ÄR MAN BARA KREATIV OCH ENVIS SÅ LÖSER SIG DET MESTA

OM man nu ska starta i öppenklass om knappt tre veckor och dessutom hinna peta in ett WT på elitnivå, så BÖR man kanske ha lite kunskap om dirigeringar. Sagt och gjort – i tisdags var jag och Xanté -tillsammans med Dea och Pärla- hos Birgitta. Vi fick testa av lite olika WT-upplägg och jag kan väl lugnt påstå att Xanté var långtifrån dirigerbar -vilket jag naturligtvis redan visste om när vi kom dit- men eftersom jag är som jag är, dvs vägrar tro att man inte kan lära in allt så länge man är kreativ och envis, så fick vi med oss två övningar hem att träna flitigt på. Förhoppningarna var väl kanske inte jättestora men samtidigt ”Hur svårt kan det va?!”.

Övning 1 – sidotecken

Första övningen bestod i att lära in sidotecken -ovan ser ni en enklare skiss på upplägget samt nedan en film från mitt och Xantés första pass hemma- Här skulle vi gå ut och kasta två apporter på lämpligt ställe. När han markerat dessa vinklade vi vänster -går naturligtvis att göra åt andra hållet med- och gick en ganska lång sträcka till nästa punkt. Där kastade jag en dummie som jag sedan plockade upp, för att kasta en till som fick ligga kvar. När detta var gjort vinklade vi återigen vänster och begav oss tillbaka till utgångspunkten.

Först skickade vi ut mot den sist kastade apporten, dvs den där det bara låg en. När den var inne skickade jag till samma punkt igen. Där låg naturligtvis ingen dummie, så istället blåste jag ”stopp” och skickade honom åt höger där de första två apporterna slängts. När den var inne så avslutade vi med ett linjetag ut till den kvarvarande apporten och sedan spegelvändes hela övningen.

https://www.youtube.com/embed/FTm_IvgSSlU?feature=player_embedded

Den andra hemläxan bestod i att få Xanté att förstå tecknet ”ut” när han blivit stoppad ute i arbete. Här letade jag upp en riktpunkt och i dess område slängde jag ut fem memorys så att Xanté såg. Jag flyttade mig sedan nedåt på linjen, satte honom och fortsatte sedan fram själv -streckad lila linje- När jag kommit ut på, ett för oss, lämpligt avstånd påminde jag honom om stoppsignalen genom att blåsa i visselpipan, varpå jag kort därefter skickade honom utåt bakåt. När han sedan kommit in med dummien hade avståndet ut automatiskt ökat, så jag satte honom på den punkten och fortsatte sedan på samma sätt som vid första skicket och när fyra av fem dummiesar kommit in -och avståndet ut till våra memorys ökat ganska avsevärt- så avslutade jag med att skicka honom på ett linjetag ut till den kvarvarande apporten.

Övning 2 – ut

Under veckans gång har vi stött på mest patrull vad gäller övning nummer två. När han varit ute och hämtat ett antal apporter så har jag märkt att han blivit tveksam på huruvida det funnits något kvar där ute, vilket har resulterat i att jag fått stå ganska nära honom för att trycka på utåt. Kanske inte optimalt eftersom det snarare ser ut tvärtom på prov -föraren långt från hunden, hunden ganska nära apporten- och en anledning för mig att börja aktivera mina grå.

Sagt och gjort – följande pass i veckan har jag valt att på första skicket ut gå ganska långt bort från honom, alltså haft ett stort avstånd oss emellan på det första skicket, för att sedan, när avståndet ut till apporterna ökat, stå närmre och närmre honom. Succé!

I helgen som varit kom det stora ELDPROVET. en uppvisning för deltagarna på GRK Hallands goldenläger, men mer om det i ett senare inlägg. Jag kan bara säga som så, det lönar sig att göra sin läxa.är man bara kreativ och envis

ÄR DET KONSTIGT ATT REDAN LÄNGTA TILL HÖSTEN?

