BRA TRÄNING I ARLA MORGONSTUND

Att träna inför nästa helgs jaktprov känns nästan som en hopplös uppgift i denna värmen, så därför blev det morgonträning för hundarna, medan det fortfarande var uthärdligt ute.

Jäger fick börja med ett par apporter på vatten, eftersom han har haft svårt att bibehålla sitt (oftast) dåliga grepp när han får bottenkänning och därför lägger ner viltet. Det hade väl varit okej om han hade plockat upp det igen, men icke! Lagt vilt ligger. Igår var det dock inga bekymmer. Ett par apporter med kråka och sedan ytterligare några med and. Alla fint i hand.

_DSC9192.jpg

Efter det blev det ett sök med tio vilt. Han jobbar i ett fint tempo, följer upp vittringen han får och har ett riktigt fint sökmönster. Inte en enda gång igår där han fastnade i gamla legor och på det stora hela spontana upptag. Däremot måste han träna på hur han ska greppa de större vilten, eftersom han kan stå och fundera någon sekund för länge innan han väl plockar upp. Tar gärna emot tips för bästa/snabbaste träningen i rätt grepp.

Limon fick börja med en vattendirigering på c:a 110 meter. Första skicket slarvade jag och det blev ganska ineffektivt. Att jag sedan blåste ner henne på fel ställe och lät henne komma  hem tom, då jag trodde att hon hittat, var kanske inte det bästa när man ska bygga självförtroende.

_DSC1012.jpg

Tvivlade på att jag skulle få ut henne igen, men ville ändå göra ett nytt försök. Den här gången var jag dock noggrann redan från start och släppte inte min tänkta linje på vägen ut. Är sjukt imponerad över hur lite det krävs för att styra henne på vattnet. Ett lågmält ”ey” när hon är på väg på fel håll, för att sedan stötta upp med ett ”ya” när hon tittar på rätt punkt. Dummien kom in utan större mankemang och både hund/förare var nöjda med uppgiften.

Hon fick avsluta med ett tennisbollsök. Eftersom vi kört med vilt på de andra, så valde jag ett nytt område, samt lade ett djupt snarare än brett sök. Döm om min förvåning när hon kommer in med en vitfågel från det ”tömda” söket. Tog emot, berömde och skickade ut igen. Ganska snabbt hittade hon en tennisboll, men det var nog snarare så att hon snubblat över den, än att hon aktivt letade boll.

thumbnail__DSC9061.jpg

Hon fick leta ett bra tag för att få in boll nummer två, men efter det kom tre och fyra in snabbt. På nummer fem märktes det att hon tvivlade på att det fanns några kvar, men efter att hon envist jobbat på, så belönades hon med även en femte boll. Nu var ju frågan, ska jag skicka ut på sista bollen eller nöja mig?

Jag nöjde mig inte, utan skickade ut henne igen. Hon var borta ett bra tag, innan jag hörde att hon var på väg hem med en apport. Det visade sig att det inte heller var en boll, utan en duva! Man tar uppenbarligen det man hittar när man letar. Grymma lilla hund som kan växla mellan vilt och boll.

_DSC6856

Xanté fick även han samma vattendirigering som Limon. Han var lite tveksam i början, vilket han kan vara om han inte har en (för honom) tydlig skickpunkt, men efter c:a 20 meter tuffade han på ut i rätt område och hittade dummien. Snyggt jobbat!

BETOR & ENVISA GOLDENSKALLAR

I helgen åkte jag ner till Dea. dels för att snusa lite på hennes valpar, dels för att träna lite hund och med mig hade jag Limon och Xanté. Dea hade lagt upp passet ute i hennes fars betfält. Fyra punkter var utlagda och vi varvade dirigeringar/markeringar medan vi gick på linje.

_DSC9061.jpg

För Limon (och mig) var detta helt ny terräng och det märktes framförallt på hennes fart. Att sedan skickas på snedden över betraderna var heller inget hon var riktigt bekväm med, utan hon ville hellre ta sig fram i spåret. Dock hade hon inga större problem att låta sig dirigeras ut till de långa apporterna och farten hem var det absolut inget fel på.

När det kom till störningsmarkeringarna med apportkastare, så blev de flesta dirigeringar, då hon faktiskt inte såg själva markeringarna. De hon såg däremot löste hon riktigt fint, oavsett om de var direktmarkeringar eller lämnats att hämta efter inhämtad dirigering.

Den sista dirigeringen var den som blev dagens bästa. Spikrak linje över de sneda betraderna, bra fart halvvägs ut (måste träna på att kunna stötta henne utan att hon stannar och tittar på mig). Stannar till för att fråga, men när hon inte får någon hjälp, väljer hon själv att fortsätta ut på samma raka linje. Det jag måste träna på är att få till djupet, eftersom jag på i stort sett alla dirigeringar, tyckte hon var i höjd med pinnen långt innan hon var det.

