SM 2019 – magiska 400 poäng

Årets SM kommer gå till historien som det mest minnesvärda av många anledningar. Själva arrangemanget har varit katastrofalt på många sätt med dålig information till de tävlande eller i vissa fall ingen alls. Som tur är så har själva tävlingarna flutit på fint och umgänget på plats har jag verkligen inte kunnat klaga på. Vi har haft fantastiska dagar i Hallsberg med massor av skratt och galna upptåg.

Detta bildspel kräver JavaScript.

På fredagens lottning så drog jag ”spiken” med Limon, men eftersom hon löpte så flyttades vi till sista start på bana A (medan Sören, Stjärna och Xanté hamnade i första banvandringen och Jäger i den andra på bana B). För en gångs skull hade jag alltså möjligheten att banvandra med just den hunden jag skulle köra och inte som i vanliga fall – ett mellanting mellan alla hundarna.

Först ut av mina hundar var Xanté och redan när vi äntrade banan kände jag att han inte var med mig. Det är inte vanligt, men det händer och då brukar jag få med mig honom efter ett par skyltar, men inte den här gången. Han kändes låg och ofokuserad, varpå vi drog på oss en massa småfel. När han sedan rev andra hindret (han har aldrig rivit) valde jag istället att diska oss för att peppa upp honom. Att tävla ska vara roligt och fast vi tävlade på SM, så valde jag att behandla det som vilken tävling som helst – hunden före poäng!

Ny chans med Jäger och han gick som en dröm. Ett missförstånd vid hinder nummer två kostade oss en del poäng, men känsla var grym och när jag kom av banan, så kändes en finalplats ganska given. Vilken den också hade varit tills Dea påpekade att jag plockat in honom på fel håll på skylten ”stå framför, vänster ingång” – jag hade tagit in honom på höger sida. Så istället för en sjundeplats i kvalet, så slutade vi som nummer 23. Självklart ingen dålig bedrift med 50 startande, men ändå.

Nu hade jag alltså diskat en hund och schabblat bort en hund – bara en chans kvar alltså. Tredje gången gillt! Tror aldrig jag fokuserat så på en banvandring och medan jag väntade på att det skulle bli vår tur, så gick jag igenom banan om och om igen.

Limon hade jag tidigare skickat med Lasse till hotellrummet för att vila (och för att längta lite extra efter mig). Två hundar innan vår start plockade jag fram henne och hon var så där härligt pepp. När vädret sedan plötsligt ändrades från kvävande varmt till svalt, så kändes det ganska bra och vi gick in på banan med fullt fokus – både jag och Limon. Och den här gången var jag en grym rallyförare och jag lyckades styra runt henne utan att hon tappade sin härliga energi. Efter att vi lämnat banan så visste jag – vi var i final. Där och då var jag den lyckligaste människan på jorden och glädjetårarna rann ner för kinderna. Döm om min förvåning när vi dessutom lyckats på helt fantastiska 400 poäng! Dagens enda fullpottare, på dagens sista ekipage och med en löptik. Helt galet!

Eftersom kvalet hölls på två olika banor, dömt av helt olika domare, så förväntade vi ju oss naturligtvis två prisutdelningar (något man har på vilken vanlig mästartävling som helst), men icke! Dea & Stjärna som slutade som ohotad tvåa på bana 2, blev inte ens uppropad (vinnaren i den andra klassen tror jag slutade som femma eller sexa i den totala listan). Jag tycker det säger sig självt att man inte kan slå ihop två olika tävlingar, men arrangören tyckte uppenbarligen annorlunda. Och vid avtackning av kvaldomare, så kunde jag inte annat än att reagera på att de inte fick något – inte ens en liten blomsterkvast från ICA. Istället blev de (precis som pallen på bana B) erbjudna ett tuggben när det påpekades. WHAT? Bara att släppa och gå vidare!