Tror aldrig jag längtat så mycket till hösten, som jag gör nu. Jag och Dea har precis knipit de sista platserna på Birgittas A-provsträning i oktober. Bästa möjliga uppladdningen för mig och Bacci inför höstens A-prov och ett fantastiskt tillfälle att få fota duktiga hundar i skarpt läge. Ska bli så J*VLA kul!!!

HELGENS INTERNAT VAR EN RIKTIG ÖGONÖPPNARE – jaktinternat för birgitta staflund-wiberg

Helgens internat hos Birgitta fick mig att inse hur min målbild ser ut när det gäller mig och mina hundar. Jag vill ha det lugnet hos mina hundar, som jag finner hos hennes. Jag vill se den INNERLIGA beundran hos mina hundar som syns i deras ögon när de följer henne med blicken. Jag vill känna att jag betyder ALLT för mina hundar. Jag vill vara deras idol. Jag vill vara deras lugna ledare. Jag vill vara värd mer än en köttbulle. Vad är då nyckeln till att hennes hundar ser upp till henne, medan mina bara väljer mig om det inte finns bättre alternativ? Det stavas R.E.S.P.E.K.T. Något de flesta av oss vill ha och helt klart något jag kommer skaffa mig. Med början idag. Idag har jag nämligen STROSAT 17.000 steg mina hundar i koppel -visserligen har jag gått med dem en och en, men Rom byggdes inte på en dag- Vilken UPPLEVELSE! Ingen har nosat. Ingen har gjort några idiotryck för att sluka något ätbart i vägkanten. Ingen har kastat sig efter luktfläckar eller markeringspinkat. Skönt för både för mina axlar och för mina hundars nackar.

Viktigast av allt idag är hur JAG känt mig. För första gången på jag vet inte hur länge, så har jag kunnat lyfta blicken mot horisonten, känna lugnet i bröstet och bara NJUTA av att vara ett med mina bästa vänner och när jag för en gångs skull hade möjligheten att bara kunna låta tankarna vandra, så slog det mig helt plötsligt. På lydnadsplan lägger ett ENORMT fokus på att få till en bra position vid sidan, men när det gäller min ”jaktfot” så har jag nöjt mig med att hundarna är ”häromkring”. Det ena ger högt betyg, det andra handlar om SÄKERHET. Jag menar det värsta som kan hända oss på lydnadsplan är att jag får dåliga betyg, medan jag i jaktsammanhang kan skada mig själv, min hund eller faktiskt i värsta fall få någon dödad. Ganska dålig prioritering om du frågar mig. Från och med nu vill jag att mina hundar lugnt ska befinna sig vid min vänstra sida, med bogen i jämnhöjd med mitt knä. När jag stannar så stannar hunden. När jag går så följer den med, dvs precis som på lydnadsplan, men av HELT andra orsaker och med helt annan attityd.

Från en av helgens viktiga ögonöppnare – vikten av ett bra fotgående.

Förutom mindre bra prioriteringar, så tenderar vi tvåbeningar till att ofta ha svårt att på ett neutralt sätt relatera till hundar och hundträning. Speciellt om man använder ord som korrigering, ledarskap och respekt, så när jag håller kurser så försöker jag omvandla det jag vill förmedla till något som vi alla känner igen – dvs familj, arbete och vänner. Vad inger mest respekt hos dig? Någon som står lutad över dig, vilt gestikulerande, vrålandes medan saliven sprutar ur munnen? Eller den som spänner ögonen i dig och på ett myndigt sätt påtalar att det du just gjorde INTE var att föredra, för att sedan lungt berömma dig när du gör rätt? För att inte tala om alla våra belöningar. Kommer min hund älska mig mer bara för att den i tid och otid får en massa köttbullar eller för att jag överöser den med en massa nya roliga -läs dyra- leksaker? Återigen se till dig själv, skulle du älska din livskamrat mer bara för att du dagligen fick choklad och blommor eller inser du kanske att kärleken er emellan inte hänger på att man ständigt ska uppvaktas med presenter. I slutändan blir det ganska tråkigt att fira jul varje dag. Lagom är bäst. Både för oss tvåbenta och för våra fyrbenta.