När det kom till Xanté så var inte längden eller terrängen det vi behövde träna på, utan störningen av stängselstolpar, då Xanté gärna tänker själv och har lärt sig att det ligger apporter vid de vita pinnarna. Nu visade sig det att pinnarna inte var några problem – det var hans envisa goldenskalle som blev problemet.

_DSC9166.jpg

Efter en spikrak linje ut, förbi alla pinnar, så kom han på att ”det nog borde ligga i säden och inte på fältet”, vilket gjorde att han sket i mina signaler, alternativt påbörjade det jag visat honom, för att sedan göra som han själv trodde vara rätt i alla fall. Tillslut fick jag i alla fall honom att fatta att jag vet – inte han!

När det kommer till fortsatt träning, så måste Limon och jag hitta ett sätt där jag kan stötta henne utan att störa henne. Vi måste även plocka fram apportkastaren igen, så hon lär sig markera även dessa apporter. För Xantés del så måste jag plocka bort hans ”kan själv” och få honom att fatta att matte alltid har rätt. ”Hur svårt kan det va?!”.

KILLGISSNINGAR, TRYGGHET OCH UTMANINGAR

Det är en väldans tur att jag är mer aktiv i min träning av hundar än vad jag är när det kommer till mitt bloggande, annars hade det varit tragiskt. Tro mig när jag säger att jag tänkt skriva ner allt vi gjort, men sedan har annat kommit i vägen och bloggen har fått stå tillbaka. Men nu får det bli en ändring på det! De senaste veckorna har jag och hundarna haft riktigt bra träningspass, där vi fått kvitto på var vi står i träningen och vad vi behöver fokusera på.

När det kommer till Jäger, som ska debutera i NKL om en månad, så har största fokus legat på viltträning, sök, samt dirigeringar. Vi har gått från att han tvekat vid vissa vilt, till dagens träning där han plockade allt spontant, hade bra fart ut och hem, samt täckte ett stort och ganska svårt sök utan större ansträngning. Som grädde på moset så avslutade vi dagens pass med en grym (dold) linje över vatten. Den där lille växer dag för dag, det är ett som är säkert.

_DSC8294.jpg

Xanté är lika grym som alltid, dvs åtminstone när han inte får för sig att han tror sig veta vad jag vill och ”killgissar” för glatta livet. Hittills i veckan har han köpt vad jag sagt och visat och löst elituppgifter som om han inte gjort annat.

Idag blev mina utmaningar lite för tuffa. dels körde vi en dold linje på vatten, där jag jag skickade honom på skrå, men innan dess så hade jag kastat ut en störningsmarkering. Markeringen gjorde verkligen att han låste sig och tillslut kunde han inte hålla sig från att ta den, mina nej till trots. Gjorde om, gjorde rätt och även om det inte blev en perfekt linje, så fick jag min vilja igenom och han insåg att än en gång så har matte någorlunda koll.

_DSC6775.jpg

Limon, min Limon. Efter alla veckors grundträning hon fick hos Dea, så var ändå första impulsen att inte debutera henne i EKL på KM. Vi skulle bara fortsätta träning och kanske starta på Halmstadprovet i höst, men ju mer vi tränade desto mer visade hon sina fina kvalitéer och vips så låg det en anmälan på SBK Tävla.

Hon behöver fortfarande trygghet i vad hon ska göra, men herregud vilken skillnad det är! Jag har gjort över 100 meter långa vatten- och landdirigeringar där hon både briljerar med fart (i den mån hon är kapabel) och förståelse. Ingen tvekan att gå i nya vatten och även om hon inte simmar som om hon hade en utombordare fäst i baken, så får hon jobbet gjort.

_DSC6856.jpg

I förrgår tränade vi på att skicka på linje över vatten, för att sedan göra ett fritt sök på andra sidan – elva dummies ute och efter sju bra, så bestämde jag mig för att bryta. Hon hade gjort ett mycket bra jobb och jag kände att det inte fanns någon anledning att pressa henne allt för mycket i våran uppbyggnadsfas vad gäller trygghet.

Idag fick hon en dold linje på skrå. Först en bra bit på land, för att sedan testa igången i vatten (filmen är från andra gången vi gjorde skicket och då hade vi suddat ganska rejält med andra uppgifter innan). Hon tog en fin, om än tveksam linje ut mot vattnet (vilket troligen dels berodde på att hon häromdagen genomfört ett sök i precis detta området, dels för att vi defacto kört ett sök med vilt på samma ställe och ett par av de gamla legorna låg i vind på henens väg ut) och även om det varken blev en rak eller effektiv dirigering, så lyssnade hon på det jag ville få fram och belönades med en dummie.

