Efter gårdagens tävlingskvitton, så är jag ganska peppad att ta mig an problemen, så i morse började jag fila på Xantés vittringsapportering. Jag hittade hyfsat nya -dvs ljusa- pinnar i källaren. Laddad med pinnar, tändved, klicker och godis, så sattes projektet ”använd näsa, inte ögon” igång.
Började med att lägga ut en hög vittrings- och tändpinnar -samt slänga dig några foderkulor, för att starta näsan- och så fick han köra det några gånger, innan jag plockade bort tändveden och lade vittringspinnarna tävlingsmässigt på en rad. Hela tiden satt jag jämte pinnarna, eftersom jag inte vill sätta igång jakten och alla gånger utom en, så jobbade han på fint, levererade in rätt pinne och dessutom UTAN tugg.
För skojs skull testade jag även leta vittringspinne i vedkorgen, med lilla Limon. Enda kontakten hon har haft med en vittringspinne, är när hon snott en uppe på apellplan och flisat ner den till molekyler. Med det i åtanke, så…
Nu i eftermiddag så började vi fila på fjärren. På nära håll funkar det toppen, men så fort jag kommer ut på avstånd, så börjar han tänka själv och då låser det sig. Han försöker förekomma mig och mitt kroppsspråk, vilket resulterar i mer fel än rätt, så istället provade jag att använda mig av spelreflexerna i ett fönster. Tanken är att få honom att lyssna på ORDEN och inte försöka tyda min mimik -i början gick det lite trögt, men efter ett tag kom han igång och jag tror jag ska försöka köra på det några dagar nu, för att se om det gör någon skillnad- Han må vara envis, men jag är envisare.
När man kommer ut på rallytävlingar i mästarklass, så tror jag nog att de flesta håller med om att backa framför är en av de svåraste momenten att lära in. Tre av hundarna här hemma har jag på ett eller annat sätt lyckats fånga ett beteende, som jag sedan förstärkt, medan jag har eller kommer att använda hjälper. Egentligen är jag emot synliga hjälper, av den enkla anledningen att man OFTAST använder hjälpen för länge -det blir helt enkelt ett moment- eller så har man ingen bra plan på hur man ska jobba bort den, men i just detta fallet så är den synliga hjälpen inte särskilt synlig -i alla fall inte sommartid-
Det här tipset snodde jag från en blogg, vars matte & hund varit på freestylekurs. När jag såg det så insåg jag det GENIALISKA i hjälpen och förstod att det inte skulle bli speciellt svårt att jobba bort den heller. Vad behövs då? Fyra kompostgaller, som du sätter höftbrett, så att de bildar en korridor. Kompostgallret är grönt och smälter därför in i gräset, vilket gör att den blir en ganska OSYNLIG hjälp. Självklart ska man INTE köra denna varianten om hunden tycker det ä obehagligt.
Första steget är att lägga en externbelöning bakom, locka in hunden i ”korridoren” och sedan belöna när den backar ut -här är det bara att vänta ut hunden, eftersom det bara finns en väg ut, dvs bakåt- Belöna när den börjar backa och lägg ganska snabbt på verbalt- och/eller kroppskommando. När man kört några pass med hunden i ”korridoren”-varierar från individ till individ- så testar man att bara ta ett steg utanför kompostgallerna -dvs det finns bara galler på ena sidan av hunden och externbelöningen står kvar bakom- Använd ditt kommando och se om hunden förstått vad du vill. Funkar det så jobbar man sig bara längre och längre ifrån kompostgallerkorridoren, annars backar man bara bandet igen i några pass och gör ett nytt test längre fram.
Än så länge har jag bara använt denna metoden på Baily, men med Bacardi & Whiskey snart uppe i mästarklass, så har jag två nya försökskaniner att testa på. ”Hur svårt kan det va?!”
Våren är på väg, men träningsenergin och inspirationen har inte riktigt infunnit sig ännu. Vad bättre än att ta hjälp av er läsare. Har ni något ni undrar över? Något särskilt ni vill att jag skriver om? Det finns inga dumma frågor och kan jag så svarar jag. Kör hårt!
Ann Edvinsson ”Det skulle vara kul att veta hur du lär in jaktfot! Tack på förhand :-)”
Jaktfot eller lydnadsfot. Inlärningen för min del är densamma. KLICKA HÄR så kan du se hur jag tänker. //Hanna
Lovisa & Kasper ”Jag vill få tips och idéer om passivitets träning under tiden jag bygger rally banor. Kasper går igång som en tok nu för tiden så jag får ägna 30 minuter åt att lugna honom när banan är klar. Hur ska jag göra 🙂 / Lovisa och Kasper”
Väldigt svårt att svara på när jag inte sett honom. Rent generellt så låter det som en högtempererad hund, som gärna bygger upp förväntning. Har du belönat mycket i samband med träning på bana? Hur du ska träna bort det på bästa/enklaste sett är svårt att säga utan att se er live 🙂 //Hanna
Anonym ”Belöning och belöningsutveckling. Har en hund som vissa dagar tittar på mig som om jag är dum i huvudet som ens tror att han skulle vilja ha en leksak eller godisbit. Andra dagar kan han kampa som en tok och göra vad som helst för en godisbit. Hittar inget sätt att ”dra upp” honom. Är han inte på och jag försöker peppa honom börjar han ge mig lugnande signaler och anser att jag är i obalans. Upplever att han bestämmer nivån och jag får anpassa mig. SURT, känner mig maktlös och tittar avundsjukt på alla som vifftar lite med en boll eller en köttbulle och hunden tycker det är toppen 🙂 Tack för en bra och inspirerande blogg!”