Att betala ut nästa års bonus i förskott, brukar sällan generera bättre arbetsmoral.

Hur får jag då det allra bäst? Jag kan nog tala för oss ALLA när jag säger att vi inför helgens begivenheter bunkrat upp med diverse belöningar. Det skivades korv, fickorna fylldes med köttbullar och för egen del hade jag med mig en oöppnad påse Frolic. Med oss hem fick vi istället ett ännu bättre alternativ – oss själva. Vi blev hundarnas belöning och bäst av allt – det funkade. Vi vågade ställa krav. Vi vågade utmana och vi vågade vara den bästa belöningen för våra hundar. Min Frolicpåse? Fortfarande oöppnad. Galet. Häftigt. Befriande.

Du & jag Alfred. Du & jag.

Våra hundars beteende är bara ett kvitto på hur vi tränat dem och det är inte jag som får ta skiten om jag tränat dåligt eller gått för fort fram. Det är min hund. För när jag tappar fattningen -vilket naturligvis händer oss alla- och blir irriterad eller frustrerad, så är det ju min hund som får ta det. Jag och Bacardi har det problemet – och nej, det är nästan aldrig så att jag blir arg för att hon gör fel. Det som istället får mig att koka av frustration är när hon går upp i varv och börjar gissa vad jag vill, istället för att bara lyssna. Vems fel är det? Jo mitt. Jag har lagt fel grunder. Jag har belönat galet. Jag har missat att vara tydlig när det blivit fel. Men det är HON som får betala. Varje gång.

Den allra viktigaste lärdomen och ÖGONÖPPNAREN för oss alla var, att UTAN en bra relation mellan oss och vår hund så får vi heller inget samarbete. Varken i vardagen eller i vårt arbetet tillsammans. En relation bygger man inte på köttbullar. Heller inte genom att skrika, gorma och dra i våra hundar. En relation byggs på ömsesidig respekt och beundran – förare och hund emellan. ”Hur svårt kan det va?!”.

EN BRA INSTRUKTÖR TALAR OM VARFÖR MAN SKA GÖRA EN SAK

Idag var jag och Limon på vår första lektion hos Birgitta. Är så fantastiskt glad att ha denna underbara personen i mitt liv. Hon ger mig utmaningar. Hon ger mig konstruktiv kritik. Hon har alltid en bra förklaring, till varför man bör göra som man gör. Hon är grym på att läsa både hund och förare, samt har en erfarenhet som inte går att köpa för pengar.

Ta till exempel det här med godisbelöningar och jakt – idag fick jag en helt logisk och RIMLIG förklaring, till varför jag inte ska mata min hund med massor av godis. Inte bara det här vanliga ”ni ska inte belöna med godis, för att jag säger det”, utan snarare ”belöna inte så mycket med godis, för att hon inte ska gå upp i varv och för att hon ska bibehålla fokus och lugn på uppgiften”. Köper det rakt av, eftersom jag inser att det är precis ”spot on” på Limon. En bra instruktör talar om VARFÖR man ska göra en viss sak och inte bara ATT man ska. Det är en enorm skillnad.

Vi började med att släppa lös Limon på ett ”hopp och lek”. Här visar hon sin självständiga sida och trots att hon inte har en flock som stöd och trots att hon är på ny plats, så far hon iväg som en skottspole för att undersöka terrängen. Trots detta så reagerar hon BLIXTSNABBT på min inkallningssignal och kommer direkt. Wiiieee!!!

Nästa utmaning blir att lösa ett problem. Jag och Birgitta kliver över ett fårstängsel -inte fullhöjd- medan Limon blir kvar på andra sidan. Hon funderar ett tag, gör några tafatta försök att krypa under, med sedan tänds den där gnistan, som jag sett massor av gånger hos hennes mamma och hon kryper helt sonika under. Problemet löst.