Andra gången vi testade så var hon ganska trött. Hon tar en fin linje ut till kanten och på filmen ser man att hon faktiskt vet var hon ska bli av, men hon försöker hitta ett enklare sätt att lösa det. När hon inte fick göra det på sitt sätt, utan mitt, så tycker jag att hon fixar det ganska fint.

När det kommer till vidare träning så gäller följande:

  • Jäger ska enbart få göra sök med vilt. Terrängen ska varieras och det ska vara nya områden varje gång. Markeringar/dirigeringar kan göras med dummie och även där gäller det att variera avstånd samt terräng.
  • Xanté måste utmanas med störningar där han tror sig veta vad han ska göra, men för att lyckas måste han lyssna på mig. Problemet är att vi bara kan köra några pass i veckan med tanke på hans kropp.
  • Limon behöver även hon tränas på att inte ”killgissa”. Det händer inte lika ofta som med Xanté, men å andra sidan så låser hon sig om det blir allt för många ”nej”. Här gäller det att hitta den tunna linjen mellan utmaning och uppbyggnad/trygghet.

”Hur svårt kan det va?!”

DAGS ATT STYRA UPP TRÄNINGEN IGEN

Med 1.5 månad kvar till debut i NKL, så är det verkligen på tiden att styra upp vår träning. Igår körde vi lite sök på dummies, idag tränade vi på dolda dirigeringar och imorgon blir det lite B-provsträning med diverse vilt. Bra för lilla J att få träna på något annat än sin saknad.

Gårdagens sök gick riktigt fint och sju dummisar kom in utan större problem. Sista blev han tveksam på, men när jag motade ut honom igen (vill inte att han ska komma in tom), så gav han sig ut igen och då hittade han ganska snabbt.

Dagens dolda linjetag var av varierande längd – lite kortare när jag hade lagt till ett hinder, såsom dike eller stenmur och en på 70-80 meter, där det mer eller mindre ”bara” var att springa över åkern till andra sidan.

Den långa var helt fenomenal. Jag behövde ett omskick, då han stördes ut lite av grannens hästar, men gång nummer två var det raka vägen över och sedan blev det jackpot när han väl hittande den vita dummien, som stod på andra sidan.

De skicken över hinder var givetvis lite svårare och krävde några omskick, då han antingen fastnade på i eller på andra sidan hindret. Dock fattade han ganska snabbt, att om han bara fortsätter springa, så kommer han hitta sin dummie.

Även Limon och Xanté fick ett antal dolda linjer, dels med tanke på Xantés start på KM och dels eftersom de båda ska starta på Goldenspecialen i augusti. Limon var väl den som överraskade mig mest (och det får jag tacka Dea för, som tränat henne grymt bra i de åtta veckor hon var där). Fantastisk fart ut, raka fina linjer och fin förståelse för tecken.

Dirigering nummer tre av fyra var väl den som inte gick som det var tänkt. Limon började tänka själv och gick faktiskt ur hand vid ett tillfälle (något som inte är helt dåligt när det gäller mattes lydiga tjej), men efter att ha styrt upp det och hivat fram kamptrasan de gånger det gått fel (nej betyder inte världens undergång, så skynda dig hem så gör vi om), så löste vi både trean och fyran riktigt bra.

Xanté är som Xanté är och tre av fyra gjorde han med sin sedvanliga fart och fläkt. Sista hade hans ego nog växt lite väl dock, så vi fick ta oss ett samtal om huruvida man kör själv på dirigeringar, eller om man faktiskt ska lyssna på mig. Vi ko fram till att det sista alternativet var det bästa för oss båda.

PITEÅ, RALLYTÄVLING & DEBUTERINGSDAGS

Så mycket som, men så lite som kommit in i bloggen. Först och främst har vi min och Stjärnas resa upp till Piteå, där vi på vägen upp hälsade på min ”Innis-frände” Susanne och hennes C, för att sedan bege oss vidare upp till Piteå till Kati, Per & Porter. Jag har fått träffa underbara hundmänniskor, bjudits på massor av god mat och dito skratt, samt åtnjutit en fantastisk gästfrihet.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Stjärna och Porter föll för varandra direkt, men Stjärna var till en början lite osäker. Att då se vilken gentleman Porter var gjorde att denna parningen kändes helt rätt – han uppvaktade, ignorerade och verkligen frågade om det var okej att hoppa upp, allt beroende på Stjärnas gensvar (parning skulle dessutom inte ske under vår insyn, utan paret skötte sig själva i hundgården och vi gick bara ut när hängningen var ett faktum).