Kvällen firades med bubbel tillsammans med den delen av vår Blågula familj som bodde på samma hotell och sedan var det bara att ladda om. Tanken var att fokusera tävling, men när vi på frukosten fick reda på att USB-stickorna med musik (något som arrangören propsat på att vi skulle använda) inte fungerade p.g.a. att det inte fanns något USB-uttag, så fick tävlingsfokuset backa till förmån för att försöka ordna musik till finalisterna.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Eftersom jag ändå skulle starta sist, så kände jag att jag kunde rodda i en Spotifylista och tillsammans med framförallt Sofia i speakertältet så lyckades vi ganska bra. En del deltagare hade tröttnat på allt strul och valde därför att markera genom att inte välja någon låt, vilket jag förstår helt och fullt, men de allra flesta fick ändå uppleva det magiska att få gå inte till sin och sin hunds egna låt.

Finalbanan visade sig vara en riktig utmaning för de flesta och många gjorde riktigt stora missar. Helt plötsligt var det inte alls lika kul att starta sist. Jag hade inget annat att göra än att vänta på vår tur och jag kände verkligen pressen. Speciellt då jag visste att det var en bana som passade oss som handen i handsken, men  när det väl var vår tur så visade sig Limon vara ganska trött och i kombination med mina nerver, så var hon till och från ganska svår att föra. Vi drog inte på oss några större missar, så när vi väl var klara så hade jag förhoppningar om att, om än inte stå på pallen, åtminstone klara att ta oss till landslaget. Något vi hade gjort om jag inte fått en felövning på en skylt vi aldrig fått något avdrag på – sitt, helt om höger, sitt. Jag var så fokuserad på att bara trampa runt på stället, att jag helt missade huruvida Limon var med eller inte. Det var hon inte visade det sig och alla domare drog -10 poäng för mer än 90° vinkel i förflyttningen.

Så surt! Men samtidigt är jag så här i efterhand glad över mina småmissar, för annars hade jag varit övertygad om att vi gjort en felfri bana och då hade smällen varit så mycket hårdare. Och ärligt talat – nu när jag landat så är jag otroligt nöjd med vår 12:e plats och jag tror faktiskt inte jag kunde blivit gladare än jag var på kvalets sista start – inte ens om vi vunnit! Stort tack för alla gratulationer (av antalet fb-kommentarer att bedöma kunde man nästa tro att jag vann) och stort tack till vår Blågula familj och alla fina vänner som grattade på plats. Utan er hade detta SM absolut inte varit vad det blev.

Vill även passa på att lyfta fram alla fina Blågula som kvalade till årets SM:

_DSC4824.jpg

Blågul’s Limoncello – 400 poäng i kvalet (vinnare bana A) samt  12:e placering i finalen
Blågul’s Jägermeister – 332 poäng och 23/50 i kvalet (bana B)
Blågul’s Allra Coolaste Polare – disk (bana B)
Blågul’s Hidden Star – 383 poäng i kvalet (tvåa bana B) samt 9:e placering i finalen
Blågu’s Minttu – 290 poäng och 34/50 i kvalet (bana B)

Planerna för SM 2020 är redan på bordet, hotellet är bokat och en coach till de Blågula som kvalar är redan bokad. Nu kör vi – ”hur svårt kan det va?!”.

LITE SMÅPILL

Om en vecka är det så dags för lydnadstävling. Som vanligt så är det en hel del småpill kvar, men på det stora hela känns det ganska bra. Med tanke på hur lite vi tränat (lydnadsinpirationen blev ersatt av en jaktdito) så är jag medveten att det kan gå hur som helst, men min förhoppning är ju självklart att vi får med oss två förstapris hem.

LIMONCELLO – moment som känns mer säkra:

  • Zäta
  • Fotgående
  • Inkallning
  • Fjärr
  • Skick till rutan
  • Vittring

LIMONCELLO – moment som känns mindre säkra:

  • Tomskick ruta
  • Runda kon (karusell som dirigering)

JÄGERMEISTER – moment som känns mer säkra:

  • L:t
  • Vittring
  • Fjärr
  • Fotgående
  • Ruta (vid rätt fokus)
  • Hopp apport
  • Dirigering vänster

JÄGERMEISTER – moment som känns mindre säkra:

  • Ställandet i inkallningen
  • Dirigering höger

Denna veckan blir det fokus på de mindre säkra momenten (samtidigt som jag naturligtvis inte får negligera de som i nuläget känns säkra) och dessutom måste jag få till någon typ av gruppmomentsträning. Sju dagar kvar – ”hur svårt kan det va?!”.

