SM 2019 – magiska 400 poäng

Årets SM kommer gå till historien som det mest minnesvärda av många anledningar. Själva arrangemanget har varit katastrofalt på många sätt med dålig information till de tävlande eller i vissa fall ingen alls. Som tur är så har själva tävlingarna flutit på fint och umgänget på plats har jag verkligen inte kunnat klaga på. Vi har haft fantastiska dagar i Hallsberg med massor av skratt och galna upptåg.

Detta bildspel kräver JavaScript.

På fredagens lottning så drog jag ”spiken” med Limon, men eftersom hon löpte så flyttades vi till sista start på bana A (medan Sören, Stjärna och Xanté hamnade i första banvandringen och Jäger i den andra på bana B). För en gångs skull hade jag alltså möjligheten att banvandra med just den hunden jag skulle köra och inte som i vanliga fall – ett mellanting mellan alla hundarna.

Först ut av mina hundar var Xanté och redan när vi äntrade banan kände jag att han inte var med mig. Det är inte vanligt, men det händer och då brukar jag få med mig honom efter ett par skyltar, men inte den här gången. Han kändes låg och ofokuserad, varpå vi drog på oss en massa småfel. När han sedan rev andra hindret (han har aldrig rivit) valde jag istället att diska oss för att peppa upp honom. Att tävla ska vara roligt och fast vi tävlade på SM, så valde jag att behandla det som vilken tävling som helst – hunden före poäng!

Ny chans med Jäger och han gick som en dröm. Ett missförstånd vid hinder nummer två kostade oss en del poäng, men känsla var grym och när jag kom av banan, så kändes en finalplats ganska given. Vilken den också hade varit tills Dea påpekade att jag plockat in honom på fel håll på skylten ”stå framför, vänster ingång” – jag hade tagit in honom på höger sida. Så istället för en sjundeplats i kvalet, så slutade vi som nummer 23. Självklart ingen dålig bedrift med 50 startande, men ändå.

Nu hade jag alltså diskat en hund och schabblat bort en hund – bara en chans kvar alltså. Tredje gången gillt! Tror aldrig jag fokuserat så på en banvandring och medan jag väntade på att det skulle bli vår tur, så gick jag igenom banan om och om igen.

Limon hade jag tidigare skickat med Lasse till hotellrummet för att vila (och för att längta lite extra efter mig). Två hundar innan vår start plockade jag fram henne och hon var så där härligt pepp. När vädret sedan plötsligt ändrades från kvävande varmt till svalt, så kändes det ganska bra och vi gick in på banan med fullt fokus – både jag och Limon. Och den här gången var jag en grym rallyförare och jag lyckades styra runt henne utan att hon tappade sin härliga energi. Efter att vi lämnat banan så visste jag – vi var i final. Där och då var jag den lyckligaste människan på jorden och glädjetårarna rann ner för kinderna. Döm om min förvåning när vi dessutom lyckats på helt fantastiska 400 poäng! Dagens enda fullpottare, på dagens sista ekipage och med en löptik. Helt galet!

Eftersom kvalet hölls på två olika banor, dömt av helt olika domare, så förväntade vi ju oss naturligtvis två prisutdelningar (något man har på vilken vanlig mästartävling som helst), men icke! Dea & Stjärna som slutade som ohotad tvåa på bana 2, blev inte ens uppropad (vinnaren i den andra klassen tror jag slutade som femma eller sexa i den totala listan). Jag tycker det säger sig självt att man inte kan slå ihop två olika tävlingar, men arrangören tyckte uppenbarligen annorlunda. Och vid avtackning av kvaldomare, så kunde jag inte annat än att reagera på att de inte fick något – inte ens en liten blomsterkvast från ICA. Istället blev de (precis som pallen på bana B) erbjudna ett tuggben när det påpekades. WHAT? Bara att släppa och gå vidare!

Kvällen firades med bubbel tillsammans med den delen av vår Blågula familj som bodde på samma hotell och sedan var det bara att ladda om. Tanken var att fokusera tävling, men när vi på frukosten fick reda på att USB-stickorna med musik (något som arrangören propsat på att vi skulle använda) inte fungerade p.g.a. att det inte fanns något USB-uttag, så fick tävlingsfokuset backa till förmån för att försöka ordna musik till finalisterna.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Eftersom jag ändå skulle starta sist, så kände jag att jag kunde rodda i en Spotifylista och tillsammans med framförallt Sofia i speakertältet så lyckades vi ganska bra. En del deltagare hade tröttnat på allt strul och valde därför att markera genom att inte välja någon låt, vilket jag förstår helt och fullt, men de allra flesta fick ändå uppleva det magiska att få gå inte till sin och sin hunds egna låt.