Om åkturen uppåt gick på bra väglag, så var hemvägen precis tvärtom. Ymnigt snöfall, moddiga vägbanor och bitvis kryphastighet gjorde att jag aldrig trodde jag skulle komma hem, men tillslut lättade det något och efter en vecka på vift, så landade vi hemma igen hos en tacksam Lasse.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ingen rast ingen ro – lördagen bjöd på rallytävlingar, där resultaten blev ömsom vin, ömsom vatten. Poängmässigt absolut inga dåliga siffror, men när Xantés och Limons lägsta resultat är 99 poäng, så inser man ganska snabbt hur svårt det är att höja snittet. Hade jag nu trott att de var säkra på 697 respektive 696, så hade det väl varit sin sak, men det är jag inte och med nästan fem månader kvar att kvala, så kan allt hända.

Sedan har vi lille Jäger och hans debuter om knappa två veckor. På lördagen debuterar vi i startklass i Göteborg och på söndagen är det dubbelnybörjare i Svalöv. I ärlighetens namn har vi inte tränat så mycket och även om han snappar upp saker och ting snabbt, så ska eventuella uppflyttningsresultat även innehålla en hel del tur för vår del. Som tur är så är det inte så viktigt hur det går, utan jag tycker det är bra att komma ut och träna på att tävla, utan att det för den delen ska ställas för mycket krav och krav kan man inte ställa om man inte tränat. Win win alltså!

Igår körde vi igenom startklasen och kommer nog göra så närmsta veckan för att få till lite uthållighet. Naturligtvis kommer vi även få fila lite på detaljer, men för min del är helheten den viktigaste och om det kommer behövas så får jag hjälpa honom att göra rätt – jag menar ”hur svårt kan det va?!”.

NÄR ALLT SITTER

I helgen var det rallytävlingar i både Malmö och Höganäs (Malmö hade dessutom lyckats med det smått omöjliga att rodda ihop domare och startlistor, så att alla som anmält till deras tre tävlingar kom med) och som alltid när man tävlar, så hoppas man att det ska vara värt all tid/väntan, men väldigt sällan lyckas man så bar som vi faktiskt gjorde i helgen.

Första banan var en tekniskt ganska enkel bana, men det behöver för den sakens skull inte innebära att det är detsamma som höga poäng. För egen del så har jag nämligen en tendens att slappna av och därmed även inte bli den toppförare, som mer utmanande banor tvingar mig till. Den här gången lyckades jag trots detta ändå hålla ihop och föra mina hundar på ett föredömligt sätt, vilket även visade sig i resultatlistan – 100 poäng till Limon och 99 poäng till Xanté.

20170913_085704.jpg

Näst på tur var bana B, lite knixigare och lite mer tekniskt utmanande – här hade jag och hundarna definitivt en del akilleshälar, så trots att jag nu var genomblöt och frös, så lyckades vi återigen bibehålla fokuset. Xanté belönades med en fullpottare och Limon fick 97 poäng (slarv från mig som förare, då det var poängavdrag på snett backande vid sidan och ett snett sättande, något hon inte gör om jag bara för henne rätt).

20170913_085718.jpg

Eftersom Havana löper, så fick jag starta henne sist i alla klasser. På de två första innebar det att jag skulle köra dessa mer eller mindre på raken och när det väl var dags insåg jag att det var längesedan jag behövt hålla reda på två banor samtidigt. Faktum var att jag hade glömt båda två och helt, så jag fick bara förlita mig på att jag skulle komma ihåg när jag väl kom in på banan, vilket jag som tur var gjorde. Havana bjöd både på härlig attityd och fint samarbete och fick 99 respektive 99 poäng på de två första banorna.

Med regnet som envist fortsatte strila ner och en lång väntan till sista start, så var det inte annat än att jag funderade på att glädja mig åt de grymma resultat jag fått och åka hem, istället för att stanna kvar och köra sista banan – en bana som dessutom var dagens klurigaste. Skulle det vara värt att frysa ytterligare några timmar till? Jag vet ju av erfarenhet att hålla ihop både hundar och mig så länge brukar aldrig funka, så risken för ett ”bottennapp” var större än succé. Som tur var stannade vi och återigen lyckades vi med det mer eller mindre omöjliga – Xanté 100 poäng, Limon 100 poäng och Havana 98 poäng. WOW!

När det så var dags för söndagens tävling i Höganäs, så funderade jag både en och två gånger på att stanna hemma. Dagen innan hade vi åkt hemifrån 06.30 och inte kommit hem förrän 21.15, så varken jag eller hundarna var på topp. Jag valde dock att masa mig ut i bilen och återigen styra kosan söderut. Banan i Höganäs var egentligen inte svårare än första banan i Malmö, men med en mer eller mindre oengagerad förare och trötta hundar, så var det inte lika enkelt i verkligheten, som på papper och jag slarvade bort onödiga poäng.