Sedan fick vi köra lite följövningar inne i skogen. Raska steg hos matte och utan att säga ett ord, så ville Birgitta se Limons reaktion. Vid ett fåtal tillfällen hängde hon på ganska bra, men för det mesta skuttade hon mest runt och bjöd på lekinviter eller tramsade med pinnar -av förklarliga skäl har vi följsamhet som hemläxa- 

Vi avancerade vidare till en markering. Inte speciellt lång, men utmanande med terräng istället. Limon, som inte fått någon markering förrän i onsdags, gjorde ett fint arbete, för TROTS att hon inte visste vad hon letade efter, så låg hon kvar i området och letade tills hon hittade vad hon sökte. På plussidan så kom dummien NÄSTAN hela vägen in i hand.

Näst på tur var en memory. Birgitta kastade en dummie på stigen och sedan gick vi knappa 10-15 meter. Där stannade vi med ryggen mot dummien och väntade c:a 30 sek. Under tiden letade Limon pinnar och när vi väl vände oss om, så hittade hon en ny pinne att bära runt på. Efter att jag plockat ur den ur hennes mun, var väl knappast jag eller Birgitta övertygade om att hon kom ihåg kastet. Döm om vår förvåning, när den lilla loppan SPIKAR den och kommer in och lämnar av i hand!

Vi går vidare och hon får ytterligare en memory, men den här gången lite mer uppstyrt vid sidan och på lite längre avstånd. Inga problem -fick säga till henne en gång att hon skulle sitta, men i övrigt gick det fint- Dock märktes det att hon började bli trött och efter att hon hittat dummien, så var hon på väg åt ett annat håll och när jag kallade på henne, så glömde hon tygpåsen på vägen och sprang glatt in till mig. Avslutningsvis fick hon återigen lösa problemet med fårstängslet, men den här gången fick man inte krypa under. Det tog några tappra försök från henne, innan hon insåg att kan man inte kunde lösa problemet genom att krypa under, ja då får man hoppa över. Grymma lilla loppa!

En hel del hemläxa fick vi så klart, men nu är vi på gång och det känns riktigt härligt att börja i rätt ända för en gångs skull. Med sikte på A-prov:

• Lära in kommandot över/hopp.
• Göra ENSTAKA memory/markeringar.
• Träna på följsamheten.
• Träna stoppsignal vid sidan och UTAN boll-/godisbelöning.
• Träna på lättburet vilt en gång i veckan.
• Få jobba lite med aktivitetsspel, men inte till någon överdrift. Tanken är att stimulera problemlösning.
• Få henne att tänka själv -det kommer nog vara den lättaste uppgiften, eftersom hon redan är så bra på det-

DET ÄR FÖRST I SKARTP LÄGE, MAN INSER SKILLNADEN

I lördags var jag i Danmark för att apportera på en, av skyttar och hundförare, köpt jakt. En möjlighet att kunna träna din hund i skarpt läge och dessutom få EXPERTISHJÄLP om/när problem uppstår. En helt fantastiskt möjlighet och jag är oerhört tacksam att Birgitta & Jan orkade rodda hela det här lasset. Utan dem hade den här möjligheten inte existerat. Tack!

Xanté var först ut och eftersom jag klantade det på förra jakten -skickade på en skammad and tidigare i höstas, som skrämde livet ur honom- så var han minst sagt skeptisk mot varmvilt -älskar kallvilt- och huruvida det skulle skrämma honom igen. På första försöket fick vi söka av nyponbuskar och brännässlor, för att hitta en and. Tror han fick vittring på den, men skepsisen i kombination med terrängen, gjorde att han mest irrade runt, så han fick kallas in. Andra försöket gick bättre och efter några hoppsaskutt vågade han tillslut greppa anden. Det var en MÄKTA stolt kille, som svassade runt med sin and.

