Det är inte lätt för någon som mig, att bibehålla träningsmotivationen när den ena tävlingen efter den andra ställs in. Som tur är så är hoppet det sista som överger än och jag hoppas att mina två inplanerade lydnadstävlingar blir av som planerat.
Den av hundarna jag lägger mest fokus på är Sierra. Hon är den hunden har verkligen växt enormt i mina ögon. Träningssugen till max och hittar jag bara rätt nycklar, så lär hon sig saker blixtsnabbt. På bara 1.5 vecka så har vi fått kläm på såväl konskick och ruta, som fjärren. Nu ska jag bara försöka pussla ihop resterande delar till hela moment.
Fotgående – jobba vidare på uthållighet och bibehållen position i halt Ställande u gång – funkar bra i nuläget Inkallning – ingångar Sättande u gång – minska på mina DK så de inte blir så kostsamma Apportering – stadga och ingångar Ruta – befästa att det är innanför banden man ska vara, samt ligg från stå Fjärr – jobba vidare med skiftena samt uppsättande/nedläggande vid sidan Hopp – säkra upp att hon inte springer jämte Sitt i grupp – note to self, glöm inte träna åtminstone en gång innan tävling.
När det kommer till Limon och Jäger så är det framförallt vittringen som måste jobbas på – det enda momenten jag inte kan påverka över huvudtaget. Annars är det att säkra upp de andra momenten så gott det går.
Malibu får liksom bara hänga på. Vi tränar fotgående på promenaderna och tanke är att åka till klubben för att få lite störningsträning. I övrigt tror jag mig kunna rädda det mesta med tävlingserfarenhet – ”hur svårt kan det va?!”.
Fyra veckor kvar till Sierras debut i startklass, samt start i klass 3 för Xanté/Limoncello och klass 2 för Jäger, så idag var jag i Värnamo för att testa av hur de tre äldsta gick i hallen.
Xanté var först ut och fria följet har absolut gjort framsteg. Däremot behöver vi träna på mer kommendering och nöta vidare på cirkus/tomskick/rutskick.
Limoncello blev ganska tryckt inne i hallen och jag fick säga till henne ett par gånger under fria följet (på plussidan så hade hon en klart förbättrat bakåtmarsch), dock gjorde hon ett grymt cirkusmoment och tomskicket till rutan känns riktigt stabilt.
Jäger var nog den som var stabilast idag. Han gjorde et fint rutskick, hade härligt fokus i fjärren (förflyttningar på stå, men i övrigt ingenting) och hittade rätt pinne i vittringen.
VECKANS FOKUSTRÄNING 1:
Satsa på kommendering i fria följet på alla hundarna (ev ha en externbelöning till Limoncello).
Sätta ut rutan på åkern och träna ”hitta rutan” + lägga ihop tom- & rutskick.
För Xantés del träna vidare på tomskick och skick till cirkuskonen.
Måste säga att jag lyckades med nästan alla mina fokusmål för Limoncello – naturligtvis förstår jag att momenten (som lyckades i söndags) är långtifrån befästa, men det visar också hur mycket vi rört oss framåt på bara en vecka. Även om tävlingsfjärren krävde en del DK och utfördes ganska långsamt, så hade hon ingen direkt förflyttning och en tia på cirkus visar ju att vi i alla fall är på väldigt god väg. Tomskicket lyckades vi också väldigt bra med, men vi behöver naturligtivs jobba vidare på säkerheten och när det kommer till zätat så är jag tämligen säker på att jag listat ut hur jag ska göra i de olika skiftena.
VECKANS FOKUSTRÄNING 47:
CHECK – fortsätta nöta teknik i fjärren och sakta jobba mig ut på fullt avstånd
TRÄNA MER – tänka halter och belöningsplacering i bakåtmarschen
TRÄNA MER – fortsätta med konskick och dirigering – inte dirigera om om hon går fel, utan göra om istället.
CHECK – träna sättande under gång till zätat.
MEGACHECK – belöna upp runda i cirkus (helst med störning av andra människor i närheten) samt återhopp.
CHECK – säkra upp tomskicken
CHECK – ha kul!
VECKANS FOKUSTRÄNING 48:
Jobba med störningar över lag – onödiga DK kostar onödiga poäng (i söndags tappade jag nästan ett helt moment pga extra kommandon).
Nöta runda kon på både dirigering och cirkus, samt få bort fokus på apporterna.
Mängdträna vittring och öka säkerheten i momentet.