VITTRING – check

Har dragit på mig en lättare matförgiftning, så långa promenader är av praktiska skäl uteslutet. Valde istället att checka av vittringen på framförallt Limon, även om alla fick testa. Är sjukt imponerad över hur väl momentet sitter efter att de lärt sig det. Hon har inte tävlat på över två år och kanske gjort en vittring för typ en månad sedan och ändå är det ingen tvekan vilken pinne hon ska ta.

På filmen är hon ganska konfunderad, men det är inte så konstigt då jag sitter och filmar, istället för att utföra det tävlingsmässigt. Vi kan väl säga så här i nuläget, vittring – check!

BRA TRÄNING I ARLA MORGONSTUND

Att träna inför nästa helgs jaktprov känns nästan som en hopplös uppgift i denna värmen, så därför blev det morgonträning för hundarna, medan det fortfarande var uthärdligt ute.

Jäger fick börja med ett par apporter på vatten, eftersom han har haft svårt att bibehålla sitt (oftast) dåliga grepp när han får bottenkänning och därför lägger ner viltet. Det hade väl varit okej om han hade plockat upp det igen, men icke! Lagt vilt ligger. Igår var det dock inga bekymmer. Ett par apporter med kråka och sedan ytterligare några med and. Alla fint i hand.

_DSC9192.jpg

Efter det blev det ett sök med tio vilt. Han jobbar i ett fint tempo, följer upp vittringen han får och har ett riktigt fint sökmönster. Inte en enda gång igår där han fastnade i gamla legor och på det stora hela spontana upptag. Däremot måste han träna på hur han ska greppa de större vilten, eftersom han kan stå och fundera någon sekund för länge innan han väl plockar upp. Tar gärna emot tips för bästa/snabbaste träningen i rätt grepp.

Limon fick börja med en vattendirigering på c:a 110 meter. Första skicket slarvade jag och det blev ganska ineffektivt. Att jag sedan blåste ner henne på fel ställe och lät henne komma  hem tom, då jag trodde att hon hittat, var kanske inte det bästa när man ska bygga självförtroende.

_DSC1012.jpg

Tvivlade på att jag skulle få ut henne igen, men ville ändå göra ett nytt försök. Den här gången var jag dock noggrann redan från start och släppte inte min tänkta linje på vägen ut. Är sjukt imponerad över hur lite det krävs för att styra henne på vattnet. Ett lågmält ”ey” när hon är på väg på fel håll, för att sedan stötta upp med ett ”ya” när hon tittar på rätt punkt. Dummien kom in utan större mankemang och både hund/förare var nöjda med uppgiften.

Hon fick avsluta med ett tennisbollsök. Eftersom vi kört med vilt på de andra, så valde jag ett nytt område, samt lade ett djupt snarare än brett sök. Döm om min förvåning när hon kommer in med en vitfågel från det ”tömda” söket. Tog emot, berömde och skickade ut igen. Ganska snabbt hittade hon en tennisboll, men det var nog snarare så att hon snubblat över den, än att hon aktivt letade boll.

thumbnail__DSC9061.jpg

Hon fick leta ett bra tag för att få in boll nummer två, men efter det kom tre och fyra in snabbt. På nummer fem märktes det att hon tvivlade på att det fanns några kvar, men efter att hon envist jobbat på, så belönades hon med även en femte boll. Nu var ju frågan, ska jag skicka ut på sista bollen eller nöja mig?

Jag nöjde mig inte, utan skickade ut henne igen. Hon var borta ett bra tag, innan jag hörde att hon var på väg hem med en apport. Det visade sig att det inte heller var en boll, utan en duva! Man tar uppenbarligen det man hittar när man letar. Grymma lilla hund som kan växla mellan vilt och boll.

_DSC6856

Xanté fick även han samma vattendirigering som Limon. Han var lite tveksam i början, vilket han kan vara om han inte har en (för honom) tydlig skickpunkt, men efter c:a 20 meter tuffade han på ut i rätt område och hittade dummien. Snyggt jobbat!