Limoncello var inte alls med mig och även om jag troligen hade kunnat dra henne med mig, för att höja vårt lägsta kvalresultat, så kändes det som att det var en bättre idé att diska henne för att försöka hitta rätt attityd istället. När det kom till Xanté och Havana, så tappade jag dem på ungefär samma ställe (bakombyte), vilket tyder på att jag brustit i min handling, eftersom det är ett ”säkert kort” i vanliga fall. Lite småmissar på banan till trots, så fick Xanté 98 poäng och Havana 97 poäng.

För Xantés del, så innebär det i nuläget att han känns ganska säker till SM 2018 (696 av 700 möjliga poäng), medan Havana för tillfället kan njuta av att hon för närvarande ligger på kvalplats 46, men med nästan nio månader kvar att kvala så gäller det att försöka toppa både hennes och Limons resultat, men just nu så njuter jag bara över en helt fantastisk helg tillsammans med min fyrfota vänner. Wiiieee!!!

HEJ ELITKLASS

Inte i min vildaste fantasi kunde jag väl tro att Limoncellos två starter i Danmark skulle gå så bra, men ändå står vi här med två förstapris i vår hand. Jag har fortfarande inte riktigt fattat att jag återigen har en elithund i min ägo och jag är så sjukt stolt över hennes enorma utveckling – på så kort tid dessutom. Allra gladast är jag för hennes fina lyhördhet på pipa/signaler och att hon de senaste månaderna faktiskt fått en riktigt härlig attityd i sitt arbete.

_DSC0755.jpg

Gårdagens prov var allt annat än lätt, men på något sätt lyckades vi ta oss igenom med äran i behåll samt ytterligare en etta till i bagaget. Provet börjades med en enkelmarkering som sköts iväg med en ”launcher”, vilket gjorde att det var omöjligt för hundarna att markera, om de tittade på skytten eller inte spanade upp i skyn. Fågeln for nämligen i väg med blixtens hastighet och i en otroligt hög båge. För oss som startade på förmiddagens, så hade vi även motljus som en extra svårighet.

När vi ställde upp på angiven plats, så såg jag till att vinkla Limon från skytten och mot nedslagsplatsen. Jag visste även att mitt ”pass” skulle vara oerhört viktigt, eftersom kast/skott kom samtidigt och med tanke på hur fort samt otydlig markeringen var, så tajming var verkligen a & o. Markeringen slungades iväg, jag sa ”pass” och jag tror att Limon eventuellt fick en skymt av fågeln på väg ner. Vår markering gick dessutom ganska långt och hamnade inte ute på den klippta gräsgången, utan inne i träden – på gott och ont. Hon hade nämligen möjlighet att hörselmarkera när den singlade ner i träden, men både jag och hon tappade var den gick ner. Jag visste ju att det var i skogen, men inte exakt djup, medan hon trodde att den gått rakt ner på vägen, vilket gjorde att hon övermarkerade med säkert 15-20 meter och jag fick istället försöka styra hem fågeln. Lite bökigt, men hon lydde alla tecken/signaler och markeringen kom hem.

Nästa uppgift var en vattendirigering över en liten vattenpöl. Vi stod c:a 15 meter upp på land och dirigeringen i sig var inte speciellt svår längdmässigt. Däremot tappade du hunden ett par meter från vattnet, då det sluttade ganska kraftigt nedåt. Det i kombination med hög växtlighet gjorde att man inte kunde se hunden innan den var 1/3 ut i vattnet. Det var minst sagt en nervös väntan innan jag (tack vare domaren) kunde se min lilla tjej tuffa på över till andra sidan. En klockren dirigering med fin avlämning och jag kunde inte vara mer nöjd.

Lite väntan medan parkamraten gjorde samma uppgifter, innan det var dags för fotgående och en dubbel på linje, som gick som en liten drive. Kastaren låtsades driva fram fågel och efter ett tag, så sköts det två som hamnade på linje, där sist kastade hamnade längst ut. Limon satte sikte mot den bakersta, men på vägen ut fick hon nummer ett i näsan och hämtade in den först. När jag riktade ut henne mot nummer två, så låste hon i rätt riktning, men när jag skickade henne så blev hon osäker och föll lite åt höger. Lät henne hållas eftersom det inte var allt för mycket och när hon började komma ut på rätt djup, så gick jag in och stöttade. Inte helt lätt att dirigera en hund i en bokskog, men vi lyckades lösa uppgiften tillsammans och fågeln kom in.