Finalbanan visade sig vara en riktig utmaning för de flesta och många gjorde riktigt stora missar. Helt plötsligt var det inte alls lika kul att starta sist. Jag hade inget annat att göra än att vänta på vår tur och jag kände verkligen pressen. Speciellt då jag visste att det var en bana som passade oss som handen i handsken, men  när det väl var vår tur så visade sig Limon vara ganska trött och i kombination med mina nerver, så var hon till och från ganska svår att föra. Vi drog inte på oss några större missar, så när vi väl var klara så hade jag förhoppningar om att, om än inte stå på pallen, åtminstone klara att ta oss till landslaget. Något vi hade gjort om jag inte fått en felövning på en skylt vi aldrig fått något avdrag på – sitt, helt om höger, sitt. Jag var så fokuserad på att bara trampa runt på stället, att jag helt missade huruvida Limon var med eller inte. Det var hon inte visade det sig och alla domare drog -10 poäng för mer än 90° vinkel i förflyttningen.

Så surt! Men samtidigt är jag så här i efterhand glad över mina småmissar, för annars hade jag varit övertygad om att vi gjort en felfri bana och då hade smällen varit så mycket hårdare. Och ärligt talat – nu när jag landat så är jag otroligt nöjd med vår 12:e plats och jag tror faktiskt inte jag kunde blivit gladare än jag var på kvalets sista start – inte ens om vi vunnit! Stort tack för alla gratulationer (av antalet fb-kommentarer att bedöma kunde man nästa tro att jag vann) och stort tack till vår Blågula familj och alla fina vänner som grattade på plats. Utan er hade detta SM absolut inte varit vad det blev.

Vill även passa på att lyfta fram alla fina Blågula som kvalade till årets SM:

_DSC4824.jpg

Blågul’s Limoncello – 400 poäng i kvalet (vinnare bana A) samt  12:e placering i finalen
Blågul’s Jägermeister – 332 poäng och 23/50 i kvalet (bana B)
Blågul’s Allra Coolaste Polare – disk (bana B)
Blågul’s Hidden Star – 383 poäng i kvalet (tvåa bana B) samt 9:e placering i finalen
Blågu’s Minttu – 290 poäng och 34/50 i kvalet (bana B)

Planerna för SM 2020 är redan på bordet, hotellet är bokat och en coach till de Blågula som kvalar är redan bokad. Nu kör vi – ”hur svårt kan det va?!”.

RAKNING AV GOLDEN – den andra sidan

Vår rasklubb har i dagarna gått ut med en artikel angående rakning av våra golden, som jag kände att jag behövde bemöta. De upplever uppenbarligen att det är ett sånt utbrett ”problem” att folk klipper ner sina hundar att de (enligt mig) publicerar en oerhört snedvinklad artikel. Där finns ingen källhänvisning, en del faktafel och heller ingen utav de fördelar jag upplevt när jag klippt ner mina hundar eller andras hundar. För att låta den ”andra sidan” komma till tals så tänkte jag försöka bemöta en del av dessa påståenden.

_DSC6985.jpg

Personligheten sitter inte i pälsen

”Man undviker inte våteksem hos en Golden som gärna går i vatten genom att raka den”.

Att jag rakar ner Xanté har väl knappast undgått någon. Hans grundorsak är att han har en pälskvalité som inte beskrivs i vår standard – dvs den har inte en vattenavstötande funktion. Istället suger den åt sig vatten som en svamp och tar över ett dygn innan den torkar (det krävs ingen raketforskare att lista ut vad som händer om man får ett rivsår under en sådan päls). Vår första hund Baily hade en likadan päls och varken han eller Xanté har haft ett enda fukteksem nedrakad. 100% av mina hundar har alltså undvikit att få hot spots genom att ha kort päls, som därmed luftas och torkar snabbt – rivsår i huden till trots.

”I stället för att kyla ner hunden ökar man risken för att den kan bli överhettad då solen kommer i direktkontakt med huden”.