Hitta rätt belöningsplacering till bakåtmarsch samt fortsätta tänka tempo/halter.
Träna uthållighet i fria följet, samt belöna upp halter.
Fortsätta träna fjärr med verbala kommandon och störningar runt omkring.
När det kommer till Jäger så får vi lägga mest fokus på fjärren, vittringen och sneda återhopp på hindret (det andra kommer jag testa av då och då för att se att det fortfarande sitter). Två veckor till nästa start – ”hur svårt kan det va?!”.
Att tävla lydnad i Göteborgs Hundarena är långtifrån enkelt och idag var inget undantag. Vi fick inte med oss några förstapris hem, men jag är galet nöjd ändå – med både mor och hennes son.
Limon var först ut idag och det märktes att mina nerver i kombination med det delvis trånga utrymmet trängde henne – framförallt i fotgåendet som är ett av våra bästa moment. Här hade vi missade halter samt sneda och långsamma halter. I zätat började hon fantastiskt bra, men när vi rundade sista konen hade hon troligen en allt för klar minnesbild från de senaste rallytävlingarna och tänkte ”nu är det slut” och tänkte springa ut genom dörren. Var tvungen att säga ”nej” vilket gjorde att hon blev osäker i sista skiftet och ändrade sig från ett klockrent ligg till ett stå. Typiskt!
På plussidan så gjorde hon ett klokrent konskick i dirigeringsapporteringen, satte tomskicket och lyckades hitta rutan trots alla störande tejpbitar på vägen ut. Och även om fjärren krävde både ett och annat DK (valde att säkra upp med handtecken vilket även märktes på tempot i skiftena), så rörde hon sig inte en millimeter! Bäst av allt?! Cirkusmomentet satt som en jävla smäck!
Allt som allt fick vi ihop 214 poäng, med 30 poäng bort på vittringen, 20 poäng bort på ett missat stå i inkallningen och 12 poäng bort på ett missat skifte i zätat (62 hyfsat säkra poäng i vanliga fall). Allt detta på endast tre veckors uppstyrd träning! Det bådar minst sagt gott – bara vi får tränat lite mer.
Jäger fick verkligen inte bästa möjliga uppladdning. Legat i bilen sedan 06.45 och startade runt 13.30. Det är många timmar att bränna energi på! Trots detta tar han höga poäng i alla de moment vi lyckas med. Helt galet! Speciellt med tanke på att han fått noll strukturerad träning i lydnaden.
Första moment var rutan och han är på väg rakt in i den, när han får syn på en tejpbit placerad snett till vänster om rutan. Vinklar dit, kollar tejpbiten och springer sedan in i rutan. Fattar fortfarande inte hur han lyckades med det.
Fotgåendet är jag grymt nöjd med! Han blev tveksam i starten, men sedan hängde han på fint. Lite svajig i backandet, men det är ju inte så konstigt – vi har inte tränat det. Dirigeringen, inkallningen och platsen är inte så mycket att orda om och på L:t valde jag att säkra upp med DK eftersom jag (i alla fall då) inte hade några nollor. Sedan kom vittringen där han faktiskt jobbade riktigt fint, men gick över rätt pinne och tog den längst ut på linjen, vilket naturligtvis var fel.
På hoppet så studsade den j*vla apporten åt vänster och landade i helt fel linje från hindret. Trodde han skulle springa jämte redan på vägen ut, men lyckades uppenbarligen klämma i ett tydligt ”hopp”, för över kom han. Dock var jag för otydlig på återhoppet och han valde att försöka springa jämte (något jag självklart inte tillät).
Till sist hade vi fjärren och den helt klart svåraste kombinationen som finns – stå, sitt ligg. Eftersom jag efteranmälde för en vecka sedan och vi endast har tränat ”sitt, stå, ligg” så har jag inte haft en suck att få ordning på tekniken, vilket resulterade i att han flyttade för långt och nollade även det momentet.
Två veckor till nästa tävling. Nu gäller det att försöka slipa till de detaljerna vi missade idag, säkra upp vittringen på båda hundarna och träna återhopp med Jäger. ”Hur svårt kan det va?!”.
Dags att väcka liv i bloggen igen! Med Limoncellos klass 3 start om 2.5 vecka, behöver jag verkligen strukturera upp vår träning och vad passar väl då bättre än ”veckans fokus” – speciellt efter dagens träningspass. Många riktigt fina detaljer (och helheter med för den delen), men också en hel del att slipa på.