När även parkamraten hämtat sin dubbel, så var det dags för det avslutande söket. Limon är ganska känslig när det kommer till parsök med en dominantare hund och även om vår parkamrats hund inte på något sätt spände sig, så hade den en utstrålning som gjorde att Limon undvek den. Det gick inte att skicka förbi den andra hunden ut i söket och tempot när hon väl arbetade, var långtifrån det tempo jag är van vid. Även om hon nu vanligtvis inte springer som en idiot, så brukar det gå mycket snabbare än detta (på plussidan så hade hon en jäkla fart hem istället).

Med alla småmissar längs vägen och farten i söket, så vågade jag inte hoppas på ett förstapris, så när domaren förkunnade att vi fått vår etta, så måste jag erkänna att jag faktiskt blev lite rörd. Tre starter på prov i sommar och vi har fått en 1:a NKL, samt två 1:or i ÖKL. Något som är mer än vad jag någonsin vågat drömma om och som gör att vi nu kan lägga höstens jakt på B-provsstarter på hyllan. Istället blir det fullt fokus på nästa års debut i elitklass. Fan vad kul!

ÖPPENKLASSDEBUT FÖR FRÖKEN LIMON

Jaktprov innebär som alltid tidiga morgnar och lång resväg. Gårdagens debut i Danmark var inget undantag (även om vi denna gång faktiskt fick lite sovmorgon och inte behövde stiga upp förrän kl 06.00). Jag & Limon mötte upp Dea & Stjärna, som även de debuterade i ÖKL, i Malmö för vidare färd mot Avnstrup. SMHI hade utlovat regn hela dagen, men någonstans på vägen hade vädrets makter ändrat sig och solen strålade när vi kom fram till provplatsen.

Med höga startnummer (tredje sista och sista par), så beredde vi oss på en lång väntan. Kollade provupplägg, överlade hur vi skulle föra hund, kollade på provet igen och ändrade lite till. In i det sista så ändrade vi på detaljer – allt för att ge våra unga hundar den bästa möjliga förutsättningen.

20170821_063759.jpg

Provet började med en enkelmarkering på land. I Danmark är det lite annorlunda när det kommer till kast och skott, eftersom fågeln kastas först och när det är högst upp i sin båge, så ”skjuts” den.  Det gäller alltså att hunden hela tiden har rätt fokus och jag tror aldrig jag varit så glad för mitt ”pass”, som jag var då. Jag riktade upp Limon mot kastare (och från vattnet, som gjort att en del hundar haft felfokus), fick till ett vältajmat ”pass” och skickade Limon på markeringen. Full fart ut, spik och full fart hem.

När den var inne vände vi 180° för att hämta in landdirigeringen. Inte så svår längd mässigt, men den låg i en hyfsat brant sluttning, men sidvind från höger, massor av spår från alla som gått ner till fotgåendet, en utläggare som stod nere vid vattnet, ja ni fattar. Både jag och Dea hade bestämt oss för att övervinkla, dvs skicka mer åt höger än rakt fram, för att kompensera för all dragning.

Tyvärr så fick jag ytterligare en störning åt fel håll då paret i söket använde pipan på sin hund och Limon helt låste ner åt vänster. Provade att rikta om, men var sedan tvungen att skicka henne. Självklart föll hon ner åt vänster och det krävdes två stopp/omdirigeringar innan jag fick henne i rätt område och även om hon inte gick spikrakt ut, så visade hon en enorm lyhördhet samt styrbarhet.

Nu till dagens tuffaste utmaning – dubbeln på vatten som fällde de flesta ekipagen under dagen. Vi stod säkert 40 meter upp på land och den först kastade hade visserligen ett dolt nedslag, precis som nummer två, men den hamnade så att den var lätt att se när hunden väl kom ner till strandkanten. Om den hämtades in först, fick hundarna väldigt sällan in den sist kastade, som helt doldes av buskar i nedslaget och där kastaren vänligt nog flyttade sig och ställde sig i den enda öppningen som fanns, så vi bestämde oss för att sist kastad måste bli först in, för att vi skulle ha en chans att lyckas.

Sagt och gjort, när den först kastade (en duva) landat i vattnet och Limon fått markera den, så vinklade vi bort från den och mot den svårare andramarkeringen. Limon är inte helt van vid att flytta runt i markeringsarbetet och trodde för en sekund att hon skulle springa, men som tur var kom hon på sig själv, flyttade istället med mig och uppmärksammade kastet tack vare ytterligare ett vältajmat ”pass”.

När jag sedan skickade såg jag till min lättnad att hon drog ytterligare vänster och därmed bort från ”faran” av den först kastade markeringen. I och med hennes problem med vatten, så visste jag inte huruvida hon skulle gå i (med tanke på hur lång sträcka det var ner till vattnet, så fanns det ju gott om tid att tänka), men hon spikade markeringen och satte full fart hem för att lämna av. Riktade henne mot duvan och hon låste, men jag såg redan när hon sprang ut att hon var lite tveksam.