Tre av mina hundar som rakats har varit kastrerade och efter kastrationen fått en otroligt tjock päls. Denna tjocka päls gjorde att de blev otroligt värmekänsliga redan vid låga temperaturer, vilket visade sig genom lojhet och hässjande. Efter att de klippts ner kort, blev/blir de som unghundar på nytt. Massor av energi och lojheten har varit som bortblåst. Ingen av dessa hundar har någonsin överhettats – inte ens förra sommaren som var så extremt varm.

”Eftersom täckhåren tar längst tid på sig att växa ut så är det underullen som kommer först och pälsen blir då annorlunda”.

Pälsen på mina hundar har sett likadan ut innan som efter de klipptes ner. Några enstaka hundar (inte mina och bara på mindre fläckar) har snarare satt enbart täckhår och inte underull. På vintern är det ingen som skulle kunna se på mina hundar att de klippts ner till 1.3 mm under vår till sensommar.

_DSC8779.jpg

Make love – not war

Det jag skriver här är enbart baserat på mina erfarenheter och upplevelser, så det är naturligtvis upp till var och en att tolka. Jag skulle heller inte klippa ner någon av mina hundar om det inte behövdes. De av mina som rakats har alltså haft en orsak till rakningen, men med det sagt så ser jag inga problem i att klippa ner sin hund om man nu känner för det. Det som jag kan tycka är långt värre är nedklippta hundar är de hundar som årligen dyker upp i mitt flöde på Facebook – bilder på golden med smärtsamma fukteksem och där ägarna kategoriskt vägrar att raka ner hunden. Inte ens för att den ska slippa smärtan år efter år.

Anledningen till att jag från början fastnade för golden sitter inte i pälsen – så nej jag vill inte byta till en korthårsras. Däremot så vill jag inte känna att jag ska behöva försvara mig för något som jag inte anser skadar hundarna – oavsett om jag har en ”medicinsk” anledning till min klippning eller inte. Den här rasen har långt mycket viktigare frågor att jobba med, än huruvida folk väljer att klippa sina golden kort eller inte. Håller ni inte med?

LITE SMÅPILL

Om en vecka är det så dags för lydnadstävling. Som vanligt så är det en hel del småpill kvar, men på det stora hela känns det ganska bra. Med tanke på hur lite vi tränat (lydnadsinpirationen blev ersatt av en jaktdito) så är jag medveten att det kan gå hur som helst, men min förhoppning är ju självklart att vi får med oss två förstapris hem.

LIMONCELLO – moment som känns mer säkra:

  • Zäta
  • Fotgående
  • Inkallning
  • Fjärr
  • Skick till rutan
  • Vittring

LIMONCELLO – moment som känns mindre säkra:

  • Tomskick ruta
  • Runda kon (karusell som dirigering)

JÄGERMEISTER – moment som känns mer säkra:

  • L:t
  • Vittring
  • Fjärr
  • Fotgående
  • Ruta (vid rätt fokus)
  • Hopp apport
  • Dirigering vänster

JÄGERMEISTER – moment som känns mindre säkra:

  • Ställandet i inkallningen
  • Dirigering höger

Denna veckan blir det fokus på de mindre säkra momenten (samtidigt som jag naturligtvis inte får negligera de som i nuläget känns säkra) och dessutom måste jag få till någon typ av gruppmomentsträning. Sju dagar kvar – ”hur svårt kan det va?!”.

MED ÖPPNA ÖGON FÖR EN SUNDARE RAS

Det är nu sex veckor sedan jag fick det fruktansvärda sms från min valpköpare:

”Nikon blev igår väldigt dålig, så natten och dagen har vi spenderat på olika veterinärkliniker. Det visade sig att hon hade kraftigt kroniskt skadade njurar, med cystor på som gjorde att hon hade dåligt med röda blodkoppar och hon har idag fått somna in”.

_DSC4264.jpg

Anna & Nikon

Jag minns att jag blev alldeles kall inombords och det tog ett bra tag innan jag ens kopplade vad där stod. Jägers syster! Knappt två år gammal fanns inte längre. Frågorna var många och jag visste faktiskt inte i vilken ända jag skulle börja. Det enda som stod klart för mig var att inget skulle döljas och jag skulle göra allt i min makt för att få svar på vad som orsakat hennes tidiga bortgång. Här någonstans började sex veckor av tårar, ilska och ”jävlar anamma”. Jag har jagat djursjukhuset. Vädjat till er där ute att dela med er av information. Pusslat, våndats och försökt förstå hur detta kunde hända oss. Jag har försökt vara där som stöd för mina valpköpare samtidigt som jag har har gråtit floder av oro för min egen fina Jäger.