Svårt att även här ge ett generellt tips, när jag inte sett hunden. Spontant låter det som Tequila, dvs en hund som jobbar för sig själv i mångt och mycket. Jag vet inte heller hur gammal din hund är, men med Tila vände det runt 2,5 år och nu tycker hon att godis är gott.
Med Tila gjorde jag helt enkelt så att jag valde när vi skulle jobba och inte. Ville hon inte ha belöning så slapp hon, men träna gjorde vi i alla fall. Sedan var/är hon en sådan hund som ska tränas max 2 pass i veckan och gärna med längre vila emellan, så att informationen får landa. Hon blir gärna passiv vid osäkerhet, men när hon kan så är hon den bästa hunden jag har 🙂 //Hanna.
Ajda ”Hade gärna läst om hur du tänker när du börjar träna valpen/unghunden. Vad prioriteras och vad tränas öht. Och då tänker jag inte bara vardagslydnad, utan även inför eventuella tävlingsgrenar. Förstår att det beror på individen till stort. Men generellt, vad som är bra att börja med, vilka krav man kan ha och hur ofta…”
Rent generellt så tränar jag inte mina valpar speciellt mycket. Jag kör dock mycket byteshandel, dvs om man har ngt i munnen, så bytar vi det mot en godis, eller så får hunden tillbaka det efter att ha visat det. En grym grund till apporteringen. Jag lär in sitt/ligg, samt att sitta/ligga kvar och slutligen jobbar jag in ett fotgående på frivillig basis enligt länken ovan. Allt är utan krav och utan detaljpet. Sådant kan man alltid lägga till senare 🙂 //Hanna
Unka Wedin ”Ett inlägg där du samlar alla dina lydnadstips på hur du lär in saker och ting så de blir lätta att hitta.”
Nu ligger det lättillgängligt i högerspalten. //Hanna
Catherine & Xanto ”Hej har du lagt ut apport dirr , isåfall har jag missat 🙂 /Catherine & Xanto”
Nej, jag behöver lite filmhjälp för att ordna det, men det kommer inom det snaraste. //Hanna
Anna ”Jag skulle vilja få tips på hur tusan jag ska få min Lingon att förstå det där med bärande av föremål. Iofs ett tag tills man måste kunna det men känns bra att börja med då man inte har någon aning om hur man ska träna in det =)” Anonym ”Min hund har dåligt föremålsintresse, har du tips på övningar?”
Jag uppmuntrar allt bärande i vardagen och trots att man har retriever så är det tyvärr inte alltid liktydigt med att vilja bära/apportera. Vi kör mycket byteshandel. Får jag det du har i munnen, så får du något gott i utbyte.
Om hunden inte bär runt på saker självmant, men gillar godis, så kan man istället köra plockövningar med den. Man sätter sig med favoritgodiset i ena handen och en sak (som man tror hunden tycker om) i den andra. Viktigast av allt i denna övningen är att inte på något sätt hjälpa hunden och ett bra ställe är framför tv:n. Om det skulle ta tid för hunden att fatta, så blir det ingen press från din sida eftersom du lugnt kan slappna av framför ett bra program.
Tänk på att alla hundar är olika individer och att det tar längre tid för vissa hundar att förstå vad ni vill att den ska göra. Stressa inte, utan låt det ta tid. Var tysta och locka inte hunden till att titta på föremålet genom att röra på handen. Lycka till!
Nanna ”Har en riktigt positiv och träningsglad åttaårig tik som jag givit mig ut på tävligsbanan med. Vi har precis tagit oss igenom nybörjarklassen i rally med iof bra poäng men hon blir väldigt låg på tävling. Jag skulle gärna läsa lite om hur man tränar in en bra attityd även på tävling. Antar att det har att göra med att jag beter mig annorlunda.”
Tävlingsnerver påverkar alla hundar. Hur det visar sig beror helt på individ och erfarenhet. Jag kan bara tala för mig själv, men jag försöker att inte se tävlandet som någon tävling. Det låter kanske konstigt eller för den delen klyschigt, men det funkar för mig. Jag går ut med en förhoppning att klara av det, vare sig det gäller lydnad, jakt eller rally, men har alltid med mig en plan B och en plan C, ifall det skulle skita sig på vägen. Dessutom letar jag alltid upp minst tre guldkorn om det nu inte skulle gå som jag tänkt mig. T.ex. Tequila nollade zätat i elitlydnaden p.g.a. att hon gick på fel sidan konen, MEN hon satte alla skiften skitsnyggt och med en härlig attityd.
Mitt enklaste, men samtidigt svåraste, tips är att inte försöka prestera när du väl är på tävlingen. Bry dig inte om de andra och hur det går för dem. Välj att fokusera enbart på dig, din hund och ert samarbete och attityd tillsammans. Är känslan bra så kommer poängen/resultaten förr eller senare. Lycka till! //Hanna
C.J. ”Jag önskar ett inlägg om jaktapportering. Vad som ingår på ett jaktprov och gärna en liten film på varje delmoment. Behöver ju självklart inte vara från en tävling, men bara så att man ser vad varje moment går ut på. Gärna kanske en liten beskrivning med ord också. Sen skulle jag gärna läsa om vad som är bra att börja träna tidigt, vad man kan vänta med etc. Det skulle i alla fall jag tycka vore väldigt intressant att läsa om.”
Anonym ”Jag vill veta hur man får till en bättre koncentrationsförmåga och hur man ska jobba med sin hund på bästa sätt att bli mer fokuserad och uthålligare inom tävling/moment, fotgående och vardagslydnad.”