Andra såten var fasan och Xanté var GRYM i linjen. Fint fotgående och fantastisk stadga. Vi fick ett försök på en fasan i lite snårig terräng, men här märks det TYDLIGT vilka problem man får om man bara tränar sök inför B-prov. Xanté fattade ingenting, ”Kan man söka i det där?” och jag fick kalla hem honom igen. Efter detta märkte jag hur det började blir för mycket att inte få springa av sig alla ”kraven” och man glömmer lätt hur mycket det faktiskt KRÄVS av en hund, att bara hålla sig vid sidan. När jakten blåstes av, fick han därför chansen att söka av lättare terräng, utan risken att det skulle skjutas omkring honom. Vilken skillnad! När han väl rusat av sig lite uppdämd energi, började han leta fågel, UTAN skepsis -innan hade han hoppat undan, bara han fått vittring på fjädrar som lossnat- och lyckan var total när han väl hittade en fasan i majsen. Mattes fina kille!

Efter lunch var det dags för rapphönor i betfälten och eftersom Xanté var helt slut, så fick Tequila följa med. Den där hunden må ha sina sidor, men i skarpt läge visar hon vilken jäkla fin JAKTHUND hon är. Vid första apporten knallade hon, men efter tillsägelse, så var hon stadigare än berget -hon satt till och med kvar, när jag fotade och en annan hund skickades framför näsan på henne- och fick hem två rapphönor. Kunde blivit en tredje -men den fick hon bara stjärtfjädrarna på, eftersom den lyfte precis innan hon hann greppa den- och en fjärde -men den tyckte spanieln att den skulle ha-

Sista såten var ytterligare en fasansåt. Här lyckades vi få till en liten dirigering, även om det var en av det kortare slaget och jag tror faktiskt att en riktig jakt är det bästa stället för oss att få till åtlydnad och säkerhet i signaler och tecken, för på riktigt är det nämligen VIKTIGT för henne att hitta. Kallvilt och dummmies är kul, men INGET slår varmvilt. Som avslutande apport fick hon söka upp en skammad fasan, som seglat in i en trädgård. Här var jag tvungen att lita på min hund, eftersom jag inte såg henne och det är fantastiskt att se hur de lär sig utnyttja vinden på bästa sätt -medvind i skicket, gjorde att hon fick gå på djupet och vips kom hon med fasanen- Är så nöjd med min lilla terrier!

Efter helgens jakt har jag insett faktum. Att lyckas på B-prov säger ingenting om vad du har i snöret. För att få fram den ultimata hunden KRÄVS erfarenhet på praktiska jakter. Hundarna måste lära sig var viltet gömmer sig och det är inte i lättsprungen granskog, utan det är i brännässlor, björnbärssnår eller annan svårtillgänglig terräng, där du som förare inte vill ge dig in och gräva. Det kommer också lära sig att på bästa sätt ta hjälp av vinden, att lyssna på skotten, se gevärspipans riktning och se vilka fåglar som kommer kunna skjutas och vilka som är för långt borta. Är SÅ nöjd med min dag och nästa år blir det en hel helg. Längtar!

NÄR MAN BLIR VARSE OM SINA SVAGHETER, FÅR MAN NÖTA GRUNDER

Igår var jag och Andrea hos Birgitta Staflund, för vår sjätte privatlektion och jag kan VARMT rekommendera Birgitta för dig, som vill komma framåt i din träning. Hon läser våra hundar och oss förare på ett ypperligt sätt och vet när hon ska stötta och när hon ska komma med konstruktiv kritik. På gårdagens öppenklassupplägg stod det klart för mig -och egentligen visste jag det redan innan- att man inte kan hasta saker med Tequila -är hon säker, ja då funkar det PERFEKT, men vid minsta tvekan då låser hon sig- Dirigeringarna sitter inte, dubbelmarkering på vatten är inte befäst och söket är lite väl osystematiskt, så jag gjorde helt enkelt det enda rätta. Jag strök henne från nästa helgs öppenklassdebut -jag har inga problem att nolla, men då vill jag åtminstone kunna få en bra träning och i nuläget funkar inte ens det- Istället blir det att backa bandet och nöta in ORDENTLIGA grunder.

Idag fick Tequila och Xanté backa bandet på söket och vi använde oss av tipset vi fick av Birgitta. Jag  fick bekräftat att jag hela tiden har tänkt rätt i min sökträning, dvs ”funktionärsspår”, men inser att jag kanske inte tänkt hela vägen. Man lär så länge man lever. Tack och lov!