BETOR & ENVISA GOLDENSKALLAR

I helgen åkte jag ner till Dea. dels för att snusa lite på hennes valpar, dels för att träna lite hund och med mig hade jag Limon och Xanté. Dea hade lagt upp passet ute i hennes fars betfält. Fyra punkter var utlagda och vi varvade dirigeringar/markeringar medan vi gick på linje.

_DSC9061.jpg

För Limon (och mig) var detta helt ny terräng och det märktes framförallt på hennes fart. Att sedan skickas på snedden över betraderna var heller inget hon var riktigt bekväm med, utan hon ville hellre ta sig fram i spåret. Dock hade hon inga större problem att låta sig dirigeras ut till de långa apporterna och farten hem var det absolut inget fel på.

När det kom till störningsmarkeringarna med apportkastare, så blev de flesta dirigeringar, då hon faktiskt inte såg själva markeringarna. De hon såg däremot löste hon riktigt fint, oavsett om de var direktmarkeringar eller lämnats att hämta efter inhämtad dirigering.

Den sista dirigeringen var den som blev dagens bästa. Spikrak linje över de sneda betraderna, bra fart halvvägs ut (måste träna på att kunna stötta henne utan att hon stannar och tittar på mig). Stannar till för att fråga, men när hon inte får någon hjälp, väljer hon själv att fortsätta ut på samma raka linje. Det jag måste träna på är att få till djupet, eftersom jag på i stort sett alla dirigeringar, tyckte hon var i höjd med pinnen långt innan hon var det.

När det kom till Xanté så var inte längden eller terrängen det vi behövde träna på, utan störningen av stängselstolpar, då Xanté gärna tänker själv och har lärt sig att det ligger apporter vid de vita pinnarna. Nu visade sig det att pinnarna inte var några problem – det var hans envisa goldenskalle som blev problemet.

_DSC9166.jpg

Efter en spikrak linje ut, förbi alla pinnar, så kom han på att ”det nog borde ligga i säden och inte på fältet”, vilket gjorde att han sket i mina signaler, alternativt påbörjade det jag visat honom, för att sedan göra som han själv trodde vara rätt i alla fall. Tillslut fick jag i alla fall honom att fatta att jag vet – inte han!

När det kommer till fortsatt träning, så måste Limon och jag hitta ett sätt där jag kan stötta henne utan att störa henne. Vi måste även plocka fram apportkastaren igen, så hon lär sig markera även dessa apporter. För Xantés del så måste jag plocka bort hans ”kan själv” och få honom att fatta att matte alltid har rätt. ”Hur svårt kan det va?!”.

KILLGISSNINGAR, TRYGGHET OCH UTMANINGAR

Det är en väldans tur att jag är mer aktiv i min träning av hundar än vad jag är när det kommer till mitt bloggande, annars hade det varit tragiskt. Tro mig när jag säger att jag tänkt skriva ner allt vi gjort, men sedan har annat kommit i vägen och bloggen har fått stå tillbaka. Men nu får det bli en ändring på det! De senaste veckorna har jag och hundarna haft riktigt bra träningspass, där vi fått kvitto på var vi står i träningen och vad vi behöver fokusera på.

När det kommer till Jäger, som ska debutera i NKL om en månad, så har största fokus legat på viltträning, sök, samt dirigeringar. Vi har gått från att han tvekat vid vissa vilt, till dagens träning där han plockade allt spontant, hade bra fart ut och hem, samt täckte ett stort och ganska svårt sök utan större ansträngning. Som grädde på moset så avslutade vi dagens pass med en grym (dold) linje över vatten. Den där lille växer dag för dag, det är ett som är säkert.

_DSC8294.jpg

Xanté är lika grym som alltid, dvs åtminstone när han inte får för sig att han tror sig veta vad jag vill och ”killgissar” för glatta livet. Hittills i veckan har han köpt vad jag sagt och visat och löst elituppgifter som om han inte gjort annat.

Idag blev mina utmaningar lite för tuffa. dels körde vi en dold linje på vatten, där jag jag skickade honom på skrå, men innan dess så hade jag kastat ut en störningsmarkering. Markeringen gjorde verkligen att han låste sig och tillslut kunde han inte hålla sig från att ta den, mina nej till trots. Gjorde om, gjorde rätt och även om det inte blev en perfekt linje, så fick jag min vilja igenom och han insåg att än en gång så har matte någorlunda koll.