Det första som vi såg till att göra efter att Nikon skickats på obduktion, var att kolla upp syskonen med hjälp av ultraljud. Tre fick ultraljud utan anmärkning. En fick det inte – Holly. Jag kan bara föreställa mig en bråkdel av det hennes ägare Sandra känner just nu, men med snabbt insatta åtgärder så hoppas vi att de får några fina år tillsammans. Jag känner mig så otroligt maktlös som inte kan göra någonting mer än att bara finnas där för dem.

_DSC0345.jpg

Sandra & Holly

Finnas där och försöka göra någon skillnad. För man kan som uppfödare inte skydda sig mot allt och även om RD (kronisk njursjukdom) inte var diagnosen jag önskade, finner jag tröst i att den är otroligt ovanlig. Ibland måste man våga göra en kalkylerad chansning för sånt man tror på och jag tror på både Jäger & Alice. De är alldeles för bra individer för att inte ge dem en chans, men i nuläget kommer båda två pausas från avel medan jag får mer kött på benen. Skulle jag välja att ändå ta kullar på dem, så kommer jag naturligtvis gå jag in i detta med vidöppna ögon, informera eventuella valpköpare och jag kommer följa deras framtida avkommor minutiöst. Dessutom kommer jag (om möjligt) vara ännu mer noggrann i mitt avelsarbete. Jag kan självklart inte garantera att detta inte kommer hända igen, men jag kan garantera att jag endast avlar på sådant som jag själv tror på – och med en intention att föda upp friska, sunda golden retriever!

Utdrag från SKK:
”Arvsgången har inte kunnat fastställas men eftersom sjukdomen är allvarlig kan följande rekommendation tillämpas i avelsarbetet – den affekterade individen är självfallet inte aktuell för avel. Båda föräldradjuren till den affekterade individen nedärver sannolikt en ökad risk för att utveckla njursjukdomen och ska därför fortsättningsvis inte heller användas i avel”

_DSC3422.jpg

Det har sagts att jag slåss mot väderkvarnar, att jag inte kommer kunna förändra något och kanske är jag naiv. Men jag vägrar att tro att saker och ting förändras genom att man blundar, håller för öronen och hoppas på det bästa. Det jag gör nu kommer inte få Nikon tillbaka och det kommer heller inte ändra utgången för Holly. Men kanske, kanske kommer det här inlägget göra skillnad – både för framtida uppfödare och valpköpare.

Vad vill jag då med detta inlägget? Jo, min vädjan till er alla där ute – uppfödare såväl som valpköpare är att gå in HÄR och fylla i hälsoblanketten. Genom öppenhet och ärlighet för vi den här rasen vidare – tillsammans!

Goldenklubbens rekommendation – ” Kombinationer som lämnat Renal dysplasi ska inte göras om samt hund som lämnat RD i mer än en kombination ska inte användas i fortsatt avel – enligt den generella avelsrekommendation som gäller för ärftliga sjukdomar.”

Renal = njure
Dysplasi = onormalt växtsätt för celler

RD”den onormala utvecklingen av njuren (själva grundorsaken till sjukdomen RD) sker redan hos fostret i livmodern eller hos den nyfödda valpen. När njurarna är färdigutvecklade ca 1- 2 månader efter födelsen, kan denna utvecklingsrubbning inte uppkomma. De sekundära förändringarna fortsätter dock att fortskrida, varvid njurarnas funktion successivt minskar. Sjukdomen utvecklas i olika takt hos olika individer, men det vanliga är att hunden drabbas av kronisk njursvikt och dör (eller avlivas) mellan 4 månaders och 2 års ålder. Sjukdomen har dock diagnostiserats även hos hundar upp till 10 års ålder. Att hunden då har kunnat leva längre kan exempelvis bero på att den trots allt haft en fungerande njure.”

SLU – ”eftersom de kliniska symtomen för renal dysplasi inte går att särskilja från andra njurproblem innebär det att diagnosen bara kan fastställas genom analys av ett vävnadsprov från njuren. Målet med projektet är att identifiera den genetiska bakgrunden till utvecklingen av sjukdomen renal dysplasi. I framtiden hoppas vi att detta ska kunna leda till ett genspecifikt test som kan påvisa anlagsbärare. På så sätt kan vi i framtiden undvika anlagsbärare i avel och minska frekvensen av sjukdomen. För tillfället lägger vi all energi på att samla in blodprover för att göra en genetisk studie.”