En kråka sattes fast i ett koppel och sedan var det dags att vittra in vårt sök. Jag började längs bak och gick i serpentinspår hela vägen in -lovar att man blir varmt, eftersom det inte lönar sig att fuska- Där stoppade jag på mig sex olika vilt och sedan gick jag ut i söket igen. En and kastades, så att Tindra i det här fallet, fick retning ut i söket. Dock plockade jag upp viltet igen, som sedan kastades på nytt. Efter några kast och lika många upplockningar, så fick anden ligga kvar. Nu har vi alltså ett sök med MASSOR av vittring, men bara en fågel att hitta. När det viltet hittas smygs ett nytt ut och så fortsätter det. Både Tequila och Xanté behöver dels jobba upp ett system i sitt sökarbete och dels behöver Xanté inse att söket inte är tomt, bara för att man inte snubblar över vilt.

Tequila jobbade på snyggt och var den enda av hundarna, som använde sig av erfarenheten att ta hjälp av vinden -var hon nu fått den ifrån- dvs hon sprang långt ut och jobbade sig upp i vind. Vanligtvis vill jag att hundarna jobbar inifrån och ut, men när man skickar i medvind så är detta det mest energibesparande sättet, så det är helt okej. Alla vilten kom in, men det märktes att hon var trött efter gårdagens träningspass.

Xanté började bra. Lite väl mycket spring på första skicket, men näsan var med och de tre första kom fort in. På fjärde skicket sprang han runt litegrann i söket, innan han bestämde sig för att det var tomt -tror han fastnade i området, där synretningarna landat- och ville komma in. Ett bestämt ”nej” och en ny anvisning ut i söket fick honom på andra tankar och när den fjärde fågeln kommit in, så började han jobba systematiskt igen. Han valde bort område han redan sökt av och fokuserade på att finna vilten på djupet, vilket naturligtvis lönade sig. Ett par sådana här pass till och KANSKE att vi kan lyckas får vår etta, men då måste ju naturligtvis även avlämningarna sitta -vår akilleshäl- OCH vi måste komma med. Många om, men ”hur svårt kan det va?!”.

"ETT KLOCKRENT FÖRSTAPRIS"

Idag fick jag & Xanté möjligheten att starta på en B-provsträning i nybörjarklass, hos Birgitta Staflund-Wiberg. Perfekta checken innan nästa veckas KM och det är inte annat än att man fick en tår i ögat efter genomförd prövning. Vilken GULDHUND jag har!

Vi började med en enkelmarkering, som han spikade. På vägen tillbaka skulle han över ett dike och trodde nog att det var fast mark, vilket gjorde att han dök huvudstupa i backen, när han trampade igenom gyttjan. Inget som bekom honom dock, utan han kravlade sig upp och slutförde inlevereringen. Duktig kille!

Vidare till söket, som i framkant bestod av hyfsat tät sly. Något som varit hans ”akillessök” innan. Jag förväntade mig att han skulle springa lite planlöst och sedan komma in, men icke. Han jobbade MÅLMEDVETET och hittade allt som allt åtta av tio vilt, innan jag bröt. Svårigheten idag var en gigantisk hare -svårt att få ett ordentligt grepp om den- och ett lite löst grepp. Dock blev det bättre ju fler gånger han stöp i diket på invägen och de sista inlevereringarna var riktigt fina och utan ”käftsmällar”. Det hjälper uppenbarligen att koppla bort benen och koppla in hjärnan.

Som avslut var det två enkla på vatten och här var mitt mål att få fåglarna i hand. Han var stadig och markerade bra. Använde näsan väl i det vågiga vattnet och varken näckrosor eller båt bekom honom. När han väl fick markkänning, så var jag ÖVERTYDLIG med vart jag ville ha anden. I handen! Tänk vad lätt det är när man menar vad man säger. Båda fåglarna blev fint avlämnade i fotposition och han släppte inte förrän jag sa ”tack”.