_DSC6775.jpg

Limon, min Limon. Efter alla veckors grundträning hon fick hos Dea, så var ändå första impulsen att inte debutera henne i EKL på KM. Vi skulle bara fortsätta träning och kanske starta på Halmstadprovet i höst, men ju mer vi tränade desto mer visade hon sina fina kvalitéer och vips så låg det en anmälan på SBK Tävla.

Hon behöver fortfarande trygghet i vad hon ska göra, men herregud vilken skillnad det är! Jag har gjort över 100 meter långa vatten- och landdirigeringar där hon både briljerar med fart (i den mån hon är kapabel) och förståelse. Ingen tvekan att gå i nya vatten och även om hon inte simmar som om hon hade en utombordare fäst i baken, så får hon jobbet gjort.

_DSC6856.jpg

I förrgår tränade vi på att skicka på linje över vatten, för att sedan göra ett fritt sök på andra sidan – elva dummies ute och efter sju bra, så bestämde jag mig för att bryta. Hon hade gjort ett mycket bra jobb och jag kände att det inte fanns någon anledning att pressa henne allt för mycket i våran uppbyggnadsfas vad gäller trygghet.

Idag fick hon en dold linje på skrå. Först en bra bit på land, för att sedan testa igången i vatten (filmen är från andra gången vi gjorde skicket och då hade vi suddat ganska rejält med andra uppgifter innan). Hon tog en fin, om än tveksam linje ut mot vattnet (vilket troligen dels berodde på att hon häromdagen genomfört ett sök i precis detta området, dels för att vi defacto kört ett sök med vilt på samma ställe och ett par av de gamla legorna låg i vind på henens väg ut) och även om det varken blev en rak eller effektiv dirigering, så lyssnade hon på det jag ville få fram och belönades med en dummie.

Andra gången vi testade så var hon ganska trött. Hon tar en fin linje ut till kanten och på filmen ser man att hon faktiskt vet var hon ska bli av, men hon försöker hitta ett enklare sätt att lösa det. När hon inte fick göra det på sitt sätt, utan mitt, så tycker jag att hon fixar det ganska fint.

När det kommer till vidare träning så gäller följande:

  • Jäger ska enbart få göra sök med vilt. Terrängen ska varieras och det ska vara nya områden varje gång. Markeringar/dirigeringar kan göras med dummie och även där gäller det att variera avstånd samt terräng.
  • Xanté måste utmanas med störningar där han tror sig veta vad han ska göra, men för att lyckas måste han lyssna på mig. Problemet är att vi bara kan köra några pass i veckan med tanke på hans kropp.
  • Limon behöver även hon tränas på att inte ”killgissa”. Det händer inte lika ofta som med Xanté, men å andra sidan så låser hon sig om det blir allt för många ”nej”. Här gäller det att hitta den tunna linjen mellan utmaning och uppbyggnad/trygghet.

”Hur svårt kan det va?!”

DAGS ATT STYRA UPP TRÄNINGEN IGEN

Med 1.5 månad kvar till debut i NKL, så är det verkligen på tiden att styra upp vår träning. Igår körde vi lite sök på dummies, idag tränade vi på dolda dirigeringar och imorgon blir det lite B-provsträning med diverse vilt. Bra för lilla J att få träna på något annat än sin saknad.

Gårdagens sök gick riktigt fint och sju dummisar kom in utan större problem. Sista blev han tveksam på, men när jag motade ut honom igen (vill inte att han ska komma in tom), så gav han sig ut igen och då hittade han ganska snabbt.

Dagens dolda linjetag var av varierande längd – lite kortare när jag hade lagt till ett hinder, såsom dike eller stenmur och en på 70-80 meter, där det mer eller mindre ”bara” var att springa över åkern till andra sidan.

Den långa var helt fenomenal. Jag behövde ett omskick, då han stördes ut lite av grannens hästar, men gång nummer två var det raka vägen över och sedan blev det jackpot när han väl hittande den vita dummien, som stod på andra sidan.

De skicken över hinder var givetvis lite svårare och krävde några omskick, då han antingen fastnade på i eller på andra sidan hindret. Dock fattade han ganska snabbt, att om han bara fortsätter springa, så kommer han hitta sin dummie.