Väl nere vid strandkanten, vinklade hon höger och försvann bakom buskagen. Här gällde det att vara kall, för att gå in och styra henne, skulle nog troligare stjälpa än att hjälpa. Nej, det vara bara att stå med pipan i munnen och vara beredd att trycka ut henne om hon skulle komma ut i gattet och bli synlig. Som tur var behövdes inte det, utan hon löste det fint på egen tass. Puh!

Nu fick vi vänta lite på en parkamrat, innan det var dags för sista delen av provet, fotgående (c:a 50 meter, riktat närsök (c:a 15×15 meter med tre kaniner) och det avslutande söket (fältsök med högt gräs) – delar som Limon genomförde med bravur. Ett litet svettigt ögonblick i söket, där hon kom av sig vid en sothöna och verkade fundera på om det verkligen skulle ligga så mycket vilt så nära, men hon kom till sans, plockade upp den och kom hem med den. Inte okej att skrämmas så!

20170820_161555.jpg

Det blev ett ”flott förstapris” för Limon och ett ”suveränt” dito för hennes halvsyster Stjärna. 37 starter, sju förstapris varav systrarna grus stod för två av dem. Vilken debut!

GOLDENSPECIALEN 2017 – working test

Beslutet att flytta upp Limon i öppenklass, trots att vi bara hunnit hårdträna i tre veckor känns lika rätt nu efter avslutad special, som innan. Visst poängen var långtifrån höga och hur vi fick in apporterna var i många fall allt annat än snyggt, men 7 av 8 apporter kom hem och Limon gjorde sitt allra bästa för att förstå mig. Mer än så kan jag knappast begära i nuläget och faktum är att jag är väldigt nöjd över våra poäng, även om det nu bara blev blygsamma 48.

RUTA 2 – enkelmarkering/dirigering

20170816_160307.jpg

Enkelmarkering (c:a 25-30 meter) med skott/kast, direkt följt av skott till dirigeringen.

Försökte hitta en bra plats där hon kunde se kastet (dold kastare och grön dummie), men insåg ganska snabbt att hon över huvudtaget inte sett markeringen, för när jag släppte kastet i bågen, så satt Limon fortfarande och spanade efter dummien. Skit också! Inte optimalt att börja med två dirigeringar.

Slarvade i linjen ut till markeringen och fick därför styra om henne ett antal gånger. Tillslut fick vi dock in den och kunde rikta fokus mot rutans egentliga dirigering. Hittade en bra linje, som hon höll, men i och med strulet på markeringen, så valde jag att stötta med två ”ut” på vägen dit. (10 poäng)

RUTA 5 a + b – enkelmarkering/dirigering

20170816_160224.jpg

5 a: kort enkelmarkering (c:a 20 meter land, vatten, land), 5 b: dirigering (c:a 45 meter). 

Enkelmarkeringen löste hon klockrent. Ingen tveksamhet att gå i vattnet, spikade på andra sidan, samma väg tillbaka och som vanligt fin avlämning. (20 poäng)

Nu till dagens svåraste ruta. Med tanke på markeringen som precis hämtats, så var det en naturlig dragning till andra sidan. Att sedan skicka genom kanalen, med land på båda sidor, samt en fälld björk rätt över kanalen, så blev denna rutan för svår för oss, så väl som för många andra.

Återigen slarvade jag när jag ställe upp inför skicket, vilket resulterade i att Limon valde den sist kända platsen, dvs där hon hämtat markeringen nyss. Provade ett stopp på vattnet, för att rikta om henne, men när hon valde att inte lyssna, så fick jag gå på plan B – att släppa upp henne på land och därifrån dirigera henne höger ner i vattnet. Gick så där. Flertalet gånger fick jag ut henne på landspetsen, men eftersom hon inte såg mig och jag inte såg henne, så fick jag chansa på ett ”ut”.

Limon gjorde helt rätt och gick rakt ut bakåt från min röst sett och började att söka i vassen bakom henne. Alltså inte åt höger som jag tänk mig. Efter ett antal omdirigeringar, som hon faktiskt lydde eller försökte lyda, så valde domaren förståeligt nog att bryta oss. (0 poäng)

RUTA 4 – fotgående, dubbelmarkering

20170816_160234.jpg

Fotgående (c:a 15-20 meter), dubbelmarkering (c:a 40 meter, dold kastare).

Fotgåendet är och var verkligen helgens styrka (tillsammans med stadga och avlämningar), så det var inga som helst bekymmer. Svårigheten för oss var att den först kastade markeringen skulle in först, något jag inte tränat med Limon. Kom nummer två in istället så var det automatiskt noll.