Xanté gjorde, som ni kanske förstår, ett FANTASTISKT arbete och trots att han gång på gång åkte på den ena smällen efter den andra, så slutade han ALDRIG att jobba. Härlig fart, utan att ”förspringa” sig och med en näsa som inte var utav denna värld.  Kommentaren från Birgitta? ”Ett klockrent förstapris!” Wiiieee!!! Att dessutom få höra alla fina LOVORD om sin finaste kille, värmer klart lite extra och nu när hormonerna verkar ha landat för den här gången, så kanske vi skulle satsa lite extra på jakten. Speciellt med kommentaren ”Jag förstår varför du inte tagit med den här hunden på träningarna här. Det finns ju inget att träna på”. Mattes hjärtgryn.

DU VET INTE ALLT, SÅ LYSSNA

I torsdags var det dags för en ny lektion hos Birgitta Staflund. Denna gången fick vi blandade markeringar med apportkastare och bollar i snören. För Bacardis del var det TYDLIGT att hon inte litade på mig, när apporterna flög iväg ett par hundra meter. I kölvattnet på den avsaknade tilltron kom olydnad av signaler och tecken, något jag släppte igenom, trots att jag vet bättre än så. Tack vare en påminnelse från Birgitta, så kom vi ganska snabbt tillrätta med stoppsignalerna och återigen får jag kvitto på hur VIKTIGT det är med tydlighet. Släpper jag igenom fel, ja då får jag fel. Har jag nolltolerans mot olydnad, ja då lyder hon. Enkelt.

Jag och Andrea körde i par och vi turades om vilken av hundarna som skulle hämta vilken apport. Den först skjutna, var den som skulle in först. Inte helt enkelt med den MASSIVA störningen som en apport, som just skjutits iväg, ger. Här gällde det för den som skickade först, att TYDLIGT klargöra vilken apport som skulle in, samtidigt som den andra skulle hålla kvar markering nummer två i minnet. En ganska enkel uppgift kan tänkas, OM det hade varit tydliga referenspunkter att utgå ifrån och inte öppen äng som det var i detta fallet. Dock så har både jag och Andrea blivit bättre på att hitta ”osynliga” referenspunkter och på så sätt kunna underlätta för våra hundar.

Lektionen visade många brister, vilket i sin tur gav oss en ganska REJÄL hemläxa till nästa gång. För egen del gäller det att träna med apportkastare och då använda oss av olika typer av skott -de ska ligga färdigblandade, så att varken jag eller skytt vet längden på apporterna som skjuts- Bacardi måste lära sig att släppa kastaren som referens OCH lära sig att springa långt. När vi fått trygghet i långa markeringar, så ska vi använda apportkastaren till att träna långa ”ut” -hon är, som Birgitta säger, välskolad och lydig, men det blir alldeles för omständigt, när jag ideligen måste stoppa och trycka ut, eftersom hon bryter linjen- 

Naturligtvis är det fortsatt NOLLTOLERANS på att inte lyda stoppsignaler och avslutningsvis ska vi träna på ”varannan synlig, varannan dold” vad gäller dirigeringar. Alltså slänga ut synliga memorys, som sedan används som störning till de dolda, som smugits ut. Tanken ”du vet inte allt, så lyssna” är helt klart något som måste appliceras på en hund som Bacardi, där ”will-to-please” kan bli en nackdel, snarare än en fördel.

För att få ihop allt detta, så gäller det att träna KVALITATIVT, eftersom hennes kropp måste hålla. Gamla tasskador och nya hältor gör att det blir en HÅRFIN gräns mellan bra träning och träningsvila. Förhoppningsvis kommer jag ha nytta av min besatthet av att läsa hundarnas rörelsemönster. Dels att våga träna, dels att veta när det är dags att pausa. ”Hur svårt kan det va?!”

ANDRA TILLFÄLLET FÖR BIRGITTA STAFLUND

Gång nummer två hos Birgitta idag. Ny utmaningar i form av fårstängsel och tuffa dirigeringar. Stoppsignalen hade hon helt glömt var det var sedan i söndags, men på det stora hela så fortsätter hon att imponera på mig och det känns som vi ligger bra till inför nästa helgs nydebut i öppenklass.