Även Limon och Xanté fick ett antal dolda linjer, dels med tanke på Xantés start på KM och dels eftersom de båda ska starta på Goldenspecialen i augusti. Limon var väl den som överraskade mig mest (och det får jag tacka Dea för, som tränat henne grymt bra i de åtta veckor hon var där). Fantastisk fart ut, raka fina linjer och fin förståelse för tecken.

Dirigering nummer tre av fyra var väl den som inte gick som det var tänkt. Limon började tänka själv och gick faktiskt ur hand vid ett tillfälle (något som inte är helt dåligt när det gäller mattes lydiga tjej), men efter att ha styrt upp det och hivat fram kamptrasan de gånger det gått fel (nej betyder inte världens undergång, så skynda dig hem så gör vi om), så löste vi både trean och fyran riktigt bra.

Xanté är som Xanté är och tre av fyra gjorde han med sin sedvanliga fart och fläkt. Sista hade hans ego nog växt lite väl dock, så vi fick ta oss ett samtal om huruvida man kör själv på dirigeringar, eller om man faktiskt ska lyssna på mig. Vi ko fram till att det sista alternativet var det bästa för oss båda.

PITEÅ, RALLYTÄVLING & DEBUTERINGSDAGS

Så mycket som, men så lite som kommit in i bloggen. Först och främst har vi min och Stjärnas resa upp till Piteå, där vi på vägen upp hälsade på min ”Innis-frände” Susanne och hennes C, för att sedan bege oss vidare upp till Piteå till Kati, Per & Porter. Jag har fått träffa underbara hundmänniskor, bjudits på massor av god mat och dito skratt, samt åtnjutit en fantastisk gästfrihet.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Stjärna och Porter föll för varandra direkt, men Stjärna var till en början lite osäker. Att då se vilken gentleman Porter var gjorde att denna parningen kändes helt rätt – han uppvaktade, ignorerade och verkligen frågade om det var okej att hoppa upp, allt beroende på Stjärnas gensvar (parning skulle dessutom inte ske under vår insyn, utan paret skötte sig själva i hundgården och vi gick bara ut när hängningen var ett faktum).

Om åkturen uppåt gick på bra väglag, så var hemvägen precis tvärtom. Ymnigt snöfall, moddiga vägbanor och bitvis kryphastighet gjorde att jag aldrig trodde jag skulle komma hem, men tillslut lättade det något och efter en vecka på vift, så landade vi hemma igen hos en tacksam Lasse.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ingen rast ingen ro – lördagen bjöd på rallytävlingar, där resultaten blev ömsom vin, ömsom vatten. Poängmässigt absolut inga dåliga siffror, men när Xantés och Limons lägsta resultat är 99 poäng, så inser man ganska snabbt hur svårt det är att höja snittet. Hade jag nu trott att de var säkra på 697 respektive 696, så hade det väl varit sin sak, men det är jag inte och med nästan fem månader kvar att kvala, så kan allt hända.

Sedan har vi lille Jäger och hans debuter om knappa två veckor. På lördagen debuterar vi i startklass i Göteborg och på söndagen är det dubbelnybörjare i Svalöv. I ärlighetens namn har vi inte tränat så mycket och även om han snappar upp saker och ting snabbt, så ska eventuella uppflyttningsresultat även innehålla en hel del tur för vår del. Som tur är så är det inte så viktigt hur det går, utan jag tycker det är bra att komma ut och träna på att tävla, utan att det för den delen ska ställas för mycket krav och krav kan man inte ställa om man inte tränat. Win win alltså!

Igår körde vi igenom startklasen och kommer nog göra så närmsta veckan för att få till lite uthållighet. Naturligtvis kommer vi även få fila lite på detaljer, men för min del är helheten den viktigaste och om det kommer behövas så får jag hjälpa honom att göra rätt – jag menar ”hur svårt kan det va?!”.

NÄR ALLT SITTER

I helgen var det rallytävlingar i både Malmö och Höganäs (Malmö hade dessutom lyckats med det smått omöjliga att rodda ihop domare och startlistor, så att alla som anmält till deras tre tävlingar kom med) och som alltid när man tävlar, så hoppas man att det ska vara värt all tid/väntan, men väldigt sällan lyckas man så bar som vi faktiskt gjorde i helgen.