Jag ska ärligt säga att jag inte tränar speciellt mycket uthållighet med mina hundar. I lydnaden delar jag mest upp momenten i smådelar och ser till att få bra teknik/attityd, före fart och detaljer. När hunden kan delarna, så testar jag att sätta ihop dem och fungerar de som helhet, så fortsätter jag som innan och om något fallerar, så tränar jag lite mer på just den detaljen.
Fotgåendet och rallymoment är i stort sett det enda jag tränar uthållighet i. Då använder jag mig av promenaderna och det är även där jag lägger största delen av min träning. Jag har fördelen att kunna ha mina hundar lösa och allt som kan tränas utan redskap görs under promenadens gång. Då kan nämligen hunden själv välja när/om den vill träna och det blir naturliga pauser emellan momenten, när hunden springer iväg och nosar eller gör sina behov. Åker man till klubben eller går ut i trädgården så blir det gärna för långa pass eller för mycket slaskträning.
Hoppas det var svar på din fråga, annars fråga gärna igen. //Hanna
Helen ”Vi har problem med apporteringen. Skulle gärna få lite tips. Från början var han helt ointresserad av apportbocken, men kunde springa runt med pinnar i skogen och älskar leksaker. Nu gillar han apportbocken, men släpper den ca ½-1 meter framför mig om jag kastar den, håller jag bara fram den tar han den inte. Har även försökt backa med apporten, om jag hela tiden försöker trigga honom att leka med apporten då kan han ta den, men släpper så fort jag släpper. Tips om det får du gärna skriva ett lååångt inlägg om…”
Oftast är det så enkelt att det bara handlar om vad man tror att man belönar och hur hunden uppfattar det. Eftersom jag inte sett er och inte vet hur det går till, så tänker jag ut några scenarion.
Om han släpper den, vad gör du då? Går du fram och plockar upp den, för att sedan kasta den på nytt? Skulle det vara fallet så får han ju indirekt en belöning för att ha släppt den, i och med att du startar en ny jakt genom att kasta apporten igen.
Kan det vara så att han får en godis för att han nästan kommit in med den? Vi tvåbeningar är ganska bra på att slaskbelöna, även sådant som vi inte vill ha eftersom ”han hämtade ju den i alla fall”. Återigen så får hunden bekräftelse på att han gör rätt i att släppa. Du har ju till och med gett en godis för det.
Gör han samma sak med pinnarna i skogen och med sina leksaker? Om inte så kan det vara så att du lagt omedveten press på apportbocken. Vi gör gärna det när vi vet att det i slutändan handlar om poäng på en tävling. Tänk istället att det är en pinne med klossar på eller en leksaksbelöning. Gillar han att kampa? Gör det med apporten i så fall, istället för att kasta den ifrån dig. Då blir han ju faktiskt belönad när han är hos dig och att han dessutom håller i apporten blir ju grädden på moset. Vi är allt för fyrkantiga när det gäller att använda ”arbetsredskap” (dummiesar/apportbockar) som belöning till hundarna. Om man kan få hunden att se det som en belöning istället för ett måste, så har man ju en enorm fördel på tävlingarna. //Hanna
Anonym ”Jag har en snart 1,5-årig tik och tävlar i fortsättningsklass i rally. Jag hade tyckt det hade varit intressant att veta hur du lär in åttans frestelse samt annan störningsträning. I dina filmklipp ser dina hundar otroligt glada och fokuserade ut, så det hade varit roligt att få en liten hint om hur du gjort och varför du tror att ni lyckats så bra 🙂 Tack på förhand!”
Först och främst, tack! Alltid kul att höra att det ser fint ut och att hundarna ser glada ut. Angående åttans frestelse, så tränar jag inte den på något särskilt sätt. Mina hundar tränar fotgående enligt länken i svaret ovan och när vi börjar köra fortsättningsklass, så gör jag det ganska enkelt för mig. Engagerar sig hundarna i åttan, så säger jag helt enkelt nej och när de släpper frestelsen och tar kontakt med mig så belönas de. Samma sak gäller störningsträning. Tänkte spela in en film med diverse exempel på störningar, men fram tills dess så är det bara er fantasi som sätter gränserna.
Jag tror mitt ”framgångsrecept” hänger på tydlighet. Nej är fel, bra är rätt. Blir det fel oftare än det blir rätt så backar jag bandet, annars är jag ganska bra på att utmana och testa gränser. Jag ser skillnad på inlärning och kunnande, vågar ställa krav, är sällan orättvis och klarar (oftast) växla snabbt mellan ett nej och beröm/belöning. Det gör att mina hundar är trygga med mig och trygga med att jag talar om för dem om det är rätt eller fel. //Hanna
Anonym ”Hej! Läser alltid din blogg och beundrar dig o dina hundar och ditt tänk!! 🙂 Vet inte om du ff svarar på frågor, men jag har en… Kör ditt fftips och det är ju suveränt, varvar med ”vanlig” ff.. Jag undrar hur du gör när du tränar lite längre ff och hunden tappar i fokus o koncentration, säger du nåt och fortsätter, eller bryter du och börjar om och belönar kort ff, liksom… Känns som om vi aldrig kommer längre, korta stunder går det skitbra med full fokus och bra pos, men så fort jag försöker lite längre blir det svajigt och hon tittar på annat… :(”
När jag börjar träna fritt följ ”på riktigt” så väljer jag vad jag tycker är viktigt och då brukar helhet slå detaljer. I min helhet så är kontakt viktigt eftersom jag då vet att hunden är fokuserad på uppgiften. Jag börjar med kontakt vid sidan och anledningen till det är ganska enkel. Kan hunden inte sitta och titta på dig i tre minuter, så kan man knappast begära att de ska kunna gå också. Vid varje blicksläpp säger jag nej och när sedan hunden återupptagit kontakten, så blir den belönad. Dock är det viktigt att ha lite is i magen efter en eventuell korrigering, så det inte blir att ditt nej blir ett klick, dvs att hunden belönas för det den gjorde och inte det dan ska göra, så för att få en belöning så måste man sitta med kontakt ett tag efter korrigeringen, innan belöningen kommer. När det sedan funkar vid sidan, så kör jag samma princip under gång. Lycka till! //Hanna
Fritt följ – ett komplext moment, men samtidigt så enkelt. Allt handlar om ATTITYD och GLÄDJE, den viktigaste grunden till ett moment som ger en bra känsla och inte en känsla av misslyckande. Hur hittar man då dit? Man låter det ta TID! Jag har inte tränat hund speciellt länge, men på kort tid så har en hets infunnit sig i tävlandet. Allt ska gå snabbt, man ska inte stöta på patrull och helst av all så ska man inte behöva träna speciellt mycket. En ekvation som naturligtvis inte går ihop. För att få bra RESULTAT, måste man lägga bra GRUNDER och man måste skynda LÅNGSAMT. Det är helt enkelt omöjligt att stressa fram.