Fotgåendet är faktiskt riktigt stabilt. Det vi behöver nöta är att hon inte ska dra iväg bakåt på de första stegen (en bieffekt från rallyns backa där det inte har så stor betydelse så länge de inte är mer än en halmeter ifrån föraren). Bortsett från det är hon parallell.
På zätat blir det av någon anledning missförstånd i skiftena – något jag måste säkra upp eftersom resterande delar är riktigt bra och när det kommer till inkallningen så har jag löst vilket handtecken jag ska ha på ställandet. Nu får vi istället fokusera på farten, som har blivit lidande av allt för många ställanden.
Rutan funkade riktigt bra. Tomskicket börjar ordna upp sig, men det börjar bli dags att variera lite. I dagsläget ligger det en godisbit på ett lock och när locket inte låg där idag, så letade hon en snabb sekund innan hon släppte det. Onödiga poängavdrag helt enkelt.
Dirigeringsapporteringen är inga större bekymmer, mer än att jag får säkra upp konskicket och vittringen gjorde hon fantastiskt fint. När det kommer till cirkusmomentet däremot (som jag känt mig oerhört säker på här hemma), så fallerade det totalt! Hon låste sig helt på apporterna, något som inte alls varit ett problem här hemma. Antingen berodde det på att vi körde dirigeringsapporteringen innan eller så berodde det på att någon annan än Lasse lade ut apporterna. Oavsett vilket så hoppas jag att grunden jag lagt här hemma är tillräckligt stabil för att jag snabbt ska kunna reparera problemet.
Jag håller i nuläget på att jobba på ett ”back-sitt” till fjärren, men jag tänker att det krävs mer än två dagars träning för att det ska funka. Naturligtvis kommer 2.5 vecka inte räcka för en fullpottare, men jag hoppas absolut att jag ska kunna minska förflyttningen framåt. Det i kombination med mer distinkta skiften bör kunna rädda en hel del poäng.
VECKANS FOKUSTRÄNING 45/46:
Nöta backandets position i fotgåendet genom att dels belöna starten bakåt, dels belöna varje steg.
Säkra upp skiftena i zätat framför spegeln och aktivt tänka på hur jag säger mina kommandon.
Raka inkallningar i kombination att belöna upp farten från de olika skiftena (dvs ställa/lägga henne och belöna upp farten från de olika sträckorna, utan att blanda in det i själva inkallningen).
Jobba vidare med tomskicket så som jag gör nu – en känd plats för att öka säkerheten och sedan testa av genom att lägga mitt godislock på nya ställen, för att se om hon låser framåt som jag tänkt.
Länka ihop dirigeringsapportering och cirkusmomentet för att se om jag kan låsa upp låsningen på konerna. Behöver även hitta ett bra kommando för fokus framåt.
Jobba muskelminne i fjärren. Teknik i sitt för ett mer distinkt uppsättande samt få till en ordförståelse för sitt/ligg bakåt.
Uppföljning av fokusträningen kommer ske nästa söndag (tävlar både lördag/söndag) och förhoppningsvis ska jag har tagit några steg i rätt riktning – ”hur svårt kan det va?!”.
Årets SM kommer gå till historien som det mest minnesvärda av många anledningar. Själva arrangemanget har varit katastrofalt på många sätt med dålig information till de tävlande eller i vissa fall ingen alls. Som tur är så har själva tävlingarna flutit på fint och umgänget på plats har jag verkligen inte kunnat klaga på. Vi har haft fantastiska dagar i Hallsberg med massor av skratt och galna upptåg.
Detta bildspel kräver JavaScript.
På fredagens lottning så drog jag ”spiken” med Limon, men eftersom hon löpte så flyttades vi till sista start på bana A (medan Sören, Stjärna och Xanté hamnade i första banvandringen och Jäger i den andra på bana B). För en gångs skull hade jag alltså möjligheten att banvandra med just den hunden jag skulle köra och inte som i vanliga fall – ett mellanting mellan alla hundarna.
Först ut av mina hundar var Xanté och redan när vi äntrade banan kände jag att han inte var med mig. Det är inte vanligt, men det händer och då brukar jag få med mig honom efter ett par skyltar, men inte den här gången. Han kändes låg och ofokuserad, varpå vi drog på oss en massa småfel. När han sedan rev andra hindret (han har aldrig rivit) valde jag istället att diska oss för att peppa upp honom. Att tävla ska vara roligt och fast vi tävlade på SM, så valde jag att behandla det som vilken tävling som helst – hunden före poäng!