Första banan var en tekniskt ganska enkel bana, men det behöver för den sakens skull inte innebära att det är detsamma som höga poäng. För egen del så har jag nämligen en tendens att slappna av och därmed även inte bli den toppförare, som mer utmanande banor tvingar mig till. Den här gången lyckades jag trots detta ändå hålla ihop och föra mina hundar på ett föredömligt sätt, vilket även visade sig i resultatlistan – 100 poäng till Limon och 99 poäng till Xanté.

20170913_085704.jpg

Näst på tur var bana B, lite knixigare och lite mer tekniskt utmanande – här hade jag och hundarna definitivt en del akilleshälar, så trots att jag nu var genomblöt och frös, så lyckades vi återigen bibehålla fokuset. Xanté belönades med en fullpottare och Limon fick 97 poäng (slarv från mig som förare, då det var poängavdrag på snett backande vid sidan och ett snett sättande, något hon inte gör om jag bara för henne rätt).

20170913_085718.jpg

Eftersom Havana löper, så fick jag starta henne sist i alla klasser. På de två första innebar det att jag skulle köra dessa mer eller mindre på raken och när det väl var dags insåg jag att det var längesedan jag behövt hålla reda på två banor samtidigt. Faktum var att jag hade glömt båda två och helt, så jag fick bara förlita mig på att jag skulle komma ihåg när jag väl kom in på banan, vilket jag som tur var gjorde. Havana bjöd både på härlig attityd och fint samarbete och fick 99 respektive 99 poäng på de två första banorna.

Med regnet som envist fortsatte strila ner och en lång väntan till sista start, så var det inte annat än att jag funderade på att glädja mig åt de grymma resultat jag fått och åka hem, istället för att stanna kvar och köra sista banan – en bana som dessutom var dagens klurigaste. Skulle det vara värt att frysa ytterligare några timmar till? Jag vet ju av erfarenhet att hålla ihop både hundar och mig så länge brukar aldrig funka, så risken för ett ”bottennapp” var större än succé. Som tur var stannade vi och återigen lyckades vi med det mer eller mindre omöjliga – Xanté 100 poäng, Limon 100 poäng och Havana 98 poäng. WOW!

När det så var dags för söndagens tävling i Höganäs, så funderade jag både en och två gånger på att stanna hemma. Dagen innan hade vi åkt hemifrån 06.30 och inte kommit hem förrän 21.15, så varken jag eller hundarna var på topp. Jag valde dock att masa mig ut i bilen och återigen styra kosan söderut. Banan i Höganäs var egentligen inte svårare än första banan i Malmö, men med en mer eller mindre oengagerad förare och trötta hundar, så var det inte lika enkelt i verkligheten, som på papper och jag slarvade bort onödiga poäng.

Limoncello var inte alls med mig och även om jag troligen hade kunnat dra henne med mig, för att höja vårt lägsta kvalresultat, så kändes det som att det var en bättre idé att diska henne för att försöka hitta rätt attityd istället. När det kom till Xanté och Havana, så tappade jag dem på ungefär samma ställe (bakombyte), vilket tyder på att jag brustit i min handling, eftersom det är ett ”säkert kort” i vanliga fall. Lite småmissar på banan till trots, så fick Xanté 98 poäng och Havana 97 poäng.

För Xantés del, så innebär det i nuläget att han känns ganska säker till SM 2018 (696 av 700 möjliga poäng), medan Havana för tillfället kan njuta av att hon för närvarande ligger på kvalplats 46, men med nästan nio månader kvar att kvala så gäller det att försöka toppa både hennes och Limons resultat, men just nu så njuter jag bara över en helt fantastisk helg tillsammans med min fyrfota vänner. Wiiieee!!!

HEJ ELITKLASS

Inte i min vildaste fantasi kunde jag väl tro att Limoncellos två starter i Danmark skulle gå så bra, men ändå står vi här med två förstapris i vår hand. Jag har fortfarande inte riktigt fattat att jag återigen har en elithund i min ägo och jag är så sjukt stolt över hennes enorma utveckling – på så kort tid dessutom. Allra gladast är jag för hennes fina lyhördhet på pipa/signaler och att hon de senaste månaderna faktiskt fått en riktigt härlig attityd i sitt arbete.