Jag får ofta höra att mina hundar har en fantastisk attityd, vilket jag naturligtvis blir väldigt glad över att höra. Det visar att jag tänker rätt när jag lär in mitt fotgående. Glädje är den viktigaste komponenten i ett bra fritt följ. Detaljer är något som kommer LÅNGT senare -om jag ens bryr mig om det överhuvudtaget- för utan helhet spelar det ingen roll hur fina detaljer du har, medan du kan ta dig ganska långt på en fin helhet utan perfekta detaljer.
Ett av de vanligaste momenten som mina kursdeltagare/privatare vill ha tior på är just fritt följ -ett moment som i praktiken är omöjligt att få en tia på, om man ska ha en korrekt bedömning- och visst ser det häftigt och kanske rent av enkelt ut, när man ser en duktig elithund på lydnadsplan. Det många inte vet är hur mycket TRÄNING det ligger bakom ett riktigt bra fotgående. Jag kan naturligtvis bara tala för mig själv, men Bacardi har blivit ”hjärntvättad” sedan hon var c:a 8 månader -på frivillig basis naturligtvis- och när hon gick som bäst, så tränade vi fotgående 10-15 minuter. Om dagen! Inte ens då fick hon en tia. Någonstans där kanske man inser hur mycket tid man måste vara beredd på att lägga ner, om man vill ha ett riktigt bra fritt följ.
På de andra hundarna ser INLÄRNINGEN precis likadan ut -bortsett från Baily- Hjärntvätt på frivillig basis. I stort sett det enda momentet jag shejpar fram. Jag låter det ta tid och jag bryr mig inte om detaljer -detaljer kan man alltid peta på i efterhand- Jag har försökt förklara, men är inte alltid helt hundra på att informationen går fram, så igår spelade jag in de grunder JAG tycker är viktigast.
Anledningen till att jag kastar belöningen, är för att bryta kontakten.
Jag börjar med första steget redan när mina hundar är valpar/unghundar, ute på promenaderna. Varje kontakt på vänster sida ger belöning. Inga kommandon, jag bryr mig inte om position och jag bryr mig inte om ögonkontakt. Det VIKTIGASTE är att du som förare är TYST och låter hunden lista ut vad det är som ger belöning. Det vanligaste ”felet”-i mitt tycke- är att börja locka på sin hund, för att få den uppmärksam. Anledningen till det antar jag är att man vill att det ska gå fortare fram, men ni gör er själva en björntjänst. Låt det ta tid. Det är värt det i slutändan. Första stegets ”hjärntvätt” pågår länge -låt säga 2-3 månader- och fortfarande UTAN kommando. När hunden har börjat fatta att det är fantastiskt kul att vara på den vänstra sidan, så börjar jag lägga på uthållighet. I början handlar det bara om några steg, efter att hunden kommit in vid sidan och fortfarande utan att jag bryr mig om positionen. Väljer hunden att bryta och göra något annat, så är det ingen fara. Inget kommando har förbrukats och du kan lätt backa tillbaka för att göra hunden säker igen. Den enda som ”förlorar” är hunden, som mister sin belöning. Har ni tränat tyst och utan att curla er hund, så kommer den ganska snabbt fatta galoppen och uthålligheten går att öka ganska snabbt. Dock får man ALDRIG glömma att variera när man ger sina belöningar. VÅGA utmana och hitta gränsen för din hunds uthållighet, men glöm inte att belöna första kontakten lika ofta -variation av belöningar, när och hur vi ger dem, samt tempoväxlingar är bra grunder i ett lyckat fotgående- Jätteviktigt, så fuska inte! När fotgåendet ser någotsånär ut som du vill ha det, först då döper man det. Låt hunden sluta upp vid din vänstra sida och gå där några steg, innan du berömmer med ett verbalt ”bra”, lägger på kommandot ”fot”-bra och fot går naturligtvis att byta ut mot andra ord-och sedan belönar med godis eller dylikt. Svårare än så här är det inte, MEN det är går inte att lära in på en kafferast. Det tar tid, det går aldrig att komma ifrån och det här sättet funkar tyvärr inte fullt ut på alla individer -Tequila är en sådan hund som inte gärna tränar på sin fritid- De allra flesta – absolut, men inte alla. Hunden måste tycka att det är roligare att få en godisbit, än att lukta på tikfläckar och den måste gilla att träna på sin fritid, dvs promenaden. Och visst kan man använda leksaker på de hundar som gillar det mer än godis, men tanken är en snabb belöning, som man inte behöver bråka om att få tillbaka. Konflikter ger ingen lyckad hjärntvätt.