Ny chans med Jäger och han gick som en dröm. Ett missförstånd vid hinder nummer två kostade oss en del poäng, men känsla var grym och när jag kom av banan, så kändes en finalplats ganska given. Vilken den också hade varit tills Dea påpekade att jag plockat in honom på fel håll på skylten ”stå framför, vänster ingång” – jag hade tagit in honom på höger sida. Så istället för en sjundeplats i kvalet, så slutade vi som nummer 23. Självklart ingen dålig bedrift med 50 startande, men ändå.
Nu hade jag alltså diskat en hund och schabblat bort en hund – bara en chans kvar alltså. Tredje gången gillt! Tror aldrig jag fokuserat så på en banvandring och medan jag väntade på att det skulle bli vår tur, så gick jag igenom banan om och om igen.
Limon hade jag tidigare skickat med Lasse till hotellrummet för att vila (och för att längta lite extra efter mig). Två hundar innan vår start plockade jag fram henne och hon var så där härligt pepp. När vädret sedan plötsligt ändrades från kvävande varmt till svalt, så kändes det ganska bra och vi gick in på banan med fullt fokus – både jag och Limon. Och den här gången var jag en grym rallyförare och jag lyckades styra runt henne utan att hon tappade sin härliga energi. Efter att vi lämnat banan så visste jag – vi var i final. Där och då var jag den lyckligaste människan på jorden och glädjetårarna rann ner för kinderna. Döm om min förvåning när vi dessutom lyckats på helt fantastiska 400 poäng! Dagens enda fullpottare, på dagens sista ekipage och med en löptik. Helt galet!
Eftersom kvalet hölls på två olika banor, dömt av helt olika domare, så förväntade vi ju oss naturligtvis två prisutdelningar (något man har på vilken vanlig mästartävling som helst), men icke! Dea & Stjärna som slutade som ohotad tvåa på bana 2, blev inte ens uppropad (vinnaren i den andra klassen tror jag slutade som femma eller sexa i den totala listan). Jag tycker det säger sig självt att man inte kan slå ihop två olika tävlingar, men arrangören tyckte uppenbarligen annorlunda. Och vid avtackning av kvaldomare, så kunde jag inte annat än att reagera på att de inte fick något – inte ens en liten blomsterkvast från ICA. Istället blev de (precis som pallen på bana B) erbjudna ett tuggben när det påpekades. WHAT? Bara att släppa och gå vidare!
Kvällen firades med bubbel tillsammans med den delen av vår Blågula familj som bodde på samma hotell och sedan var det bara att ladda om. Tanken var att fokusera tävling, men när vi på frukosten fick reda på att USB-stickorna med musik (något som arrangören propsat på att vi skulle använda) inte fungerade p.g.a. att det inte fanns något USB-uttag, så fick tävlingsfokuset backa till förmån för att försöka ordna musik till finalisterna.
Detta bildspel kräver JavaScript.
Eftersom jag ändå skulle starta sist, så kände jag att jag kunde rodda i en Spotifylista och tillsammans med framförallt Sofia i speakertältet så lyckades vi ganska bra. En del deltagare hade tröttnat på allt strul och valde därför att markera genom att inte välja någon låt, vilket jag förstår helt och fullt, men de allra flesta fick ändå uppleva det magiska att få gå inte till sin och sin hunds egna låt.
Finalbanan visade sig vara en riktig utmaning för de flesta och många gjorde riktigt stora missar. Helt plötsligt var det inte alls lika kul att starta sist. Jag hade inget annat att göra än att vänta på vår tur och jag kände verkligen pressen. Speciellt då jag visste att det var en bana som passade oss som handen i handsken, men när det väl var vår tur så visade sig Limon vara ganska trött och i kombination med mina nerver, så var hon till och från ganska svår att föra. Vi drog inte på oss några större missar, så när vi väl var klara så hade jag förhoppningar om att, om än inte stå på pallen, åtminstone klara att ta oss till landslaget. Något vi hade gjort om jag inte fått en felövning på en skylt vi aldrig fått något avdrag på – sitt, helt om höger, sitt. Jag var så fokuserad på att bara trampa runt på stället, att jag helt missade huruvida Limon var med eller inte. Det var hon inte visade det sig och alla domare drog -10 poäng för mer än 90° vinkel i förflyttningen.