_DSC0755.jpg

Gårdagens prov var allt annat än lätt, men på något sätt lyckades vi ta oss igenom med äran i behåll samt ytterligare en etta till i bagaget. Provet börjades med en enkelmarkering som sköts iväg med en ”launcher”, vilket gjorde att det var omöjligt för hundarna att markera, om de tittade på skytten eller inte spanade upp i skyn. Fågeln for nämligen i väg med blixtens hastighet och i en otroligt hög båge. För oss som startade på förmiddagens, så hade vi även motljus som en extra svårighet.

När vi ställde upp på angiven plats, så såg jag till att vinkla Limon från skytten och mot nedslagsplatsen. Jag visste även att mitt ”pass” skulle vara oerhört viktigt, eftersom kast/skott kom samtidigt och med tanke på hur fort samt otydlig markeringen var, så tajming var verkligen a & o. Markeringen slungades iväg, jag sa ”pass” och jag tror att Limon eventuellt fick en skymt av fågeln på väg ner. Vår markering gick dessutom ganska långt och hamnade inte ute på den klippta gräsgången, utan inne i träden – på gott och ont. Hon hade nämligen möjlighet att hörselmarkera när den singlade ner i träden, men både jag och hon tappade var den gick ner. Jag visste ju att det var i skogen, men inte exakt djup, medan hon trodde att den gått rakt ner på vägen, vilket gjorde att hon övermarkerade med säkert 15-20 meter och jag fick istället försöka styra hem fågeln. Lite bökigt, men hon lydde alla tecken/signaler och markeringen kom hem.

Nästa uppgift var en vattendirigering över en liten vattenpöl. Vi stod c:a 15 meter upp på land och dirigeringen i sig var inte speciellt svår längdmässigt. Däremot tappade du hunden ett par meter från vattnet, då det sluttade ganska kraftigt nedåt. Det i kombination med hög växtlighet gjorde att man inte kunde se hunden innan den var 1/3 ut i vattnet. Det var minst sagt en nervös väntan innan jag (tack vare domaren) kunde se min lilla tjej tuffa på över till andra sidan. En klockren dirigering med fin avlämning och jag kunde inte vara mer nöjd.

Lite väntan medan parkamraten gjorde samma uppgifter, innan det var dags för fotgående och en dubbel på linje, som gick som en liten drive. Kastaren låtsades driva fram fågel och efter ett tag, så sköts det två som hamnade på linje, där sist kastade hamnade längst ut. Limon satte sikte mot den bakersta, men på vägen ut fick hon nummer ett i näsan och hämtade in den först. När jag riktade ut henne mot nummer två, så låste hon i rätt riktning, men när jag skickade henne så blev hon osäker och föll lite åt höger. Lät henne hållas eftersom det inte var allt för mycket och när hon började komma ut på rätt djup, så gick jag in och stöttade. Inte helt lätt att dirigera en hund i en bokskog, men vi lyckades lösa uppgiften tillsammans och fågeln kom in.

När även parkamraten hämtat sin dubbel, så var det dags för det avslutande söket. Limon är ganska känslig när det kommer till parsök med en dominantare hund och även om vår parkamrats hund inte på något sätt spände sig, så hade den en utstrålning som gjorde att Limon undvek den. Det gick inte att skicka förbi den andra hunden ut i söket och tempot när hon väl arbetade, var långtifrån det tempo jag är van vid. Även om hon nu vanligtvis inte springer som en idiot, så brukar det gå mycket snabbare än detta (på plussidan så hade hon en jäkla fart hem istället).

Med alla småmissar längs vägen och farten i söket, så vågade jag inte hoppas på ett förstapris, så när domaren förkunnade att vi fått vår etta, så måste jag erkänna att jag faktiskt blev lite rörd. Tre starter på prov i sommar och vi har fått en 1:a NKL, samt två 1:or i ÖKL. Något som är mer än vad jag någonsin vågat drömma om och som gör att vi nu kan lägga höstens jakt på B-provsstarter på hyllan. Istället blir det fullt fokus på nästa års debut i elitklass. Fan vad kul!