I veckan har jag varvat rally och lydnad hej vilt. Dels har jag testat av var Tila & Xanté står i sina respektive klasser, dels har jag nött fria följet och fjärr med Bacci och slutligen har jag tränat högerhandling.
Jag fick förfrågan, om jag kunde visa hur jag lär in ”3 steg bakåt” och eftersom jag inte riktigt har koll på hur den faktiska inlärningen såg på vänster sida, så fick jag utgå från mina antaganden, dvs att jag lär in kroppskontroll genom att gå vänstercirklar på vänster sida och tvärtom på höger. Jag lär hundarna att följa benet, OAVSETT vilket håll benet rör sig och i detta fallet vilket ben det än är.
Eftersom den enklaste hunden att visa med, är Xanté, så fick han ställa upp på mina påhitt. Först visar jag snabbt hur det ser ut ”färdigt” på vänster sida, för att sedan visa hur jag påbörjar träningen på motsatt sida. Observera att detta är FÖRSTA passet vi tränar detta. Grymma lilla hund!
Testade även med Bacardi efter detta och här får jag tänka mig för. INGET handviftande, var jag placerar min belöning och VAD jag belönar. Det blev faktiskt ett riktigt lyckat pass!
Ett av det största problemet i hundträningen, är hur vi VÄRDERAR saker. En pinne i skogen, har vi inga problem med, hur våra hundar hanterar. En pinne med två klossar, är det världens undergång, om samma hundar tuggar på. En kotte, som kastas in bland andra kottar, hittas varje gång, av våra fyrbenta vänner -vilket vi även tar för givet- En liten pinne bland andra små pinnar, skapar sådan stress hos oss, eftersom vi vet vad en sådan pinne är värd i tävlingssammanhang. Värdet på pinnarna skapas av OSS och därför är det även vi, som måste se till att ta bort den värderingen. En pinne, är en pinne -med eller utan kloss- och ingenting annat.
Baily var den första hunden, som jag lärde in vittringen på. Fråga mig inte HUR jag gjorde, för det kommer jag faktiskt inte ihåg. Vad jag däremot vet, är att det i stort sett aldrig funkade och en av orsakerna till det, tror jag är FART. Då tyckte jag att farten var viktig -vilket den visserligen är, men inte under inlärning- med fart kommer stress och med stress kommer oundvikligen dålig sortering. Lite katten på råttan, råttan på repet. Ibland kan hundarna fixa det i alla fall, men i många fall leder det till fel pinne och/eller tugg och inget av alternativen är att föredra, när det gäller vittringen. Jag väljer numer att ALLTID sitta nära pinnar och hund, under inlärning, för att få så perfekt aktivitetsnivå som möjligt. Fart och avstånd, är det absolut SISTA jag lägger in och då endast, när jag känner att momenten ”sitter”.
Denna metoden -som jag använder nu- använde jag första gången på Bacardi och sedan har jag gjort på liknande sätt, med Tequila, Whiskey och nu Xanté. Det är inte säkert att den fungerar på alla individer och det finns säkert lika många alternativ, som det finns hundtränare. Vad jag däremot är ÖVERTYGAD om, är att lära hunden att ”tvivla” på sina ögon och endast FÖRLITA sig på näsan -bara för att pinnen inte syns, så är det inte säkert, att den inte ligger där och med jämna mellanrum, väljer jag att dölja min rätta pinne under en näve gräs, eller som i det här fallet, en vedkorg- Kommer man på en tävling i ett ridhus och hunden råkar sparka sand över pinnen, så vill jag inte att den bara ska leta igenom de synliga pinnarna, utan lita på sin näsa och leta tills den rätta pinnen hittas.
I och med att jag vill lära hunden att leta med näsan och inte ögonen, så är vedkorgen ett bra alternativ på vintern -dessutom lär den sig skillnad på trälukt och min lukt- Resterande tid börjar jag ALLTID i högt gräs och ALLTID med en pinne. Mitt kommando ska innebära ”sätt på näsan och hitta min doft”-har man en synligare pinne, så hittar hunden självklart den, men frågan är ju om den använder näsan, eller letar med ögonen- Sedan jobbar man successivt in synliga pinnar -fortfarande med den rätta pinnen dold- tills dess att den rätta pinnen ligger tillsammans med de andra pinnarna. Hur lång tid det tar, är högst INDIVIDUELLT och felet vi oftast gör, är att stressa fram resultat.
Mitt tips är att låta det ta tid, för när hunden väl har fattat vad momentet handlar om, ja då spelar det ingen roll om de andra pinnarna är vittrade eller inte och PERSONLIGEN så tränar jag aldrig med vittrade pinnar. Inte ens när vi tränar för eliten. Att de andra pinnarna bär doft av både dig och tävlingsledare -plus en massa andra dofter dessutom- är oundvikligt och det är ganska löjligt att tro, att hundarna inte skulle känna lukten av tävlingsledaren, bara för att denne använder en tång. Betänk även att samma tång, har dessförinnan hållit i din pinne, med din vittring, vilket innebär att ALLA pinnar -mer eller mindre- luktar dig. En anledning till att jag slutat koka/frysa pinnar och inte är rädd för att använda de pinnar jag tagit i idag, till min vittringsträning imorgon. Min hund ska leta efter den pinne, som luktar MEST mig, för dagen.
Inlärningen som jag skriver om nu och som dokumenterats i filmen, går lika lätt att överföra till utemiljö och gräs. Glöm inte att låta det ta tid. Skit i att lägga på tempo. Bli inte frustrerad om hunden börjar köra plockepinn, eller tugga på pinnarna. Bara andas och backa bandet, för detta är ett moment, som kräver STORT självförtroende hos hundarna och det är inget som växer under press.
