjakt och både jag och Limon älskade det. Äntligen än jakt där hon är i sitt helt rätta element. Borta var försiktigheten och de högklackade lackskorna, kängorna fick stanna i garderoben de också. Istället hade hon snörat på sig spikskorna för bästa grepp och fart.
Vi tillbringade hela dagen i drevet och njöt av varje minut. På första drevet missade jag tyvärr att en hare blivit påskjuten och skickade någon sekund försent. Iväg drog haren och Limon följde som ett skott efter. Envis var hon också, trots att haren hela tiden ökade avståndet och först efter dryga fem minuters jakt gav hon upp och kom tillbaka.
Nästa drev blev det inga apporter för oss, men jag fick ett ypperligt tillfälle att säga ifrån, då hon försökte dra efter en hare som vi stött upp. Och till hennes försvar är det inte lätt att veta vilka springande harar man får jaga och vilka man ska låta bli – allra helst i skarpt läge.
På tredje drevet fick vi två riktigt fina apporter. Dels en som var död, dels en som blev skadeskjuten. När det kom till den sistnämnda var det riktigt häftigt att se hur ”urhunden” i henne väcktes till liv. Den här haren skulle inte slippa undan, det var solklart och det slutade med att hon tacklade den in i det höga gräset, för att ta den och lämna av till mig. Guldhund!
Jag fick även möjlighet att se hennes uthållighet och noggrannhet i spårarbetet, när vi skulle leta efter en eventuellt påskjuten hare. I trettio minuter spårade hon, tappade spåret, gick tillbaka och spårade vidare. Efter c:a 15-20 minuter valde jag att ta tillbaka till skottplatsen, eftersom hon verkade ha bytt spår och det lönade sig. Vi hittade haren, men den var antingen inte träffade eller för frisk för att vi skulle få tag på den, så det var bara att släppa den och Limon var lika glad ändå. Spårarbetet var lön nog.
På de två sista dreven fick vi dagens bästa apport och även lite ”kan-själv-tänk”. Den första var riktigt grym. Skickade henne efter att haren gått omkull, men när hon hunnit ett tiotal meter ut, tog den sig upp på benen igen och började springa. Tror aldrig jag sett Limon springa så fort och när hon kände att hon tog in, så ökade hon lite till. Det blev stående ovationer från både matte och skyttar, när hon stolt kom tillbaka med sin fångst.
På sista drevet gjorde hon en överenskommelse med en av skyttarna – om han sköt, så skulle hon bära. Inga bekymmer om man frågar Limpan (den första apporten är den ni ser ovan). Inga tveksamheter att plocka en sprattlande hare framför skyttens fötter, så när han sköt hare nummer två tyckte Limpan att det var onödigt att vänta på att jag skulle skicka henne och drog.
Tyvärr hade haren behövt ett skott till och precis när Limon kom fram, så reste den sig för att sticka, vilket resulterade i att Limpan och haren krockade och Limon höll på att vurpa. Snabbt fick hon ordning på benen och satte av efter haren i rasande fart. Till er som inte hört en skadad hare, så kan jag tala om att den skriker ganska rejält, men det var inget som bekom Limon. Ett resolut grepp över halsen och sedan in till mig och bortsett från olydnaden, så gjorde hon ett riktigt bra jobb.
Som tur är så är det inte harjakt varje vecka, för Limoncello har definitivt fått blodad tand. Att rangordna hennes favoritapport är föga svårt – harjakt alla dagar i veckan. Nu ska hon bara fatta att man inte gör det på fritiden – ”hur svårt kan det va?!”.