Hon markerade båda bra och när jag vinklade bort från nummer två, så kändes det som att hon låste på nummer ett. Började linjen bra, men ute vid busken där den dolda kastaren stod, såg jag att hon började tveka. För att inte riskera byte av område valde jag därför att gå in och styra, något hon inte är van vid när det kommer till markeringsarbete. Några blås senare var dummyn dock inne.

Vinklade henne mot nummer två och hon låste på den. Skickade ut henne men halvvägs ut blev hon osäker och vände upp mot den hon precis hämtat. Här blev det många signaler för att få henne på rätt spår igen och ytterligare några när hon funderade på att dels lämna till skytt, dels hoppa på domaren medan jag fiskade fram kopplet. (8 poäng)

RUTA 1 – fotgående, enkel markering, dirigering 

20170816_160313.jpg

Fotgående (c:a 10-15 meter), enkelmarkering (c:a 50 meter), dirigering (c:a 50-60 meter).

Fotgåendet satt som en smäck, stadgan och fokuset lika så när skott och kast kom. Sedan kändes det som en evighetslång väntan innan jag hörde ”119”. Tyvärr så valde Limon att släppa markeringen när domaren sa mitt nummer, så jag fick vänta någon sekund till innan jag kunde skicka. Hon höll linjen jättefint, men tyvärr hade hon tappat nedslagsplatsen och gick alldeles för djupt.

Valde att släppa henne 15 meter innan jag gick in och stoppade. När jag sedan skulle kalla hem henne, var det återigen tydligt att hon inte är van att styras på markeringar och det krävdes därför ett antal inkallningssignaler innan hon vände hem, varpå hon fick syn på dummyn.

Efter avlämnad dummy, så vinklade vi upp mot dirigeringen. Hon låste bra när jag riktade henne, höll linjen fint, men blev tveksam i jämnhöjd med skytten. Valde att stötta henne med ett ”ut”, vilket gjorde att hon stannade, för att sedan komma av sig. Kom på att hon varit uppe i skogen alldeles nyss och valde därför att dra sig ditåt igen. Det krävdes ett antal stopp och dirigeringar, men tillslut litade hon på att jag hade rätt och tog mina signaler. (10 poäng)

Som ni förstår har vi en bra bit kvar tills allt sitter perfekt, men ser jag till helheten och kunskapen hos Limon, så var detta en grym bedrift. Bäst av allt var att hon verkligen ville hitta, hon ville lyssna och hon ville göra rätt. När dessutom rutinen tillkommer, så kommer hon bli helt fantastisk. Nu satsar vi på höstens B-prov, KKL och siktar mot elitstart nästa KM. Jag menar, ”hur svårt kan det va?!”.

DANSK B-PROVSTRÄNING

Jag och Limon fick häromdagen möjlighet att hänga på en ”dansk B-provsträning”, dvs bara matvilt (inklusive tamkanin) och sök tillsammans med en parkamrat. Stort tack till Pia & Anders för det!

Öppenklassprovet såg ut som sådant –  sök tillsammans med parhund. Sedan en dirigering för hund nummer, en dubbelmarkering för hund nummer två, hund ett en enkelmarkering och sedan byttes plats mellan hund ett och två, så båda fick köra dubbel, dirigering och enkel.

_DSC9809-2.jpg

Söket började helt okej, men Limon har svårt att förstå uppgiften fullt ut, när en annan hund letar i samma område samtidigt. Hon vill inte stöta sig med parhunden, vilket gör att hon försöker undvika den och därigenom inte gör ett effektivt arbete, något vi helt klart behöver träna på till vår start i Danmark.

Vår parkamrat började med dirigeringen, vilket innebar att vi fick dubbelmarkeringen. Hon spikade den sist kastade, medan jag fick dirigera in fågel nummer ett, eftersom hon inte sett den. Inga bekymmer och hon tog både stopp samt tecken klockrent.

_DSC9899-2.jpg

När vår parkamrat hämtat in sin enkelmarkering var det dags för vår dirigering. Skickade henne ner i vind och hon höll en fin, rak linje. Väl i rätt djup fick hon vind på fasanen, så även den dirigeringen kändes riktigt bra. Den avslutande enkelmarkeringen var lite diffus, men hon låg fint kvar i området och letade tills hon hittade den, så inget att klaga på där heller.

Vi avslutade med ett extra parsök och den här gången gick det lite bättre (däremot var Limon ganska trött, så på sista skicket gick luften lite ur henne), men vi har fortfarande en del kvar att träna på vad det gäller sök tillsammans med annan hund, för att kunna bärga hem ett förstapris i Danmark. Först och främst gäller Goldenspecialen till helgen och sedan fullt fokus på öppenklassdebut på B-prov. ”Hur svårt kan det va?!”.