Dag I-V steg för steg
DAG I – Jag började med en ensam pinne i vedkorgen, för att förknippa vedkorg, med att sätta på näsan och sätta på näsan med att hitta min lukt. Redan här är det mycket troligt att någon av vedklabbarna, eller tändveden -som dessutom påminner om vittringpinnar till utseende och lukt- bär min vittring. Vi tränar två korta pass under dagen.
Xanté fattar konceptet snabbt och letar efter min pinne, trots att den inte alltid är helt lätt att få tag på.
DAG II – Jag vill ganska snabbt lägga in de synliga pinnarna, eftersom jag tror att man ganska lätt fastnar i ett delmoment för länge och därigenom skapar ett moment i momentet. Här gör jag en liten miss, eftersom han vid första försöket plockar ALLA synliga pinnar -han har alltså redan fattat värdet av pinne, bara inte kopplat vilken pinne som ger belöning- och jag tar emot dem med handen, för att sedan lägga ut dem igen. Egentligen ingen större fara, eftersom jag just nu INTE vill att han ska fokusera på dem, utan leta i korgen och därmed spelar det ingen roll vad de andra luktar. Vi tränar två korta pass under dagen.
Efter att ha plockat alla de synliga pinnarna och inte fått någon belöning, så hjälper jag honom genom att peka på korgen igen och när han hittar min pinne och fått belöning för det, så ignorerar han de synliga pinnarna, sätter på näsan och letar i vedkorgen.
DAG III – Eftersom Xanté verkar koppla ganska snabbt, vad det är jag vill, så flyttar jag nu ut korgen från dess hörn, ställer den på våran ”utställningsmatta” och lägger dit synliga pinnar i en rad, där korgen utgör ”mittpinnen”. Jag varierar genom att låta pinnen ligga bland de andra pinnarna och i vedkorgen, varav större delen av passen innebär att leta i vedkorgen, eftersom jag fortfarande inte vill lägga för stort fokus på de synliga pinnarna. Synliga pinnar ska innebära, lita inte på ögonen. Vi tränar två korta pass under dagen.
Jag börjar passet med att gömma pinnen i korgen, för att återigen påminna ”vi letar med näsan och inte med ögonen”. Vid några tillfällen testar han att plocka en av de ovittrade pinnarna, men när det inte ger utdelning, så sätter han på näsan och då hittar han OUNDVIKLIGEN rätt pinne varje gång.
Jag utmanar även ödet -skulle det inte funka, så backar man bandet- genom att lägga in min pinne bland de andra och han förvånar mig, genom att använda näsan och leta igenom ALLA pinnarna. När han hittar rätt, då är det ingen tvekan, oavsett hur nära ”fel” pinne den ligger.
DAG IV – På dagens pass väljer jag att ställa korgen lite i bakgrunden och lägga raden med pinnar, lite för sig själva. Varierar genom att lägga pinnen i korgen, eller i raden med pinnar. Vi tränar endast ett pass
Jag börjar med att lägga pinnen i korgen, för att påminna om att näsan ska på. De flesta gångerna, ligger dock pinnen i raden av pinnar. En gång tänker Xanté fel och plockar fel pinne. Som tur är ligger den rätta i korgen, så det finns ingen möjlighet, att han kommer lyckas med att hitta rätt pinne, utan att koppla på näsan. Resterande gånger är näsan på och han plockar SJÄLVSÄKERT rätt pinne, när han får vittring på den.
DAG V – Testar att göra en ”tävlingsmässig” vittring och Xanté använder näsan fint. Efter att ha lyckats två gånger, slutar vi medan vi är på topp -inte helt vanligt när det gäller mig, som gärna vill testa en gång till-
Det sista steget -alltså dag 5- kommer jag nöta, innan jag överhuvudtaget börjar fundera på att lägga på avstånd och/eller fart. Jag kommer istället fokusera på att lägga pinnarna i olika formationer, variera antalet pinnar och då och då gömma den rätta pinnen, allt medan jag sitter NÄRA pinnarna för att få så liten aktivitetshöjning hos hunden, som möjligt. Jag har under de här fem dagarna använt SAMMA pinne hela tiden, något som behöver fasas bort, inom kort.
Det här är mitt sätt att se på inlärningen av vittringen och det finns naturligtvis variationer i det oändliga. För egen del försöker jag göra det så enkelt som möjligt, för hunden och ha så lite hjälper som möjligt, att jobba bort. Jag är av naturen lat och måste man inte, så gör jag inte.
HÄR kan du hitta ytterligare en variant på vittringsträningen. En variant som kan öka säkerheten och noggrannheten i hundens nosarbete.
Jag har fått frågan hur jag lär in konskick och faktum är, att jag kör allt möjligt. Det hänger på vad jag har för hund och om jag har tillräckligt med tålamod. Oftast väljer jag den enklaste vägen, vilket är visa hunden och belöna rätt beteende.
När jag började träna konskick, så var jag inte speciellt noga, vad gäller positionen vid konen -spring rakt fram och stanna när jag säger till- men med tanke på hur jag tänker i dirigeringsapporteringen, så blir positionen allt viktigare, när det gäller att få till rätt vinkel på vidare skick. Det är först nu, som jag har börjat lära in en fast punkt vid konen -först genom rundande av kon och nu är tanken att lära hunden hitta rätt punkt på egen hand- och jag är ÖVERTYGAD om att det kommer göra skillnad på rut- och dirigeringsskick.