Inte helt optimal hoppteknik kanske.

En av dagens TUFFASTE övningar började med att vi tillsammans med hundarna lade ut varsin elitdirigering. Som om inte det var nog, så slängdes det även ut ”störningsdirigeringar” på en tidigare använd dirigeringspunkt, innan vi gick vidare till att träna hundarna att hoppa över fårstängsel. Som om inte störningsdirigeringarna eller utsuddningen av utlägget var nog, så fick vi även en markering med skott, innan vi skulle skicka hunden.

https://www.youtube.com/v/5m6feFLMsrY?version=3&f=user_uploads&c=google-webdrive-0&app=youtube_gdata

Att hoppa över fårstängsel tog ENORMT mycket av Bacardis energi, så att hon sedan fixade den svåra dirigeringsövningen som ni kan se på filmen, var helt galet imponerande. Ingen tvekan på var hon skulle bli av -om man räknar bort att hon blir stör av min stöttning- på den långa dirigeringen, lite utsvävning på störningsdirigeringen och en fin avslutning i markeringsarbetet.

Läxa tills nästa gång är att träna på stopp- och närsökssignal -de är inte befästa ordentligt- Träna vidare på tvåan och trean vad gäller rutan, samt träna dirigeringar över terrängskiften och våga UTMANA hundarna ordentligt. Efter nästa veckas prov kommer vi även träna på att hoppa över fårstängsel, eftersom Bacardi behöver träna upp sin teknik, så det blir till att leta upp ett bra ”nybörjarstängsel” att träna på. Förslag någon?

TRÄNING FÖR BIRGITTA STAFLUND

Jaktprovssäsongen är snart igång och jag & Andrea boostade igång vår träningsmotivation genom att boka träning för Birgitta Staflund -mina mål för Bacardi är höga och med Birgittas guidning tror jag att vi når dit- Åtta tillfällen är betalda och igår var det dags att utnyttja första tillfället. Hundarna och vi fick visa var vi stod någonstans och efter att ha kört igenom ett antal varierande dirigeringsövningar, samt bollat idéer och tankar, så fick vi med oss hemläxor som vi ska träna på till nästa gång. Spännande!

Idag tog vi tag i två av övningarna och utmanade genom att öka längderna ganska rejält. Första övningen var en dirigeringsruta, där jag och Bacardi gick före och Andrea droppade dummiesar i rutans fyra hörn bakom oss. Det märks att Bacardi inte tränat så mycket dirigeringar och hennes ”comefort zone” vad gäller djup var tydlig -syns på andra dirigeringen- men efter några sådana här pass, så tror jag snabbt vi kan få till samma säkerhet som Havana och Pärla har.

https://www.youtube.com/v/3pcpHpWK2Ps?version=3&f=user_uploads&c=google-webdrive-0&app=youtube_gdata

På eftermiddagen så körde vi hundarna två och två -Bacardi/Pärla och Havana/Tindra- Det blev dirigeringar där vi lade ut sex olika dirigeringar och hundarna fick följa med. De fick hämta tre var och alla fick hämta på olika punkter -när vi kört tidigare så har vi lagt ut flera dummies, kört fyra hundar samtidigt och alla har hämtat i alla hörn, vilket innebär att efter att första dummien är hämtad, så är risken för efterapning ganska stor- 

När vi hade kört Bacardi och Pärla så insåg vi att vi fegat vad gällde djup. Visserligen djupare än innan träningen för Birgitta, men långtifrån lika djupt som igår, så när det var Havanas och Tindras tur var vi ute på elitavstånd och det var inga som helst bekymmer för tjejerna. Det som var bäst av allt var att både Bacardi och Havana lyssnade fint på stoppsignalen -och då har vi knappt tränat på det- och Bacardi lydde VARENDA dirigering och signal. Häftigt!

Nu gäller det att träna vidare, hitta nya platser och hela tiden utmana. ”Hur svårt kan det va?!”