Så surt! Men samtidigt är jag så här i efterhand glad över mina småmissar, för annars hade jag varit övertygad om att vi gjort en felfri bana och då hade smällen varit så mycket hårdare. Och ärligt talat – nu när jag landat så är jag otroligt nöjd med vår 12:e plats och jag tror faktiskt inte jag kunde blivit gladare än jag var på kvalets sista start – inte ens om vi vunnit! Stort tack för alla gratulationer (av antalet fb-kommentarer att bedöma kunde man nästa tro att jag vann) och stort tack till vår Blågula familj och alla fina vänner som grattade på plats. Utan er hade detta SM absolut inte varit vad det blev.
Vill även passa på att lyfta fram alla fina Blågula som kvalade till årets SM:
Blågul’s Limoncello – 400 poäng i kvalet (vinnare bana A) samt 12:e placering i finalen
Blågul’s Jägermeister – 332 poäng och 23/50 i kvalet (bana B)
Blågul’s Allra Coolaste Polare – disk (bana B)
Blågul’s Hidden Star – 383 poäng i kvalet (tvåa bana B) samt 9:e placering i finalen
Blågu’s Minttu – 290 poäng och 34/50 i kvalet (bana B)
Planerna för SM 2020 är redan på bordet, hotellet är bokat och en coach till de Blågula som kvalar är redan bokad. Nu kör vi – ”hur svårt kan det va?!”.
Om en vecka är det så dags för lydnadstävling. Som vanligt så är det en hel del småpill kvar, men på det stora hela känns det ganska bra. Med tanke på hur lite vi tränat (lydnadsinpirationen blev ersatt av en jaktdito) så är jag medveten att det kan gå hur som helst, men min förhoppning är ju självklart att vi får med oss två förstapris hem.
LIMONCELLO – moment som känns mer säkra:
Zäta
Fotgående
Inkallning
Fjärr
Skick till rutan
Vittring
LIMONCELLO – moment som känns mindre säkra:
Tomskick ruta
Runda kon (karusell som dirigering)
JÄGERMEISTER – moment som känns mer säkra:
L:t
Vittring
Fjärr
Fotgående
Ruta (vid rätt fokus)
Hopp apport
Dirigering vänster
JÄGERMEISTER – moment som känns mindre säkra:
Ställandet i inkallningen
Dirigering höger
Denna veckan blir det fokus på de mindre säkra momenten (samtidigt som jag naturligtvis inte får negligera de som i nuläget känns säkra) och dessutom måste jag få till någon typ av gruppmomentsträning. Sju dagar kvar – ”hur svårt kan det va?!”.
Har dragit på mig en lättare matförgiftning, så långa promenader är av praktiska skäl uteslutet. Valde istället att checka av vittringen på framförallt Limon, även om alla fick testa. Är sjukt imponerad över hur väl momentet sitter efter att de lärt sig det. Hon har inte tävlat på över två år och kanske gjort en vittring för typ en månad sedan och ändå är det ingen tvekan vilken pinne hon ska ta.
På filmen är hon ganska konfunderad, men det är inte så konstigt då jag sitter och filmar, istället för att utföra det tävlingsmässigt. Vi kan väl säga så här i nuläget, vittring – check!
Att träna inför nästa helgs jaktprov känns nästan som en hopplös uppgift i denna värmen, så därför blev det morgonträning för hundarna, medan det fortfarande var uthärdligt ute.
Jäger fick börja med ett par apporter på vatten, eftersom han har haft svårt att bibehålla sitt (oftast) dåliga grepp när han får bottenkänning och därför lägger ner viltet. Det hade väl varit okej om han hade plockat upp det igen, men icke! Lagt vilt ligger. Igår var det dock inga bekymmer. Ett par apporter med kråka och sedan ytterligare några med and. Alla fint i hand.
Efter det blev det ett sök med tio vilt. Han jobbar i ett fint tempo, följer upp vittringen han får och har ett riktigt fint sökmönster. Inte en enda gång igår där han fastnade i gamla legor och på det stora hela spontana upptag. Däremot måste han träna på hur han ska greppa de större vilten, eftersom han kan stå och fundera någon sekund för länge innan han väl plockar upp. Tar gärna emot tips för bästa/snabbaste träningen i rätt grepp.
Limon fick börja med en vattendirigering på c:a 110 meter. Första skicket slarvade jag och det blev ganska ineffektivt. Att jag sedan blåste ner henne på fel ställe och lät henne komma hem tom, då jag trodde att hon hittat, var kanske inte det bästa när man ska bygga självförtroende.