Jag börjar vanligtvis genom att lägga något bakom konen -boll, godis eller target- så att hunden ser det. Antingen så låter man hunden följa med ut och ”rigga” -lite som man gör när man tränar in linjetag/dirigering inom jakten- eller så låter man den sitta kvar vid skickpunkten. Sedan skickar man på t.ex. ”varsågod” eller ”yah”.VIKTIGT är att endast skicka, om hunden tittar rakt fram -den kommer troligen hitta rätt ändå, eftersom den vet att det ligger något där, men när man sedan gör ”verklighet” av träningen, så springer hunden ALLTID dit näsan pekar- och enklaste sättet att få en hund att titta dit man vill, är att titta dit själv.
När hunden börjar fatta konceptet med konen, är det dags att lägga på kommandot, som för egen del är det ”kooonen”. Dock tycker jag att det är viktigt att kommandot är kopplat till själva konen och inte ett kommando för att springa rakt fram. Det finns tillfällen när man kan behöva dirigera om hunden -exempelvis om den hamnar utanför markeringen, om den sätter sikte mot något annat, eller bara är ofokuserad- och då är ett ”riktningskommando” ganska värdelöst.
När det gäller att få till PLACERINGEN, finns lite olika tillvägagångssätt. På Bacardi och Tequila, som vet vad kommandot betyder, så väljer jag att säga ”nej”-självklart valfritt- om de ställer sig på fel punkt och sedan upprepa kommandot och belöna när det blir rätt. Hur det kan se ut, kan ni se HÄR och HÄR. Är det i början av inlärningen, så hade jag antingen valt att ”shejpa” in positionen -låta hunden söka position runt konen själv och belöna rätt punkt- alternativ sett till att placera belöningen -antingen lägga den på det stället man vill ha hunden, eller alltid belöna hunden på samma ställe- där jag vill ha min hund. Efter tillräckligt många gånger, kommer hunden koppla ihop en viss punkt vid konen, som det ULTIMATA stället, för att få belöning. Så fort den har fattat konceptet med VAR man får belöningen, så kommer den troligen även att testa, om man får belöning OAVSETT hur man tar sig till punkten. Det är självklart upp till var och en, hur man vill ha det, men för egen del, vill jag att hunden ska RUNDA konen medsols, för att sedan hitta rätt punkt.
RISKEN med att börja träna konskick, är att hunden börjar ”leta” koner även i rutan. Inget konstigt alls och det kommer ge sig, om man bara nöter vidare med ORDFÖRSTÅELSE, dvs skillnaden mellan en kon och fyra koner. När jag börjar träna konskick, så brukar jag ganska snabbt köra moment i sin helhet, med den detaljen att jag alltid DELAR upp momentet i mindre delar -konskick och rut/dirigeringsskick- för att så snabbt som möjligt få till rätt vinklar till dirigeringen och rätt ingångar i rutan. När det gäller just rutan, så ligger det ALLTID en boll i mitten och jag börjar passet, genom att ställa hunden på rätt punkt vid konen, för att sedan skicka till rutan -och belöningen som ligger där- Allt för att öka chansen, att hunden sedan går in rätt, när man kopplar ihop det med konskicket.
Havanas första pass med konen
Oavsett vilken inlärningsmetod man väljer, så är det viktigt att vara så TYDLIGT som möjligt med kriterierna, redan från början. På så sätt underlättar du för hunden, minskar risken för stress och felbeteenden, samt får snabbare och hållbarare resultat i träningen och märk väl att detta inte är en sanning, utan MITT sätt att se på saken, med de hundarna som JAG tränar.
Tankar finns på att göra en en ”pedagogisk” film, där jag visar alla inlärningsstegen. Skulle det vara intressant att se, eller är beskrivningen tillräckligt tydlig?
Vad kul att det kom in lite önskningar på blogginlägg. För att inte inägget ska bli GIGANTISKT, så väljer jag att dela upp önskningarna på olika inlägg och först ut är, hur JAG lär in rutan. Det finns naturligtvis massor av sätt, mitt behöver inte alls var det som passar just dig, MEN det har funkat på tre hundar hittills -kanske skulle jag kunna filma en inlärning på Havana-
Jag har valt att blanda lydnads- och jakttänk i min inlärning, så tillgång till en egen gräsmatta, är att föredra -självklart går det ändå, men jaktbiten i inlärningen försvinner lite då- Jag väljer att sätta upp en ruta, UTAN band -viktigt att lära hunden betydelsen av de fyra konerna- i trädgården. Denna rutan flyttas inte, utan står kvar på vad som kommer bli en ”känd plats” -jaktbiten-
När jag börjar inlärningen, så lägger jag en boll SYNLIGT i rutan. Hunden sitter kvar på utgångspunkten, medan jag gör detta och när jag kommer tillbaka, så skickar jag hunden på ”yah”, men BARA om den tittar rakt fram, aldrig annars. Ganska snabbt lägger jag på kommandot som jag vill ha sedan -i mitt fall rutan- men de första gångerna sätter jag ”yah” framför, så kommandot blir alltså ”yah rutan”.
Efter några pass, där jag bara lägger bollen i rutan och sedan skickar, så lägger jag till YTTERLIGARE en jaktaspekt. Minnesmarkering. Det betyder att jag lägger bollen i rutan, som jag gjort vi de andra passen, men innan jag skickar, så gör jag något annat emellan. Minnesbilden -att jag lägger ut bollen- suddas ut något och det är första steget, till att jobba bort SYNINTRYCKET, av att jag lägger ut bollen. I samma veva börjar jag även minska synintrycket, av bollen, genom att göra en fördjupning i gräsmattan -till en början syns halva bollen, men tanken är att hålet tillslut ska vara såpass djupt, att bollen först syns, när hunden i princip redan ÄR i rutan-
Klicka på bilden, för att tydligare se min ”tanke”
När jag dolt bollen, så jobbar jag vidare på ”minnesmarkeringen”. Jag börjar med att lägga bollen i rutan -så att hunden se- när vi går iväg på promenad och när vi kommer tillbaka, så ställer vi upp i tävlingsposition och sedan skickar jag. Naturligtvis ökar jag tiden successivt, för att GRADVIS sudda synintryck och minnesbild:
Lägg bollen, gör annat moment, skicka
Lägg bollen, gör några moment, skicka
Lägg bollen, gå på kissrunda, skicka
Lägg bollen, gå längre promenad, skicka
Lägg bollen, kvällskissa, skicka på morgonen efter
Jag arbetar även in ett ”pass-på-ord”, eftersom jag är skeptisk till att ”visa” hunden rutan –dels för att det ganska snabbt måste jobbas bort, dels för att hundarnasällan tittar dit man pekar, eftersom det är en ganska dominant handling, att böja sig över hunden- Redan de första passen lägger jag in mitt förberedande kommando, som är ”var är rutan”. När hunden sedan tittar mot rutan a.k.a. bollen, så skickar jag med kommandot ”rrrruuuutan”. När detta sitter kan man SE, hunden aktivt söka efter rutan med blicken och när den hittar den, så låser den rutan med blicken -ett mycket SÄKRARE sätt, än att försöka visa med handen, om du frågar mig-
Jag väljer även, att använda rutan som externbelöning. DOCK kan det innebära, att hunden blir lite väl fixerad vid rutan, under fria följet, men jag ser det endast som en positiv bieffekt -låsningen kommer försvinna, men glädjen för rutan bestå- Ett bra sätt att flytta rutan, från den kända platsen, till ett nytt ställe.
Jag ställer upp rutan och lägger in bollen, så att hunden ser och sedan tränar jag. Oftast blir det fritt följ, eftersom det innebär skick från olika ställen. Här är tanken att hunden ska lära sig leta KONER. För att hitta belöningen, MÅSTE man först hitta de fyra konerna. Här jobbar jag ganska mycket med avstånd och SYNLIG boll, för att verkligen utmana hunden och se till att den AKTIVT söker konerna.
VIKTIGAST av allt, är att INTE träna ställandet i rutan. 9 av 10 gånger -minst- skickar jag till belöning i rutan. Under inlärning ligger det ALLTID något där. Ställanden tränar jag på promenader och självklart testar jag om det även funkar som moment, men tanken hos hunden ska vara ”spring-fort-som-F-N-så-ligger-det-något-kul-i-mitten-av-de-fyra-röda-plupparna”.
Självklart går det att göra med targetplatta, eller godis -lägg dock godiset i en liten skål och kör sedan samma princip, som med bollen- och självklart finns det MASSOR med inlärningsvariationer. Det här är MITT sätt. Lycka till!
UPPDATERING 130322: Började lära in rutan med godisskål på Xanté, men fick jobba bort det ganska snabbt, med tanke på att han vittrade in godisskålen på håll och alltså inte letade koner. Bytte ut mot boll, vilket funkade några pass, men sedan samma sak där. Nu har jag plockat bort bollen -han har ändå hunnit få ett hum om vad jag menar- och skickar honom utan belöning i rutan. Bollen får han först när han kommit rätt. Det har inneburit att han har testat att bara springa en bit ut och sedan stanna och vänta på belöning. Vid dessa tillfällen har jag helt enkelt brutit honom och gjort om, tills det blir rätt. Var inte oroliga för farten. Den kommer med säkerhet, jag lovar!
Xantés ställande under gång går framåt och jag har nu börjat försöka få till lite stadga. Några steg bakåt funkar, men sedan kommer han tassande. Säger jag då nej, så testar han istället sättande under gång -kommer bli så snyggt i framtiden- och jag får backa tillbaka till backandet igen.
En liten film på vårat träningsupplägg hittills…
Idag fick vi dock ett GENOMBROTT när jag testade ett droppa en godis en meter framför honom. Helt plötsligt kunde jag gå hela varvet runt honom och till och med peta på honom och valde då att använda mitt fritecken -dunkar honom lätt på sidan- och lägga på ett ”yah”, för att bryta hans stillastående. Grymt!
En, eller snarare två svårigheter, på lördagens bana vad följande skyltar…
Har man en LUGN & SANSAD hund, så är det säkert inga bekymmer, men med en skyltläsande Speedy Gonzales, funkar det så där. Jag & Baily -mest jag- kämpade för glatta livet för att få till ett sidbyte, UTAN diverse snurrar, skall eller andra felbeteenden -kan väl lugnt påstå att jag kände de tjugo poängen försvinna i horisonten-
En annan tävlande kom då fram till mig och frågade hur jag hade lärt in sidbytena och eftersom jag tyckte det var lite jobbigt att säga att vi knappt tränat alls -många som tävlar har verkligen fått kämpa med sin träning- så mumlade jag mest om att vi hafsat till det -vilket inte är ett helt fel påstående- Hon kom då med tipset att jag skulle försöka ta det lite lugnare -eftersom jag stissade upp Baily, som stissade upp mig, som stissade upp Baily- och vända honom först, stanna honom där och sedan själv vända. Det visade sig funka ganska bra och istället för tjugo poäng bort, så tappade vi bara ett -däremot så skulle det kunna kosta mer, beroende på om domaren räknade det som förarfel, så man tänker på det-
Nu blir det till att träna vidare på samma koncept, men att vi får till ett fint flyt i momentet. Dessutom tror jag söndagens bana kommer bli klurig, med en hel del tempoväxlingar på höger sida, så det -och fina halter- kommer vi också lägga ner lite tid på nu i veckan.
kennelblagul 