Tvivlade på att jag skulle få ut henne igen, men ville ändå göra ett nytt försök. Den här gången var jag dock noggrann redan från start och släppte inte min tänkta linje på vägen ut. Är sjukt imponerad över hur lite det krävs för att styra henne på vattnet. Ett lågmält ”ey” när hon är på väg på fel håll, för att sedan stötta upp med ett ”ya” när hon tittar på rätt punkt. Dummien kom in utan större mankemang och både hund/förare var nöjda med uppgiften.
Hon fick avsluta med ett tennisbollsök. Eftersom vi kört med vilt på de andra, så valde jag ett nytt område, samt lade ett djupt snarare än brett sök. Döm om min förvåning när hon kommer in med en vitfågel från det ”tömda” söket. Tog emot, berömde och skickade ut igen. Ganska snabbt hittade hon en tennisboll, men det var nog snarare så att hon snubblat över den, än att hon aktivt letade boll.
Hon fick leta ett bra tag för att få in boll nummer två, men efter det kom tre och fyra in snabbt. På nummer fem märktes det att hon tvivlade på att det fanns några kvar, men efter att hon envist jobbat på, så belönades hon med även en femte boll. Nu var ju frågan, ska jag skicka ut på sista bollen eller nöja mig?
Jag nöjde mig inte, utan skickade ut henne igen. Hon var borta ett bra tag, innan jag hörde att hon var på väg hem med en apport. Det visade sig att det inte heller var en boll, utan en duva! Man tar uppenbarligen det man hittar när man letar. Grymma lilla hund som kan växla mellan vilt och boll.
Xanté fick även han samma vattendirigering som Limon. Han var lite tveksam i början, vilket han kan vara om han inte har en (för honom) tydlig skickpunkt, men efter c:a 20 meter tuffade han på ut i rätt område och hittade dummien. Snyggt jobbat!
I helgen åkte jag ner till Dea. dels för att snusa lite på hennes valpar, dels för att träna lite hund och med mig hade jag Limon och Xanté. Dea hade lagt upp passet ute i hennes fars betfält. Fyra punkter var utlagda och vi varvade dirigeringar/markeringar medan vi gick på linje.
För Limon (och mig) var detta helt ny terräng och det märktes framförallt på hennes fart. Att sedan skickas på snedden över betraderna var heller inget hon var riktigt bekväm med, utan hon ville hellre ta sig fram i spåret. Dock hade hon inga större problem att låta sig dirigeras ut till de långa apporterna och farten hem var det absolut inget fel på.
När det kom till störningsmarkeringarna med apportkastare, så blev de flesta dirigeringar, då hon faktiskt inte såg själva markeringarna. De hon såg däremot löste hon riktigt fint, oavsett om de var direktmarkeringar eller lämnats att hämta efter inhämtad dirigering.
Den sista dirigeringen var den som blev dagens bästa. Spikrak linje över de sneda betraderna, bra fart halvvägs ut (måste träna på att kunna stötta henne utan att hon stannar och tittar på mig). Stannar till för att fråga, men när hon inte får någon hjälp, väljer hon själv att fortsätta ut på samma raka linje. Det jag måste träna på är att få till djupet, eftersom jag på i stort sett alla dirigeringar, tyckte hon var i höjd med pinnen långt innan hon var det.
När det kom till Xanté så var inte längden eller terrängen det vi behövde träna på, utan störningen av stängselstolpar, då Xanté gärna tänker själv och har lärt sig att det ligger apporter vid de vita pinnarna. Nu visade sig det att pinnarna inte var några problem – det var hans envisa goldenskalle som blev problemet.
Efter en spikrak linje ut, förbi alla pinnar, så kom han på att ”det nog borde ligga i säden och inte på fältet”, vilket gjorde att han sket i mina signaler, alternativt påbörjade det jag visat honom, för att sedan göra som han själv trodde vara rätt i alla fall. Tillslut fick jag i alla fall honom att fatta att jag vet – inte han!
När det kommer till fortsatt träning, så måste Limon och jag hitta ett sätt där jag kan stötta henne utan att störa henne. Vi måste även plocka fram apportkastaren igen, så hon lär sig markera även dessa apporter. För Xantés del så måste jag plocka bort hans ”kan själv” och få honom att fatta att matte alltid har rätt. ”Hur svårt kan det va?!”.
kennelblagul 